om den långsiktiga sysselsättningspolitiken.

Motion 1975:1707 av herr Hermansson m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1975:1707

15

Nr 1707

av herr Hermansson m. fl.

om den långsiktiga sysselsättningspolitiken.

Sysselsättningsfrågan har både i sin nationella och i sin regionala
aspekt en ständig aktualitet. I dagspolitiken och massmedia tenderar dess
problematik att skymmas av de tillfälliga stämningar som skapas av
kortsiktiga förändringar i den allmänna konjunkturen. I verkligheten
utvecklas den långsamt men säkert till ett allt allvarligare uttryck för det
kapitalistiska samhällets grundläggande motsättningar och långsiktiga
kris.

1930-talets långvariga depression ledde till en våg av statsintervention i
det kapitalistiska systemet världen över. I vissa fall var det arbetarpartier
som politiskt bar upp dess strävanden, i flertalet fall borgerliga partier.
En brytning skedde inom den borgerliga nationalekonomin genom
Keynes teorier rörande efterfrågestimulans som medel att uppnå full
sysselsättning. Keynes och hans efterföljare har emellertid i huvudsak
sysslat med den typiska konjunkturella arbetslösheten. Man har, liksom
den klassiska ekonomin, sett dessa som ett system av vågrörelser. I
perspektivet har knappast ingått någon verklig kännedom om kapitalismens
stora arbetslöshetsproblem - det som betingas av den lagbundna
förskjutningen i kapitalets sammansättning. Det är emellertid denna typ
av arbetslöshet som i dag ingår som ett delfenomen i de kapitalistiska
ländernas kriser och svårigheter.

I Sverige rådde under de första 15 åren av efterkrigstiden full
sysselsättning i den ursprungliga mening som präglades av t. ex. Beveridge.
Antalet tillgängliga arbeten var lika stort, tidvis något större än
antalet arbetssökande. 1950-talets upprustning höll också arbetslöshetssiffrorna
nere i de stora kapitalistiska länderna. Den ekonomiska
tillväxten var hög, lönerörelserna relativt framgångsrika. Den höga
sysselsättningen dolde således i viss mån de faror som var förknippade
med att fackföreningsrörelsens ledning accepterade prestationssystem
och ackordslöner. Den underlättade också att man i strid med erfarenheten
om klassmotsättningarna lät sig påverkas och gripas av klassamarbetsfilosofin.

Kring 1960 gjorde sig allt tydligare en förändring gällande, som
förebådade den långsiktiga krisen. Genom de tillfälliga variationerna
iakttogs en stegring i antalet arbetslösa och utslagna. Så länge den
allmänna tillväxten var hög undanskymdes tendensen delvis från uppmärksamhet.
Från mitten av 1960-talet började stagnationstendenser
inträda, och arbetslöshets- och utslagningsproblemet fick snabbt större
proportioner. Detta ledde inte bara till en snabb tillväxt i den industriella

Mot. 1975:1707

16

reservarméns storlek. Det ledde också till en förändring i målsättning och
begrepp i den officiella sysselsättningspolitiken. Begreppet ”full sysselsättning”
försvann och ersattes med ”balanserad arbetsmarknad’ . Det
ökade exportberoendet, anknytningen till EG, Sveriges uppträdande som
i stor stil kapitalexporterande land — allt detta minskade utrymmet för
en i gammal mening Keynesiansk expansionspolitik. Accepterandet av en
högre nivå på arbetslöshet, utslagning och omstrukturering blev en
nödvändighet för en regering som förvaltade en kapitalistisk ekonomi
med en av de högsta koncentrationsgraderna i världen.

För att få en kvantitativ bild av den långsiktiga utvecklingen måste
man skilja ut de mycket kortsiktiga variationer som i den offentliga
debatten brukar godtyckligt betecknas som ”högkonjunktur” och ”lågkonjunktur”.
Dessa variationer är kortare än de traditionella 6 7-åriga
cyklerna. Under de senaste 20—25 åren gör sig nämligen en obönhörlig
tendens gällande, som klart framträder i alla relevanta data, så snart man
räknar med flerårsmedeltal. Denna tendens visar på en allt större
industriell reservarmé av arbetslösa, utslagna och undersysselsatta. Blotta
talen är betydligt högre i vad som numera kallas högkonjunktur än vad
som för 20 år sedan kallades lågkonjunktur. Utslagningen har inte bara
ökat, den har också lill skillnad från den traditionella arbetslösheten en
konstant karaktär. De utslagna sugs inte upp av nästa konjunkturvåg, den
permanenta karaktären av deras utslagningssituation markeras i stället allt
starkare. Tillbakagången i de areella näringarna bringar i dagen en
undersysselsättning, som traditionellt kunde bemästras inom den agrara
och halvagrara familjeekonomin. De starkt ökade priserna, hyrorna och
transportkostnaderna för de arbetande blir en av de faktorer som ökar
behovet av och kraven på arbete från bl. a. gifta kvinnor. Den häremot
svarande tillväxten i sysselsättning är otillräcklig — dvs. undersysselsättningen
ökar.

Det är en något omstridd och delvis svårbedömd fråga hur den totala
sysselsättningen förändrats de senaste 10 åren. Att förändringen —
oavsett hur den bedöms — varit otillräcklig för att hindra en genomsnittligt
allt högre nivå av arbetslösheten och undersysselsättningen bestrids
emellertid inte från något håll.

På officiellt håll görs ibland gällande att en avsevärd sysselsättningsökning
inträffat efter 1965, liksom att under det senaste året situationen
förbättrats. Dessa omdömen baserar sig på den gängse urvalsstatistik som
är den hittills enda källan för fortlöpande information. Jämförelser med
det från tillförlitlighetssynpunkt betydligt mer tvivelaktiga folkräkningsmaterialct
från 1965 och 1970 visar dock att denna ökning saknar
motsvarighet där — tendensen borde om den varit verklig ha speglats i
folkräkningarna, som är de enda som räknar varje person i landet. De av
regeringen vanligen åberopade siffrorna hänför sig till urvalsundersökningar,
vilkas metodik under perioden genomgått vissa förändringar och
vilkas sifferaggregat visar egenartade kortsiktsförskjutningar, vilka kan
tyda på systematiska fel. Så långt man kan få svar från folkräkningsmaterialet,
dvs. fram till 1970, visas ingen som helst ökning i den totala

Mot. 1975:1707

17

sysselsättningen sedan 1965.

Inte heller jämförelser mellan slutet av 1974 och slutet av 1970 ger vid
handen att bilden av långsiktig stagnation behöver revideras. De tre första
åren på 1970-talet medförde ingen bestående förändring i sysselsättningens
omfattning. En viss ökning har inträffat fram till slutet av 1974,
dvs. under den s. k. högkonjunkturen. Skillnaderna mellan 1970 och
1974 hänför sig dock till en bestämd huvudfaktor: en kraftig ökning av
antalet sysselsatta med deltid, främst då kvinnor. Antalet heltidssysselsatta
minskar. Sysselsättnings”ökningen”, som man officiellt åberopar sig
på, består sålunda väsentligen av att en del av den kvinnliga reservarmén
kan utnyttjas som deltidsarbetande, medan samtidigt fler heltidsarbetande
slås ut. Siffrorna för sysselsättningsökning under 1974 ligger f. ö.
knappast ens över felmarginalen. De består till en fjärdedel av en
registrerad ökning i företagarnas antal. Att det på ett år skulle blivit ca
20 000 företagare fler i landet framstår med tanke på koncentrationsprocessens
riktning som helt orimligt och torde bero på metodfel i själva
statistiken. Arbetslösheten i den officiella meningen är trots den
registrerade nedgången under 1974 högre än i slutet av 1970.

Den obönhörliga förändring som här på sikt gör sig gällande är ett
allvarligt hot mot de lönarbetandes hela samhälleliga ställning. Existensen
av en växande reservarmé och den stagnerande sysselsättningen försvårar
positionerna i lönekampen. Följden blir också att en ökande del av
arbetarklassen - den utslagna och de som över huvud inte kommer in på
arbetsmarknaden — kommer att sakna anknytning till arbetarklassens
gamla intresseorganisationer och berövas sin sociala kontakt med
arbetsplatskamrater. Uppdelningen i vad som i den officiella terminologin
kallas A-, B- och C-lag innebär en allvarlig försvagning av arbetarklassens
enhet och undergräver de enskilda lönarbetarnas rättsställning. Också ur
fördelningspolitisk synvinkel innebär läget nackdelar.

Sverige är med sin allmänna politiska orientering, sin anknytning till
EG och sin kapitalexport bundet till västekonomierna. Dessa ekonomier
uppvisar sedan åtskilliga år allt starkare kroniska störningar i form av
inflation och arbetslöshet. Hela denna ram kommer att innebära mycket
allvarliga konsekvenser för sysselsättningen i Sverige nu och i framtiden.
Kapitalismen har slutgiltigt vuxit ifrån det stadium då den på sina
konjunkturtoppar och med understöd från staten förmådde upprätthålla
full sysselsättning.

Hela denna situation måste fackligt och politiskt bekämpas av
arbetarklassen. Det är en kamp som med nödvändighet kommer att rikta
sig mot hela det system av vars lagbundna utveckling den är ett resultat.
Alltmer sammankopplas därför kampen för rätt till arbete med kampen
för ett socialistiskt samhälle.

Kapitalismens kris har länge kunnat iakttas också i den regionala
utvecklingens höggradiga obalans. Efter 1970 har dessa tendenser delvis
skiftat karaktär. Tillväxten i arbetsmarknaden i storstäderna har upphört.
Arbetslösheten har också där blivit betydande. Detta har vållat en
uppdämning av utflyttningen från delar av Norrland. Delar av Västsve

Mot. 1975:1707

18

rige, där betydande industriinvesteringar skett på senare tid, sorn en följd
av strävan till västkustetablering, visar inflyttningsöverskott. Däremot
drabbas stora delar av sydöstra Sverige av bakslag. Än allvarligare är läget
i Mellansverige, där inte endast skogslänet Värmland, utan också tidigare
starka industriregioner som Östergötland, Örebro, Västmanland och
Gävleborgs län drabbats av betydande tillbakagång. I norra Sverige går
alltjämt Västernorrland, liksom Västerbotten och stora delar av Norrbotten
tillbaka. Storstadsregionernas innerområden framstår som en ny
negativ faktor — här minskar sysselsättning och befolkning och den
miljömässiga förslumningen ökar i utbredning.

På sikt är sysselsättningsfrågan i sin lokala och nationella form den
viktigaste intressefrågan för arbetarklassen och ett av de mest påtagliga
tecken på ett ekonomiskt systems sönderfall och politiska bankrutt.

Ett långsiktigt program måste ovillkorligen formuleras och utarbetas
för kampen mot arbetslöshet och undersysselsättning. Ett sådant
program utmynnar med nödvändighet i konstaterandet att kampens mål
och problemets lösning ligger i upprättandet av en socialistisk ekonomi
och samhällsordning. Programmets omedelbara steg förverkligas emellertid
redan i kampen under de kapitalistiska grundförhållandena.

Ett sådant program tar inte upp endast formen av sysselsättningspolitik
i begränsad mening. Det aktualiserar också hela frågan om var nya
arbetstillfällen står att vinna, dvs. var en satsning från folkflertalets
synpunkt är mest angelägen. Det handlar inte endast om att skapa ett
visst antal arbeten, det handlar också om sociala värderingar rörande vad
sorts behov som skall sättas i främsta rummet. I detta avseende blir
programmet inte bara riktat mot arbetslösheten i allmänhet utan lika
mycket mot profitsystemet, som skapat höggradig kommersialisering i sin
ena del och social efterblivenhet och likgiltighet för väsentliga samhällsproblem
i den andra.

Programmet går fram utefter tre huvudlinjer.

1. Utbyggnaden av statliga industrier med tyngdpunkten i de regioner
som har de svåraste sysselsättnings- och utvecklingsproblemen.
Organiserandet av dessa företag som demokratiska spjutspetsar med
lönarbetarmajoritet i alla beslutsorgan. Satsning på tillverkning och
industrityper, som är resursbesparande, som har en framtida expansionskraft
i det att de svarar mot den sociala nyttans och den sociala
konsumtionens krav. Brytande med tesen att det påstådda ”postindustriella
samhället” skulle tvinga till ett accepterande av industrins sysselsättningsmässiga
minskning.

2. En långsiktig utbyggnad och strukturförändring i transportväsendet.
Stora långsiktiga satsningar på järnvägsväsendets kapacitet och
tekniska nivå. Uppbyggnad av kollektiva sammanbindande trafiksystem i
de storstadsområden där sådana saknas. Investeringar för att avsevärt öka
den billiga och miljövänliga inrikes sjöfartens roll i transportsystemet.
Alla dessa investeringar bidrar, liksom en medvetet stimulerad och socialt
inriktad konsumtion, till att bilda underlag för de statliga industrierna.

Mot. 1975:1707

19

3. Ett stort ekonomiskt och politiskt specialprogram för social och
miljömässig rehabilitering av samhället, ägnat att avvärja och undanröja
sociala bristfenomen och rovdriften med miljön i vid mening. Grundläggande
upprustning av hela vårdsektorn. Snabb kvantitativ och kvalitativ
utbyggnad av förskolor och fritidshem. Materiella och socialpolitiska
insatser för den fysiska och sociala miljöns rehabilitering i städernas
förstadsområden och i avfolkningsbygderna. Miljömässig och trafikmässig
sanering av städernas innerområden. Nya och kvalitativt annorlunda
utbildningsinsatser för att tillgodose behovet av de många specialkunskaper
som krävs genom utbyggnaden och genom arbetarsjälvstyrelse i
statsföretagen. Investering i ny, progressiv forskning på i synnerhet den
biologiska, miljötekniska, energipolitiska och beteendevetenskapliga sidan.

Ett sådant program har hela sin udd riktad mot ett föråldrat och
värdepolitiskt sönderfallande system. Det sammanknyter arbetarklassens
dagskamp med dess historiska uppgift.

Mot bakgrund av det anförda föreslås

att riksdagen beslutar uppdra åt den sittande sysselsättningsutredningen
att utarbeta förslag om ett långsiktigt aktionsprogram
i sysselsättningsfrågan i enlighet med de riktlinjer och
mål, som föreslagits i denna motion.

Stockholm den 27 januari 1975

C.-H. HERMANSSON (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)

LARS WERNER (vpk)
i Tyresö

NILS BERNDTSON (vpk)
GUSTAV LORENTZON (vpk)

GOTAB 75 8861 Stockholm 1975