om en central befolkningsberedning.

Motion 1972:941 av fru Lewén-Eliasson och fröken Mattson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1972:941

16

Nr 941

av fru Lewén-Eliasson och fröken Mattson
om en central befolkningsberedning.

För vår värld som helhet framstår som 1970-talets och de närmast följande
årtiondenas största frågor befolkningsökningen, resurs- och miljöförstöringen
och den gapande klyftan mellan rika och fattiga. Lösningen
av dessa problem måste sökas i global samverkan. Vårt land är sedan
länge aktivt i Förenta nationerna för att förmå och möjliggöra för världsorganisationen
att angripa dem i en för alla länder gemensam ansträngning.

Vid 1970-talets ingång antog FN en allmän utvecklingsstrategi som på
en rad områden angav mål och medel för det nationella och internationella
utvecklingsarbetet. Strategin var dock fåordig eller vag med avseende
på viktiga sidor av den ekonomiska och sociala utjämningspolitiken,
miljöskyddsfrågoma och befolkningspolitiken.

På svenskt initiativ antog FN:s generalförsamling 1970 ett särskilt
uttalande med riktlinjer för utvecklingsarbetets sociala komponenter.
Till grund härför låg bl. a. ett betänkande som utarbetats vid ett expertmöte
i Stockholm som anordnats av FN på svensk inbjudan.

Då det gäller skyddet av den mänskliga miljön och naturresurserna
söker vårt land göra en insats genom sina initiativ till 1972 års stora FNkonferens
i Stockholm och ett aktivt arbete på en internationell deklaration
i miljöskyddsfrågan. Om världskonferensen antar deklarationen
och ett däri ingående handlingsprogram har FN fått vad man kan kalla
en delstrategi för den globala ansträngningen att skydda naturresurserna
och den mänskliga miljön.

På befolkningsfrågans område gör Sverige sedan många år särskilda
ansträngningar inom FN för att aktivera arbetet på lösningen av den
ohämmade folkökningens problem. Under förarbetet på den världskonferens
i befolkningsfrågan, som FN beslutat anordna 1974, har svenska
delegationer särskilt understrukit kravet på att en FN-strategi utarbetas
för befolkningsfrågan med ett handlingsprogram för nationell och internationell
befolkningspolitik.

Sverige måste som andra länder dra konsekvenser av den internationella
utvecklingen och i sin nationella politik i eget intresse ta sin del av
ansvaret för världsutvecklingen. Numera är det påtagligt för alla att
miljöskyddsarbetet är en samtidigt nationell och internationell angelägenhet
som kräver uppoffringar av oss själva och av andra länder i lika mån.

Mot. 1972:941

17

Den sociala rättvisans och solidaritetens krav leder till en utjämningspolitik
i vårt eget land, och i arbetet på att minska de gapande klyftorna
mellan rika och fattiga folk lämnar vi ett bidrag i form av det bistånd
för vilket riksdagen enhälligt beslutat uppställa målet att vår uppoffring
budgetåret 1974/75 skall uppnå ett etappmål motsvarande en procent av
nationalprodukten.

Också befolkningspolitiken har inslag som berör vår inhemska politik
lika väl som den internationella politiken. Under inga förhållanden kan
vårt land och vårt folk vara oberört av den enorma folkökningen, av
allt att döma i genomsnitt omkring 100 miljoner om året eller över tre
tusen miljoner människor under återstoden av detta århundrade, på en
planet som redan nu på många håll präglas av en förfärande överbefolkning
och resursförstöring. Även i vårt eget land märker vi hur hopträngning
av människorna i koncentrerade bebyggelseområden, en stor resursåtgång
och en hög levnadsstandard bland växande grupper medför påtagliga
överbefolkningssymtom och stora sociala problem. På vår ekonomiskt
och teknologiskt avancerade nivå upplever vi från tid till annan
krisartade fenomen då det gäller sysselsättningen, utbildningen, bostadsförsörjningen,
de sociala serviceanordningama osv. I varje fall drabbar
brister på dessa områden geografiskt eller socialt avgränsade delar av
befolkningen — brister som skulle kunna motverkas av en rationell
samhällsplanering och en medveten befolkningspolitik.

För världen i stort måste på sikt en stabilisering av befolkningen uppnås.
Folkökningen måste med andra ord upphöra. Frågan är inte om
det skall ske utan när och hur det skall ske. En viktig förutsättning för
en rationell befolkningspolitik är att människorna kan planera sin barnalstring,
att de har kunskaper och tillgängliga medel att hindra att barn
kommer till som inte är önskade av sina föräldrar. Det bör anses som
en mänsklig rättighet att ha kunskap om befruktningshindrande metoder,
men tyvärr finns ännu inte tillgång till kontraceptiva metoder och preventivmedel
som är så lättskötta och lättillgängliga att alla har tillgång
till dem och fullt förtroende för dem. Särskilt i de fattiga länderna med
deras enorma folkökning är detta ett problem som kräver en snabb lösning.
— Mexico, som de två senaste årtiondena fördubblat sin befolkning
till ca 50 miljoner, har nu en ökningstakt som skulle medföra att
landet inom 100 år uppnådde mer än 1 500 miljoner människor om inte
en katastrof inträffat dessförinnan eller människomas reproduktionsbeteende
ändras. — Sverige gör en viktig insats för de fattiga länderna genom
att befordra och delta i finansieringen av det samarbete som etablerats
mellan forskare i hela världen och världshälsoorganisationen WHO
för att få fram tillförlitliga och lättillgängliga kontraceptiva medel och
metoder. Även för vårt folk har denna forskning stor betydelse.

Ännu för ett par år sedan kunde konstateras att omkring 30 procent
av alla barn i vårt land föds utom äktenskapet eller inom 8 månader

Mot. 1972:941

18

efter föräldrarnas vigsel (fr Hannes Hyrenius, Så mycket folk, 1970,
s. 66). Även om många av dessa barn var önskade av sina föräldrar kan
det antas att en stor del icke skulle ha fötts om föräldrarna iakttagit en
medveten födelsekontroll. Det stora antalet aborter även i vårt land vittnar
om hur mycket mänskligt lidande som skulle kunna undvikas om
kunskapen om och tillgången till lättskötta preventivmedel motsvarade
människomas önskningar. En undersökning i Förenta staterna häromåret
har ansetts kunna tyda på att om antalet födda barn motsvarade
människomas eller i vart fall kvinnornas faktiska önskemål folkökningen
där skulle kraftigt minska eller nära nog avstanna (Population Growth
and America’s Future, an interim report prepared by the commission
on population growth and the American future, Washington 1971, s. 26).
Inför de svåra avgöranden vi som folk och enskilda har att träffa i frågan
om avbrytande av icke önskat havandeskap är det av stor vikt att vi
på allt sätt stödjer forskning och undersökningar, som kan medföra ett
minskat behov av de aborter som i själva verket ingen önskar och de
flesta betraktar som en sista utväg ur en svår situation. Både i en global
och i en svensk befolkningspolitik måste en utbyggd verksamhet för allmän
tillgång till befruktningshindrande medel vara ett viktigt inslag,
över huvud behöver människors bevekelsegrunder för barnalstring undersökas.

Även om vårt folk i dag inte för egen del behöver ställa sig inför frågan
om en medveten minskning av fruktsamheten som ett önskvärt mål
för samhällets strävan, är det i det internationella perspektivet viktigt att
vi undersöker vårt folks attityder till en befolkningskontroll som innebär
en numerärt sett stationär befolkning. Sådana undersökningar kan hjälpa
oss att förstå andra folks beteenden och kanske bistå dem i en strävan
att ändra beteende.

En prövning av frågan om hur stor befolkning som är önskvärd i ett
land — och i olika delar av landet — med våra förutsättningar och vår
levnadsnivå medför att både invandringen från andra länder och den inrikes
omflyttningen behöver studeras ingående. Vårt förhållande till invandringen
och invandrarna är föremål för ständig prövning från nationella
utgångspunkter men kan — i ett längre och vidare perspektiv av
nordisk och vidgad europeisk och global samverkan — behöva prövas
även från internationella utgångspunkter.

Den senaste långtidsutredningen har kalkylerat med olika antaganden
rörande invandringen och befolkningstillväxten under det närmaste årtiondet
och diskuterat innebörden av olika alternativ för tillgången på
arbetskraft. Sådana undersökningar kan nu behöva göras utifrån nya
antaganden, t. ex. rörande befolkningens önskvärda storlek och ålderssammansättning.
Föjande synpunkt på denna fråga från en demografisk
expert må anföras:

Mot 1972:941

19

Prognoser över befolkningsutvecklingen i kommuner och regioner har
intill senare tid vanligen utförts som punktinsatser utan tillräcklig kontakt
med prognosutredarna. Detta har lett till det välkända förhållandet
att summan av de enskilda kommunernas förväntningar i förhållande till
framtida folkmängd vida överstiger den ram, som bestämmes av rimliga
prognoser för hela rikets befolkning.

Planering och utveckling för en enskild kommun eller region måste
givetvis inpassas i ett system tillsammans med hela landets övriga kommuner
och regioner. Att härvidlag prognoserna för hela riket kan förutsättas
vara något elastiska på grund av invandring är en omständighet,
som givetvis måste tas med i utformningen av ett sådant system, (Hyrenius,
a. a. s. 76).

Dessa synpunkter har i dagarna fått en aktuell illustration genom en
diskussion inom de socialdemokratiska organisationerna i Stockholms
län som utmynnat i bl. a. följande uttalande:

Alltför snabba förändringar och en alltför snabb tillväxt i regionen
innebär risk för sociala och ekonomiska problem. En accelererande befolkningsökning
är därför ej önskvärd, den skulle innebära ett ökat
tryck i fråga om de redan pressade utbyggnadsbehoven.

Målsättningen bör vara en balanserad tillväxt inom ramen för utvecklingen
i landet i sin helhet, där resurser även fördelas till angelägna behov
i vad gäller förbättring av den befintliga stadsbyggnaden och servicen
till allmänheten exempelvis i fråga om kollektiva kommunikationer,
bostadsbyggandet m. m.

Vill man påverka befolkningstillväxten positivt i vissa områden och
negativt i andra är det viktigt att lära känna människomas reaktioner
och attityder inför olika livs- och bebyggelseformer. Urbaniseringens
för- och nackdelar bör studeras inte endast som en ekonomisk fråga och
ett miljöskyddsproblem utan som ett allmänt sociologiskt problem. ”Vi
flytt int!” är ett slagord. ”Varför flytt vi int?” och varför andra flyttar
är frågor som söker sina svar. De svaren bör ingå i samhälls- och befolkningsplaneringen.
I global skala är problemet att alltför många flyttar
utan att det finns rimliga förutsättningar för ett bättre liv. Sverige bör
kunna lämna bidrag till förståelsen av ett globalt problem av mycket stora
dimensioner.

Av betydelse för både befolkningsutvecklingen och arbetskraftstillgångama
är kvinnornas ställning i arbetslivet och deras benägenhet och
möjlighet till förvärvsarbete. Det torde vara ett väl känt förhållande —
dokumenterat från så olika miljöer som Sverige och dagens Kina — att
en ökning och breddning av kvinnornas förvärvsarbete minskar fruktsamheten.
Inom ramen för våra bidrag till en global befolkningspolitik
lika väl som för svensk arbetsmarknadspolitik bör denna fråga studeras
ytterligare i vårt land.

De förändringar i äktenskapsbildningen som äger rum i vår kultur påverkar
befolkningsutvecklingen och familjepolitiken. Dessa frågor studeras
fortlöpande inom ramen för den socialpolitiska planeringen, men

Mot. 1972:941

20

de kan behöva prövas även inom ramen för överväganden rörande
svenska insatser i en internationell befolkningspolitik.

En fortlöpande diskussion äger rum om hur den medicinska utvecklingen
påverkar dödligheten. Demografiska aspekter på dessa frågor behöver
studeras. Verkningarna för de sociala trygghets- och välfärdsanordningarna
av en ytterligare växande andel åldringar i befolkningen
behöver prövas i nationellt och internationellt perspektiv.

Inför det av FN proklamerade Världsbefolkningsåret 1974 och därunder
Världsbefolkningskonferensen har FN:s generalsekreterare vädjat
till alla regeringar att tillsätta särskilda kommittéer för att förbereda
varje lands deltagande i denna verksamhet. Svenska regeringen har nyligen
genom sitt ombud i FN:s befolkningskommission meddelat att den
har för avsikt att tillsätta ett sådant beredningsorgan.

Världsbefolkningskonferensen kommer att — med befolkningsutvecklingen
i världen och i enskilda länder som utgångspunkt — behandla en
rad frågor rörande befolkningspolitik, arbetsmarknadspolitik, födoämnesförsörjning,
miljöskyddsfrågor, barna- och ungdomsvård och utbildning,
hälsovård och familjeplanering, kvinnornas ställning osv. För att
Sverige skall kunna lämna fullgoda bidrag till konferensen och till utformningen
av den globala befolkningspolitik som man bör syfta till,
är det viktigt att förberedelserna inleds snart och får både bredd och
djup. Därvid bör både demografisk och annan expertis medverka.

Vi hemställer därför

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att en central befolkningsberedning
kommer till stånd, med uppgift att förbereda Sveriges
deltagande i Världsbefolkningskonferensen 1974 och
medverka vid utformningen av Sveriges bidrag till en global
befolkningspolitik samt att därutöver i internationellt perspektiv
ta upp de frågor rörande Sveriges befolkningsrörelser och
befolkningsutveckling, som den finner böra ytterligare prövas,
och föreslå de utredningar och andra åtgärder som den må
finna påkallade.

Stockholm den 26 januari 1972

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s) LISA MATTSON (s)

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1972