om begränsning av marginalskatten för folkpensionärer med låg pension

Motion 1987/88:Sk309 av Martin Olsson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Sk309

av Martin Olsson (c)

om begränsning av marginalskatten för
folkpensionärer med låg pension

Folkpensionärer har rätt till ett extra avdrag vid beräkning av beskattningsbar
inkomst. Avdraget är högst vid en nivå motsvarande folkpension och
pensionstillskott och reduceras på grund av dels inkomster över denna nivå,
dels förmögenhet över 90 000 kr. Reduceringsreglerna leder till att folkpensionärer
med låg pension kan drabbas av mycket höga marginaleffekter.
Minskningen av det extra avdraget vid ökad inkomst leder nämligen till att ca
60 % av inkomsten får erläggas i ökad skatt i lägre inkomstlägen. Om
inkomsten består av ränta på besparingar kan - som redovisas i denna motion
- marginaleffekten på grund av ränteinkomsten bli över 170 % när man tar
hänsyn till skatteökningen som följd av dels ränteinkomsten, dels den
förmögenhet som ger ränteinkomsten.

Även det kommunala bostadstillägget (KBT) för pensionärer är inkomstrelaterat
och påverkas dessutom av förmögenhet, eftersom inkomsten vid
beräkning av KBT höjs med 10 % av förmögenhet överstigande 75 000 kr.
för ensamstående. Marginaleffekten för KBT är minst 33V) %.

Reduceringsreglerna för folkpensionärers extra avdrag och för KBT är
sådana att de sammanlagda marginaleffekterna blir synnerligen höga. I
exemplet i motionen blir effekten över 200 %! De som främst drabbas av de
orimliga marginaleffekterna är folkpensionärer med låg eller ingen ATP men
med vissa besparingar.

Åtgärder måste enligt min mening skyndsamt vidtas för att marginaleffekterna
för denna ganska stora grupp av folkpensionärer blir rimliga. Riksdagen
bör därför besluta att reduktionen av det extra avdraget på grund av
förmögenhet avskaffas fr. o. m. 1989 års taxering, alltså för 1988 års
inkomster. Riksdagen bör också besluta att hos regeringen begära skyndsam
översyn och förslag till ändrade reduceringsregler så att även marginaleffekten
på grund av ökad inkomst för en folkpensionär begränsas.

Folkpensionärernas extra avdrag

Den som har folkpension har vid beräkning av beskattningsbar inkomst rätt
till ett extra avdrag, som för ensamstående pensionär vid 1987 års taxering
uppgick till högst 26 000 kr. Det maximala avdraget tillgodoräknades den
som hade en inkomst av 33 600 kr. Avdraget minskades sedan med stigande

inkomst och upphörde vid en inkomst av 85 800 kr. Vid inkomstökningar
närmast över nivån 33 600 kr. blir marginalskatteeffekten ca 60 % och i
högre inkomstlägen något lägre.

Det extra avdraget reduceras dessutom på grund av förmögenhet om
denna för ensamstående pensionär uppgår till minst 91 000 kr. enligt
följande:

Förmögenhet i kr. Avdraget minskas med

91 000- 97 000	10	%
98 000-104 000	20	%
105 000-111 000	30	%
112 000-118 000	40	%
119 000-125 000	50	%
126 000-132 000	60	%
133 000-138 000	70	%
139 000-144 000	80	%
145 000-150 000	90	%

Om förmögenheten är större än 150 000 kr. upphör det extra avdraget helt.

Dessa beloppsgränser har gällt fr. o. m. 1982 års taxering. Tidigare var
gränsen 75 000 resp. 125 000 kr.

Vid beräkning av förmögenhet tas villa eller bostadshus på jordbruksfastighet,
som utgör pensionärens permanenta bostad, upp till 10 % av
taxeringsvärdet. Alla övriga tillgångar tas upp till fulla värdet.

Eftersom insatslägenhet därigenom behandlas annorlunda än eget småhus
begärde jag i en motion 1983 (1982/83:1192) att värdet av insatslägenheter
skulle reduceras lika som för villa vid förmögenhetsberäkning för fastställande
av det extra avdraget. Motionen avslogs (SkU 1982/83:46) bl. a. med
motiveringen att detta problem ”lämpligen bör uppmärksammas i den
pågående översynen av bostadspolitiken i samband med utredningens
prövning av övriga frågor rörande beskattning av bostadsrättsföreningarna
och deras medlemmar”.

Några ändringar i enlighet med mitt motionskrav har dock inte genomförts.

Reduceringsreglerna leder till orimliga marginaleffekter

Genom att det extra avdraget reduceras både på grund av ökad inkomst och
på grund av förmögenhet leder det till att exempelvis ränteinkomster på
banktillgodohavanden kan medföra orimliga skatteeffekter.

För att illustrera förhållandet vill jag återge ett autentiskt fall som
redovisats till mig och som riksdagens utredningstjänst gjort skatteberäkningar
på enligt PM 1987-11-19 och som jag även redovisat i min interpellation
(1987/88:140) den 30 november 1987 till finansministern.

En ensamstående pensionär (änka) hade under 1986 en sammanlagd
pension på 36 860 kr. Hennes förmögenhet uppgick till 137 910 kr., vari

Mot. 1987/88

Sk309

5

ingick värdet av en bostadsrätt på 40 000 kr. Ränteintäkterna uppgick till
7 100 kr., och efter avdrag av sparavdraget, 1 600 kr., ökades alltså hennes
skattepliktiga inkomst med 5 500 kr. på grund av ränteintäkten. Hennes
taxerade inkomst blev alltså 42 300 kr. Hennes extra avdrag i egenskap av
folkpensionär reducerades på grund av inkomsten till 20 200 kr., men på
grund av förmögenheten dessutom till 30 % av detta belopp. Det extra
avdraget blev alltså endast 6 060 kr. Med en kommunal utdebitering av 30:75
uppgick hennes totala skatt för året till 9 961 kr.

Om denna änka i stället valt att på något sätt förbruka 47 000 kr. av sina
besparingar skulle hennes skattesituation blivit en helt annan. Med en
bankränta på 9 % på dessa 47 000 kr. skulle hennes ränteintäkter minskat
med 4 230 kr. till 2 870 kr., av vilket belopp 1 270 kr. beskattas efter avdrag
för sparavdraget. Genom att hennes förmögenhet sjunker till 90 910 kr.
skulle det extra avdraget ej reduceras på grund av förmögenheten, eftersom
gränsen för reduktion är 91 000 kr.

Genom förbrukningen av 47 000 kr. och därav följande 4 230 kr. lägre
ränteinkomst skulle hennes extra avdrag bli 23 000 kr. - i stället för 6 060 kr.
- och hennes skatt endast 2 629 kr. Genom kapitalförbrukningen skulle alltså
hennes skatt minskas från 9 961 kr. till 2 629 kr., således med 7 332 kr!

Reglerna är faktiskt sådana att en ränteinkomst på 4 230 kr. leder till en
skatteökning på 7 332 kr., vilket motsvarar en marginalskatteeffekt på
173 %.

Men det räcker inte med detta. Även det kommunala bostadstillägget
(KBT) för pensionärer är inkomstrelaterat och reduceras med 33V5 % av
inkomsten. Vid beräkning av den inkomst som leder till reduktion av KBT
höjs inkomsten med 10 % av förmögenhet som för gift uppgår till 60 000 kr.
och för annan pensionär 75 000 kr.

I kommuner som har mer generösa regler för KBT än minimireglerna kan
marginaleffekterna bli större. I det redovisade exemplet skulle ränteinkomstbortfallet
på 4 230 kr. ökat KBT med minst 1 410 kr.

Resultatet för denna änka på grund av att hon (ännu) inte förbrukat 47 000
kr. av sina besparingar blev alltså dels högre skatt å 7 332 kr., dels ett lägre
KBT å 1 410 kr. Den sammanlagda marginaleffekten blir alltså för henne
207 %!

Skillnaden mellan å ena sidan ränteintäkten å 4 230 kr. och å andra sidan
skatteeffekten och effekten på KBT tillsammans 8 742 kr. blir 4 512 kr.,
vilket då utgör hennes ökade disponibla inkomst per år om hon på ena eller
andra sättet förbrukar 47 000 kr. av sina besparingar.

De med de lägsta pensionerna drabbas hårdast

Jag har här tagit ett exempel på hur besparingar och därpå grundade
ränteinkomster minskar det extra avdraget för en pensionär med låg pension.
Varje inkomst utöver den låga pensionen har samma effekt på det extra
avdraget, men genom att ränta och förmögenhet hör samman och båda
påverkar det extra avdraget, ger den situationen den allvarligaste effekten.

De pensionärer som främst drabbas av de nuvarande reglerna är de som

Mot. 1987/88

Sk309

6

har låg eller eller ingen ATP. Denna kategori pensionärer har undei sin
yrkesverksamma tid antingen varit verksamma i något låglöneyrke eller
avstått från förvärvsarbete utanför hemmet för att fostra sina barn, eller
också bott inom områden där det varit svårt att få lämplig sysselsättning. Om
de tillhör någon av dessa kategorier och dessutom genom träget arbete och
sparsamhet lyckats spara ihop en del, kanske genom att de lyckats skaffa ett
eget hus som de avyttrar på ålderns dagar, drabbas de av de av mig
redovisade orimliga marginalskatterna. Skall dessa sparsamma låginkomsttagare
verkligen få drabbas så av samhället? Skall sparsamhet få straffas på
detta sätt?

Det bör även observeras att reduktionen av det extra avdraget på grund av
förmögenhet blir störst för en pensionär med inkomst just vid den nedre
gränsen, alltså 33 600 kr. 1986, och sedan successivt sänks allteftersom det
extra avdraget reduceras som följd av högre inkomst. Anledningen till detta
resultat är att förmögenheten leder till viss procentuell minskning av det
extra avdrag vederbörande har rätt till enligt sin inkomst. Det är alltså
folkpensionärer som helt eller nästan helt saknar ATP eller andra inkomster
som drabbas hårdast skattemässigt på grund av att de har ett visst sparande.
För folkpensionär med inkomst över 85 700 kr. påverkar förmögenheten inte
inkomstbeskattningen, eftersom det extra avdraget upphör på grund av
inkomstnivån.

Jag vill även erinra om de nya arvsrättsliga regler som trädde i kraft vid
årsskiftet. Genom dessa nya regler kommer den efterlevande maken - om ej
den avlidne hade barn som ej också var den efterlevandes - att behålla hela
boet, alltså makarnas förmögenhet. De nya arvsreglerna torde därför
medföra att de av mig redovisade reglerna för reduktion av pensionärers
extra avdrag på grund av ränteinkomster och förmögenhet kommer att
drabba fler än hittills.

Vad gäller den sistnämnda kategorin angav finansministern i debatten
efter svaret på min nämnda interpellation den 11 december 1987 att
”vederbörande själv (kan) lösa problemet genom (att) helt enkelt avstå från
del av arvet till förmån för de gemensamma barnen”.

Självklart är detta möjligt men avsikten med den arvsrättsliga reformen
var ju att stärka den efterlevande makens ställning genom att han eller hon
får behålla hela boet. Det är därför oförsvarligt att ha skatteregler som i vissa
fall leder till ren förlust för en efterlevande att ha hela boet kvar.

Reformer måste skyndsamt genomföras

Med hänsyn till de icke försvarbara marginaleffekter som kan drabba vissa
folkpensionärer enligt vad jag redovisat i denna motion måste, enligt min
mening, ändringar av reglerna för beräkning av det extra avdraget genomföras
utan dröjsmål.

I svaret på min interpellation uppgav finansministern att arbete pågår inom
finansdepartementet och i utredningen (Fi 1987:07) om reformerad inkomstbeskattning
i syfte att finna lösningar på problemet. Huruvida arbetet i
departementet påbörjats i anledning av min interpellation eller pågått
tidigare fick jag ingen uppgift om, trots direkt fråga.

Mot. 1987/88

Sk309

7

Några löften om att regeländringar skall företas inom en nära framtid gavs
ej. Den nämnda utredningen skall enligt sina direktiv lägga fram förslag om
reformerad inkomstbeskattning, så att nya regler kan tillämpas vid 1991 års
taxering. När det gäller metoder för att lösa de av mig aktualiserade
problemen angav finansministern i den efterföljande debatten att det måste
”ske i samband med en allmän sänkning av inkomstskatten”. ”Det är den
enda möjliga vägen att gå”, fastslog finansministern.

Eftersom skatten för dessa berörda folkpensionärer till övervägande del
utgörs av kommunalskatt vill jag starkt ifrågasätta att problemen kan lösas på
det sätt som angavs i interpellationsdebatten.

Några förslag kan alltså inte väntas från regeringen under innevarande år
för att åtminstone delvis lösa marginalskatteproblemet för dessa grupper
pensionärer. Riksdagen måste därför enligt min mening ta initiativ för
frågans lösning.

Som framgått av min redovisning för gällande regler och deras konsekvenser
är det reduktionen av det extra avdraget på grund av förmögenhet som
slår hårdast. För förmögenheter över 400 000 kr. betalas förmögenhetsskatt.
Detta bör vara tillräckligt även för pensionärerna. Men de drabbas på grund
av gällande regler av vad man skulle kunna beteckna som en extra
förmögenhetsskatt redan från en förmögenhet på 91 000 kr. Sparsamma
folkpensionärer bör inte få sina besparingar dubbelbeskattade. Även detta är
ett skäl för att avskaffa sambandet mellan det extra avdraget och förmögenheten.

Eftersom det måste anses som helt otvetydigt att nuvarande reduceringssystem
för det extra avdraget leder till orimliga resultat bör riksdagen utan att
avvakta utredningar o. d. fatta beslut under detta riksmöte om att förmögenhet
inte längre skall reducera det extra avdraget. Detta beslut bör innebära
att denna ändring av reglerna tillämpas fr. o. m. 1989 års taxering och alltså
gälla 1988 års inkomster.

Ett riksdagsbeslut under innevarande riksmöte om avskaffande av reduktionen
av det extra avdraget på grund av förmögenhet skulle vara ett
värdefullt första steg i strävan att begränsa marginaleffekterna för folkpensionärer
med rätt till extra avdrag. Ett andra steg bör vara att se över vilka
ändringar som i övrigt behöver göras för att få rimliga marginaleffekter för
folkpensionärer med låga pensioner. Det skall upplevas som lönande för dem
att öka sina inkomster och planera för sin ekonomi liksom för alla övriga
skattebetalare.

Med hänsyn härtill och till finansministerns i nämnda interpellationsdebatt
lämnade uppgifter och synpunkter är det erforderligt att riksdagen - utöver
beslutet att avskaffa hänsynstagande till förmögenhet - beslutar att hos
regeringen begära skyndsam översyn och förslag rörande ändrade reduceringsregler
gällande inkomstnivåns påverkan på storleken av pensionärernas
extra avdrag. Det bör därvid även prövas om vissa inkomster över
folkpension, pensionstillskott och ATP helt bör undantas från att påverka
det extra avdraget.

Mot. 1987/88

Sk309

8

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att folkpensionärernas extra avdrag vid
beräkning av beskattningsbar inkomst fr. o. m. 1989 års taxering inte
skall reduceras på grund av vederbörandes förmögenhet,

2. att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn och
förslag angående den ökade inkomstens påverkan av folkpensionärernas
extra avdrag i syfte att begränsa marginaleffekterna.

Stockholm den 11 januari 1988

Mot. 1987/88

Sk309

Martin Olsson (c)