om barnomsorgen

Motion 1977/78:332 av Olof Palme m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

7

Motion

1977/78:332

av Olof Palme m. fl.
om barnomsorgen

1. Inledning

Insatser för att förbättra barnens levnads- och uppväxtvillkor måste stå i
centrum för det politiska arbetet. Under den socialdemokratiska regeringsperioden
har också sådana insatser gjorts - täckande hela samhällsfältet. Det
räcker här att erinra om de olika familjestödjande åtgärderna, om barnomsorgens
utbyggnad och de genomgripande förändringarna av skolsystemet.

Det arbetet måste drivas vidare. Det är då i första hand barnens behov som
skall påverka inriktningen av politiken på de skilda områdena. Det måste
också stå klart att alla vuxna har ett gemensamt ansvar för barnen och för att
stödja föräldrarna i deras viktiga uppgift.

Socialdemokratisk familjepolitik innebär ett aktivt handlande på flera
områden. I motionen 1976/77:257 redovisade vi riktlinjerna förde närmaste
årens reformarbete som de formulerats av den socialdemokratiska partikongressen.

1 särskilda motioner till årets riksmöte lägger vi nu fram förslag om
o en utbyggd barnomsorg
o fortsatt utbyggnad av föräldraförsäkringen
o förstärkt bostadsstöd

o bevarande av bosättningslånen som en social rättighet
o särskilda medel för att underlätta genomförandet av reformen av skolans

inre arbete (SIA)
o åtgärder för en god boendemiljö.

Att förbättra barnens och ungdomens uppväxtvillkor är ett väsentligt mål
för den socialdemokratiska politiken. Utbyggd barnomsorg, förstärkt
bostadsstöd, att ge mer tid för samvaro mellan föräldrar och barn, åtgärder för
en god boendemiljö och genomförandet av SIA är alla åtgärder som tillsammans
med bl. a. sysselsättningspolitiska insatser - kan hinra en social
utslagning bland barn- och ungdomsgrupperna.

Ett annat viktigt mål för vår familjepolitik är att öka jämställdheten mellan
män och kvinnor. Här är våra förslag om en planering för full behovstäckning
inom barnomsorgen och om föräldraförsäkringens utbyggnad av särskild
betydelse.

Ett tredje mål med de föreslagna åtgärderna är att underlätta familjebildningen.
De sjunkande födelsetalen inger en betydande oro för framtiden. De
förslag vi lägger fram är ett led i våra strävanden att minska existerande

Mot. 1977/78:332

8

skillnader mellan familjer med barn och dem utan. I detta sammanhang
framstår barnomsorgens utbyggnad och direkt ekonomiskt stöd till barnfamiljerna
som särskilt viktiga. Men även ett vidmakthållande av bosättningslånen
som en social rättighet är betydelsefullt.

2. 1976 års riksdagsbeslut om barnomsorgen

På förslag av den socialdemokratiska regeringen i propositionen 1975/
76:92 fastställdes riktlinjer för bl. a. barnomsorgens utbyggnad. Under åren
1976-1980 skall 100 000 nya platser i daghem och 50 000 i fritidshem börja
byggas jämte ett ökat antal platser i familjedaghem. För att möjliggöra denna
utveckling har statsbidragen kraftigt höjts och anknutits till löneutvecklingen.
Den förbättrade statsbidragsgivningen finansieras med en socialavgift,
vilken för 1978 utgår med 1,3 % av avgiftsunderlaget.

Riksdagsbeslutet 1976 inbegrep också en särskild lag om barnomsorg där
kommunernas skyldigheter på detta område lades fast. Vidare fattades i
särskild ordning beslut om en utbyggnad av personalutbildningen.

För att utbyggnaden skall kunna fortgå i avsedd takt behövs en fortlöpande
ökning av medelsanvisningen för statsbidragen, vilket i sin tur kräver en
höjning av arbetsgivarnas socialavgift. Den borgerliga regeringen föreslår i
budgetpropositionen en ny höjning av denna avgift.

3. Genomförandet av 1976 års riksdagsbeslut

Det är enligt vår mening av vikt att det sker en kontinuerlig uppföljning
beträffande genomförandet av det beslutade utbyggnadsprogrammet. En
viktig uppgift har här den arbetsgrupp för utbyggnadsplaneringen som den
socialdemokratiska regeringen tillsatte och vars uppgift är att förbättra
underlaget för utbyggnadsplaneringen och behovsberäkningarna inom
barnomsorgen.

Sedan riksdagsbeslutet togs har i tre omgångar material redovisats om
kommunernas planer för utbyggnaden under de fem närmaste åren. Det
framtagna materialet visar att kommunerna ännu inte når upp till det av
riksdagen fastställda målet. Ca 25 000 av de 150 000 platserna har inte
inplanerats under den aktuella perioden. Härav faller ca 15 000 på
daghemmen och ca 10 000 på fritidshemmen.

Dessa uppgifter är i själva verket än mer oroande. För åren 1976 och 1977
översteg antalet nya platser väsentligt vad som ursprungligen beräknats
tillkomma. Men detta beror främst på att anordningsbidragen utsträcktes att
gälla till början av år 1977. Tillgängliga uppgifter tyder på att utbyggnadstakten
därefter har stannat av.

Under slutet av år 1977 har planeringsgruppen för barnomsorg redovisat i
vad mån kommunerna når upp til! 80 96 av det platsbehov som med ledning
av 1975 års förskoleplan kan beräknas för år 1980. Materialet visar att enligt

Mot. 1977/78:332

9

huvudalternativet når 188 av de 277 kommunerna inte den nämnda
procentsatsen. Den främsta orsaken härtill anges vara av ekonomisk art. Men
flera kommuner redovisar också bristande efterfrågan och svårigheter i
samband med planeringen.

Vi hyser mot denna bakgrund oro för att det kan visa sig svårt att
förverkliga ens den utbyggnad som kommunernas planer innefattar. Uppseendeväckande
nog redovisar regeringen i sin budgetproposition inte några
resultat av tidigare aviserade överläggningar med Kommunförbundet eller
andra åtgärder i syfte att förverkliga 1976 års riksdagbeslut. Det är därför
viktigt att den nya avstämningen av barnomsorgsplanerna kombineras med
en noggrann prövning av vilka åtgärder som behöver vidtas från statens sida
så att riksdagsbeslutet kan fullföljas.

4. En planering för full behovstäckning

1976 års riksdagsbeslut innebar inte bara fastläggande av ett konkret
handlingsprogram för barnomsorgens utbyggnad under de kommande fem
åren. Då beslöts också som allmän målsättning för utbyggnaden av
barnomsorgen att - utöver den allmänna förskolan - bereda plats inom den
kommunala barnomsorgen för alla barn i förskoleåldern till förvärvsarbetande
eller studerande föräldrar samt för barn med särskilda behov av stöd
och stimulans. Den målsättningen skulle uppnås inom den närmaste
tioårsperioden.

De kommunala barnomsorgsplaner som upprättas nu och kommer att
upprättas framöver kommer att gå in i vad som kallas den andra etappen av
barnomsorgens utbyggnad. Målet för den har ställts djärvt, och det är därför
nödvändigt att man redan nu, parallellt med genomförandet av den första
etappen, påbörjar planeringsarbetet för den andra etappen fram till full
behovstäckning. Det är enligt vår mening utomordentligt viktigt att riktlinjer
för en sådan fortsatt utbyggnad av barnomsorgen nu utarbetas genom
regeringens försorg och snarast föreläggs riksdagen.

Även om man inte i dag kan fixera den behövliga utbyggnadstakten kan
man räkna med att det kan komma att krävas väsentligt ökade insatser för att
uppnå målet full behovstäckning. Det är därför nödvändigt att ingående
analysera och förbereda genomförandet av de åtgärder som kommer att
krävas. En värdering måste därvid göras av de olika styrinstrument som
samhället kan använda.

Målet full behovstäckning kräver inte bara en förbättrad planeringsmetodik,
vilket den tidigare nämnda arbetsgruppen kan ge underlag för, utan
framför allt en konkret politisk vilja både från staten och kommunernas sida.
En sådan framstår som än mer nödvändig i ljuset av erfarenheterna från
genomförandet av det första delmålet.

Förberedelserna för det ambitiösa målet full behovstäckning måste nu
drivas hårt med sikte på att redovisa ett utbyggnadsbehov för varje kommun.

Mot. 1977/78:332

10

För att nå målet krävs ett samspel av statliga och kommunala åtgärder. Den
livliga lokala diskussionen i kommunerna om barnomsorgens utbyggnad har
ett starkt demokratiskt värde. Men statsmakterna har också ett ansvar för att
fastställda mål nås. För den första utbyggnadsetappen lades målet fast i en
överenskommelse med Svenska kommunförbundet. Frågan om en liknande
överenskommelse bör nu övervägas, varvid olika instrument för att åstadkomma
det erforderliga antalet platser särskilt får prövas.

Det är viktigt att kommunerna får erforderlig hjälp och medverkan när det
gäller planeringsunderlag såsom att fastlägga vilka frekvenstal man skall
nyttja i fråga om förvärvsintensitet m. m. Men vi vill varna för att en
fastlåsning till fixerade procentsatser, som är grundade i historiskt givna data,
kan leda till att man inte i tillräcklig grad beaktar den dynamik i samhällsutvecklingen
som en högre ambitionsgrad på barnomsorgens område i sig
utgör.

För genomförandet av utbyggnaden ställs givetvis också krav på att
utbildad personal finns att tillgå. Det är i första hand för förskollärare,
barnskötare, fritidspedagoger och dagbarnvårdare som behovsberäkningar
behöver göras med hänsyn till målet full behovstäckning. Dagens höga
utbildningskapacitet är ett resultat av den socialdemokratiska regeringens
insatser. Förändringar i utbildningens omfattning måste främst av resursskäl
ske stegvis. Det finns därför skäl att göra en förnyad bedömning av den
kapacitet som behövs för att den högre ambitionsnivån skall kunna klaras av.
Därvid måste regionala skillnader i behoven beaktas. Utbildningssystemet
måste också innefatta utbildning som är särskilt anpassad till dem som redan
är yrkesverksamma, något som är nödvändigt för att få en allsidig rekrytering
av de utbildade. Vidare krävs också fortlöpande insatser för personalens
fortbildning.

För kommunerna finns en rad problem när de skall klara av det praktiska
genomförandet av en utbyggd barnomsorg. Ofta finns det stor svårigheter
rent fysiskt och planeringsmässigt, särskilt i redan etablerade stadsdelar.
Markreservationer för allmänna ändamål kan saknas, och enda lösningen kan
bli en stadsplaneändring med den tid detta kan ta. Även detta talar för att
arbetet måste påbörjas redan nu och drivas med kraft.

Det bör övervägas om kommunernas planer bör utsträckas i tiden så att de
åtminstone översiktligt täcker utbyggnaden fram till full behovstäckning.
Detta skulle bl. a. ge bättre möjligheter att ta itu med frågor om markreservationer
etc. Vi vill i detta sammanhang erinra om de förslag till åtgärder för
en förbättrad boendemiljö som vi lade fram i motionen 1976/77:553. En
utbyggd barnomsorg har stor betydelse för att åstadkomma en bra boendemiljö,
och förbättringar i denna spelar stor roll för att få en god uppväxtmiljö
för barnen. Våra förslag i den nämnda motionen, som kommer att läggas fram
också vid årets riksmöte, får därför också ses som ett viktigt instrument för
förbättringar av den sociala miljön i bostadsområdena.

Självfallet är genomförandet av barnomsorgens utbyggnad också beroende

Mot. 1977/78:332

av de finansiella förutsättningarna. De ekonomiska kraven måste noga
studeras. Vi vill i detta sammanhang erinra om vad de socialdemokratiska
ledamöterna i kommunalekonomiska utredningen föreslagit i sin reservation
i utredningens betänkande (SOU 1977:78).

Den borgerliga majoriteten i utredningen har utformat ett skatteutjämningssystem
som tar hänsyn till bl. a. antalet barn genom en särskild
åldersfaktor. En sådan linje innebär emellertid inte någon reell stimulans till
utbyggnad av barnomsorgen. Enligt den socialdemokratiska uppfattningen
bör i stället det stöd som en kommun erhåller för barnomsorgen liksom
hittills anknyta till kommunens faktiska takt i utbyggnaden och inte i någon
del beräknas på det antal barn som finns i de aktuella åldrarna oavsett den
faktiska graden av utbyggnad av barnomsorgen. Stödet till barnomsorgen bör
således även i fortsättningen ha karaktären av ett specialdestinerat stimulansbidrag.

Frågan om barnomsorgens finansiering bör enligt vår mening lösas genom
en uppräkning av utgående statsbidrag för verksamheten. Socialdemokraterna
har i kommunalekonomiska utredningen föreslagit att bidragen räknas
upp så att de räcker 3/4 av kommunens kostnader för barnomsorgen. Detta
innebär att kommunerna i princip får täckning för personalkostnaderna.

Sammanfattningsvis innebär således vårt förslag att en samlad behovsbedömning
och utbyggnadsplan arbetas fram för den fortsatta utbyggnaden
fram till målet full behovstäckning. Planen, som också bör innefatta en
bedömning av personalbehov och erforderliga utbildningsinsatser liksom en
värdering av olika instrument för att säkerställa att målet nås, bör framtas
genom överläggningar med Svenska kommunförbundet och föreläggas
riksdagen senast vid nästa riksmöte. Riksdagen bör i enlighet härmed begära
riktlinjer för denna utbyggnad.

5. Kvalitetsfrågor inom barnomsorgen

Vi vill i detta sammanhang också ta upp de rent kvalitativa aspekterna i
samband med barnomsorgens utbyggnad.

På grundval av 1973 års riksdagsbeslut pågår ett omfattande utvecklingsarbete
och försöksverksamhet i socialstyrelsens regi angående förskolans
arbetssätt. Den kraftigt vidgade personalutbildningen bidrar även till en höjd
kvalitet i förskolan.

Enligt vår mening finns det emellertid också starka skäl att överväga klart
behovsorienterade insatser i främst förskolans daghem. Socialutskottet har i
sitt betänkande 1975/76:28 (s. 30) erinrat om de rekommendationer som
socialstyrelsen utfärdat om den maximala storleken av de olika daghemsgrupperna.
1 arbetsplanen för förskolan framhålls att en rad olika faktorer
måste beaktas vid beräkning av personalbehovet. Som sådana faktorer anges
de enskilda barnens behov, ålder och utvecklingsnivå, förskolans öppethållande,
barnens sociala situation, den dagliga vistelsetidens längd för varje

Mot. 1977/78:332

12

barn, antalet närvarande barn under olika tider på dagen, personalens
utbildning samt lokalernas och lekplatsernas utformning och läge.

Förhållandena vid olika daghem och deras avdelningar kan således skifta
kraftigt. Därav foijer också att erforderliga insatser kan behöva variera.
Kommunernas möjlighet härtill är emellertid i vissa fall begränsad, främst i
de fall skattekraften är låg eller utbyggnadsbehovet inom barnomsorgen
särskilt stort och förenat med särskilda problem.

Barn har ett stort behov av gemenskap och samvaro med andra barn och av
att få förtroende också för andra vuxna än föräldrarna. Den gemenskapen är
viktig för dem i deras utveckling till fria och självständiga människor. Men
om samhällets barnomsorg skall kunna fylla denna uppgift behövs det att
staten - utöver den redan beslutade bidragsgivningen - går in med extra
medel för att ge kommunerna möjlighet att genomföra erforderliga behovsorienterade
insatser i förskolan. Detta är ett viktigt led i att förstärka
barnomsorgens kvalitet.

Därigenom kan man få faktiska möjligheter att särskilt beakta de stora
behoven hos de barn som tillfälligt eller under längre tid kräver speciellt stöd
och stimulans. Särskilda medel bör ställas till socialstyrelsens förfogande för
detta ändamål.

Dessa medel bör inte bindas för någon viss typ av åtgärd. Det är tvärtom en
fördei att man genom ett utnyttjande för olika personalstödjande åtgärder kan
få praktiska erfarenheter för det fortsatta reformarbetet på förskolans område.
Det bör därför ankomma på socialstyrelsen att noggrant följa och utvärdera
verksamheten samt delge kommuner och personalgrupper material
härom.

Under den snabba utbyggnad av barnomsorgen som nu förestår kommer
en rad problem att uppstå, vilkas lösning kräver ett gott samspel mellan
förskolepersonalen, föräldrarna och barnen. Det kan bli fråga om tidsmässigt
begränsade personalförstärkningar vid daghem där akuta problem dyker upp i
barngrupperna. Förskolorna kommer att fl kontakt med barn och familjer i
kritiska situationer, där förebyggande åtgärder på ett tidigt skede kan fl en
stor betydelse. I dessa situationer kan små barngrupper med speciellt inriktad
personal, assisterad av personal från andra verksamhetsområden, vara väl
motiverade. Man kan ge möjlighet för personalen vid barnstugorna att i
samverkan med barnens föräldrar diskutera fram lösningar på uppkommande
problem. Åtgärderna kan därmed bli ett verksamt stöd för föräldrarna
i deras föräldrauppgift. Extra insatser kan också avse invandrarbarn och då
utgå utöver de generella medel som kan nyttjas för dessas hemspråksträning.
Insatser av detta slag blir med nödvändighet tids- och resurskrävande. Men
ytterst är det fråga om att eftersträva en i stort sett likvärdig tillsynsmiljö för
barnen.

De särskilda medlen bör avse anställande av ytterligare personal.
Därigenom kan de också bidra till en välbehövlig utökning av antalet
arbetstillfällen. Insatserna börsom nyss exemplifierats inriktas på förskolor

Mot. 1977/78:332

13

där särskilda problem gör sig gällande. I varje fall i ett inledande skede bör
åtgärderna koncentreras på förskolans daghem.

Dessa medel bör också kunna användas för en ökad integrering av
handikappade barn i förskolorna. Vid en sådan integrering bör barnantalet
kunna minskas eller personalstyrkan ökas för att klara det merarbete som
handikappet kan leda till. En fortsatt försöksverksamhet med slussningsgrupper
som förberedelse för handikappade barns integration i normalgrupp
är också angelägen.

Våra förslag om på detta sätt behovsinriktade insatser är ett uttryck för vår
vilja att sätta barnens behov av stimulans och utveckling i centrum för
barnomsorgspolitiken.

Socialstyrelsen bör få i uppdrag att fördela medlen. Det kan därvid vara
lämpligt att uppgiften anförtros styrelsens särskilda barnomsorgsdelegation.
Vid bedömningen av ansökningar om bidrag från kommunerna bör tillses att
bidrag inte utgår för insatser som kommunerna, med hänsyn till gällande
rekommendationer för förskolans arbete, själva bör stå för. Det är också
rimligt att av kommunen själv kräva en viss egen insats, vilken bör variera
med kommunens skattekraft inom intervallet 10-25 96.

Det har i den allmänna debatten om vårt förslag hävdats att det skulle leda
till administrativa problem av betydande mått. Vi vill emellertid hänvisa till
att de motsvarande medel för särskilda insatser på skolområdet som beslöts år
1973 visat sig vara ett verksamt och positivt instrument för att utjämna de
ojämnheter ett generellt statsbidragssystem alltid medför.

Med hänsyn till vad vi anför i vår motion om ekonomisk-politiska åtgärder
bör för verksamheten för nästa budgetår anvisas 50 milj. kr. Av detta belopp
bör särskilda medel avdelas av regeringen för att bekosta socialstyrelsens
utgifter i samband med verksamhetens ledning. Medel bör anvisas under ett
särskilt reservationsanslag, benämnt Särskilda insatser för förskolan.

6. Finansieringsfrågor

Utbyggnaden av barnomsorgen finansieras genom en särskild barnomsorgsavgift,
vilken för innevarande kalenderår utgör 1,3 96. Regeringen
föreslår nu en höjning med 0,3 procentenheter till 1,6 96. Vi tillstyrker denna
höjning.

Vi upprepar vidare vårt förslag att även egenföretagarna skall erlägga
barnomsorgsavgifter. Detta bör ske från den 1 april 1978. De därigenom
ökade avgifterna för egenföretagarna uppgår för nästa budgetår till uppskattningsvis
ca 200 milj. kr.

Det bör ankoma på vederbörande utskott att utarbeta erforderligt författningsförslag.

Mot. 1977/78:332

14

7. Allmän fritidsverksamhet

Riksdagsbeslutet om skolans inre arbete (SIA) år 1976 var en sammansmältning
av barnstugeutredningens betänkande Barns fritid och SIAutredningens
betänkande Skolans arbetsmiljö. SIA-reformen bör därför ses
som en barn- och ungdomspolitisk reform även om förnyelsen av skolans
inre arbete står i förgrunden. Den första delen i SIA-reformen som kommit att
förverkligas är den allmänna fritidsverksamheten före och efter skoldagen.
Detta har kunnat ske med hjälp av det statsbidrag på 25 milj. kr. som utgår
fr. o. m. 1977/78.

Bidraget har under innevarande år använts främst till föreningsledd
eftermiddagsverksamhet för barn och ungdom. Bidraget har möjliggjort
glesbygdsverksamhet, aktiviteter i nybyggda bostadsområden, temadagar,
lovverksamhet och särskilda satsningar på föreningslösa och handikappade
barn och ungdomar.

Denna allmänna fritidsverksamhet kan ses som ett komplement till den
kommunala barnomsorgen i dag- och fritidshem.

I årets budgetproposition föreslår regeringen uppseendeväckande nog att
detta bidrag skall slopas.

Enligt vår mening innebär regeringens förslag om att slopa bidraget till den
allmänna fritidsverksamheten ett hårt slag mot de barn och ungdomar som
deltar i denna. Många barn och deras föräldrar är beroende av den omsorg före
skolans början som startats i många kommuner med hjälp av detta bidrag.
Ännu fler elever deltar i och är i behov av fritidsaktiviteter på eftermiddagarna.
Om statsbidraget slopas kommer det allra mesta av denna verksamhet
att upphöra, eftersom bidragen till föreningslivet i övrigt, t. ex. lokalt
aktivitetsstöd, inte räcker för att bedriva eftermiddagsverksamhet. Det är
heller knappast troligt att kommunerna kan och vill gå in och ta på sig de
kostnader som staten genom två enhälliga riksdagsbeslut lovat bestrida.

Regeringens förslag i denna är så till vida konsekvent som det stämmer in i
en bild av försämrade sociala förmåner som på flera punkter präglar
budgetförslaget. Denna åtgärd drabbar ytterst barn och ungdom.

Vi finnér det nödvändigt att 25 milj. kr. anvisas även nästa budgetår som
bidrag till allmän fritidsverksamhet. Våra förslag utvecklas närmare i en
särskild motion.

8. Hemställan

Med stöd av vad som anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär riktlinjer för den fortsatta
utbyggnaden av barnomsorgen i enlighet med vad som anförts i
motionen,

2. att riksdagen till Särskilda insatser för förskolan (socialdepartementet)
för budgetåret 1978/79 anvisar ett reservationsanslag
av 50 000 000 kr..

Mot. 1977/78:332

15

3. att riksdagen beslutar att barnomsorgsavgift från den 1 april
1978 även skall erläggas av egenföretagare.

Stockholm den 17 januari 1978

OLOF PALME (s)

ERIK ADAMSSON (s)
INGEMUND BENGTSSON (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
BENGT GUSTAVSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)

VALTER KRISTENSON (s)

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)

GOTAB 57290 Stockholm 1977