om avtrappning av avdraget på den slutliga skatten.
Motion 1971:88 av fru Hörnlund in. fl.
Mot. 1971: 88
6
Nr 88
av fru Hörnlund in. fl.
om avtrappning av avdraget på den slutliga skatten.
Genom den skattereform som trädde i kraft den 1 januari 1971 har det
tagits ett betydande steg för ett genomförande av individuell beskattning.
Under årens lopp har frågan om familjebeskattningen och en eventuell
övergång till särbeskattning varit föremål för en livlig debatt.
Även de som i princip varit anhängare av en förändrad familjebeskattning
och övergång till ett individuellt system har ansett det svårt att
genomföra en reform därför att verkningarna skulle komma att bli
negativa för många familjer. Detta beror på att en stor del av familjerna
med endast en inkomsttagare återfinns i låglönegrupperna, att
många kvinnor och framför allt de äldre saknar utbildning och/eller
arbetsmöjligheter, bl. a. på grund av ortsbundenhet, att bristande barntillsynsresurser
hindrar kvinnor med barn i förskoleåldern att gå ut
på arbetsmarknaden. Det har av dessa skäl ansetts rimligt och rättvist
att barnfamiljer och familjer i låginkomstgrupperna inte skulle få vidkännas
skatteskärpningar i samband med övergången till ett nytt skattesystem
och att därför ett visst moment av sambeskattning eller andra
former för kompensation skulle sättas in åtminstone under en övergångsperiod.
I det nya skattesystemet har också hänsyn tagits till sådana familjer.
Omkonstruktionen av skatteskalan, införandet av grundavdrag och ett
extra avdrag på slutskatten gör att skattelättnader uppkommer i lågoch
medelinkomstlägen och att familjer med en inkomsttagare skyddas
från skatteskärpningar upp till relativt höga inkomstlägen. Införandet
av 1 800-kronorsavdraget på slutskatten får en gynnsam effekt för
familjer med låga inkomster i motsats till de dubbla ortsavdragen
som var speciellt gynnsamma för familjer i höginkomstlägen. I det
gamla systemet fick således den högavlönade med hemmamake en större
kompensation än den lågavlönade i samma situation, medan man i det
nya systemet får lika mycket oavsett i vilket inkomstläge man befinner
sig såvitt man har så pass höga inkomster att man över huvud taget
kan utnyttja avdraget. I konsekvens med de kriterier som anförts för
bibehållande av ett »hemmamakestöd» vid beskattningen även i ett nytt
skattesystem kan vi dock inte finna det rimligt att också familjer i
mycket höga inkomstlägen skall kunna tillgodogöra sig ett extra avdrag
Mot. 1971: 88
7
på slutskatten eller att familjer med relativt höga inkomster skall ha en
lika hög kompensation som familjer i lägre inkomstlägen. Grundavdraget
trappas av för att helt försvinna i högre inkomstlägen, och det
får därför anses konsekvent att också hemmamakeavdraget avtrappas
på liknande sätt. De relativt stora belopp som på detta sätt årligen
kan inbesparas till samhället kan användas i syfte att stimulera fler
gifta kvinnor att gå ut på arbetsmarknaden. Detta kan lämpligen ske
genom en ännu kraftigare satsning på samhällets barntillsyn.
I samband med behandlingen av proposition 1970: 70 väcktes en
motion (II: 1221) med yrkande om avtrappning av avdrag på slutskatten
med början vid den inkomstgräns där grundavdraget är borta
och i enlighet med de reduktionsregler som i övrigt gäller för grundavdrag.
Utskottet sade sig ha »en viss förståelse för syftet med förslaget
i motionen om avtrappning av 1 800-kronorsavdraget». Man ansåg
dock att det skulle vara svårt att utforma bestämmelser för avtrappningen
i de fall den andra maken hade en mindre inkomst och avdraget
samtidigt skulle reduceras med hänsyn därtill. På grund härav
och med hänvisning till att förslaget skulle innebära höga marginalskatteeffekter
yrkade utskottet avslag på motionen. Till utskottsutlåtandet
hade fogats en reservation med instämmande i motionens syfte.
Även reservanterna ansåg dock att motionsförslaget skulle medföra
alltför höga marginalskatteeffekter och begärde därför att Kungl. Maj:t
skulle utarbeta lämpligare avtrappningsregler och att förslag härom
skulle framläggas till höstriksdagen. Reservationen avslogs av riksdagen
men samlade ett högt antal röster i andra kammaren.
Vi delar inte utskottets mening att det inte skulle vara möjligt att
konstruera ett avdragssystem som kan tillämpas i »praktiskt bruk»
i de fall den andra maken har en mindre inkomst och avdraget också
skall avtrappas med hänsyn därtill. För oss är det närmast en fråga
om det är rimligt och rättvist att en person som är gift med en höginkomsttagare
och dessutom själv har en inkomst, om än blygsam
sådan, skall subventioneras med ett extra avdrag utöver det grundavdrag
som varje inkomsttagare har rätt att utnyttja. Frågan bör
ställas i relation till att många låginkomstfamiljer, i vilka det torde
vara betydligt vanligare att en av makarna går ut och tar ett lågavlönat
deltidsarbete, förlorar hela 1 800-kronorsavdraget när den deltidsarbetande
maken uppnår en taxerad inkomst på 4 500 kr. Vi kan
därför inte se något hinder för att båda reduktionsfaktorema tillämpas i
de aktuella inkomstlägena, dvs. att 1 800-kronorsavdraget först reduceras
på grundval av makens inkomst och, i den mån det återstår något
ytterligare att reducera, på grundval av den egna inkomsten.
Utskottets och reservanternas resonemang om marginalskatteeffekterna
är enligt vår uppfattning inte helt acceptabelt. Det finns andra
inkomsttagare än gifta som har försörjningsplikter gentemot äldre barn,
Mot. 1971:88
8
syskon, föräldrar eller någon annan person men som beskattas som
ensamstående. De får alltid 1 800 kr. mer i skatt än gifta personer med
jämförbara inkomster. En barnlös person med hemmamake och med
exempelvis en årsinkomst på 80 000 kr. får 1 800 kr. i skattesubvention
medan en ogift, änkling eller frånskild med hemmavarande barn under
18 år och/eller äldre släkting att försörja inte har motsvarande favör.
Skattekraften måste, enligt vår uppfattning, vara minst lika stor i det
förstnämnda fallet som i det senare, och vi har därför svårt att förstå
att man kan föra ett marginalskatteresonemang när det gäller gifta
utan att samtidigt konstatera att de ensamstående har en högre skatt
oavsett om de har försörjningsbörda eller ej. Det finns starka skäl för
att ta bort denna ojämlikhet åtminstone i de högre inkomstlägena,
vilket kan ske genom reduktion av det extra avdraget på slutskatten
så att det är helt borta i de högsta inkomstlägena. Reduktionen bör
sättas in när grundavdraget är helt avtrappat, dvs. vid en taxerad
inkomst på 52 500 kr.
På grund av att 1 800-kronorsavdraget avser den uträknade skatten
i motsats till grundavdraget, som utgör ett avdrag på den taxerade inkomsten,
bör reduktionen ske med en tiondel av den del av inkomsten
som överstiger 52 500 kr. medan den reduktionsfaktor som gäller för
grundavdraget är en femtedel. Avtrappningen sker genom denna förändring
inom ett större inkomstskikt, och förslaget innebär att det
extra avdraget på slutskatten kommer att vara borta vid en taxerad
inkomst på 70 500 kr. Reduktionsregeln bör också gälla för ensamstående
med barn i motsvarande inkomstlägen.
Innebörden av den reform vi föreslår blir att gifta och ensamstående
med barn i högre lönelägen jämställs i skattehänseende med
ensamstående (s. k. ungkarlar av båda könen) och utom i vissa undantagsfall
med var och en av två förvärvsarbetande makar. I de inkomstlägen
som berörs av förslaget är det knappast motiverat att samhället
träder in med stöd för att möjliggöra för någon av parterna att stanna
i hemmet. Det bör vara vars och ens privatsak att lösa.
Av det anförda framgår att vi accepterar det skyddsmoment avdraget
på slutskatten utgör för familjer i låg- och medelinkomstlägen. Vi anser
dock att det i framtiden bör ske en fullständig övergång till individuell
beskattning. Tidpunkten för en sådan reform blir givetvis avhängig
av de reformer som sker i syfte att underlätta för allt fler att gå ut på
arbetsmarknaden. Kraftfulla arbetsmarknads-, lokaliserings- och utbildningspolitiska
medel måste därför sättas in och en fortsatt kraftig satsning
på barntillsynsutbyggnaden måste komma till stånd. Föreliggande
förslag torde medföra besparingar i storleksordningen 80—90 milj. kr.
om det hade kunnat tillämpas för inkomståret 1971. Det kan förutsättas
att beloppen blir betydligt högre för de närmast följande inkomståren.
Det är således icke ovsäentliga besparingar som kan ske genom en
Mot. 1971:88
9
reducering av 1 800-kronorsavdraget i de högre inkomstlägena och
sorn skulle kunna användas för viktigare ändamål t. ex. en snabbare
utbyggnad av samhällets barntillsyn.
Med hänvisning till det anförda hemställer vi
a) att riksdagen måtte besluta om avtrappning av avdrag på slutskatten
med början vid den inkomstgräns när grundavdraget är
borta och med en tiondel av den del av inkomsten som överstiger
52 500 kr.,
b) att skatteutskottet utarbetar erforderlig lagtext.
Stockholm den 19 januari 1971
GÖRDIS HÖRNLUND (s)
DORIS HÅVIK (s)
THURE JADESTIG (s)
JAN BERGQVIST (s)
PAUL JANSSON (s)
BIRGITTA DAHL (s)
OSKAR LINDKVIST (s)
GERTRUD SIGURDSEN (s)
GUNBJÖRG THUNVALL (s)
BERNT NILSSON (s)
i Kalmar
ARVID ESKEL (s)
BERTIL ZACHRISSON (s)
GRETHE LUNDBLAD (s)
ANITA GRADIN (s)
LILLY BERGANDER (s)
Övrigt om motionen
Intressenter
