om en säkrare trafikmiljö för barn.
Motion 1972:198 av herrar Stålhammar och Olsson i Kil
Mot 1972:198
11
Nr 198
av herrar Stålhammar och Olsson i Kil
om en säkrare trafikmiljö för barn.
En av de mest angelägna uppgifterna för ett samhälle är att skapa
goda levnads- och utvecklingsmöjligheter för barnen i olika åldrar. Ett
utdrag ur en förklaring om Barnets rättigheter som antogs av Förenta
nationernas generalförsamling den 20 november 1959 formulerar denna
målsättning på följande sätt:
”Barnet skall åtnjuta särskilt skydd och skall genom lagstiftning eller
med andra medel beredas möjligheter att utvecklas på ett sunt
och normalt sätt
Barnet skall åtnjuta fullgoda möjligheter till lek och rekreation.
Vårt samhälle uppvisar många stora brister i de möjligheter som
egentligen borde stå barnen till buds för ”sund och normal utveckling”.
I denna motion vill vi peka framför allt på de brister i trafikmiljön och
trafiksäkerheten som gör att många barn ständigt riskerar att skadas
eller omkomma i trafiken. Varje år inträffar över 1 000 olyckor där
barn i förskole- och lågstadieåldrama är inblandade. Det betyder således
att tre barn om dagen råkar ut för en trafikolycka. I de flesta fall
skulle dessa olyckor, med allt vad de innebär av personligt lidande och
familjetragedier, kunnat undvikas om lämpliga åtgärder hade satts in
tidigare.
Fotgängarolyckor
I en av Försäkringsbolaget Skandia utgiven rapport kallad Barnet i
trafiken redovisas 1 090 trafikolyckor för åren 1968—1969 där barn
i åldern 0—10 år skadades som aktiva trafikanter. Dvs. barnen var
själva ute i trafiken som fotgängare, cyklister, med kälke etc.
Enligt den tillgängliga statistiken visas att, naturligt nog, olyckorna är
mycket få i de lägsta åldrarna men sedan stiger upp till 7-årsåldern och
är fortfarande många i 9-årsåldern. Flertalet barn som denna undersökning
avsåg skadades som fotgängare, 1 204, mot 625 som var cyklister.
Som tredje trafikantgrupp kom barn som åkt kälke, spark, tefat eller
pulka och sist barn i barnvagn och på trehjulingar.
Bland fotgängarna var 3—8-årsåldern mest olycksbelastad, bland
cyklisterna 7—10-åringama.
Mot. 1972:198
12
En topp i skadesiffran för fotgängarna uppstår när 7-åringarna
(över 100 000) tvingas ut i trafiken för att börja skolan. De flesta
fotgängarolyckor karakteriseras som ”utrusningsolyckor”. Den påkörande
bilisten har således i efterhand uppgett att barnet kommit utrusande
på gatan.
I över en tredjedel av fallen var barnen skymda för den påkörande
föraren av stillastående, på vägkanten parkerade bilar. På samma sätt
var den påkörande bilen skymd för barnen. Ett barn i 3—7-årsåldern
har naturligtvis inte samma möjlighet till överblick över trafiken som
en vuxen och längre person. Två tredjedelar av fotgängarolyckorna skedde
på raksträckor, där barnet då rörde sig från vägkant till vägkant.
Både svenska och internationella erfarenheter visar också att barnen
föredrar att korsa vägen på en raksträcka, eftersom de där tycker sig
ha en bättre kontroll över det som händer än vid en korsning.
1,7 procent av alla fotgängarolyckor inträffade vid övergångsställen.
I åldern 6—9 år ägde nästan var fjärde fotgängarolycka rum på ett
övergångsställe. I de flesta fallen hade barnen känt sig trygga på övergångsstället
trots att det kom en bil. Bilföraren däremot känner sig
säker på att barnet som ser bilen skall stanna. Samtidigt som barnet i
förskola och på lågstadium får undervisning i att korsa gatan på övergångsstället
ökar således olyckorna i samband med övergångsställena.
Det klart övervägande antalet av dessa olyckor har inträffat när barnet
varit på väg mellan sitt hem och lekskola/skola.
De förare som varit inblandade i fotgängarolyckor med barn på
övergångsställen har i många fall uppträtt förvånansvärt hänsynslöst
och oansvarigt. Ungefär hälften av förarna där sikten var fri uppger
sig ha sett barnen men trott att de skulle stanna. I flera fall har man
också kört om andra bilar som stannat för att släppa fram barnen, och
ibland har man kört mot rött ljus eller då både barn och bil haft grönt
ljus inte lämnat barnen företräde.
Cykelolyckor
Av det antal cykelolyckor som redovisas i den ovannämnda undersökningen
skedde det stora flertalet när det cyklande barnet och något
fordon kom i korsande kurs från olika vägar. Mycket vanligt var också
att barnet och ett fordon körde i samma riktning på samma väg och att
barnet svängde ut framför fordonet. Nästan lika vanligt var att barnet
skadats då det kört korrekt men blivit omkört av något fordon.
Olycksförarna
Liksom vid övriga trafikolyckor var de yngsta förarna i åldrarna
18—22 år inblandade i de flesta här berörda barnolyckorna. Olycksförarna
var också nästan uteslutande män.
Mot. 1972:198
13
Barnet och trafikmiljön
De undersökningar som bl. a. gjorts vid barnpsykologiska institutet
visar att barnen mycket ofta missuppfattar det de får lära sig om trafiken.
Dessutom glömmer barn fort och kan därför handla fel. Den
naturliga impulsen för ett barn som känner sig hotat i trafiken är att
”springa” över gatan och på så vis klara sig helskinnad. Barn har heller
inga möjligheter att bedöma om en bil kan stanna helt plötsligt.
Barnet reagerar aldrig i trafiken som en vuxen utan upplever situationerna
på ett annat sätt. Det beror på den fysiska och psykiska utvecklingen
och erfarenheten.
För att skapa säkrare trafik för barnen fordras således att både trafikmiljön
och de vuxna trafikanterna anpassas efter barnen i största
möjliga utsträckning. Vi tror därför att ansvariga myndigheter måste
åläggas att utforma bostadsmiljöerna så att trafiken separeras med särskilda
vägar för gående, cyklister och fordonstrafik. Äldre miljöer bör
saneras så att trafikfällor kan elimineras. Parkering vid trottoarerna bör
förbjudas och skolmyndigheterna åläggas att i samråd med lokala trafiksäkerhetskommittéer
se till att barnens skolväg är säker. Stopplikt
för passering av stillastående skolbuss bör utfärdas, hastigheten vid skola
sänkas till 30 km och vuxna skolpoliser ersätta barnen som skolpoliser.
Alla som arbetar med frågor som berör trafikmiljö och trafiksäkerhet
bör erbjudas kurser i barnpsykologi, som gör det möjligt för dem att
i beslutsfattarpositioner utforma trafikmiljö, bostadsmiljö etc. så att
de tar hänsyn till barnens reella psykiska och fysiska förmåga. Det
innebär också att körskolorna skall ge obligatorisk undervisning i bampsykologi.
Vi anser också att åtgärderna mot förare som kör på fotgängare
på övergångsställen måste skärpas och att barn som skadas i trafiken
skall ges fullt skadestånd av det allmänna.
Många av de åtgärder som här föreslagits kan uppfattas som inskränkningar
i den personliga friheten och bekvämligheten för vuxna
trafikanter. Skall vi ha någon möjlighet att utforma ett bättre trafiksamhälle
för våra barn och ge dem goda möjligheter till en harmonisk
och normal utveckling måste dock de vuxna trafikanternas intressen i
dessa avseenden komma i andra hand.
Med hänvisning till det anförda får vi hemställa
att riksdagen beslutar att uppdraga åt Kungl. Maj:t att låta utarbeta
bestämmelser och program för en säkrare trafikmiljö
för barnen i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen.
Stockholm den 18 januari 1972
BERT STÅLHAMMAR (fp) BILLY OLSSON (fp)
i Kil
