om den ekonomiska politiken och budgetpolitiken

Motion 1977/78:867 av Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

6

Motion

1977/78:867

av Lars Werner m. fl.

om den ekonomiska politiken och budgetpolitiken

Krisen i den kapitalistiska världesekonomin är den djupaste sedan 1930talet.
Den saknar därför inte motsägelsefyllda drag. En hög arbetslöshet går
hand i hand med en kraftig inflation. 1 många länder kan trots arbetslösheten
en viss tillväxt hävdas. Trots allt större regeringsingripanden kvarstår
tendensen att krisens slut - även om kortsiktiga konjunkturella variationer
inträffar - ännu inte kan skönjas. Det sker en omgruppering av olika
kapitalistiska staters ekonomiska styrka. Sverige är gentemot de flesta andra
kapitalistiska länder på tillbakagång. Internationella jämförelser är visserligen
alltid svåra att göra, men ett studium av vissa - i och för sig statistiskt osäkra data
ger denna för Sveriges del oroväckande bild.

Det hävdades med viss frenesi - inte minst av den socialdemokratiska
regeringen-att Sverige skulle lyckas kringgå kapitalismens kris. Den svenska
ekonomin uppförde sig, som man sade, ”kontracykliskt”, dvs. växlingarna i
den ekonomiska utvecklingen här gick litet tvärtemot utvecklingen i de
övriga kapitalistiska staterna i genomsnitt. Framför allt drogs växlar på denna
”kontracykliska” utveckling under 1974 och i viss mån 1975. Sverige hade
dessa år ett bättre konjunkturläge, låg arbetslöshet och positiv tillväxt, medan
OECD-ländernas sammanlagda BNP minskade. Sverige skulle klara krisen,
tänkte man, och skulle sedan dras med i ett tänkt kapitalistiskt uppsving.
Därav blev nu inte mycket. År 1976 hade Sverige en något ökad NBP-tillväxt
gentemot året före, men låg klart under genomsnittet för OECD, dvs.
Västeuropa och Nordamerika. 1977 dämpades tillväxttakten i OECDländerna
något, men i Sverige fick vi inte uppleva någon tillväxt alls.

Tvärtom minskade BNP med ca 2,5 %. Under 1978 kalkylerar OECD med
en 4-procentig tillväxt i genomsnitt för dess medlemsländer. Den svenska
regeringen förväntar sig oförändrad BNP i Sverige.

Tillväxttakten har hittills under 1970-talet över huvud taget varit avsevärt
lägre i Sverige än i övriga OECD-länder. Det gäller också Sverige i förhållande
till övriga västeuropeiska länder. Följande tabell visar de årliga förändringarna
av BNP i OECD totalt, i Västeuropa och i Sverige under perioden 1969
t. o. m. prognoserna för 1978:

	1969	1970	1971	1972	1973	1974	1975	1976	1977
OECD totalt	4,9	2,7	3,4	5,7	6,3	-0,3	- 1,2	5,5	3,8
Västeuropa	6,2	4,9	3,2	3,8	5,5	2,3	- 1,9	4,0	2,3
Sverige	5,6	4,7	0,0	2,2	3,1	4,2	0,6	1,5	-2,5

I genomsnitt har BNP i samtliga OECD-länder ökat med knappt 3,5 % per
år under denna tioårsperiod. I de västeuropeiska länderna är ökningen 3,3 %,

Mot. 1977/78:867

7

i Sverige knappt 2,0 96. Det innebär att Sverige under de senaste tio åren haft
en tillväxt som bara är något mer än hälften av genomsnittet för OECDländerna
totalt eller de västeuropeiska länderna. Under forsta hälften av
tioårsperioden (1969-1973) var tillväxttakten i Sverige i genomsnitt omkring
en tredjedel lägre än i övriga OECD-länder; under den senare femårsperioden
är Sveriges BNP-tillväxt bara en tredjedel av tillväxten i hela OECD.

På samma sätt förhåller det sig med industriproduktionen. Enligt OECD:s
statistik hade denna i OECD-länderna totalt ökat med 24 % från 1970 till
halvårsskiftet 1977, medan den svenska industriproduktionen undersamma
tid ökat med endast 10 96. Sverige hade, i volym räknat, en lägre industriproduktion
1977 än 1973. Dessa data strider mot den uppfattning som ofta
framförts att kapitalismens kris skulle vara mindre i Sverige än annorstädes.
Huvudargumentet för denna uppfattning har varit att den öppna arbetslösheten
i Sverige varit lägre än utomlands. Man har också kunnat visa på att
arbetslösheten, trots den senaste tidens absoluta tillbakagång för den svenska
ekonomin, hållit sig på en låg nivå. Förklaringen härtill ligger emellertid i att
arbetslöshetens verkliga utveckling döljs genom olika former av statliga
insatser. Staten betalar utbildning för folk som annars skulle få gå arbetslösa.
Antalet personer i arbetsmarknadens s. k. B-lag växer. Dessutom sväller
kraftigt antalet personer som tvångspensioneras i förtid av arbetsmarknadspolitiska
skäl.

Självfallet är det för den enskilde oftast bättre att vara engagerad i någon
form av AMS-verksamhet än att gå sysslolös. Men AMS-verksamheten, dvs.
utbildning, reservarbeten etc., utgör extraordinära insatser som icke skulle
behövas om den ”ordinarie” arbetsmarknaden kunde ge full sysselsättning.

En sammanräkning av antalet öppet arbetslösa och antalet personer i olika
slag av AMS-verksamhet ger följande utveckling för de senaste 15 åren:

År	Arbetslösa	Därav öp
	+ AMS	pet
	verksamma	arbetslösa
1963	92 600	65 000
1964	89 300	60 000
1965	77 100	44 000
1966	95 900	59 100
1967	127 200	79 500
1968	147 800	84 900
1969	136 500	72 700
1970	130 700	60 000
1971	184 200	100 600
1972	209 900	107 300
1973	210 000	98 000
1974	182 400	80 300
1975	161 100	67 300
1976	178 500	66 500
1977	239 000	75 000

Källor: AKU och AMS (tabellen ger årsmedeltal).

Mot. 1977/78:867

8

Det framgår med all tydlighet av dessa siffror att det sker en mycket kraftig
trendmässig ökning av antalet personer som inte kan få arbete på den
ordinarie arbetsmarknaden. Antalet stiger kraftigt konjunkturcykel efter
konjunkturcykel. Siffrorna visar att den industriella reservarmén växer. Och
bakom dem döljs en brutal verklighet av social utslagning.

Denna utveckling av arbetslösheten motsvaras av en minskning av antalet
heltidssysselsatta på den svenska arbetsmarknaden. Speciellt har detta gjort
sig märkbart under de senaste åren. År 1975 fanns det 3 313 000 heltidssysselsatta,
1977 3 202 000. Antalet deltidsarbetande har samtidigt ökat, men
omvandlas deltidsarbetena till heltidsarbeten blir resultatet likväl en minskning
av antalet heltidsarbetsplatser med omkring 37 000 sedan 1975. Om vi
sedan reducerar detta med ökningen av de AMS-anställda, som räknas in i
sysselsättningsstatstiken, blir minskningen av antalet heltidsplatser på den
ordinarie arbetsmarknaden sedan 1975 mer än 50 000.

Detta försämrade arbetsmarknadsläge skall ses mot bakgrund av de
minskade investeringarna i den svenska ekonomin. Den totala investeringsverksamheten
minskade i volym 1975, 1976 och 1977, med 0,5, 2,0 resp.
3,5 %. Denna volymminskning innebär att totalinvesteringarna nu inte ens
är på 1972 års nivå. Den kraftiga nedgången i industriinvesteringarna 1977
med 15,5 % för ner dessa under 1973 års nivå. Samtidigt har emellertid en klar
volymmässig ökning ägt rum av direktinvesteringarna utomlands. Dessa var
i volym räknat mer än 12 % större 1977 än 1973. (Någon definitiv slutsiffra för
1977 över förverkligade direktinvesteringar utomlands finns inte då detta
skrivs. Skattningar finns på mellan 2,5 och 2,8 miljarder. 12 % blir resultatet
på grundval av det lägsta av dessa tal.) Också 1978 väntas investeringarna
minska såväl totalt som för industrin. Detta är illavarslande, inte minst när vi
ser hur tillväxttakten i den svenska ekonomin nu i många år klart legat under
genomsnittet för OECD-ländema.

Sverige har således inte alls kunnat kringgå den ekonomiska stagnationen i
den kapitalistiska värden. Att så skulle kunna ske var en falsk förhoppning
som, redan när den närdes, byggde på en felaktig verklighetsbild. Stagnationen
gjorde sig redan då gällande, Sverige tappade redan då mark till andra
länder. Nu har denna relativa tillbakagång, även om den ännu inte fått till
följd en drastisk ökning av den öppna arbetslösheten, slagit om i faktisk
nedgång.

Också vad beträffar inflationen skröt man länge med att Sverige ändå hade
lägre inflationstakt än andra kapitalistiska stater. Det var naturligtvis föga
tröst för de arbetande i Sverige, men det gav ett drag av duktighet åt de
styrande. Också det har nu förbytts i sin motsats. Såväl 1976 som 1977 har
konsumentpriserna stigit snabbare i Sverige än genomsnittligt inom OECD.
Inga tecken tyder på att någon ändring härvidlag skall inträffa under 1978.
Den ökade inflationen är uttryck för en långsiktig trend. Under 1960-talet
hade vi årliga prisökningar på omkring 4 %. Under de fem första åren på
1970-talet steg priserna med nära 8 % i årsgenomsnitt. 1975 var prisökningen

Mot. 1977/78:867

9

9,9 96, 1976 10,3 96, 1977 13,5 96. Priserna på dagligvaror steg 1977 med
omkring 17 96, vilket torde vara en av de högsta noteringarna i Europa. Den
accelererande inflationen, som äger rum samtidigt med en vikande tillväxt
och sysselsättning, har helt rubbat cirklarna för många av de borgerliga
ekonomiska teorierna.

Det framgår sålunda att den svenska ekonomin under hela 1970-talet
kännetecknats av kris- och stagnationstendenser som successivt fördjupats.

Tillväxten har legat under genomsnittet i den kapitalistiska världen.
Industriproduktionen har stagnerat och börjat minska. Den egentliga arbetslösheten
växer. Utslagningen förvärras. Inflationen har blivit allt häftigare.
Som ett utslag av dessa allmänna tendenser har också vissa branscher
drabbats särskilt hårt. Det gäller gruvorna, järn- och stålindustrin, delar av
verkstadsindustrin, tekobranschen, delar av den skogsbaserade produktionen.

Sverige har under 1970-talet haft regeringar som bundit sig vid kapitalismen.
De har inte förmått se grunderna för krisen eller ens den oroväckande
trend som den svenska ekonomin är inne i. De har försökt olika förklaringar,
t. ex. att kristendenserna kommer utifrån, eller också har de olika regerande
partierna när de befunnit sig i oppositionsställning velat lägga huvudbördan
på det eller de för tillfället regerande partiet/partierna. Båda regeringarna har,
om än med olika kraft, velat lägga skuldbördan på de arbetande. Medan den
förra regeringen rent allmänt talade om "priset som vi får betala för en fri
avtalsrörelse”, går emellertid den nuvarande regeringen till ett öppet
generalangrepp mot de lönarbetande - såväl i sin föreställningsvärld om
krisens orsaker som i sin praktiska politik. Regeringspartierna uppträder som
de kapitalets intressepartier de är. De talar om landets intressen när de menar
storkapitalets intressen, de talar om "vår" exportindustri när de vet att den
kontrolleras av det fåtal som är deras egentliga uppdragsgivare.

Borgarregeringen återkommer gång på gång i sina ekonomiska dokument
till årets riksdag till att "den snabba kostnadsutvecklingen i landet under 1975
och 1976” skulle vara huvudorsaken till krisläget för Sveriges ekonomi.
Denna "förklaring” har det svenska folket itutats genom SAF:s s. k.
antiinflationskampanj, genom regeringens propaganda, genom borgerlighetens
s. k. experter och genom de borgerligt dominerade massmedia. Kapilismens
kris beror på de arbetande. Det är folket som levt över "våra”
tillgångar. Så folket måste dra åt svångremmen för att ”vi” skall få det bättre!
Det måste skapas utrymme åt kapitalägarna. Från Industriförbundet har man
dock gjort klart vad det hela handlar om: kapitalägarna har inte brist på
kapital. De vill ha mera profit.

En lögn blir inte en sanning därför att den upprepas ofta, och en felaktig
föreställning blir inte mindre felaktig därför att hela det borgerliga etablissemanget
dagligen ältar den. Hela den kapitalistiska världen kännetecknas av
ekonomiska kristendenser. De återverkar också på den svenska kapitalismen.

Mot. 1977/78:867

10

Dessa tendenser kan inte förklaras med lönekostnadsutvecklingen i Sverige
1975 och 1976. Det vore det nationellt storhetsvansinne att påstå. Sverige har,
som vi visat i det föregående, uppvisat en minskande tillväxt och relativ
ekonomisk tillbakagång gentemot övriga kapitalistiska stater under hela
1970-talet. Utvecklingen under 1971, 1972 och 1973 kan inte förklaras med
påstådda lönekostnadsökningar 1975 och 1976. Men dessutom är påståendena
om dessa kostnadsökningar betydligt överdrivna och deras ekonomiska
roll falskt utbasunerad. År 1977 företog TCO en undersökning av den
statistiska verkligheten. Det är på sin plats att återge TCO-ekonomernas
huvudresultat.

TCO-ekonomerna har jämfört 13 konkurrentländer, förutom Sverige:
USA, Canada, Japan, Belgien, Danmark, Frankrike, Västtyskland, Italien,
Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Norge och Österrike. De kom fram
till att den svenska arbetskraftskostnadsutvecklingen per producerad enhet
från 1970 till 1975 hade utvecklats 0,6 % snabbare än arbetskraftskostnadsutvecklingen
per producerad enhet för de 13 konkurrentländerna. De visade
också att svenska kapitalister 1975 ökade sin lönsamhet med 9,4 % jämfört
med den sammanvägda lönsamheten hos de 13 konkurrentländerna. De kom
till slutsatsen att statistiken ger ”stöd för påståendet att de svenska företagen
tillämpat en högprispolitik utomlands under åren 1973-1975”. T. o. m. 1975
var således de svenska exportpriserna jämfört med andra länder högre än
”kostnadsutvecklingen” jämfört med andra länder. Först under 1976 blev
kostnadsökningen per producerad enhet större än prisökningarna på exporten.
Denna förskjutning av det s. k. kostnadsläget under ett år kan inte
förklara tappade marknadsandelar. Men statistiken visar att de svenska
kapitalisterna spekulerat i högprispolitik i flera år före 1976, och detta kan ha
inverkat menligt på den svenska exporten. Men eftersom vad man kallar
”kostnadsutvecklingen” under dessa år utföll gynnsamt till Sveriges förmån,
och 1975 gav en helt obetydlig nackdel (0,6 %) är orsakerna till ett försämrat
konkurrensläge för svensktillverkade varor inte arbetskra/tskostnadsutvecklingen
utan att de svenska kapitalisterna i kortsiktigt vinstintresse trissat upp sina priser
mer än konkurrentländerna och mer än vad ”kostnadsutvecklingen” skulle
motivera.

Nu spelar inte heller prisförskjutningar en så stor roll som man vanligen
föreställer sig. Också andra faktorer, som teknologisk utveckling och
standard, kredit- och leveransvillkor, produktionens utveckling i mottagarländerna,
omgrupperingar och fusioneringar av företag, spelar in vid
förändringar i den internationella handeln. Den stora svenska kapitalexporten
under 1970-talet har sannolikt haft negativa verkningar på exporten
från Sverige.

Borgerlighetens kostnadsförklaring vill ge arbetarna skulden för krisen.
Men deras bräckliga statistiska bevis för detta blir än svagare genom följande.
De egentliga lönernas andel av BNP har under 1970-talet genomgått en
trendmässig minskning. Vad som ökat är de sociala avgifter som arbetsgi

Mot. 1977/78:867

11

varna betalar. Dessa ökade mellan 1974 och 1976 med 8 % av den utbetalade
lönesumman. Det hör dock till bilden att de fackliga organisationerna förband
sig att ta hänsyn till detta i avtalsuppgörelserna dessa år. Samtidigt ökade
också statens subventioner och gåvor till kapitalägarna, med minst 5
miljarder kronor bara under 1976. Trots de påstått stora lönekostnadsökningarna
1976 klagar regeringen i finansplanen på att den svenska efterfrågetillväxten
avmattades detta år. Borgerlighetens kostnadsförklaring svarar inte
mot fakta. Den strider också mot de samband som föreligger i den
kapitalistiska verkligheten och bygger på samband som inte föreligger. Vad
som inte föreligger är ett automatiskt samband mellan löner och priser. Vad
som föreligger är kamp om fördelningen av produktionsresultatet, som de
arbetande åtstadkommer, mellan arbete och kapital. Vad som inte föreligger
är ett automatiskt samband mellan höga profiter och ökad sysselsättning. Vad
som föreligger är att höga profiter ökar kapitalägarnas förmögenheter och
makt. Vad som inte föreligger är att en sänkning av folkets levnadsstandard
skulle vara bra för landets utrikeshandel. Vad som föreligger är att en hög
levnadsstandard möjliggör och är en förutsättning för den teknologiska
utveckling som en god exportutveckling kräver. 1 varje industrialiserat
samhälle är hemmamarknaden en förutsättning för utrikeshandeln. Och
syftet med utrikeshandeln skall vara att öka folkets väl och inte bara ge ägarna
till exportföretag profiter.

Borgerlighetens kostnadsförklaring vill rikta uppmärksamheten bort från
krisens verkliga orsaker. Den är ett lumpet trick för att rentvå dem som bär
det verkliga ansvaret för krisen, dvs. det kapitalistiska systemets överhet och
försvarare: storfinansen och de politiska partier som iklätt sig det direkta
medansvaret för den kapitalistiska utvecklingen.

Krisens verkliga orsaker finns i själva det kapitalistiska systemet och inte
vare sig i dåliga regeringar, även om sådana inte gör saken bättre, eller i
tillfälliga förskjutningar i kapitalägarnas ”kostnader” för den arbetskraft de
lever på. Under kapitalismen sker en arbetsdelning och specialisering mellan
olika företag som gör att ekonomins olika delar blir alltmer inbördes
beroende. Produktionen får en alltmer samhällelig karaktär. Men ägandet till
produktionsmedlen är inte samhälleligt, produktionsmedlens användning
styrs inte av samhällshänsyn, utan varje företag drivs för sin egen vinst.
Produktionen sker utan samhällelig överblick och planering. Häri ligger
kapitalismens grundläggande motsättning. Den totala arbetsprocessen borde
hänga ihop men uppspaltas nu, främst genom att ägarna till produktionsmedlen
vill sko sig på de arbetandes arbete men också genom att företagen
drivs i kamp mot varandra - med den egna profiten som rättesnöre. Detta ger
kapitalismen dess oplanerade och anarkistiska karaktär. Det skapar motsättningar
mellan arbete och kapital, mellan olika kapital, mellan olika näringsgrenar
och branscher, mellan konsumtion och produktion, i det att kapitalisternas
strävan att öka sina rikedomar, sina profiter och kapital sker via
försök att öka produktion och försäljning, med en samtidig strävan att hålla

Mot. 1977/78:867

12

nere de arbetandes löner. Alla dessa motsättningar tillspetsas och får sitt
uttryck i de kapitalistiska kriserna. Och dessa motsättningar är ett med det
kapitalistiska systemet. De kan inte upphävas så länge ett system baserat på
privat äganderätt till produktionsmedlen består. De kan bara upphävas
genom att produktionen styrs planerat efter samhälleliga mål och inte efter
enskilda företags lönsamhet.

Den nuvarande krisen har en internationell spridning. Genom att kapitalismen
genomgått en allt djupare internationell ekonomisk integration, bl. a.
genom de multinationella imperialistiska koncernerna, finns en stark
internationell påverkan. Kampen mellan olika kapital, mellan olika storkoncerner
har intensifierats också på det internationella planet. Alla kapitalistiska
stater understödjer sina egna kapitalisters företag och deras jakt efter
marknader och profiter. Därför tenderar den internationella handeln att få en
alltför stor omfattning, och motsättningarna i den skärps. Att området för de
imperialistiska företagens och staternas oinskränkta ekonomiska dominans
har krympt och att vissa råvaruproducerande länder förmått organisera sig
har ytterligare komplicerat bilden förde ledande imperialiststaterna och deras
företag. De stora företag som behärskar de olika kapitalistiska staternas
ekonomi behöver i denna skärpta kamp stora mängder kapital. Genom sin
marknadsdominans i olika länder kan storföretagen kompensera försäljningsbortfall
med prishöjningar. Monopolens kamp och makt är den
internationellt verkande inflationens huvudorsak. Denna får en särskild
dimension genom de stora s. k. multinationella koncernernas ställning.
Samtidigt som monopolen behöver stora kapital, på grund av att insatserna i
produktionsmedel och i nya investeringar måste vara stora till följd av den
tekniska utvecklingen och den allmänna koncentrationen av kapital, har
storföretagen f. n. också många gånger svårt att finna profitabel användning
för delar av det kapital de tillväller sig. Däri har de ökade satsningarna på
reklam och statusprylar, men framför allt den senaste tidens ökning av
kapitalexporten i den kapitalistiska världen, en grundförklaring. Efter sådana
linjer tillspetsas motsättningarna internationellt i det kapitalistiska systemet.
Men dessa faktorer verkar med olika kraft och tonvikt i de olika kapitalistiska
staterna.

Den svenska ekonomin kännetecknas av en höggradig koncentration av
kapital, ett starkt utlandsberoende och ett välutvecklat statsunderstöd till
kapitalet. Dessa tre faktorer hänger ihop och har också gett vissa särdrag för
krisens utveckling i Sverige. Kapitalkoncentrationen har skapat såväl
näringsmässig som regional obalans i den svenska ekonomin. Storföretagsdominansen
har hämmat nyföretagande, men också en utveckling av
produktionen inom landet. Storbolagen har bundit Sverige vid det stora
utrikeshandelsberoendet. De har avgjort såväl dess storlek som inriktning,
understödda av både den förra och den nuvarande regeringen. Exportindustrin,
som den mest expansiva delen av den svenska kapitalismen, har varit
regeringarnas ögonsten. Man har inte fäst sig vid vilka långsiktiga konse

Mot. 1977/78:867

13

kvenser dess uVeckling skulle få för landets ekonomi som helhet. Nu har vi
fått ett starkt beroende av ett fåtal exportvaror, främst råvaror och halvfabrikat
som malm,järn, stålämnen, massa. Vi har fått se hurén så viktig svensk
industri som varvsindustrin fått spela med i en internationell spekulationsvåg,
som sedan skulle slå fel och drabba de svenska varven med särskild kraft.
Vi har fått uppleva hur stålindustrin tappat mark. Vi får se hur glesbygden
utarmas samtidigt som kapitalexporten sväller. Det var under de många åren
av socialdemokratiskt regeringsinnehav som den svenska kapitalismen
utvecklades till en statsunderstödd kapitalism. Målet för den socialdemokratiska
politiken var att kunna fösa kapitalismens motsättningar. Staten skulle
garantera såväl full sysselsättning och social trygghet som höga profiter åt
kapitalägarna. Folkets behov och monopolkapitalets profitkrav skulle
försonas.

I verkligheten underordnades statsingripandena kapitalismens utvecklingslagar.
Koncentrationen av kapital, produktion och makt underlättades.
Den kapitalistiska ”strukturomvandlingen” påskyndades. Man uppnådde
under en tid också en snabb tillväxt och kunde sprida myterna om Sverige
som ett full-sysselsättningssamhälle. Men trots de stora statliga ingripandena
kunde kapitalismens motsättningar inte överbryggas. Kristendenserna
började slå igenom i den svenska ekonomin. Svaret från den socialdemokratiska
regeringen blev ökat stöd till kapitalet. Storbolagen gynnades med
avskrivningsregler, skattesubventioner och riskvilligt kapital ur statliga
fonder och kreditinstitut. Systemet med direkta gåvor till kapitalägarna
utvecklades. Men bestämmandet över produktionens inriktning lämnades
till kapitalägarna. De enskilda profiterna fick fortsätta att avgöra utvecklingen.
Med denna ekonomiska politik kunde inte kristendensema hävas.
Man kunde hjälpligt skyla vissa av krisens sociala verkningar, men under
ytan förvärrades den kapitalistiska krisen. Krisens orsaker lämnades inte bara
orörda. Politiken stärkte vissa kapitalägargrupper och deras makt över
ekonomin. Inget gjordes åt den växande exporten av kapital. Inget gjordes för
att styra investeringarna efter samhälleliga mål. Man förlitade sig på sina
gåvor och sina subventioner till kapitalägarna och att ett internationellt
uppsving skulle komma för kapitalismen. Det uppsvinget väntar man ännu
på. Kapitalismen kan inte befrias från sina motsättningar och sina kriser.
Högkonjunkturer är alltid tillfälliga och slår om i sin motsats. Satsningar på
kapitalet, på profithushållningens fortbestånd är på sikt fruktlösa. Skall
kriserna avskaffas måste kapitalismen bort. Socialdemokratins ledning
tappade helt detta perspektiv, intog en upphöjd förvaltarroll, band sig vid
kapitalismen och tappade regeringsmakten. Den har inte heller i oppositionsställning
förmått se detta perspektiv.

Valet 1976 medförde en borgerlig regering. Förändringen var inte omvälvande.
Sverige är lika kapitalistiskt efter detta val som det var innan. Men det
politiska och ekonomiska stödet till storfinansen har förstärkts. Den
borgerliga regeringen bedriver en obeslöjad klasspolitik mot de lönarbetande.

Mot. 1977/78:867

14

I varje kris har kapitalägarna utnyttjat arbetslösheten för att pressa ner de
arbetandes reallöner och öka utsugningen. Den nuvarande krisen utgör här
inget undantag. Den borgerliga propagandan om krisens orsaker går ut på just
att öka utsugningen av de arbetande. Kapitalet vill tvinga på de arbetande
avtal, som innebär sänkt levnadsstandard men ökar profiterna. Kapitalägarna
har i denna strävan den borgerliga regeringens fulla stöd. Genom devalveringar,
momshöjningar och andra pålagor, som drabbar de arbetande, och
ökade gåvor och subventioner till kapitalägarna har regeringen fullgjort
denna uppgift. Regeringen har fört en politik som är ett komplement till
kapitalägarnas attacker på de lönarbetande. Vad kapitalet icke kan åstadkomma,
det åstadkomer regeringen och vice versa.

Regeringens obeslöjade klasspolitik kommer tydligast till uttryck i dess
ekonomiska politik. Regeringens generallinje har där varit att beskära de
arbetandes konsumtion för att ge bolagen ökade profiter och som den hoppas
ökad investeringslusta. Hittills har man bara lyckats med det ena ledet.
Regeringens politik har bidragit till att sänka de arbetandes konsumtion och
hålla uppe profiterna. Investeringarna, grunden för ekonomins framtida
utveckling, överlåter man helt till kapitalägarnas gottfinnande.

De borgerliga partierna förmår lika litet nu som förr se den ekonomiska
krisens orsaker. Kapitalägarna är bara offer som måste ha stöd. Antingen är
de offer för internationella konjunkturer eller - och främst - offer för de
arbetandes lönekamp. I årets budgetproposition upprepar regeringen sömngångaraktigt
propagandan att krisen beror på lönekostnaderna. Politiken som
förordas är följdriktig utifrån fördomarna. Regeringen vill begränsa konsumtionen.
Den vill begränsa de kommunala utgifterna. Men den anser: ”Det är
nödvändigt att öka företagens driftsöverskott under de närmaste åren om
rådande obalans i ekonomin skall kunna elimineras.” Regeringen vill
stimulera ett ökat kapacitetsutnyttjande i industrin, ökade investeringar och
en ökad produktion. Men vartill skall denna produktion syfta, eftersom
konsumtionen skall hållas nere? Den skall syfta till export. Den skall ske för
exportkapitalets profiter. Det formella argument som kan anföras är naturligtvis
en förbättrad bytesbalans - men denna kan ju rättas till genom andra
åtgärder: genom en förändring av den inhemska konsumtionens inriktning,
genom ökning av produktionen för hemmamarknaden som ersättning för
import. Framför allt kan detta inte vara ett argument för att minska de
arbetandes konsumtion och öka kapitalets profiter.

Regeringen framhäver i sin finansplan den skenbara motsättningen mellan
den ”offentliga sektorns” utveckling och en ”industriell” utveckling. Dessa
kan betinga varandra och samspela på andra villkor än de där kapitalägarna
ständigt gynnas. De tjänster som kommer medborgarna till godo genom den
s. k. offentliga sektorn är ju ofta nödvändiga och till stor social nytta. Det
finns inget som säger att dessa nödvändigheter skall stå tillbaka för den
kapitalistiska industrin annat än strävan att förstora kapitalägarnas del av det
ekonomiska livet. En ökad ”offentlig” sektor kan dessutom ställa krav på

Mot. 1977/78:867

15

ökade industriella insatser och ge marknad för industriell produktion.
Exempel är här den kollektiva trafiken, samt idrotts- och fritidsanläggningar.

Regeringen vill koncentrera sina insatser på att ge vad som kallas generella
stimulanser. Detta innebär att den vill låta den kapitalistiska marknadens och
profitjaktens djungellag avgöra hur den ekonomiska framtiden skall se ut.
Där insatserna inte är av generell natur, vill regeringen underlätta den av
kapitalisternas profitintressen styrda s. k. strukturomvandlingen. Regeringen
vill nämligen enligt egen utsago krympa vissa branscher ”så att
resurser kan friställas för expansiva branscher och företag”. Eftersom
kapitalismen utvecklas ryckigt och planlöst har detta inget med samhällsnytta,
framsynthet eller en framtida bättre balanserad ekonomi att göra.
Regeringen vill med denna inriktning underlätta för kapitalet att utvecklas
inom sektorer som nu har bättre vinstutsikter och fly sektorer där vinstutsikterna
är dåliga. Därför blir resultatet av regeringspolitiken här en
förstärkning av profitsystemets obalanserade utveckling.

På samma sätt förhåller det sig med regeringens sysselsättningspolitik. Den
avser att dölja arbetslösheten men ändå hålla en arbetskraftsreserv åt
kapitalet. Man för ingen politik som syftar till nya, bestående och meningsfulla
arbetsplatser. Det gäller i stället att med olika arbetsmarknadspolitiska
metoder hålla egentlig arbetslöshet dold för att kapitalet inte skall mötas av
”flaskhalsproblem” om det skulle behaga efterfråga mera arbetskraft. Detta
att dölja arbetslöshet med olika arbetsmarknadspolitiska medel kan i de
enskilda fallen vara att föredra framför direkt arbetslöshet. Men denna
arbetslöshetsgömmarpolitik får inte förväxlas med sysselsättningsskapande
politik.

Regeringens finansplan kännetecknas av att regeringen är kapitalets
tjänare. Den ekonomiska politik regeringen där förordar saknar varje spår av
framåtsyftande insatser till folkflertalets och folkhushållets bästa. Därför kan
regeringens riktlinjer för den ekonomiska politiken inte godtas.

Också regeringens budgetförslag vilar på samma vanföreställningar om
orsakerna till det ekonomiska läget som finansplanen. Detta gäller, även om
det i budgetförslaget görs ett par riktiga påpekanden om att Sveriges
teknologiska försprång i viktiga avseenden minskat eller försvunnit och att
”nyföretagandet” inte varit vad det borde. Orsakerna till detta - koncentrationen
av kapital, en oriktig investeringspolitik från kapitalägarnas sida och
deras stora satsningar på utlandet - berörs dock inte.

Regeringens utgiftsprogram avser att prioritera den näringspolitik och den
ekonomiska politik som kritiserats i det föregående. Staten och kommunerna
liksom konsumtionen skall stå tillbaka för privatkapitalet. Budgetförslaget
påstås därför trots det stora underskottet om 33 miljarder kronor, vara
restriktivt. Det är restriktivt framför allt i ett avseende. Framåtsyftande
ekonomisk politik saknas helt. Ett stort budgetunderskott måste i nuvarande
läge accepteras. Men det avgörande är hur medlen används och vilken

Mot. 1977/78:867

16

inriktning den ekonomiska politiken får.

Inte heller regeringens politik i vad gäller statens inkomster kan accepteras.
Dess skattepolitik har hittills kännetecknats av att ge lättnader för höginkomsttagare
och kapitalägare. De uttalanden som görs om skattepolitiken
antyder ingen som helst förändring av denna inriktning. Regeringens
beskrivning av den skattepolitiska utvecklingen är oriktig. Den förtiger eller
låtsas inte om viktiga delar. Regeringen framställer progressiviteten i
beskattningen som en av de faktorer som haft en destabiliserande verkan på
den svenska ekonomin; detta för att motivera det höginkomsttagarvänliga
beslutet om ett s. k. automatiskt verkande inflationsskydd. Genom detta
beslut avhänder sig staten stora skatteinkomster, ca 2 miljarder kronor per år.
Regeringen gör gällande att detta skall minska inflationen. Men den
diskuterar inte de stigande indirekta skatterna eller de ständigt stigande
kommunalskatterna utifrån denna utgångspunkt. S. k. inflationsskydd,
vilket innebär minskad progressivitet samtidigt med att kommunalskatter
och indirekta skatter ökar, skärper skatteorättvisorna och kommer inte alls att
ha någon inflationsdämpande effekt. Det mekaniska samband mellan skatter
och löner samt löner och priser som denna tanke bygger på existerar inte.
Kamp mot inflationen måste bedrivas med helt andra medel.

Resultaten från de tre skatteutredningar som nu framlagt sina förslag
kommer inte heller att leda till någon större förändring av skattepolitiken.
1972 års skatteutredning fortsätter linjen att de högre inkomsttagarna skall
gynnas och att förändringarna i den direkta beskattningen skall finansieras
med höjda indirekta skatter. Kommunalekononomiska utredningen angriper
inte orsakerna till de stigande kommunalskatterna och taxoma utan anvisar
en åtstramning för kommunerna som en utväg. Företagsskatteberedningen
föreslår inte åtgärder som kommer att ändra det förhållandet att skatteinkomsterna
från företagen relativt sett minskar. Detta är illavarslande för den
framtida skattepolitiken under den borgerliga regeringen.

Alla arbetande, kvinnor, män och ungdomar, alla pensionärer, alla som
drabbas av storkapitalets och regeringens politik måste ta upp kampen för att
säkra arbete och försvara levnadsstandarden. Det är inte oundvikligt att det
finns arbetslöshet. Det är inte ofrånkomligt att levnadsstandarden sänks.
Återhållsamhet från de arbetande, stöd till storfinansen och ökade profiter
skapar inga nya jobb. I stället rationaliseras fler bort, och kapitalexporten
ökar. Det blir ännu svårare att hitta köpare till de varor som produceras.

Regeringens politik förvärrar krisen. Dess politik kan bara göras om intet
genom en aktiv mobilisering och gemensam kamp av alla lönarbetare. Detta
kräver både en mer aktiv facklig kamp och förstärkta politiska insatser.
Kampen måste föras för att avslöja kapitalismen och den borgerliga
regeringspolitiken. Den måste föras i medvetenhet om att arbetslöshet,
inflation, miljöförstöring och resursslöseri slutgiltigt endast kan stoppas
genom övergång till en planerad socialistisk hushållning. Allt fler når denna
insikt. Det gäller inte bara att byta regering. Det gäller att få en ny inriktning

Mot. 1977/78:867

17

på politiken. Kapitalismen kan inte existera utan orättvisor och kriser. De hör
till systemets natur. Kampen mot den kapitalistiska krisen kan därför inte
bara begränsas till aktuella dagskrav. Skall denna kamp bli effektiv måste den
syfta till att beröva storkapitalet dess makt till fördel för de arbetande. Men
kampen är alltid konkret och sker alltid i en konkret situation. Därför gäller
nu som en omedelbar målsättning att storkapitalets och regeringens angrepp
på jobben och levnadsstandarden slås tillbaka.

För att angripa den kapitalistiska krisen och slå tillbaka attackerna mot
folkflertalets levnadsstandard krävs en ekonomisk politik som utöver
nämnda principiella grunder bl. a. baseras på följande punkter:

1. En plan för utbyggnad av industrin. Kapitalets profitintressen kan inte
längre få avgöra Sveriges industriella utveckling. Det är ett hot mot Sverige
som industrination. Därför måste omedelbart en plan utarbetas för industriella
satsningar på produktion som ställer den samhälleliga nyttan och den
regionala rättvisan i centrum.

Denna plan bör ha som en huvudmålsättning:

2. Satsning på ökadförädlingsgrad inom landet. Det stora beroendet av export
av energi- och resursslukande råvaror och halvfabrikat måste brytas. En ökad
förädlingsgrad ger såväl bättre sysselsättning som bättre möjligheter till en
klok resurs- och energihushållning. Den ökade förädlingen inom landet kan
också förhindra ett alltför stort export- och utrikeshandelsberoende.

Industriplanen förverkligas främst genom en utbyggnad av:

3. Statliga industrier. Dessa skall bilda en bas för ekonomisk utveckling av de
regioner till vilka de lokaliseras. De behöver inte nödvändigtvis alltid vara
stora enheter. Deras produktion bör inriktas på avancerade maskiner och
redskap för t. ex. utrustning av en effektiv kolektivtrafik, för miljöskydd,
system för att minimera monotont och hälsofarligt tungt arbete, material för
energisnåla men komfortabla bostäder.

För att kunna genomföras kräver industriplanen:

4. Samhällsfönder under lönarbetarkontroll. Dessa fonder bör byggas upp dels
genom en skärpt beskattning av bolagsvinster och stora förmögenheter
m. m., dels genom ett årligt överförande av en viss del av aktiekapitalet i de
kapitalistiska bolagen. Fonderna skall kunna användas för insatser i de
existerande företagen men också utgöra en grund för genomförandet av
industri planen.

Detta kräver också:

5. Nationalisering av privata affärsbanker och försäkringsbolag så att kreditströmmarna
inom landet kan komma under verklig kontroll.

Dessutom krävs:

6. Stopp för kapitalflykt och industriutflyttning. Detta krav skall bl. a. ses mot
bakgrunden av att svenska kapitalister under 1977 bad om tillstånd för

Mot. 1977/78:867

18

direktinvesteringar i utlandet för mer än 4 miljarder kronor samtidigt som
industriinvesteringarna inom landet minskade med 15 %.

Utöver de krav som här är direkt knutna till industriplanen måste följande
satsningar och åtgärder vidtas:

7. Utbyggnad och utveckling av den kollektiva trafiken. Detta krav som ges en
utförlig motivering i vpk:s trafikpolitiska motion till innevarande riksmöte är
en trafikpolitisk nödvändighet men också av stor sysselsättningspolitisk
betydelse.

8. Ett program för bekämpande av sociala och miljömässiga bristområden,
såsom närmare utvecklas i motionen 317 om kamp mot kris och arbetslöshet.

9. Ökat bostadsbyggande. Bostadsbyggandet har under flera år minskat.
Regeringen ”räknar” nu med att igångsättningen skall öka till 60000
lägenheter under 1978. Denna målsättning är för låg och för vag. Bostadsbyggandet
bör under 1978 öka till en nyproduktion av minst 75 000
lägenheter. Samtidigt måste renovering och sanering av gamla bostäder ges
ökat stöd. Detta är en politik som är nödvändig dels med tanke på att
bostadsbristen åter börjar att bli ett skriande problem, dels därför att
byggnadsverksamheten spelaren central sysselsättningspolitisk roll eftersom
den har stora ekonomiska spridningseffekter.

10. Kamp mot inflationen. Allmänt prisstopp. Skärpt lagstiftning och ingrepp
mot monopolistisk prissättning. Begränsning av kommersiell reklam. Hyresstopp.

11. Övergång till lågräntepolitik, varvid ett första steg bör vara en sänkning av
diskontot med 1 % under 1978.

12. En ny skattepolitik. En genomgripande skattereform är nödvändig. Dess
grundlinje skall vara minskade skattebördor på lönarbetarna, barnfamiljer
och pensionärer inom deras led - ökade skatter på stora förmögenheter,
bolagsvinster, spekulationsvinster. Detta innebär att indexregleringen av
statsskatten måste slopas. Led i en sådan politik är: progressiv statskommunal
enhetsskatt, beskattning av produktionen, slopad moms, i första hand
på mat.

13. Sänkning av militärutgifterna. I en annan motion till detta riksmöte visas
hur militärutgifterna kan sänkas med 2,9 miljarder kronor under bugetåret
1978/79. Ett program måste utarbetas för hur produktion av krigsmateriel
kan omvandlas till produktion av nyttigheter.

14. 7-timmarsdag, som steg mot 6-timmarsdag från den 1 januari 1979, full
lönekompensation.

15. Ny inriktning av energipolitiken som skall minska efterfrågan på oljeprodukter
inom landet och stoppa fortsatt utbyggnad av kärnreaktorer. Planmässig
avveckling av nu aktiva reaktorer i en takt som blir försörjningsmäs

Mot. 1977/78:867

19

sigt möjlig. Kraftig utbyggnad av och forskning för inhemska förnyelsebara
energikällor.

Alla delar av en nödvändig politik ryms inte inom dessa 15 punkter, av
vilka de flesta närmare preciseras i särskilda motioner till detta riksmöte. Ett
program mot ungdomsarbetslösheten, åtgärder för att förbättra villkoren för
invandrarna, förslag som skall stödja kampen mot kvinnoförtrycket, krav
riktade mot den sociala utslagningen osv., vilket är nödvändiga komplement i
kampen mot krisen, behandlar vpk i andra motioner.

Vissa delar av den ekonomiska politiken ligger inte heller inom parlamentets
ram. Det gäller så centrala fält som avtalsrörelsen. Tvärtemot regeringens
standardsänkningspolitik anser vi att avtalsrörelsen måste bedrivas så att
reallöneförlusterna under 1977 kan återvinnas och full kompensation ges för
väntade prisstegringar och ökad arbetsintensitet under 1978.

Sammanfattning

Vänsterpartiet kommunisterna motsätter sig bestämt en nedskärning
under 1978/79 av levnadsstandard och konsumtion för lönarbetarna, för
pensionärerna och för barnfamiljerna. Visserligen har den kapitalistiska
krisen och vanstyret av den svenska ekonomin skapat ett bekymmersamt
läge, men det finns ingen anledning att acceptera arbetslöshet och sänkt
konsumtion för de arbetande. De sliter hårt för sina löner, och det är inte deras
fel att Sveriges ekonomi sköts illa.

Den nedskärning av konsumtionen för de breda folklagren som är
regeringspolitikens målsättning innebär dessutom ingen lösning på krisen.
Den minskar endast ytterligare efterfrågan i ekonomin och förvärrar
därigenom krisen och arbetslösheten.

Vpk hävdar nödvändigheten av en offensiv politik för att bekämpa den
ekonomiska krisen. Man måste satsa på att hälla uppe lönarbetarnas,
barnfamiljernas och pensionärernas konsumtion. Medlen är en offensiv
lönepolitik, höjda barnbidrag och förbättring av andra åtgärder för barnfamiljerna,
förbättring av pensionärernas ställning. Men det avsedda resultatet
kan ej nås om inte inflationen och prisstegringarna hejdas. Vpk kräver därför
energisk kamp mot inflationen - prisstopp, hyresstopp, kamp mot prishöjande
skatter, i första hand slopande av momsen på mat.

Man måste satsa på ett stort samhälleligt styrt investeringsprogram för att
lägga en fast grund för en progressiv samhällsutveckling och förverkligande av
rätten till ett meningsfullt arbete för alla. Det gäller att kraftigt höja
förädlingsgraden i den svenska produktionen, att ta fram nya, alternativa
produkter och teknik, att bygga ut det kollektiva trafikväsendet, att
genomföra ett brett program för att bekämpa de sociala och miljömässiga
bristerna; utbyggnad av barnomsorgen, utbyggnad av kroppssjukvården och
långtidsvården, genomgripande reform av den psykiatriska vården, kamp
mot bristerna i arbetsmiljön, sanering av undermåliga bostadsområden och
trafikmiljöer, satsning på ökad forskning och utbildning på alla nivåer.

Mot. 1977/78:867

20

insatser för ett rikare kulturliv. Det lönar sig aldrig från social synpunkt att
låta människor gå arbetslösa eller i verksamhet vars syfte är att dölja
arbetslöshet. Det enda som lönar sig är att bereda människor tillfälle till
skapande, produktiva insatser.

En medveten industripolitik och en social satsning kräver stora resurser för
sin finansiering. Kapitalet måste kunna styras i en riktning som motsvarar de
samhälleliga målen. Vpk kräver därför nationalisering av de privata storbankerna
och försäkringsbolagen, insatser av AP-fonderna för det statliga
industriprogrammet, upprättande av samhällsfonder under lönarbetarnas
förvaltning och omfattande en växande del av företagssparandet, skärpt
beskattning av kapital och kapitalvinster, minskade militära rustningar.

Ett betydande underskott i statsbudgeten är nödvändigt under nuvarande
förhållanden. Det avgörande är hur detta underskott brukas. Vpk motsätter
sig gåvo- och subventionspolitiken till de privata företagen. Den har visat sig
både dyrbar och ineffektiv. Dess målsättning - att uppmuntra till ökad
produktion genom ökade profiter, utan avseende på vad som produceras - är
djupt felaktig. De förslag till förändring av utgifter och inkomster som vpk i
olika motioner föreslår i budgetplanen för 1978/79 innebär sammanräknade
ett något mindre budgetunderskott än i regeringens finansplan. Det väsentliga
är dock icke detta utan den helt annorlunda effekten för de arbetandes
konsumtionsmöjligheter och för framtidsbyggandet av vpk:s förslag.

Vi är djupt medvetna om att de förslag vi ställer endast kan genomföras
genom en aktiv masskamp med lönarbetarna som främsta kraft. Denna kamp
måste steg för steg föras vidare till att slutligen gälla övergången till en
socialistisk planekonomi. Endast en sådan hushållning kan varaktigt
avskaffa ekonomiska kriser, arbetslöshet och inflation.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås*

att riksdagen beslutar

1. att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen och avslå regeringens förslag
i denna del,

2. att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som
förordas i motionen och avslå regeringens förslag i denna

del.

Stockholm den 23 januari 1978

LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)

* Se även motionerna 1977/78:868 och 869.

GOTA B 57397 Stockholm 1978