om det sårbara samhället

Motion 1987/88:Fö512 av Olof Johansson m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Fö512

av Olof Johansson m. fl. (c)
om det sårbara samhället

Sammanfattning

Det sårbara moderna samhället kan bli mindre sårbart genom decentralisering.
Ett grundläggande krav på åtgärder är att beredskapshänsyn skall
beaktas i fredstid. I dag byggs sårbarheten in i samhället i stället för att vi
skapar flexibla och hållbara system.

Centern föreslår en omläggning av energipolitiken utifrån ett decentralistiskt
synsätt med hushållning av tillgängliga resurser och övergång till
förnybara, inhemska energikällor.

Livsmedel måste kunna garanteras såväl under avspärrning som krig. Den
nya krisplaneringen för två år är långt ifrån tillräcklig. Beredskapslagringen
av livsmedel och insatsvaror måste bibehållas på en 80-procentig försörjningsnivå.

Televerket bör utarbeta ett system för automatisk alarmering.

Storstäderna är mest sårbara i en krissituation. Centern föreslår att
Överstyrelsen för civil beredskap får i uppdrag att göra en specialstudie av
sårbarhetsproblemen i storstadsområdena.

Inledning

Det sårbara moderna samhället kan bli mindre sårbart genom decentralisering.

Samhällets sårbarhet ökar ständigt både tekniskt och organisatoriskt. Det
växer fram en hotbild som bl. a. rymmer ökade möjligheter för en angripare
att iscensätta angrepp och ett ökat intresse att störa sådana samhällsfunktioner
som är av betydelse för säkerheten. Det svenska försvaret som bygger på
allmän värnplikt ställs inför skärpta krav.

Beroendet mellan civila och militära delar av totalförsvaret blir alltmer
påtagligt.

Förändringar i samhället görs för att öka den fredstida effektiviteten.
Samtidigt minskar förmågan att motstå störningar av olika slag som kan vara
aktuella i kris eller krig.

Samhällets strukturförändringar med koncentration av befolkning och
verksamhet till vissa områden och avfolkning av andra ökar i många
avseenden sårbarhet och känslighet. Det är en stor fördel om människor bor

och verkar runt om i vårt land. Ofta innebär förändringarna att viktig
verksamhet koncentreras till ett fåtal anläggningar och platser i landet. Även
teknikutvecklingen och de tekniska systemens inbördes beroende i det
industrialiserade samhället medför ökad sårbarhet och känslighet för störningar.
Samhället har fått en struktur, där varje enskild anläggning är av stor
betydelse för helheten och där varje funktion är starkt beroende av den
andra. Störningar, även enstaka sådana, kan därigenom få allvarliga
konsekvenser för hela samhället.

Närmare hälften av Sveriges befolkning bor i de tre storstadsområdena. En
lång rad livsviktiga funktioner för hela landet finns samlade där. Storstadsområdena
är naturligt nog i hög grad beroende av tillförsel av livsmedel.
Samtidigt är en stor del av Sveriges samlade resurser för distribution, lagring
och beredning av livsmedel koncentrerade dit. Livsmedelsförsörjning och
kommunikationssystem är därför mycket känsliga för störningar.

Ett stort antal förbindelser över Öresund skapar flexibilitet. Därför är det
viktigt med en bibehållen färjetrafik över Öresund och till kontinenten.

El- och datasystem skapar nya former av sårbarhet. Datorsystemen är
utsatta för en rad hot i kris- eller krigssituationer. En utslagning av elsystemet
innebär också att databeroende verksamhet upphör att fungera.

Ett grundläggande krav på åtgärder är att beredskapshänsyn skall beaktas
redan under förutsättningar som gäller i fredstid. Åtgärderna måste också
vara sådana att företagen eller den aktuella verksamheten på ett eller annat
sätt har nytta av dem. Det är orealistiskt att tro att de flesta delarna av
civilförsvaret skulle kunna bygga upp en beredskapsorganisation enbart för
kris- och krigsförhållanden.

Sårbarhetsproblem i samhället har det gemensamt med miljöfrågorna att
de är mycket lättare att bemästra om man tar hänsyn till dem från början. I
dag bygger vi in sårbarheten i samhället i stället för att skapa flexibla och
hållbara system.

En motståndskraft i vårt samhällssystem mot yttre påfrestningar är en
förutsättning för att vi skall klara allvarligare krissituationer. En någorlunda
god tilltro till vår förmåga att stå emot är förmodligen en av de viktigaste
förutsättningarna för en tilltro till den svenska förmågan att försvara sig mot
krigshandlingar och andra påfrestningar. Det finns i dag en betydande oro för
samhällets sårbarhet och inte minst storstadsområdenas sårbarhet.

Energi

Energisystemets uppbyggnad och inriktning påverkar på ett avgörande sätt
samhällsutvecklingen. Centerpartiets syn på och ställningstagande i de
energipolitiska frågorna är en betydelsefull del av partiets uppfattning om
hur samhället bör utformas och samhällsplaneringen i stort.

Energisystemet kan i princip byggas upp enligt två olika strategier.
Utgångspunkterna för dessa strategier är skilda och baseras på två motsatta
filosofier för hur energisystemen bör vara utformade.

Den strategin bygger på en centralistisk och koncentrationsinriktad syn på
hur energisystemen bör utformas. Företrädarna för detta synsätt - t. ex.
förespråkarna för kärnkraft och stora kolkondenskraftverk - förutsätter en

Mot. 1987/88

FÖ512

9

ökande efterfrågan på energi. Detta leder till krav på investeringar i
storskaliga och centraliserade anläggningar för såväl produktion som distribution
av energi anpassade och dimensionerade efter de krav ett tänkt
”högenergisamhälle” ställer. Det primära målet i denna strategi för energisystemens
utformning är att producera energi utan hänsynstagande till vilka
effekter en hög energianvändning får för samhällsstruktur, miljö och
ekonomi på längre sikt. Nuvarande elförsörjningssystem är genom sin
storskalighet oerhört sårbart och lätt att slå ut med förödande konsekvenser
för landets försvarsförmåga som följd. Ett effektivare försvar förutsätter ett
annorlunda energisystem. I ett kris- eller krigsläge skall exempelvis kärnkraften
stängas av. Ett ”högenergisamhälle” är ett sårbart samhälle.

Centerns strategi för hur energiförsörjningssystemet bör byggas upp utgår
ifrån ett decentralistiskt synsätt och nödvändigheten av hushållning med
tillgängliga resurser och energianvändningens anpassning efter de krav
miljön ställer. Företrädarna för detta synsätt ser inte en hög energianvändning
som ett självändamål utan utgår ifrån att det inte skall produceras mer
energi än vad som är nödvändigt för att på ett effektivt sätt kunna tillgodose
de behov som finns. Energiförsörjningen bör baseras på effektivare energianvändning
och utnyttjande av i huvudsak inhemsk förnybar och miljövänlig
energi.

Detta leder till krav på energihushållning och effektiv användning av
tillförd energi, där utnyttjat energislag och energikvalitet anpassas efter
ändamål. Detta kan bäst ske om energisystemen ges en flexibel och lokalt
anpassad, småskalig utformning - system som är anpassade till ett decentraliserat
samhälle där investerade medel kan utnyttjas effektivt, miljön värnas
och möjligheterna att upprätthålla sysselsättningen förstärkas. Fjärrvärmesystemen
måste kompletteras med reservkapacitet för att inte en ökad
sårbarhet skall uppstå.

Denna strategi för energisystemens uppbyggnad leder till minskad sårbarhet
och därmed bättre planeringsförutsättningar för beredskapsförsörjningen
på energiområdet. Den ger möjligheter till en mer pluralistisk maktstruktur
på energimarknaden och ger samhället reella möjligheter till inflytande
över ”funktionen energiförsörjningen”. Samhället får förutsättningar att
under fredstid bygga upp ett energiförsörjningssystem och energiberedskap
med verkliga möjligheter att fungera under en krigssituation. Landets
försvarsförmåga stärks samtidigt som försörjningsberedskapen effektiviseras
och blir mindre kostsam.

Framtidens möjligheter till en effektivare energianvändning underskattas
lätt, vilket bl. a. utvecklingen under det senaste decenniet visat. Ju mer vi
satsar på inhemska energikällor och energieffektivisering desto mer minskar
sårbarheten.

Livsmedelsberedskap

Att trygga en god beredskap i fråga om livsmedel har alltsedan andra
världskriget utgjort en av grunderna i svensk jordbruks- och försvarspolitik. I
jordbrukspolitiska beslutet från 1985 fastslogs att minimibehovet av livsmedel
måste kunna tillgodoses med hög säkerhet även vid långvariga kriser. I

Mot. 1987/88

FÖ512

10

beslutet förutsattes en treårig planeringshorisont för en omställning av
jordbruket så att det därefter kan klara sig med enbart inhemska resurser.

I försvarspolitiska beslutet var livsmedelsförsörjningen av underordnad
betydelse. Försvarsbeslutet innebar dessutom att planeringshorisonten minskades
till en krisperiod på två år och därtill en tid av total isolering. 1987 års
försvarsbeslut innebar i grunden att någon långsiktig försörjningsförmåga
inte längre kommer att finnas. I själva verket kommer de tidigare otillräckliga
lagren av produktionsmedel att minskas till en tredjedel.

Möjligheterna att producera kvävegödsel inom landet kommer inom något
år att vara obefintliga. Samtidigt pågår en omställningsprocess inom det
fredstida jordbruket med en neddragning av antalet nötkreatur, speciellt
mjölkkor. Den tidigare planerade fria tillgången till mjölk som en proteinbas
i kriskosten hotas därmed. För närvarande pågår dessutom en utförsäljning
av halva Sveriges krislager av proteinfoder för djur. Detta för att finansiera
andra områden inom livsmedelberedskapen. Anslagen till krislagring räcker
alltså inte ens till att klara den låga nivå som förutsattes i försvarsbeslutet.

Den tekniska utvecklingen har medfört att all produktion har blivit mera
specialiserad och komplicerad. Detta har också fört med sig att beroendet av
internationell handel har ökat. Speciellt gäller det små länder med liten andel
egen handelsflotta.

Jordbruket är i dag beroende av import av viktiga varor. Det gäller
maskiner, reservdelar och drivmedel och andra s. k. insatsvaror. Alternativ
odling innebär en minskad sårbarhet. Åkermarken framstår som en trygghetsfaktor
som blir allt viktigare ju sämre beredskap vi har när det gäller lager
och egen produktion av insatsmedel som protein och ammoniak. Den
åkerareal vi har måste vi därför vara rädda om. Det senaste försvarsbeslutet
ger tyvärr inget stöd för en sådan ambition.

Livsmedelsindustrin har centraliserats. Det gäller även lantbrukskooperationen.
Sårbarheten har därmed ökat. Utvecklingen tycks fortsätta. Det
finns beredskapsskäl för att sträva mot en mer decentraliserad livsmedelsindustri.

Storstadslän som Stockholms och Göteborgs och Bohus län har en
självförsörjningsgrad kring 20 %. Blir storstäderna avskurna från övriga
delar av landet i en krigssituation kan stora problem med försörjningen
uppstå. I Norrlandslänen ligger självförsörjningsförmågan på mellan en
tredjedel och hälften.

Försörjningen av övre Norrland utgör också ett speciellt problem. Redan i
fredstid behövs kontinuerlig daglig tillförsel motsvarande 50 långtradare per
dygn. Allmänt sett är avsaknaden av produktionsresurser inom vissa
glesbygder en nackdel från försvarssynpunkt och kan leda till livsmedelsbrist.
I jordbrukspolitiska beslutet 1985 betonades vikten av en geografiskt väl
differentierad jordbruksproduktion för att kunna trygga försörjningsberedskapen.
Vi kan nu se hur den socialdemokratiska jordbrukspolitiken styrt åt
motsatt håll.

Tekniska stödfunktioner i form av el och vatten är också nödvändiga inslag
i en fungerande produktion och distribution även i kris och krig. Reservutrustningar
för att klara elbehovet saknas i de flesta civila funktioner. Detta
gäller inte minst jordbruket och livsmedelsförsörjningen. Svåra störningar

Mot. 1987/88

FÖ512

11

kommer, om inget görs, att uppstå. Därför är det viktigt att samhället
stimulerar anskaffande av reservkraft.

Reservkraftverk måste byggas upp. Man måste kunna upprätthålla en
miniminivå på verksamheten, även om den blir utsatt för kraftiga störningar.
Ett enkelt reservelverk kan t. ex. säkra driften av en funktion medan det
ordinarie systemet repareras. Elavbrott har visat att det finns bristande
kapacitet av reservkraft vid vårdinrättningar och behov av ytterligare
reservkraft vid jordbrukets animalieproduktion. En snar förbättring måste
komma till stånd och statligt stöd utgå som stimulans till investeringar i
reservkraft.

Risktagandet ökar starkt när det gäller livsmedelsberedskapen. Detta
intryck förstärks också av det faktum att kommunikationerna kan störas, att
landet kan komma att delas vid en partiell ockupation. Ett annat hot är att
radioaktivt nedfall kan slå ut en del områden för livsmedelsproduktion.
Tjernobyl och dess konsekvenser visar att spridningen av det radioaktiva
nedfallet kan få omfattande effekter. Svåra försörjningsproblem kan uppstå.

En god försörjningsberedskap är en förutsättning för ett väl fungerande
totalförsvar. Målsättningen för livsmedelsförsörjningen måste därför planeras
så att tillgången på livsmedel kan garanteras såväl under avspärrning som
krig.

Beredskapslagringen bör utformas så att en acceptabel kriskost kan
garanteras befolkningen i en kris inledningsskede och så att tillgången på
insatsvaror till jordbruket möjliggör en varaktig och uthållig produktion av
livsmedel så som folkförsörjningsmålet anvisar.

Centerpartiet föreslår därför att beredskapslagringen av livsmedel, insatsvaror
m. m. bibehålls på en 80-procentig försörjningsnivå och avsätter för
detta ändamål ett i förhållande till regeringen med 30 milj. kr. förhöjt anslag.

Målsättningen för en god livsmedelsberedskap måste därför utgå från att
varje region i landet har en väl fungerande jordbruksproduktion till vilken
lokala livsmedelsindustrier är knutna.

Teko

Vi kan inte heller godta de nedskärningar som försvarsbeslutet innebar på
beklädnadsområdet. Det är viktigt att säkra en inhemsk produktion av
råvaror och grundtextil. Att i rådande allmänna läge för tekoindustrin i
Sverige i praktiken ta bort beredskapsaspekten är ur flera synpunkter oklokt.
Den svenska tekoindustrin har betydelse inte bara som producent av kläder
utan också för att tillhandahålla sjukvårdstextilier och textila produkter som
insatsvaror till industrin.

Upphandling till försvaret av uniformer och andra tekoprodukter bör
göras i Sverige. Att genom köp i utlandet avhända sig kunskap och
tillverkningskapacitet ger oss en dålig beredskap och osäkerhet på ett viktigt
område.

Mot. 1987/88

FÖ512

12

Vägväsendet

Kommunikationsväsendets uppbyggnad och standard har en avgörande
strategisk betydelse. Det gäller såväl möjligheterna till transporter inom
totalförsvarets olika delar som t. ex. möjligheterna till larm. Dessa frågor
utvecklas i en särskild trafikmotion. Här vill vi särskilt framhålla några
viktiga aspekter.

Det är av stor betydelse att en samordning sker mellan den vägupprustning
som kontinuerligt pågår i fredstid och försvarets krigsvägplan. Annars är
risken stor att man, om den dagen kommer då krigsvägplanen behöver tas i
bruk, upptäcker att en del av de vägar som ingår i planen är dåligt rustade för
den trafik de då är ämnade för.

Statensjärnvägar

Inlandsbanan är en nödvändig transportled i vårt nordliga inland och kan i en
krigssituation ha avgörande betydelse för att hålla samman landet. Vi anser
att hela Inlandsbanans fortbestånd måste garanteras, inte minst av totalförsvarsskäl.

På över 100 mil av det svenska järnvägsnätet har persontrafiken lagts ned.
Trots att det vid dessa nedläggningar gång på gång försäkrades att godstransporterna
skulle få vara kvar är nu nedläggning på flera ställen aktuell även av
dessa.

Det är angeläget att den framtida bedömningen av person- och godstransporter
beaktar behovet av kommunikationer i en kris- och krigssituation.

Sjöfart

Den svenska handelsflottan har minskat från 613 fartyg om sammanlagt 12,9
miljoner dödviktton 1975 till 438 fartyg om 2,2 miljoner dödviktton 1986 alltså
en kapacitetsminskning på drygt 80 %.

Allmänt torde gälla att samhällets ökade sårbarhet och den allt mindre
svenska kapaciteten när det gäller sjötransporter innebär att stor omsorg
måste iakttagas när det gäller resurserna till det ekonomiska försvaret. Inte
minst av beredskapsskäl måste Sverige utveckla en positiv sjöfartspolitik. Att
med en så kraftigt decimerad handelsflotta planera för ett antagande om
ökad import i ett avspärrningsläge är inte realistiskt.

Datorer

Den ökade datoranvändningen skapar nya former av sårbarhet. Allt fler
system i vårt samhälle är beroende av datorer för att alls fungera. Det kan
gälla kommunikationssystem, produktionssystem, informationssystem och
olika former av service till människorna. Datorsystemen är utsatta för en råd
hot i kris- och krigssituationer. En utslagning av elsystemet innebär att också
datasystemen upphör att fungera. En kärnvapenexplosion, även långt
utanför vårt eget territorium, kan leda till en elektromagnetisk chock som
slår ut alla datasystem. Möjligheterna finns att sabotera datasystemen genom

Mot. 1987/88

FÖ512

13

s. k. datavirus och andra liknande programmeringsåtgärder. Det är nödvändigt
att alternativa system behålls och byggs upp inom för samhället
väsentliga områden. Centern har i annat sammanhang föreslagit att en
parlamentarisk sårbarhetsberedning tillsätts.

Alarmering

Televerkets investeringar i fredstid har inte alltid tagit hänsyn till totalförsvarets
behov. När det nya AXE-systemet började introduceras, visade det sig
att möjligheten att larma befolkningen via telefonnätet försvann. Ännu är
dock AXE-systemet långt ifrån färdigbyggt. Det är framför allt stora
glesbygdsområden med små utspridda tätorter som återstår, dvs. teleområden
där möjligheten att kunna larma per telefon är särskilt viktig.

Vi anser att Televerket bör ges i uppdrag att utarbeta system för
automatisk alarmering.

Sjukvården

De svagheter som i dag finns inom sjukvårdsorganisationen kommer att
förstärkas i ett beredskapsläge. Detsamma gäller socialtjänstens sätt att
fungera i dag jämfört med i ett krisläge. Det medför att i all planering som
sker före och under fredstid måste vi ha en insikt och ansvar för en situation i
avspärrning eller krigssituation. Det bästa sättet att förebygga kaos är att
genom utbildning och realistiska övningar förbereda ansvariga huvudmän för
ett sådant läge.

Läget blir bekymmersamt om Sverige blir isolerat från omvärlden. Genom
en mera decentraliserad verksamhet, genom satsningar på inhemska produkter
och inhemsk produktutveckling borde redan i fredstid staten ta sitt ansvar
för att det även på sjukvårdsområdet finns en beredskap som man kan känna
trygghet inför. Så är inte fallet i dag.

Decentraliserad upphandling

Det är av stor regionalpolitisk betydelse att militära förband upphandlar från
den egna ortens näringsliv.

De försök som pågått med decentraliserad upphandling bör nu omsättas i
klarare regler. Inriktningen bör vara att undantag tillåts för de militära
myndigheterna från reglerna om central upphandling. Detta bör gälla såväl
dagligvaror, viss materiel samt upphandling av byggnadsverksamhet.

Sårbarheten i storstadsområdena

Närmare en tredjedel av Sveriges befolkning bor i de tre storstadsområdena,
Stockholm, Göteborg och Malmö. En rad livsviktiga funktioner för hela
landet finns samlade där. Storstäderna är naturligt nog i hög grad beroende
av livsmedel. Samtidigt är en stor del av Sveriges samlade resurser för
distribution, lagring och beredning av livsmedel koncentrerade dit. Livsme

Mot. 1987/88

FÖ512

14

delsförsörjning och kommunikationssystem är därför mycket känsliga för
störningar. Men en bristande regionalpolitik, en kraftig storstadsexpansion
och nedskärningar av det civila försvaret ökar hoten mot ett fungerande
totalförsvar.

Kommunikationssystemen i och omkring storstäderna är givetvis av
central betydelse för deras funktionsförmåga. Samtidigt är i synnerhet
Stockholm och delvis också Göteborg belägna geografiskt så att det finns
många känsliga punkter i form av broar och tunnlar. För Stockholms
vidkommande passerar t. ex. all landtransport mot syd och sydväst genom
Södertälje.

Förutsättningarna att ta hand om människor i katastrofsituationer är extra
komplicerade i ett storstadsområde. Det faktum att familjemedlemmar ofta
arbetar på olika håll under dagtid och det ganska svaga sociala nätverket
bidrar till detta. Den bristfälliga skyddsrumsutbyggnaden är en annan orsak
till oro. Enbart i Storstockholm fattas det ca 400 000 skyddsrumsplatser.

Storstadens sårbarhet kan bli akut av många anledningar. Den mest
dramatiska och svårbemästrade är naturligtvis direkta krigshandlingar. Men
man kan också tänka sig allvarliga krissituationer i fredstid. Tänkbara
orsaker kan vara större naturkatastrofer, sabotageaktioner i stor skala i ett
säkerhetspolitiskt skymningsläge, kärnkraftskatastrofer i exempelvis Barsebäck
eller Forsmark vid ogynnsamma väderbetingelser, gas- och kemikalieolyckor
vid produktion och transporter. Riskmomenten är tillräckligt många
för att motivera en seriös debatt. Det är viktigt med en konstruktiv och öppen
debatt om sårbarhetsproblem inte minst i våra storstadsområden.

Diskussion om sårbarhet och olika typer av förebyggande åtgärder ingår
givetvis i all försvarsplanering. Sårbarhetsdebatten behöver dock breddas
och mera, än att vara en fråga om olika typer av reservförfaranden, komma
att handla om hur vi bör forma våra storstadsområden för att de skall bli
mindre sårbara och mindre utsatta.

Mot den här bakgrunden vore det önskvärt om överstyrelsen för civil
beredskap (ÖCB) fick i uppdrag att genomföra en omfattande specialstudie
om sårbarhetsproblemen i våra storstadsområden. Detta arbete borde ha så
offentlig karaktär som det är möjligt av säkerhetsskäl. Om möjligt bör
övningar genomföras, för att undersöka hur beredskapsplaneringen fungerar
i förhållanden som är jämförbara med kristider.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om inriktningen av arbetet med att minska sårbarheten
i samhället,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om inriktningen av energipolitiken1],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om målsättningen för beredskapen av livsmedel och
insatsvaror2],

Mot. 1987/88

FÖ512

15

[att riksdagen anslår 30 milj. kr. ytterligare till C5 Kostnader för
beredskapslagring av livsmedel2],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om regional livsmedelsproduktion2],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försörjningsberedskap på tekoområdet1],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samordning av civila vägplaner och
krigsvägplaner3],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om järnvägsnätets roll ur totalförsvarssynpunkt3],
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sjöfartens roll ur totalförsvarssynpunkt3],

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om automatisk
alarmering,

3. att riksdagen beslutar medge undantag från regeln om central
upphandling, för de militära myndigheterna,

4. att riksdagen hos regeringen begär en studie av sårbarhetsproblemen
i storstäderna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att minska sårbarheten i storstäderna.

Stockholm den 21 januari 1988
Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c) Görel Thurdin (c)

Karin Söder (c) Gunnel Jonäng (c)

Nils G Åsling (c) Bertil Fiskesjö (c)

Gunnar Björk (c) Gunilla André (c)

Britta Hammarbacken (c) Per-Ola Eriksson (c)

Pär Granstedt (c) Börje Hörnlund (c)

Karin Israelsson (c) Agne Hansson (c)

1 1987/88:N415

2 1987/88:Jo219

3 1987/88:T208

Mot. 1987/88

FÖ512

gotab Stockholm 1988 14363

16