om den ekonomiska politiken och budgetregleringen

Motion 1979/80:1067 av Olof Palme in. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1979/80: 1067

Motion
1979/80:1067

av Olof Palme in. fl.

om den ekonomiska politiken och budgetregleringen

Den internationella utvecklingen

De internationella ekonomiska utsikterna har stadigt försämrats under
1979. Till viss del sammanhänger detta med försvagningen av konjunkturen
i Förenta staterna — som inträffat efter en ovanligt lång uppgång.
Till största delen sammanhänger emellertid försämringen med den
bestående höga inflationen i de stora ländernas ekonomier och de kraftiga
oljeprisstegringarna under 1979. Redan innan dessa inträffat höll
flera för oss betydelsefulla länder på att lägga om den ekonomiska
politiken — då i synnerhet penning- och kreditpolitiken — i en mera
restriktiv riktning. En anledning till detta var att man härigenom försökte
få bukt med de alltför kraftiga prisstegringarna. Den tilltagande
instabiliteten på valutamarknaderna föranledde också en del länder att
vidta ibland drastiska räntehöjningar för att motverka ett kortsiktigt
kapitalutflöde och värna kursutvecklingen på den egna valutan. På kort
sikt har emellertid dessa räntehöjningar lett till en ytterligare ökad inflation.

Denna inriktning av politiken skärptes och blev mera allmän efter
den kraftiga höjningen av oljepriserna under sommaren 1979. Redan
de då beslutade höjningarna ledde till en försvagning av OECD-ländernas
samlade bytesbalans med ca 40 miljarder dollar — från ett överskott
på ca 10 miljarder 1978 till ett underskott på ca 30 miljarder 1979.
De oljeprisstegringar som beslutats under december månad 1979 beräknas
ytterligare kraftigt försämra bytesbalanssituationen.

Dessa kraftiga höjningar av oljeprisnivån leder till en betydande reducering
av köpkraften såväl inom OECD-området som för de ickeoljeproducerande
utvecklingsländerna. Anledningen till detta är att
vissa av oljeländerna på kort sikt inte har möjlighet att använda hela
sin ökade inkomst till en ökad efterfrågan på de varor och tjänster
som produceras inom de icke-oljeproducerande länderna. Överskotten
inom OPEC-länderna leder alltså till en reduktion av den effektiva
efterfrågan i industriländerna och de icke-oljeproducerande länderna
och håller därmed tillbaka produktion och sysselsättning.

Förra gången en liknande situation inträffade var 1974. Den gången
valde några få länder — däribland Sverige — att motverka bortfallet
av internationell köpkraft genom att i stället stimulera den inhemska
efterfrågan. Detta fick visserligen ske till priset av en fortsatt svag by

1 Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 1067

Mot. 1379/80:1G67

tesbalans. Men man lyckades dock i dessa länder upprätthålla produktionen
och undvika en mycket kraftig ökning av arbetslösheten.

Denna gång är det mycket som talar för att man i ännu mindre utsträckning
kommer att motverka de kontraktiva effekterna av oljeprishöjningarna
i de västliga industriländerna. I en del fall är detta ett
uttryck för ett ekonomiskt tvång. Man har redan i utgångsläget så
svaga statsfinanser och ett så stort underskott i bytesbalansen att man
knappast ytterligare kan öka underskottet. I en del andra fall är de uteblivna
åtgärderna mera en återspegling av uppfattningen att man måste
acceptera en övergångsvis ökning av arbetslösheten och stagnation i
produktionen för att återvinna balans både i den egna ekonomin och
i världsekonomin. Det är samma typ av ekonomisk politik som tillämpades
under mellankrigstiden och som försökte övervinna arbetslösheten
med ökat sparande. De borgerliga regeringarna i flertalet av de stora
länderna prioriterar i dag inflationsbekämpningen långt före tillväxt
och sysselsättning.

Perspektiven inför de närmaste åren ser därför nedslående ut. Den
höga inflationen och den stora arbetslösheten i vår omvärld förefaller
att bli kvar. OECD räknar i sina prognoser med att det inte blir någon
ekonomisk tillväxt alls i området som helhet under 1980 — samtidigt
som inflationen alltjämt uppgår till tvåsiffriga tal och antalet arbetslösa
kommer att öka till ca 20 miljoner personer. Bytesbalanserna
uppvisar på nytt allvarliga obalanser, och den ekonomiska politiken
i de tongivande länderna förefaller inte att vara inriktad på att stimulera
efterfrågan och få ned arbetslösheten. Visserligen kommer sannolikt
den positiva utvecklingen på den för vår export betydelsefulla
västtyska marknaden och även i Finland och Norge att bestå under en
stor del av 1980. Men denna motverkas av den redan nu kraftigt vikande
utvecklingen i bl. a. Storbritannien och Danmark och av den
förutsedda försvagningen i Förenta staterna. Under senare delen av
1980 och under 1981 kan man inte utesluta att världsekonomin går in
i en för oss alltmer kännbar lågkonjunktur med växande svårigheter
på exportmarknaderna.

Läget är emellertid svårbedömt. Man kan inte utesluta att det alltmer
spända politiska läget i Mellersta Östern drar med sig en lagerspekulation
och stigande råvarupriser som kortsiktigt skapar en ökad
ekonomisk aktivitet. Men sannolikt kommer i så fall detta att bädda
för en ännu kraftigare tillbakagång på längre sikt. Även om man inte
nu med bestämdhet kan uttala sig om detta, är det mycket som talar
för att problemen framöver kommer att vara betydande och att den
politiska viljan i de stora länderna att föra en progressiv och tillväxtfrämjande
politik kommer att visa sig vara svag. Sverige måste därför
— så långt detta är möjligt — rusta sig för att möta en ogynnsam utveckling
i sin omvärld.

Mot. 1979/80:1067

3

Utvecklingen i den svenska ekonomin under senare år

Redan 1976 framstod det klart att den svenska ekonomin stod inför
stora problem. Sviterna från den internationella krisen 1974—1975, den
sedan dess försvagade internationella tillväxten och tillkomsten av nya
industriländer skulle komma att leda till en skärpt konkurrenssituation
och ett betydande behov av nydaning inom det svenska näringslivet.
Skulle vi kunna klara de framtida sysselsättningskraven, måste en
förnyelse och en utveckling komma till stånd inom vår industri som
gjorde att vi kunde möta de växande problemen. Som en följd härav
var det också nödvändigt att konsumtionen ökade väsentligt långsammare
än under de närmast föregående åren.

Den ekonomiska situationens allvar präglade knappast den borgerliga
regeringens första budget. Den var kraftigt expansiv, men denna
inriktning av politiken stod sig endast några månader. Under våren
1977 gjorde regeringen en helomvändning. Genom en rad olika åtstramningsåtgärder,
riktade mot löntagarna och hushållen, inleddes den s. k.
svångremspolitiken. Det var i första hand denna inhemska åtsramning
— inte den internationella konjunkturen — som gjorde att produktionen
(BNP) stod stilla under 1977 och 1978. Reallönerna sjönk, den
privata konsumtionen gick kraftigt tillbaka och arbetslösheten steg.
Industrins investeringar sjönk drastiskt. Svångremspolitiken skapade ett
underutnyttjande av de ekonomiska resurserna i vårt land som lett till
betydande produktionsförluster. Detta skedde samtidigt med att utvecklingen
i vår omvärld gick kraftigt uppåt. Den borgerliga regeringens
svångremspolitik under dessa år innebar ett slöseri med de
ekonomiska resurserna som är utmanande med tanke på alla de behov
och brister som fortfarande gör sig gällande i vårt samhälle.

Politiskt motiverades svångremspolitiken med att industrins internationella
konkurrenskraft måste återställas, vilket krävde en sänkning
av löntagarnas standard. Genom ökade marknadsandelar skulle en exportledd
expansion inledas. En viss sådan återhämtning skedde även
under 1978.

Under 1979 har emellertid de svenska exportföretagen — till följd
av bl. a. kraftigt höjda exportpriser — på nytt förlorat marknadsandelar
enligt OECD:s beräkningar. Åtstramningspolitiken ledde alltså inte
ens till en varaktig förbättring på detta område.

En kvarstående konsekvens av politiken under 1977—1979 är ett
avsevärt budgetunderskott. Underskottet i statens budget har vuxit i en
takt som saknar sin motsvarighet både tidigare i vårt land och i vår
omvärld. Till någon del är denna försvagning en konsekvens av åtstramningspolitiken
och beror på kostnader som fick sättas in för att
möta den arbetslöshet som åtstramningen drev fram. Men dessa utgiftsökningar
svarar dock endast för en ringa del av de totala utgiftsök

Mot. 1979/80:1067

4

ningarna under denna tid. Långt större betydelse har de automatiska
utgiftsökningar haft som följde av den kraftiga inflationen under i
första hand 1977.

Budgetunderskottet är dessutom en följd av de mycket omfattande
åtgärder som vidtagits för att förstärka företagens finansiella situation,
framför allt borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften som lett
till en budgetförsvagning på ca 8 miljarder kronor. Härutöver kommer
en rad andra förmåner som givits till företagen och kapitalägarna.
Tillsammans med effekten av de tre devalveringarna och en återhållsam
löneutveckling har detta medfört att företagens finansiella ställning
kraftigt förstärkts under 1978 och 1979. De borgerliga regeringarna
har fört en allmän fördelningspolitik, som lett till ökade klyftor och som
inneburit tunga bördor på de lägre inkomsttagarna.

Efter två år av stagnation och tillbakagång i den svenska ekonomin
sköt utvecklingen fart under 1979. I början av året trodde man på
regeringshåll att uppgången skulle bli mycket kraftig. I valrörelsen
1979 intecknades denna uppgång som en framgång för den borgerliga
politiken. Det hävdades att vårt lands ekonomi efter några svåra år
nu hade kommit in på rätt väg.

Den faktiska utvecklingen tyder emellertid på att uppgången under
1979 kraftigt överskattats av regeringen. På en rad punkter kan man
nu konstatera att utvecklingen inte följt de banor som angivits i regeringsdokumenten
från våren 1979. Utvecklingen ligger på vissa områden
mycket långt från den glättade bild som de borgerliga partierna
presenterade i valrörelsen.

Med anledning av den snabba försämringen av det ekonomiska läget
krävde vi socialdemokrater redan vid riksdagsöppnandet i oktober 1979
(mot. 1979/80: 4) en ändrad ekonomisk politik, som skulle skapa bättre
möjligheter att möta de påfrestningar som vi nu står inför — förutsatt
att politiken snabbt och konsekvent lades om. Riksdagens borgerliga
majoritet avslog emellertid våra förslag med hänvisning till bl. a. den
kommande budgetpropositionen.

Regeringens nu framlagda finansplan bekräftar emellertid att läget
kraftigt försämrats och att den svenska ekonomin befinner sig i djup
obalans och att läget riskerar att förvärras under det kommande året.

De väsentligaste avvikelserna i förhållande till bedömningarna under
våren 1979 är följande:

1. Inflationen har blivit betydligt kraftigare än vad man räknade
med tidigare — drygt 11 % i stället för 5 å 6 %. Till stor del sammanhänger
detta med de stigande oljepriserna. Men prisstegringarna har
även sin grund i att företagen velat höja sina vinster samt i de upprepade
höjningar av räntan och av indirekta skatter som skett under
året. Enbart räntehöjningarna beräknas ha höjt den allmänna prisnivån
1979 med 2,5 %.

Mot. 1979/80:1067

5

2. Investeringarna har inte alls nått den nivå som förutsades, trots
att vinstökningen blivit större än som väntades. Industriinvesteringarna
ligger i stort sett kvar på 1978 års låga nivå — vilket är 40 % lägre än
1976.

3. Importen har ökat kraftigare än vad man räknat med tidigare.
Även detta sammanhänger till en del med oljeprisstegringarna men förklaras
också av att Sverige fått en för liten importkonkurrerande sektor
i sin ekonomi. I fasta priser — dvs. bortsett från bl. a. oljeprisstegringarna
— har importen ökat med 13,5 % i stället för med 9 % som
man räknade med i början av året.

4. Den svenska exporten har inte lyckats hävda sig på världsmarknaderna.
Enligt OECD:s beräkningar har vi förlorat marknadsandelar
till följd av att de svenska företagen höjt sina priser mer än vad som
svarar mot den inhemska kostnadsökningen. Man har alltså inte utnyttjat
de senare årens devalveringar och de relativt låga kostnadsstegringarna
till att förbättra sin marknadsposition utan har i stället utnyttjat
dessa till ökade vinster — dock utan att detta medfört ökade
investeringar.

5. Utvecklingen på import- och exportområdet har medfört att bytesbalansen
blivit väsentligt sämre än vad man räknade med tidigare.
Detta kan inte döljas av betalningsbalansdelegationens ständigt återkommande
korrektioner.

6. Läget på arbetsmarknaden har visserligen förbättrats något men
är fortsatt svagt. Särskilt oroväckande är den fortsatt höga ungdomsarbetslösheten.

7. Budgetunderskottet har trots alla storordiga löften att ”sanera”
statsfinanserna fortsatt att öka i stället för att minska.

8. Den sämre ekonomiska utvecklingen har även inneburit att de
regionala problemen ytterligare ökat. På flera håll i landet hotar nu
en kris för sysselsättning och befolkningsutveckling.

Konsekvensen av denna utveckling är att vi nu har att möta en ny
internationell lågkonjunktur med sämre statsfinanser och ett större
underskott i utrikeshandeln än vad vi någon gång tidigare haft. Det
är uppenbart att våra handlingsmöjligheter blivit kraftigt kringskurna
genom den ekonomiska politik som de borgerliga partierna fört.

Kraven på politiken

Den svenska ekonomin uppvisar i dag svåra balansbrister. Statsfinanserna
uppvisar ett aldrig tidigare skådat underskott, underskottet i utrikeshandeln
växer också kraftigt samtidigt som industriinvesteringarna
och bostadsbyggandet ligger på en alltför låg nivå. Löser vi inte
dessa balansbrister, kommer vi att mötas av växande svårigheter att

Mot. 1979/80:1067

6

klara sysselsättningen och upprätthålla den sociala och ekonomiska
tryggheten. Socialdemokratin kräver därför att ett samlat grepp tas
i den ekonomiska politiken som återskapar styrkan i den svenska ekonomin
och ger oss möjligheter att långsiktigt förverkliga målet om
arbete åt alla.

Ett viktigt led i en sådan långsiktig politik är att minska inflationen
och nå stabila priser. Detta är avgörande såväl för de långsiktiga
sysselsättningsmålen som för fördelningspolitiken. En fortgående inflation
leder till en omfattande och orättvis omfördelning av ekonomiska
tillgångar och utgör också ett hot mot den internationella konkurrenskraften
och därmed även mot sysselsättningen.

En ytterligare förutsättning för att vi skall kunna åstadkomma full
sysselsättning och en rättvis fördelning av produktionsresultaten är att
vi på sikt har balans i våra utrikes affärer. Ett över många år bestående
underskott leder till ett växande beroende av långivare. Betalningsbalansen
kommer också att belastas med växande räntebetalningar. Den
förbättring som kunde registreras under 1978 var endast kortvarig till
sin natur och sammanhängde med trepartiregeringens arbetslöshetsskapande
politik. När ekonomin sköt fart under 1979 växte på nytt
bytesbalansens underskott. Det fortsätter att öka även under 1980,
trots lägre tillväxt av den svenska ekonomin och trots klart optimistiska
antaganden om oljeprisernas utveckling. Om inte denna utveckling
vänds, kommer på sikt Sveriges ekonomiska självständighet att
hotas.

Vi måste också lägga grunden för en balanserad ekonomisk tillväxt.
Tillväxt är inte ett mål i sig men ett viktigt medel för att uppnå ökad
sysselsättning och välfärd. Den ökar också våra möjligheter att skapa
balans i fråga om arbete och inkomster mellan olika delar av vårt land.
Det är också genom en ekonomisk tillväxt som vi kan arbeta oss ur
den nuvarande underskottssituationen. Kan vi inte återställa den ekonomiska
tillväxten, så kan knappast underskotten nedbringas på annat
sätt än genom en kraftig åtstramningspolitik med åtföljande arbetslöshet.

Ibland framförs argumentet att en minskad jämlikhet är en nödvändig
förutsättning för att den ekonomiska tillväxten skall kunna
stimuleras. Detta var exempelvis ett ledande tema i den s. k. Fälldinkommissionens
rapport. Socialdemokratin har alltid tagit avstånd från
dessa uppfattningar. För oss är det gemensamma ansvaret för framtiden
den på sikt enda hållbara grunden för en fortsatt tillväxt av våra
ekonomiska resurser. Detta synsätt präglar vår skattepolitik. Det låg
bakom tillkomsten av ATP-reformen — en av de största tillväxtbefrämjande
reformerna i vårt land. Detta har präglat vårt arbete på
det arbetsrättsliga området. Det är även ett viktigt motiv för arbetarrörelsens
engagemang i löntagarfonderna.

Mot. 1979/89:1067

7

För att ekonomisk tillväxt skall kunna bidra till lösningen av våra
balansproblem, måste dess främsta drivkrafter vara en utbyggnad av
industrin och ökad produktion för export och för att ersätta import.
Detta förutsätter en påtaglig ökning av sparande och kapitalbildning.
Konsumtionens tillväxt måste alltså hållas tillbaka, om byggandet för
framtiden skall kunna inledas på nytt. Att åstadkomma ett ökat sparande
och överföra detta till produktiva investeringar måste bli en av
den ekonomiska politikens huvuduppgifter.

Det är självklart att kraven på fördelningspolitiken skärps i ett läge
med knapp resurstillväxt och kraftigt begränsat konsumtionsutrymme.
I en svår tid är det en huvuduppgift för politiken att värna de svaga
gruppernas ekonomiska och sociala trygghet. Bördorna måste fördelas
efter bärkraft. Det är endast genom solidaritet och gemenskap som
man skapar den fasta grunden för en politik som bär under 1980-talets
problemfyllda år.

Den borgerliga regeringens politik löser inte problemen

Den borgerliga regeringens finansplan visar att vår ekonomi inte är
på rätt väg utan att balansbristerna riskerar att förvärras under de
närmaste åren. I ett längre perspektiv kan denna utveckling leda till
en mycket allvarlig försvagning av sysselsättningen och en nödtvungen
försämring av levnadsstandard och social trygghet.

De senaste fem årens utveckling visar att inget av de länder som
huvudsakligen förlitat sig på marknadsmekanismer och klassiska generella
ekonomisk-politiska medel har lyckats förena stabilitet med tillväxt
och full sysselsättning. I stället har de få länder — främst Österrike
och Norge — som verkligen lyckats klara problemen i väsentliga
avseenden gått andra vägar. Genom en aktiv stabiliseringspolitik och
samverkan med löntagarna har de kunnat nå en stabilitet som främjat
tillväxten och invånarnas levnadsstandard.

Den borgerliga regeringen har i sin finansplan inte redovisat några
åtgärder som angriper de grundläggande problemen i den svenska ekonomin
— nämligen inflationen, det stora underskottet i bytesbalansen,
det stora underskottet i statsbudgeten, de fortsatt otillräckliga investeringarna
och den svaga sysselsättningsutvecklingen. I stället riktas desto
fler förmaningar till löntagarna och kommunerna om att visa återhållsamhet
i lönerörelsen och i fråga om de kommunala utgifterna.
Man är för egen del inte beredd att ta det ansvar för landets ekonomiska
framtid som situationen kräver utan vill i stället lägga över detta
på andra grupper i samhället. Men den återhållsamhet som avkrävdes
löntagarna under de tidigare borgerliga regeringsåren ledde i stort sett
endast till ökade företagsvinster utan att man därigenom fick till stånd

Mot. 1979/80:1067

8

större avsättning på exportmarknaderna, ökade investeringar eller fler
sysselsättningstillfällen.

En återhållsamhet på konsumtionssidan måste — för att accepteras
av berörda grupper — göras till en integrerad del i en mera övergripande
ekonomisk politik där även priser, investeringar och fördelningspolitik
inbegrips. Annars har t. ex. löntagarna och kommunerna
föga anledning att solidarisera sig med de förmaningar som kommer
till uttryck i finansplanen. En återhållsamhet från löntagarnas sida
som endast medför ökade vinster i företagen, ökade inkomster till kapitalägarna
och en ökad maktkoncentration i näringslivet saknar förutsättningar
att bli en realistisk politik i vårt land. Likaså kan man
knappast räkna med att de kommunala beslutande församlingarna sluter
upp kring en politik som för deras del innebär att angelägna välfärdsprojekt
inte kommer til! stånd, när samtidigt den statliga skattepolitiken
leder till kraftiga ökningar av de högre inkomsttagarnas
standard.

Den borgerliga regeringens kraftlöshet och obeslutsamhet måste brytas.
I stället måste vi genom en långsiktighet och beslutsamhet i handlandet
lösa 1980-talets problem och återskapa tillförsikten inför framtiden.

Ett program för 1980-talet

Balansbristerna i den svenska ekonomin har nu blivit djupa och omfattande.
Det kommer att krävas ekonomiska och politiska ansträngningar
under en följd av år för att rätta till dem. Underskottet på
bytesbalansen uppgår nu till 2—3 % av bruttonationalprodukten och
underskottet på statsbudgeten till drygt 10 %.

Arbetet med att återställa balansen innebär att medborgarna i vårt
land ett antal år framåt måste göra vissa uppoffringar för att få en
bättre ekonomi och starkare tillväxt i framtiden. Skall vi kunna exportera
mera för att minska bytesbalansunderskottet och investera mera
för att öka tillväxt och sysselsättning i framtiden, måste vi avsätta resurser
härför. Vi måste få en större industrisektor än den vi nu har.
Vi har visserligen alltjämt en viss ledig kapacitet inom vår nuvarande
industrisektor, men det är i en hel del fall i branscher och företag
vilkas produkter inte efterfrågas för export eller för nu aktuella investeringar.
För att vi skall kunna ta till vara denna lediga kapacitet
krävs att vi förändrar strukturen i vår ekonomi. Sammantaget kommer
detta att ställa stora krav på en ökad kapitalbildning och en ökad
föränderlighet i det svenska samhället.

Det är mot denna bakgrund nödvändigt att den ekonomiska politiken
konsekvent och målmedvetet inriktas mot målet att återföra ekonomin
till balans under loppet av 1980-talet. Åtgärderna måste sam

Mot. 1979/80:1067

9

ordnas inom ramen för ett övergripande program för rekonstruktion
av den svenska ekonomin. Detta måste innefatta samstämda åtgärder
på både kort och medellång sikt. Det måste löpande revideras för att
anpassas till den fortgående utvecklingen såväl i Sverige som utomlands.

En viktig utgångspunkt för arbetet bör vara att Sverige med bibehållen
och successivt förbättrad sysselsättning skall arbeta sig tillbaka
till ett läge med balans i sin ekonomi. Vi avvisar därmed de alternativ
som åstadkommer balans genom en arbetslöshetsskapande åtstramningspolitik.
En ytterligare utgångspunkt för arbetet med rekonstruktionsprogrammet
bör vara att vi även fortsättningsvis skall ha en öppen
ekonomi. Det är genom att satsa på en ökad industrisektor och en
ökad konkurrenskraft som vi skall komma tillbaka till jämvikt i våra
utrikes affärer. Om vi vill bibehålla vår nuvarande levnadsstandard är
det nödvändigt att vårt land deltar i det internationella handelsutbytet.
Det är endast då som ett litet land har möjligheter att utvecklas så
långt som Sverige hittills gjort.

Obalanserna i vår ekonomi gäller inte endast de totala storheterna —
t. ex. bytesbalans och underskottet i statsbudgeten — utan balansbristerna
gäller även i hög grad den regionala utvecklingen. En ytterligare
utgångspunkt för arbetet blir därför att dessa regionala balansbrister
måste angripas med ett brett register av åtgärder som hejdar de snabbt
ökade obalanser som inträffat under de borgerliga regeringarnas tid och
återupptar arbetet med att skapa jämlikhet i sysselsättning och inkomster
mellan landets olika delar.

Av strategisk betydelse för möjligheterna att lyckas blir om vi kan
åstadkomma en ökad kapitalbildning för investeringar inom i första
hand industrin. Investerings- och kapitalbildningsfrågoma kommer därför
att utgöra en betydande del av rekonstruktionsprogrammet — likaså
frågorna om energiförsörjningen och den tekniska utvecklingen och
forskningen.

Även skattefrågorna måste inta en väsentlig plats i detta arbete.
Skattesystemet måste utformas så att det uppmuntrar till arbete och
sparande — och inte till spekulation och placeringar i improduktiva
verksamheter.

Utvecklingen mot ständigt växande underskott i statens budget måste
brytas — eljest kommer dessa att äventyra stabiliteten i hela vår ekonomi
och leda till en fördelningspolitiskt oacceptabel omfördelning av sparande
och förmögenheter. Detta förutsätter att både utgiftspolitiken och
skattepolitiken inriktas på att ta ned underskottet till en nivå som är
förenlig med en långsiktig, samhällsekonomisk balans. Detta kommer
att ta åtskilliga år och det kommer knappast att lyckas, om inte ekonomin
i sin helhet kan fås att expandera.

Riksdagen bör godkänna de mål och riktlinjer som här anförts för
det långsiktiga arbetet med att under 1980-talet återföra den svenska
ekonomin till balans.

Mot. 1979/80:1067

10

Program för att stabilisera ekonomin på kort sikt

Problemen i den svenska ekonomin är så akuta att åtgärder genast
måste sättas in på bred front. Det gemensamma kravet på dessa kortsiktiga
åtgärder är dock att de skall kunna ses som ett första led i en
mera långsiktig plan för den ekonomiska politiken.

En av de viktigaste uppgifterna i den ekonomiska politiken på kort
sikt är att skapa förutsättningar för en lugn och stabliserande avtalsrörelse.
Detta var också ett av huvudkraven i vår ekonomisk-politiska
motion från oktober 1979. Löneutvecklingen har ju en avgörande betydelse
för näringslivets konkurrenskraft och därmed för tillväxt och
sysselsättning. I den borgerliga regeringens finansplan uppmanas nu löntagarna
att visa återhållsamhet. Med den handlingsfrihet som de stora
företagen och företagssammanslutningarna numera har på sina marknader
finns det emellertid ingen garanti för att en sådan återhållsamhet
skall leda till den avsedda begränsningen av prisstegringen. Trots att
den svenska kostnadsutvecklingen var mycket gynnsam 1979 höjde
emellertid de svenska företagen sina exportpriser för att kortsiktigt öka
sina vinster. Men detta ledde till att de förlorade ytterligare marknadsandelar
i stället för att återvinna vad de tidigare förlorat. Och vinstökningen
leder inte till den nödvändiga investeringsexpansionen, så
länge investeringarna inte motiveras av växande efterfrågan. I stället
har vinstökningarna i många företag gått till finansiella investeringar,
ofta helt utan samband med företagets produktionslinje.

Därför måste effektiva åtgärder vidtas i den ekonomiska politiken så
att en lugn löneutveckling får de avsedda effekterna på priser och investeringar.
Det är endast då som man kan räkna med att få löntagarnas
förtroende. Borgerliga politiker talar ofta om vikten av att vinna
företagarnas förtroende för framtiden och den ekonomiska politiken,
men löntagarnas förtroende är ett minst lika viktigt led i stabiliseringspolitiken.
Företagarna måste — på samma sätt som de begär att fackföreningarna
skall göra för löneutvecklingen — ta ett kollektivt ansvar
för priser och investeringar.

Vidare beror möjligheterna att genomföra en stabiliserande lönerörelse
på företagarnas och löntagarnas förmåga — sinsemellan och
inbördes — att lösa de fördelningspolitiska motsättningarna. Här kan
den ekonomiska politiken spela en viktig roll genom att skapa en god
grundval för en avtalsrörelse utan inflationsdrivande kompensationskrav
och konflikter.

Den borgerliga regeringen har emellertid valt en linje i fördelningsfrågorna
som verkar tvärtemot de syften som här beskrivits. Den har
genomdrivit ett skatteförslag för 1980 som på ett avgörande sätt kommer
att försvåra avtalsrörelsen. De smärre justeringar som gjordes i
förhållande till det ursprungliga mittenförslaget innebär inte någon

Mot. 1979/80:1067

11

nämnvärd förändring i fördelningsprofilen. Den borgerliga regeringen
har genom denna skatteomläggning fortsatt att gynna höginkomsttagarna
på låg- och mellaninkomsttagarnas bekostnad. Det innebär i sin
tur att löntagarorganisationerna nu måste driva kraven på kompensation
för låglönegrupperna desto hårdare.

Redan på denna punkt har alltså den borgerliga regeringen försvårat
stabiliseringen av den svenska ekonomin. De skador på kostnadsutveckling
och konkurrenskraft som 1980 års skatteomläggning förorsakar är
svåra att reparera. Det är mot denna bakgrund desto viktigare att ett
brett och kraftfullt stabiliseringsprogram genomförs som kan underlätta
avtalsrörelsen och vinna löntagarnas förtroende för statsmakternas
vilja att stabilisera ekonomin. Det är i första hand på fem områden
som åtgärder nu bör sättas in:

1. En betydande dämpning av inflationen och en begränsning av prisstegringarna
på exporten för att vinna marknadsandelar.

2. En kraftig stimulans av investeringarna.

3. Löntagarinflytande över investeringarna.

4. Åtgärder mot spekulationsekonomin.

5. En skärpt valutakontroll.

Statsmakterna bör sätta upp som ett mål att kraftigt reducera inflationen.
Målet bör vara att bryta inflationsförväntningarna och klart
deklarera att den ekonomiska politiken med all kraft skall inriktas på
att få ned inflationen.

Detta kräver åtgärder inom ett brett spektrum av den ekonomiska
politiken:

— prisstopp på viktiga varuområden,

— åtgärder mot de snabba hyresstegringarna,

— begränsningar av matprishöjningarna,

— en skattepolitik som inte höjer levnadskostnaderna,

— en aktiv valutakurspolitik.

Genom en samordnad insats av dessa olika medel bör det vara möjligt
att — om inte nya drastiska oljeprisstegringar inträffar — begränsa
prisstegringarna under 1980 till ca 5 %.

Om inte statsmakterna är beredda att göra dessa utfästelser i fråga
om prisutvecklingen — och då särskilt den som gäller matvaror och
hyror — och företagarna inte är beredda att åta sig återhållsamhet i sin
prispolitik, föreligger påtagliga risker för en ökande oro och konflikter
på arbetsmarknaden och tendenser till större lönekostnadsökningar än
vad som vore förenligt med behovet att stärka landets ekonomi.

Det är också av stor vikt att åtgärder vidtas med sikte på att använda
företagens ökade vinster till en ökning av investeringarna. De
vinstökningar som skett under 1979 har inte i någon nämnvärd utsträckning
använts för att bygga ut produktionskapaciteten och skapa

Mot. 1979/80:1067

12

fler arbeten. I stället har de använts för finansiella placeringar eller
placeringar i olika spekulationssyften. I en del fall förefaller de dessutom
ha gått utomlands eller kvarhållits där.

En första åtgärd för att öka investeringarna bör vara att besluta om
en obligatorisk avsättning på 25 % av företagens vinster under 1980.
Dessa medel bör insättas på räntelöst konto i riksbanken och endast
frisläppas för produktiva investeringar som godkänts av löntagarrepresentanterna
i företaget. Dessa bör även ha rätt att ta initiativ till användning
av dessa avsättningar.

Därutöver bör även en struktur- och utvecklingsfond med löntagarmajoritet
skapas, med uppgift att bl. a. förstärka företagens egenkapital.
Det har från många håll framhållits att den ogynnsamma relationen
mellan eget och främmande kapital i de svenska företagen är en faktor
som verkar återhållande på investeringsviljan. Det är nu i allt större
utsträckning mera denna låga soliditet än låga vinster som anförs som
skäl för den låga investeringsaktiviteten.

Ett lämpligt medel att öka soliditeten är att genom riktade nyemissioner
få till stånd en ökning av aktiekapitalet. Detta bör bli en
uppgift för struktur- och utvecklingsfonden.

Denna bör få medel för sin verksamhet genom att en avgift på 0,5 %
uttas på lönesumman under 1980. Detta bör ge fonden en möjlighet att
delta i nyemissioner på ett belopp om drygt 1 miljard kronor. Därutöver
bör fonden även få medel från företagsvinsterna. Ett system bör
utarbetas med sikte på att dra in de övervinster som uppstår under
1980.

Vidare bör åtgärder snabbt sättas in mot den nu alltmera utbredda
spekulationen i fastigheter och realtillgångar. Riksdagen bör fatta beslut
om en skärpning av realisationsvinstbeskattningen. Finansbolagen
bör föras in under den kreditpolitiska lagstiftningen, så att den nu kraftiga
expansionen av avbetalningskrediter och liknande läggs under samhällets
kontroll.

De reviderade beräkningarna över den svenska betalningsbalansen
visar nu klart att det skett en valutautströmning från de icke-finansiella
företagen under 1979 — dvs. de exporterande och importerande företagen.
Detta har visserligen delvis motvägts av en valutainförsel av staten
och bankerna, men denna upplåning hade icke behövt få en sådan
omfattning om valutautströmningen från industriföretagen inte ägt rum.

Storleken på denna valutautströmning antyder att det inte enbart
kan röra sig om marknadsbestämda förskjutningar i handelskrediterna
utan att det i en del fall måste ha varit fråga om kapitalplaceringar —
dvs. brott mot vår nuvarande valutalagstiftning. Vi finner det därför
angeläget att regeringen vidtar åtgärder för att granska i första hand
de stora företagens valutatransaktioner under 1979. Det är också angeläget
att utredningen om konsekvenserna av de utländska investering

Mot. 1979/80:1067

13

arna i fråga om sysselsättning och exportmöjligheter snabbt redovisar
sitt resultat.

Redan innan resultatet av dessa olika undersökningar och utredningar
föreligger måste kontrollen över valutatransaktionerna skärpas. Det är
f. n. en alltför lång eftersläpning i denna kontroll, och möjligheterna
att undvika upptäckt är alltför stora. Riksbanken bör ges i uppdrag att
snabbt vidta åtgärder mot överträdelser av valutaregleringens bestämmelser.

I samma mån som denna kontroll blir effektiv ökar våra möjligheter
att föra en självständig ränte- och valutapolitik, vilket i sin tur är nödvändigt
om vi skall kunna ingripa mot den nu alltför kraftiga inflationen.

Detta stabiliseringspolitiska program utgör en helhet. Det är endast
ett sammanhållet program — innehållande åtgärder på såväl prisernas,
investeringarnas som skattepolitikens områden — som kan lägga en
fast grund för en lugn avtalsrörelse. Det är enbart en koordinerad
insats mot inflation och för ökade investeringar som kan stärka företagens
konkurrenskraft och därmed också tillväxt och sysselsättning.

Riksdagen bör därför godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som ligger i detta program och uppdra åt regeringen att
med bibehållande av helheten i programmet framlägga förslag om dess
genomförande.

På vissa punkter framläggs förslag som oavsett programmet i övrigt
bör genomföras.

Kommunernas ekonomi

I såväl finansplanen som budgetförslaget riktas hårda angrepp mot
kommuner och landsting. Den kommunala expansionen förklaras vara
oförenlig med målen för den ekonomiska politiken och anses hota möjligheterna
att återvinna samhällsekonomisk balans. Trots att man deklarerat
sin avsikt att i början av detta år ta upp överläggningar med kommunförbunden
om den kommunalekonomiska utvecklingen under 1981
förutskickas redan nu att genomförandet av skatteutjämningsreformen
kommer att uppskjutas. Enligt beslut som riksdagen fattade så sent
som under våren 1979 skulle det andra steget i skatteutjämningsreformen
genomföras år 1981, innebärande en ökning av den statliga bidragsgivningen
med ca 1 500 milj. kr. Detta andra steg bör nu enligt
budgetförslaget tas med hälften år 1981 och återstående del år 1982.
Härigenom skulle ökningen av de statliga överföringarna till kommunerna
och landstingen 1981 reduceras med ca 750 milj. kr. Vidare
föreslås att det bidrag om 45 kr. per invånare som under 1980 utgått
till landstingskommuner och landstingsfria kommuner utanför skatte

Mot. 1979/80:1067

14

utjämningssystemet inte bör förnyas 1981. Detta bidrag uppgår till totalt
ca 100 milj. kr.

Det motiv som anförs för detta avsteg från ett mindre än ett år gammalt
riksdagsbeslut är att kommunerna expanderat mer än vad som
var målsätt vid de överläggningar mellan stat och kommun som skett
under senare år. För detta skall nu kommunerna bestraffas genom att
staten håller inne de tidigare utlovade bidragen till kommuner med
sämst skatteunderlag och ofta stora både kommunalekonomiska och
andra problem.

Den kommunala expansion som skett under senare år — och som
haft stor betydelse för att i ett besvärligt arbetsmarknadsläge upprätthålla
sysselsättningen — har skett inom områden som statsmakterna
prioriterat. Detta gäller exempelvis både utbyggnaden av barnomsorgen
och äldrevården. Expansionen har även stimulerats av de ökade finansiella
resurser som statsmakterna ställt till kommunernas förfogande.

Det förhållandet att den kommunala expansionen legat över de tal
som målsatts vid överläggningarna mellan staten och kommunsektorn
får snarare tas till intäkt för att dessa överläggningar i framtiden måste
ske med utgångspunkt i ett bättre planeringsunderlag än vad som tydligen
hittills varit fallet. De fortsatta överläggningarna måste sikta till
att åstadkomma en realistisk avvägning mellan å ena sidan det fortsatt
stora trycket på de verksamheter som kommunerna svarar för och
å andra sidan de finansiella och skattemässiga ramar som i en besvärlig
ekonomisk situation måste gälla även för dessa sektorer.

Riksdagens beslut om den kommunala skatteutjämningen bör dock
ligga fast. Det har ingått som ett väsentligt underlag för planeringen i
de berörda kommunerna. Genom att nu i efterhand ändra detta beslut
kommer statsmakterna dels att försämra ekonomin i en rad kommuner
som nu brottas med problem, dels att knappast underlätta ett förtroendefullt
framtida samarbete mellan stat och kommun. I stället för
att ändra på ett av riksdagen redan fattat beslut bör detta ligga fast
och ingå som en del av underlaget för den bedömning av kommunernas
ekonomi som senare kommer att ske.

Budgetförslaget

Tidigare i denna motion har vi föreslagit ett omfattande ekonomiskpolitiskt
program på såväl kortare som längre sikt. Ett genomförande av
de konkreta åtgärder som där föreslås med dess avsedda effekter på avtalsrörelsen
skulle på ett avgörande sätt förändra förutsättningarna för
den statliga budgeten i jämförelse med den utveckling som blir följden
om regeringens politik fullföljs.

Lägre inflation och en ökad aktivitet på investeringsområdet skulle
leda till en betydande minskning av underskottet. Vi har därför inte

Mot. 1979/80:1067

15

funnit det meningsfullt att presentera ett alternativt budgetförslag som
tar sin utgångspunkt i det av regeringen framlagda förslaget och de
orealistiska bedömningar av den samhällsekonomiska utvecklingen som
detta förslag bygger på.

Under alla förhållanden är emellertid budgetläget sådant att ytterligare
försämringar inte kan tillåtas. De olika förslag till utgiftsändringar
och inkomstförstärkningar som redovisas i andra nu framlagda
partimotioner uppfyller därför kriteriet att sammantaget inte försämra
saldot i förhållande till regeringsförslaget. Vi har emellertid då inte tagit
hänsyn till ett i och för sig mycket angeläget utgiftsområde, nämligen
en förstärkning av statsbidragen för kommunernas barnomsorg. Vi vill
inte ta slutlig ställning till denna utgift förrän läget klarnat i fråga om
införandet av den allmänna produktionsskatten. Som närmare förklaras
i vår motion om skattepolitiken har den borgerliga regeringen omöjliggjort
ett införande av en allmän produktionsskatt fr. o. m. den 1 januari
1980. Nu måste arbetet i stället inriktas på att införa denna
fr. o. m. den 1 januari 1981. Det är dock ännu för tidigt med hänsyn
till läget på avtalsområdet och till det allmänna ekonomiska läget att
uttala sig om på vilken nivå den då bör införas. Inte minst viktigt är
också att då se den i dess sammanhang med en fortsatt reformering av
de direkta inkomstskatterna. När dessa förutsättningar klarnat återkommer
vi till frågan om statsbidragen till den kommunala barnomsorgen.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

att riksdagen

1. godkänner de mål och riktlinjer som anförts i motionen för
arbetet med att under 1980-talet återföra den svenska ekonomin
till balans,

2. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som ligger i det i motionen angivna stabiliseringspolitiska programmet
och anhåller att regeringen med bibehållande av helheten
i programmet framlägger förslag om dess genomförande,

3. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
anförts i motionen,

4. hemställer hos regeringen att denna vidtar åtgärder för att
granska i första hand de stora företagens valutatransaktioner,

5. hemställer hos regeringen att denna påskyndar arbetet inom
utredningen (I 1977: 06) om de internationella investeringarnas
näringspolitiska effekter,

6. hemställer hos riksbanken om en skärpt övervakning av valutalagens
efterlevnad.

Mot. 1979/80:1067

16

Stockholm den 25 januari 1980

OLOF PALME (s)

INGVAR CARLSSON (s)
BENGT GUSTAVSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)
VALTER KRISTENSON (s)

OLLE WESTBERG (s)

i Hofors

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)

ESSEN LINDAHL (s)

CURT BOSTRÖM (s)
MAJ-LIS LANDBERG (s)

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1980