om bättre bostadskvalitet

Motion 1987/88:Bo541 av Sylvia Pettersson (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88: B o541

av Sylvia Pettersson (s)
om bättre bostadskvalitet

Betydelsen av en god bostadskvalitet har sedan lång tid tillbaka på olika sätt
hävdats av socialdemokrater. Ett viktigt styrinstrument var bostadsfinansieringen.
Lånevillkoren - uttryckta i god bostad - blev dock så allmänt omfattade
att de 1975 överfördes till svensk byggnorm.

Kopplingen mellan lån och lånevillkor hanterades i ett sammanhang av
bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna och de kommunala förmedlingsorganen
utifrån en gemensam målsättning ”goda bostäder åt alla”. Samordningen
med byggbestämmelserna hade fördelar men hade också till följd
att ansvaret för bostadskvaliteter blev delat mellan byggnadsnämnd och förmedlingsorgan
under olika huvudmän - planverket och bostadsstyrelsen.
Sektorsmyndigheten bostadsstyrelsen kunde inte stå i samma kontinuerliga
kontakt med byggnadsnämnden som tidigare med förmedlingsorganet. Den
administrativa förändringen och debatten - den s. k. normdebatten - bidrog
till ökad osäkerhet hos tjänstemän och politiker om innehållet i och betydelsen
av vissa krav på bostadskvalitet.

Effekterna av denna osäkerhet kan nu skönjas i bostadsutformningen.
Både medvetet och omedvetet åsidosätts sedan lång tid belagda och kända
kvalitetskrav och konsumentönskemål, trots att uppföljande forskning visar
att dessa krav och önskemål är ”grundkrav” som förändras mycket litet
över tiden. Statistiska urval ur nybyggnads- och ombyggnadsproduktionen
visar att många projektorer både tar lätt på kraven och ”bygger bort” möjligheter
till goda och ekonomiska lösningar i onödan. I Norge har Husbankens
slopande av kvalitetskraven haft liknande effekter.

Ur statens - långivarens - synvinkel innebär den ojämna och delvis mycket
låga kvaliteten i bostadsutformningen dålig hushållning med statens medel.
Ur den boendes synvinkel innebär den minskad valfrihet, eftersom en
god bostad också är en anpassbar bostad. För de hushåll som har lägsta betalningsförmågan
och bor trängst verkar den segregerande vid bostadsvalet
och skapar friktion i boendet.

Konkret handlar det om elementära kunskaper, om samspelet människa/
bostad: att det finns plats för vila och aktivitet, att man kan vara tillsammans
och var för sig, att olika behov och intressen på grund av kön, ålder
och situation i livet kan tillfredsställas parallellt och på kortare och längre
sikt, att man får likvärdig del av områdets möjligheter till sol, utsikt,
grönska och bekvämlighet. Ett problem är att sådana elementära ting är så
vardagliga att människor med tillgång till dem inte alltid är medvetna om
dem och därför inte förstår betydelsen av att sakna dem. Ju trängre man bor

och ju mer man vistas i bostaden, desto viktigare blir utformningen. Kunskaperna
och planutformningen av bostaden vilar på lång och säker tradition
och erfarenhet. Enligt samma erfarenhet är kostnaden för god planutformning
inte högre än för genomsnittet i produktionen, ofta är den lägre.

Kunskaperna om materialval och teknisk utformning vilar inte i samma
grad på tradition och erfarenhet. Tekniskt sett innebär (stor-)industrialiseringen
sedan 1950-talet ett traditionsbrott och nya material och tekniker är
ofta otillräckligt prövade. Detta ligger bl. a. bakom problemet med s. k. sjuka
hus. Ytligt sett förefaller det vara en konflikt mellan energisparande och
tillräcklig ventilation. Men även här gäller att man frångått elementära kunskaper,
här om samspelet natur/teknik/bostad. Hus bör inte placeras i vilken
terräng som helst, grundläggning direkt på mark liksom dränering har alltid
varit ett problem, plana tak är känsligare än luftade konstruktioner, luft
som passerar nya byggnadsmaterial och installationsdon av olika slag är inte
lika frisk som utomhusluft (om denna är frisk) osv. Ökade lufthastigheter
ger drag och buller utan att säkert lufta alla vrår bättre. Komplexa system
för uppvärmning och ventilation ger oftare störningar än enkla. Komplexa
material innehåller komponenter vars verkan - var för sig och i samverkan
med andra - inte kan förutses. Endast boende med egna tekniska kunskaper
behärskar denna typ av problem till fulländning. Andra får pröva sig fram
på osäker grund.

Mot önskemålet att öka ventilationen på bekostnad av energihushållningen
måste därför framföras önskemålet att mindre komplexa system och
materialkombinationer utvecklas, system som med större säkerhet kan förstås
och hanteras av boende i gemen. Ett incitament för de boendes aktiva
medverkan kan vara att energisparande kombineras med en lättfattlig teknik
och att de boende får återbäring både på energisparande och egenservice.
I nya hus och vid ingrepp i redan byggda hus bör sådan förenkling kunna
komma till stånd. Hur man skall förfara med sjuka hus utan påvisbara och
åtkomliga brister är svårare att föreslå. I vissa fall kan antagligen ökad ventilation/värmeförbrukning
vara en acceptabel utväg; eventuella lättnader i
kraven på energihushållning vid sjuka hus får dock inte leda till att material
och teknik som leder till sjuka hus legitimeras.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av åtgärder för att informera om god bostadskvalitet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av åtgärder för att genom utnyttjande av
beprövade byggnadsmaterial och teknikutveckling åtgärda ”sjuka”
hus.

Stockholm den 26 januari 1988

Mot. 1987/88
Bo541

Sylvia Pettersson (s)

13