om bekämpningen av miljöbrott

Motion 1987/88:Jo752 av Ingbritt Irhammar och Marianne Andersson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:Jo752

av Ingbritt Irhammar och Marianne Andersson (c)
om bekämpningen av miljöbrott

Mot.

1987/88

Jo752-759

Sedan miljöskyddslagens tillkomst för nära 20 år sedan har 90 fällande domar
avkunnats. Den genomsnittliga påföljden har bestämts till dagsböter.

Dagsböter är en vanlig påföljd för lindrigare brott som snatteri. Är det rimligt
att jämställa miljöbrott med snatteri?

Av den tillgängliga statistiken skulle man kunna tro att övverträdelser mot
miljöskyddslagen och annan närliggande lagstiftning är utomordentligt
ovanliga och regelmässigt av synnerligen lindrig art, såväl vad gäller de
skadliga utsläppens omfattning som dess verkningar.

I stället är verkligheten en helt annan. De i och för sig fåtal mål där
domstolen avkunnat fällande dom har redovisats utförligt i massmedia och
därav framgår att företagen ofta under avsevärd tid och upprepade gånger
orsakat skadliga utsläpp till mark, luft eller vatten. Inte minst den livliga
debatten om freonutsläppen under hösten 1987 visade detta. Andra företag
har bevisats deponera miljöfarligt avfall på ett sätt som inte varit i
överensstämmelse med miljölagstiftningen.

När en enskild person skadar det allmänna t. ex. genom att begå ett
skattebrott, är samhällets reaktion effektiv och ingripande. Kontrollapparaten
för att uppdaga, utreda och beivra dessa brott är omfattande. De
ekonomiska konsekvenserna för en som döms för skattebrott är ofta
kännbara.

I motsats härtill är det så att när ett företag skadar det allmänna genom att
begå ett miljöbrott så uppdagas brottet vanligen av en slump. Ofta är det
genom enskilda initiativ eller genom aktiva miljöorganisationer som handlingen
över huvud taget kommer till rättsväsendets kännedom. Samhällets
kontrollfunktion är i dessa fall bristfällig. De ekonomiska konsekvenserna
för den som döms för miljöbrott är närmast försumbara och står inte i någon
som helst rimlig relation till den vinst som åstadkommits genom brottet.

En viktig princip i ett rättssamhälle är att påföljden för ett brott skall vara
relaterat till brottets straffvärde. Ett allvarligt brott skall därmed åtföljas av
en mer ingripande påföljd än ett lindrigt brott. Grov misshandel och grov
stöld leder också till mer kännbara påföljder för brottslingen än misshandel
och snatteri.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen uttalat att brott mot miljöskyddslagen
är allvarliga. Under åren har riksdagen också beslutat om ändringar och
tillägg i miljöskyddslagen i syfte att bekämpa miljöbrotten. Trots detta är 1

1 Riksdagen 1987188.3sami. NrJo752-759

miljöbrotten enligt domstolspraxis i påföljdshänseende alltjämt likställda
med lindriga brott. Av detta framgår att en straffskärpning är nödvändig. En
möjlighet är att överväga särskilda straffskalor för ”normalbrott’ och ringa
resp. grova brott. Bötesstraff borde då reserveras för ringa brott. För
normalbrott skall påföljden i princip bli frihetsstraff. Däremot är det
knappast motiverat - i vart fall inte i dag - att inte ta sedvanliga
individualpreventiva hänsyn. Villkorlig dom och kännbara böter kan vara en
lämplig påföljd om personliga skäl talar mot frihetsberövande.

Statsåklagare för miljömål m. m.

För att verifiera eller vederlägga en misstanke om miljöbrott krävs ofta
komplicerade och tekniskt avancerade undersökningar. Förundersökningen
kan därför ofta bli långvarig och omfattande. En svårighet är att effekterna
av ett miljöbrott vanligen är fördröjda, dvs. den handling som leder till
skadan kan ligga många år tillbaka i tiden. Därför är det också svårt att
kartlägga när, hur och i vilken omfattning företaget brutit mot gällande
bestämmelser och att därefter uppskatta det inträffade och beräkna den
framtida skadan.

För att ansvar enligt miljöskyddslagen skall kunna utkrävas måste
åklagaren kunna leda i bevis att den ansvarige för arbetet i företaget insett
eller i vart fall bort inse att effekterna av verksamheten inneburit att gällande
regler överträtts och att detta medfört allvarlig fara för framtida miljöskador.

En förundersökning kräver ofta att olika miljöexperter deltar i arbetet.
Förundersökningsledaren måste ha ingående kunskaper om de möjligheter
som står till buds avseende analyser m. m. och bör därutöver ha en ingående
kunskap i miljöfrågor.

Antalet miljömål är litet. Under en 20-årsperiod har förundersökning
inletts endast i 147 fall. Erfarenheterna av miljömål är därför begränsade i de
enskilda åklagardistrikten, men även i åklagarregionerna och centralt.

De nuvarande förhållandena är otillfredsställande både för den som leder
förundersökningen och för den misstänkte. När det gäller andra komplicerade
frågor har samhället valt att tilldela en speciell åklagare uppgiften att leda
förundersökning och föra talan i domstol. Enligt vår mening bör miljörätten
behandlas på samma sätt. Vi yrkar därför att riksdagen beslutar att av
regeringen begära förslag om inrättande av en särskild statsåklagare för
miljömål.

De nu redovisade omständigheterna visar i vart fall att det föreligger behov
av att ge åklagarna utbildning som särskilt tar sikte på utredning och lagföring
av miljöbrott.

I det dagliga arbetet med att utreda och beivra miljöbrott har det visat sig
vara svårt för åklagaren att fastställa vem som ansvarat för en viss
miljöförstörande åtgärd. Ansvarsförhållandena inom det misstänkta företaget
är ofta inte helt klara och sådana oklarheter måste undanröjas. Vi anser
därför att miljöskyddslagen bör kompletteras med en bestämmelse med
innebörden att en särskild miljöansvarig skall utses på varje företag som
sysslar med miljöfarlig verksamhet i sådan omfattning att koncessionsnämnden
utfärdat anvisningar för driften av företaget.

Mot. 1987/88

Jo752

2

Miljöansvaret bör utformas med ledning av de ansvarsregler avseende
ekonomisk redovisning m.m. som återfinns i aktiebolagslagen. Detta
medför att den miljöansvarige normalt skall vara den verkställande direktören
i företaget eller en honom direkt underställd person. Det får inte
förekomma att det inte finns någon miljöansvarig att åtala vid miljöbrott.
Men därutöver bör normala regler gälla om ansvar för medhjälp och annan
delaktighet.

Vidare delar vi den uppfattning som utredningen om miljövårdens
organisation givit uttryck för i sitt betänkande SOU 1987:32 där utredningen
föreslagit införande av miljörevisorer för företagen. En sådan ordning skulle
enligt vår mening vara ägnad att väsentligt bidra till miljöenheterna att
förebygga och beivra miljöbrott.

Gränsvärden för utsläpp

I dag anges de mängder som ett företag har rätt att släppa ut av miljöfarliga
ämnen som ett riktvärde, vanligen en viss mängd per år. Detta medför att
åklagaren måste kunne leda i bevis att enstaka utsläpp som överstiger
riktvärdet inte varit endast av tillfällig karaktär utan också varit bestående
under en längre tid. Därför bör ett medgivande om att släppa ut miljöfarliga
ämnen i stället anges som ett gränsvärde för en begränsad tidsperiod t. ex. en
dag. Kontrollerbara villkor saknas nästan alltid i dag.

En sådan ordning skulle också leda till att företagen måste dimensionera
sina reningsanläggningar så att de uppnår en högre grad av säkerhet när det
gäller utsläpp än i dag. Gränsvärden är dessutom möjliga att kontrollera på
ett enklare sätt än riktvärden och leder därmed till en ökad rättssäkerhet för
företaget.

Riksdagen bör därför besluta att av regeringen begära förslag om en
övergång från riktvärden till gränsvärden när det gäller miljöfarliga utsläpp.

Formerna för kontroll av givna tillstånd

I en process rörande miljöbrott är det naturligt att åklagarens bevis sätts i
fråga av det misstänkta företaget. En vanlig invändning mot bevisens
hållbarhet är att företaget åberopar egna mätningar av utsläpp m. m. som
uppvisar andra resultat än vad den kontrollerande myndigheten fått.

Kontrollen av miljöutsläpp bör därför vara kontinuerlig och återkomma
med korta mellanrum. Så sker i regel inte i dag. Därför måste reglerna för
kontroll ses över och skärpas. Kostnaderna för en utvidgad kontroll måste
åvila det kontrollerade företaget.

Riksdagen bör därför besluta att av regeringen begära förslag om en
förbättrad kontroll i enlighet med motionens förslag.

Miljöskyddet måste ständigt förbättras. Lagstiftningen bör därför kontinuerligt
ses över i syfte att möjliggöra ett effektivt arbete för att bekämpa
miljöbrottsligheten. De åtgärder som vi ovan förordat är av sådan natur att
de bör genomföras omgående.

Mot. 1987/88

Jo752

3

1* Riksdagen 1987/88.3sami. NrJo752-759

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag rörande effektivare
beivranden av miljöbrott med särskilt beaktande av vad som anförts i
motionen om särskilda straffskalor för ”normalbrott” och ringa resp.
grova brott,

[att riksdagen av regeringen begär förslag om införande av en
särskild statsåklagare för miljömål,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildning för åklagare,1]

2. att riksdagen av regeringen begär förslag om införande av en
reglering om miljöansvarig på företagen i enlighet med vad som anförs
i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av särskilda miljörevisorer för företagen,

4. att riksdagen av regeringen begär förslag om införande av
gränsvärden i stället för riktvärden när det gäller tillståndsgivning av
miljöfarliga utsläpp,

5. att riksdagen av regeringen begär förslag om en förbättrad
kontroll av miljöutsläpp såsom förordats i motionen.

Stockholm den 21 januari 1988

Ingbritt Irhammar (c) Marianne Andersson (c)

Mot. 1987/88

Jo752

1 1987/88:Ju304

4