om demokratisering av jakten.

Motion 1973:1437 av herr Svensson i Malmö m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motioner nr 1437—1442 år 1973

Mot. 1973

1437-1442

Nr 1437

av herr Svensson i Malmö m. fl.
om demokratisering av jakten.

1.

I ett land med Sveriges naturgeografiska villkor harjakten traditionellt
en given plats. Den omfattas med särskilt intresse av många bland
ortsbefolkningen i Nord- och Mellansverige. Både ekonomiskt och som
rekreationskälla betraktas den i många lokala bygder som ett inslag av
betydelse i levnadsstandarden.

Samtidigt är jaktens former och organisation föremål för en allt
intensivare diskussion, där olika uppfattningar bryts mot varandra. Detta
har återspeglats även i riksdagen. Debatten där har dock hittills rört
delfrågor. Tiden kan nu vara inne att aktualisera frågan om jaktens
grundprinciper.

Avgörande är härvid jakträtten. I olika länder förekommer helt olika
system för jakträtt och dess utövning. Även i Sverige har olika
rättsuppfattningar brutits mot varandra. Mot synen på jakt som ett
markägarprivilegium eller en frälserättighet har stått synen på jakt som en
form av allmänningsrätt.

Skiftesreformernas uppstyckningar av allmänningmarkema, avsöndringen
i Nord- och Mellansverige av mark till bolagen, den allmänt ökade
administrativa kontrollen — allt har bidragit till att undantränga folkliga
rättsuppfattningar och sedvanor. Uppfattningen av jakten som enbart
utgående från markäganderätten har befästs. De markägande samhällsskikten,
och speciellt de stora markägarna, hävdade därmed sin maktposition
gentemot det växande flertalet egendomslösa. Svensk jaktlagstiftning
bekräftar denna utveckling.

Den kritiska opinionen har dock förblivit levande. Demokratiseringskraven
på en rad andra samhällsområden har ständigt vuxit. Tidpunkten
är därför inne att väcka frågan om jaktens demokratisering.

2.

Gällande jakträtt och jaktorganisation är till sin grund djupt odemokratisk.
Den reserverar all jakträtt åt markägare, oavsett om markägaren
är jägare eller inte och oavsett hans kvalifikationer som jägare och
jaktvårdare. Markägaren bestämmer ensam om vem som i hans ställe får
utöva jakträtt. Jakträtt är i princip ett klassprivilegium.

Särskilt markant är privilegiet på bolagsmark. I bolagsdominerade
bygder kan bygdens egna jägare — små markägare och icke-markägare —
få sina jaktmöjligheter beskurna. Bolagsledningarna kan antingen låta

1 Riksdagen 1973. 3 sami. Nr 1437-1442

Mot. 1973:1437

2

andra gå före som arrendatorer av jakträtt på sin mark eller alternativt
utnyttja knappheten på jaktmark via det lokala arrendepriset.

Markägarprivilegiet gör sig också gällande inom jaktvården och dess
administration. Många i grunden riktiga åtgärder på detta område får
härigenom ett snedvridet innehåll eller odemokratiska verkningar.

Så är fallet med t. ex. jaktvårdsområdena. Att bilda sådana bygger på
en i och för sig riktig tanke. Det är nödvändigt bl. a. från miljöpolitisk
synpunkt. Men genom markägarprivilegiet får det fel inriktning. En
odemokratisk form för inflytande knäsätts. Rösträtt har endast jakträttsinnehavare,
och det ankommer på deras godtycke om arrendator skall
kunna utöva rösträtten. I realiteten blir det vanliga att icke-markägare
saknar rätt till medinflytande. Detta betyder att en växande majoritet av
jägare förblir utestängda från verkligt inflytande över jaktadministration
och jaktvård.

Till yttermera visso ger gällande lagstiftning extra privilegier åt stora
markägare. Markägare som innehar viss del av ortens mark får också en
viss vetorätt gentemot övriga markägare, t. ex. vid bildandet av jaktvårdsområde.

Markinnehavets storlek slår igenom även vid licensjakt. Att reglera
avskjutningens storlek och sammansättning är i och för sig en riktig
princip. Det nuvarande mänskliga samhällets mångsidiga tryck mot
naturmiljön gör att man beträffande åtskilligt villebråd inte kan lämna
avskjutningen åt slumpen, inte heller åt enskildas godtycke. Men en
reglerad avskjutning, som gör avskjutningen beroende av markinnehavet,
är djupt stötande. Av detta skäl har den reglerade älgjakten väckt
opposition. Som den konstruerats gynnar den stora markägare, bolagsadministratörer
eller arrendatorer, som har råd att skaffa jakträtt på
mycket stora arealer.

Kombinationen jakträtt-markäganderätt får klart odemokratiska konsekvenser
för jakten. Redan nu är flertalet jägare icke markägare. Detta
kommer att accentueras i framtiden. Man kan vänta att kvarvarande
småbrukare blir allt färre, att egendomar sammanslås eller uppköps av
bolagen. Därmed förstärks den odemokratiska strukturen. Jägarna blir
mer och mer utlämnade åt ett fåtal bolags och stora markägares
godtycke. Den lokala viltvården kommer mer och mer i händerna på
lokala småklickar av bolagsrepresentanter och jordägare. Den kommersiella
synen på jaktvård och landskapsvård kommer då med all sannolikhet
att förstärkas på både miljöskyddets och den lokala ortsbefolkningens
bekostnad.

Det finns endast en väg att undvika detta och demokratisera jakten.
Jakträtten måste skiljas från markäganderätten.

3.

Vill man demokratisera jakten och skilja jakträtt från markägande,
måste man klart inse vad detta kräver, inte minst av jägarna själva.

Mot. 1973:1437

3

Att avskaffa markägarprivilegiet kan aldrig betyda att man återgår till
forna tiders ”friare” jakt. En ansvarsfull miljösyn omöjliggör detta.

Jakten kan aldrig återgå till att bli den jagandes ensak. Demokratiseringen
snarast ökar kraven på de lokala jägarna, och på deras kollektiva
ansvar, sinsemellan och inför den övriga allmänheten.

Demokratiseringen ger förbättrade möjligheter åt den stora majoriteten
av marklösa jägare och åt små markägare. Men denna större frihet i
själva jakträtten skärper behovet av att kontrollera avskjutningen på ett
ekologiskt riktigt sätt. Detta måste jägarna acceptera — ansvaret är
frihetens pris. En demokratiserad jakt bör därför kombineras med
reglering av avskjutningen i fråga om större villebråd eller arter, mot vilka
jakt bör bedrivas med återhållsamhet. De orättvisa inslagen i regleringen
försvinner ju, när de stora markägarna inte längre gynnas med licenser.

Det kan heller aldrig bli fråga om att göra jakten till ett allemansnöje
för var och en som kan köpa jaktvapen. Skiljer man jakträtt från
markägande, kan antalet jaktintresserade tendera att öka, speciellt bland
befolkningen i de större städerna. Denna utveckling måste jägarna själva
öva kontroll över. Jakten har varit och är väsentligen en del av den lokala
bygdbefolkningens liv. Den bör så förbli.

Det är därför de lokalt förankrade jägarna som i första hand bör
besluta om vem de vill uppta i sin krets. Det finns inga skäl att i en
demokratiserad jakt öppna slussarna för alla nöjesjägare från städerna.
Jakten bör vara en allmänningsrätt. Det är inte detsamma som en
allemansrätt.

I ett demokratiserat jaktväsen måste de ovan nämnda problemen i
första hand omhänderhas av jägarnas lokala självstyrelse och på deras
självansvar. Alternativen är annars en centralt styrd, statlig jakt eller ett
bibehållande av bolags och stora markägares privilegier.

4.

Följande regler och grundsatser kan förslagsvis gälla för en demokratiserad
jakt:

1. Jakt är i princip en allmänningsrättighet. Markägande medför icke
jakträtt på enskilt eller kommunalt ägd mark, ej heller på mark som ägs
av statskontrollerat aktiebolag. På övrig statsägd mark behåller dock
kronan jakträtten.

2. Jaktmark är all mark som icke är tomt eller odlingsmark, som icke
under jakttid är föremål för kreatursdrift och som icke genom särskilda
bestämmelser är skyddad från jakt.

3. Jaktmark indelas i jaktvårdsområden. Jaktvårdsområde utgörs av
all jaktmark inom by (= by i nu gällande jordregistermening). Flera byars
jaktmarker kan sammanläggas till jaktvårdsområde, om berörda jägare
inom byarna så beslutar.

4. Jaktvårdsområde administreras av jaktvårdsförening. Jaktvårdsför

Mot. 1973:1437

4

ening är organ för jägarnas självförvaltning. Den ansvarar för jakt-,
skydds- och miljölagstiftningens efterlevnad bland jägarna i området. I
jaktvårdsförening äger alla med jakträtt en röst.

5. Jakträtt tillkommer den som uppfyller gällande kvalifikationer för
ålder och skjutskicklighet och som

enligt 1938 års lag ägt jakträtt inom byns område
eller

är boende inom byns område
eller

under minst 3 år av de 6 vilka föregick den ändrade lagstiftningen

arrenderat jaktmark inom området

eller

som inröstats i områdets jaktvårdsförening av en enkel majoritet på
sammanträde med jaktvårdsföreningen.

6. Jaktvårdsförenings medlemmar har lika rätt till jakt inom området.
Avstår någon tillfälligt eller för gott sin rätt övertas den automatiskt av
de övriga med lika fördelning dem emellan.

7. Medlemmar har i princip jaktvårdsområdet som gemensam jaktmark.
Vid speciella jakttillfällen står det föreningen fritt att, om så är
ändamålsenligt, uppdela marken mellan jaktlag eller enskilda jägare.
Arealuppdelningen skall då icke ske efter antal jägare i jaktlagen.

8. Vid licensjakt bestäms antalet licenser för området i dess helhet.
Uppdelning av antalet licenser mellan olika jaktlag sker efter antal jägare.

9. Jakträtt inom statsägd mark, som ej kontrolleras av statligt
aktiebolag, tillkommer kronan. På sådan mark kan jakträtt arrenderas av
jaktvårdsförening eller enskild jägare, oavsett om denne är medlem i
jaktvårdsförening eller ej. Utarrenderingar handhas av länsstyrelsen. Vid
utarrendering bör en skälig fördelning eftersträvas och monopoltendenser
motverkas.

10. Jakten skall bedömas utifrån en naturvetenskaplig miljösyn.
Kräver omsorgen om de biologiska förhållandena att jakt på viss djurart
kvantitativt eller kvalitativt regleras, kan licenssystem införas av behöriga
statliga myndigheter. Licenser fördelas inom varje län per jaktvårdsområde
och efter områdenas jaktmarksareal. Länsstyrelsen gör fördelningen
utan särskild ansökan eller kostnad för jägarna.

11. Tillsynsmyndighet för jakt och jaktvård är länsstyrelsen. Länsstyrelsen
skall tillsätta jaktvårdskonsulent. Jaktvårdskonsulent skall vara
underställd länsstyrelsens naturvårdsenhet. Samarbetet jägare-naturvårdare
bör allmänt förstärkas.

Ett system av nu skisserad typ har många fördelar. Det skapas
jämlikhet mellan jägarna. Jakträtten på all bolagsmark och kommunal
mark kommer automatiskt jägarna till godo. Detta är en fördel inte bara
för marklösa jägare. Även de små markägarna vinner stort. Förlorare blir
endast bolagen och de verkligt stora jordägarna.

Mot. 1973:1437

5

Jägamas demokratiska självförvaltning stärks. De får ökat inflytande
över jaktmarker och över vem som utövar jakt. Samtidigt kvarstår på viss
kronomark möjlighet att arrendera jakträtt för dem som inte tillhör
jaktvårdsförening.

Man slipper en centralt administrerad statsjakt. Licenssystemet blir
vad det skall vara: en vårdande åtgärd, en garanti för lämplig avskjutning.
Licenserna blir ingen handelsvara, och varken markägandet eller plånboken
avgör antalet licenser för jägaren.

Mot bakgrund av vad här anförts hemställer undertecknade

1. att riksdagen hos regeringen begär utredning av frågan om
jakt och jaktadministration,

2. att utredningen ges direktiv, som förutsätter

a. jakträttens skiljande från markäganderätten,

b. demokratisk lokalförvaltning av jakten med lika rättigheter
för alla jägare,

c. jaktens infogande i en ekologiskt-vetenskaplig helhetssyn,

3. att de i motionen anförda övriga synpunkterna överlämnas
till utredningen för beaktande.

Stockholm den 26 januari 1973

JÖRN SVENSSON (vpk)
i Malmö

BERTIL MÅBRINK (vpk) GUSTAV LORENTZON (vpk)

ALF LÖVENBORG (vpk)