om begravningskapell m. m. vid Karolinska sjukhuset
Motion 1979/80:1209 av Blenda Littmarck och Allan Åkerlind
2
Motion
1979/80:1209
av Blenda Littmarck och Allan Åkerlind
om begravningskapell m. m. vid Karolinska sjukhuset
Rätten till en värdig död måste för alla te sig som ett berättigat krav. Olika
aspekter kan anläggas på innebörden av detta. Ofta förknippar man det med
den motsatsställning som finns mellan de genom avancerade tekniska
hjälpmedel långt framskridna metoderna att förlänga livet och förmodad
eller manifesterad önskan hos den oåterkalleligen döende och hos de
sörjande och vakande anhöriga, att plågorna snart skall vara till ända.
Men så länge livet inte har flytt hos en döende patient finns högt ställda
ambitioner inom sjukvården att möta situationen för att omständigheterna
verkligen skall bli så värdiga som möjligt.
När emellertid döden är ett faktum blir situationen annorlunda. Döden är
satt på undantag. I vår materiella tillvaro, där uttalade behov av andliga
värden och sanningssökande besinning tycks vara något ovanligt, har döden
blivit något onaturligt. Vi söker värja oss mot att tänka på döden över huvud
taget.
Emellertid tvingas vi uppleva hur nära och kära går bort. Det är en
situation som kanske är ännu svårare att uppleva än att stå nära inför sin egen
död. Därför är det så ytterst viktigt att arrangemangen kring döden ger de
anhöriga möjlighet att på ett sätt som känns riktigt och i en omgivning som är
den rätta, få vara hos och ta avsked av den döde.
Vi tvivlar på att möjligheterna till detta är någorlunda tillfredsställande
tillgodosedda generellt sett vid våra sjukhus, men vi hoppas att vi har fel.
Däremot vet vi att ett av våra medicinskt mest välrenommerade sjukhus
förtjänar ett hårt omdöme i detta speciella avseende, nämligen Karolinska
sjukhuset. Visserligen är det allmänt sett i dåligt materiellt skick, något man
av olika skäl har fått stå ut med t. v., men i det här avseendet har det gått för
långt. Sjukhuset saknar både begravningskapell och s. k. visningsrum, där
anhöriga i lugn och ro kan ta farväl av sina anhöriga. Men bäggedera är
nödvändiga (Ev. provisoriska visningsrum kan inte ersätta ett begravningskapell).
Sjukhusprästerna vid Karolinska sjukhuset, Kerstin Lindqvist och Christina
Molin, uttalade sig i somras i denna fråga i en intervju för sjukhusets
egen tidning och framhöll bl. .a.:
Vid ett dödsfall handlar det om att orientera sig om vad som skett, att inse
och förstå att nu är den här människan död och att jag måste leva vidare utan
henne.
För många människor blir det lättare att sätta sig in i det nya förhållandet
om man får se den döde, i synnerhet vid hastiga dödsfall. Även om anhöriga
Mot. 1979/80:1209
3
suttit och vakat hos den sjuke ända tills dödstillfället, önskar de ofta se hur
den döde ligger i sin kista.
Anhöriga har berättat för mig att de under jordfästningen som en tröst till
sig själva sagt: - Jag vet i alla fall hur han ser ut, där han ligger i sin
kista.
För de allra flesta är det från psykologisk synpunkt nödvändigt. Det är en
naturlig del i deras sorgearbete.
Invid patologen finns visserligen ett rum som man talat om att inreda till
visningsrum. I dag ser det mer ut som ett garage utan fönster och med
betongväggar.
- Eftersom det inte finns ett speciellt visningsrum finns det ett naturligt
motstånd att tillmötesgå de anhörigas önskemål om att få tillbringa en stund
hos sina döda.
Det finns ju anhöriga som inte hinner fram i tid och de avlidna skjutsas
efter några timmar ned till patologen. Om de insisterar rullas då den döde ut
till det garageliknande rummet.
Förr kunde begravningsentreprenörerna svepa de döda och sedan ha
visning här på sjukhuset. Önskar man nu se den döda i sin kista får
begravningsbyrån ordna ett extra arrangemang och t. ex. visa kistan i det
kapell där jordfästningen skall ske.
Begravningsentreprenörernas arbetsmiljö här på KS är även mycket dålig.
Det finns bara ett litet rum för svepning. Ibland får de stå på kö och vänta på
sin tur.
- Men problemet rör inte bara visningsrum. Kapellet som inrättades när
sjukhuset uppfördes, går inte längre att använda. Vi behöver verkligen ett
nytt kapell snarast.
En del läkare vid sjukhuset tror dock fortfarande att kapellet går att
använda. Så är alltså inte fallet.
Det händer inte så sällan att en läkare säger till de anhöriga att den döde
kommer att läggas i ett kapell vid sjukhuset, där det är möjligt att få vaka om
man så vill. Särskilt för invandrare, som kan ha sina särskilda ceremonier
kring den döda kroppen eller för katoliker, är det viktigt att få vara i ett
kapell. Det blir sedan extra tungt för de anhöriga att få underrättelse om att
det inte längre finns något kapell. (KS-kontakt 4-5/79 s. 6-7).
De allvarliga och djupt inhumana missförhållanden, som vi med denna
motion vill fästa riksdagens uppmärksamhet på, måste skyndsamt röjas ur
vägen.
Med stöd av det anförda hemställs
att riksdagen anhåller att regeringen vidtar åtgärder för att
tillgodose behovet av begravningskapell och visningsrum för
anhöriga vid Karolinska sjukhuset.
Stockholm den 25 januari 1980
BLENDA LITTMARCK (m) ALLAN ÅKERLIND (m)
1* Riksdagen 1979180. 3 sami. Nr 1208-1217
