om borttagande av rätten för SJ att vara tillsynsmyndighet över egen transport av farligt gods

Motion 1987/88:Fö505 av Siw Persson (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Fö505

av Siw Persson (fp)

om borttagande av rätten för SJ att vara tillsynsmyndighet
över egen transport av farligt gods

Transport av farligt gods regleras i lagen (1982:821) om transport av farligt
gods. I §§ 11-14 anges vad som gäller angående tillsynen över efterlevnaden
av lagen, dvs. tillsynsmyndighetens åliggande.

I förordningen (1982:923, samt ändringar 1983:683, 1985:251, 1985:768,
1986:609) om transport av farligt gods finns bl. a. bestämmelser om olika
myndigheter och verks ansvar avseende transport av farligt gods.

I § 25 anges att SJ är ansvarig för tillsynen över efterlevnaden av lagen vad
gäller järnvägstransporter.

Föreskrifter om transport av farligt gods skall meddelas av s. k. transportmyndighet.
Transportmyndighet för landtransporter är sedan 1 juli 1986
räddningsverket.

SJ har ingen speciell tillsynsorganisation eller grupp för att utöva sitt tillsynsansvar.
Tillsynen utövas av resp. trafikområde som ibland gör kontroller
av järnvägsvagnar. Kontrollörerna har genomgått en intern utbildning
om farligt gods. Däremot ges ingen speciell utbildning för själva tillsynsuppgiften.

SJ:s huvudkontor har utarbetat provisoriska riktlinjer till ledning för tillsynsverksamheten.
I dessa riktlinjer anges vad som skall kontrolleras (fraktsedlar,
märkningar m. m.). Några mera strikt utarbetade riktlinjer finns inte
för närvarande.

Det förekommer sparsamt med statistik om farligt gods transporterat på
järnväg. Däremot kontrolleras transporterna på landsväg med en helt annan
regelbundenhet.

Vid planering av räddningstjänsten, t. ex. utrustning och personal, tar
räddningstjänstorganisationen hänsyn till arten och omfattningen av de
olyckor som kan förekomma. Då faktiska olyckor inträffar relativt sällan
blir planläggningen osäker om inte statistik finns på transporterad mängd
kemikalier och typ.

I SOU 1983:77 ”Effektiv räddningstjänst” talades det mycket om vägvalsstyming.
På landsväg finns vägvalsstyrning på ett flertal ställen i Sverige.
Vägvalsstyrning används för att skydda särskilt känsliga områden, exempelvis
vattentäkter eller befolkningscentra mot t. ex. kemikalieutsläpp
vid olyckor. På järnväg verkar denna vägvalsstyrning helt saknas. Antingen
har länsstyrelserna, när det gäller järnvägstransporter, helt misslyckats att
komma överens med SJ eller också har man inte tagit itu med frågan.

När det gäller vägtransporter av farligt gods finns alltså vägvalsstyrning av
fordonen och i vissa fall, när det ej finns alternativ transportväg, finns be

gränsningar i mängden samt transporthastighet.

Detta är verklighet för landsvägstransporter men gäller ej för järnvägstransporter.
Kan det bero på att SJ är tillsynsmyndighet över sina egna järnvägstransporter?

Jag anser att det inte finns några skäl för SJ att vara tillsynsmyndighet
över sina egna transporter på järnväg. Särskilt inte sedan vi den 1 juli 1986
har fått ett särskilt räddningsverk, som ska vara transportmyndighet för
landtransport och därmed ha tillsynen över transporterna på land. Det måste
vara en klar brist att räddningsverket har tillsynen enbart över landsvägstransporterna
och inte järnvägstransporterna.

Jag föreslår därför en ändring i lagen så att alla transporter av farligt gods
kontrolleras av samma tillsynsmyndighet, dvs. räddningsverket.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om borttagande av rätten för SJ att vara tillsynsmyndighet
över egen transport av farligt gods.

Stockholm den 14 januari 1988

Siw Persson (fp)

Mot. 1987/88
FÖ505

7