om avskaffande av brottspåföljden ungdomsfängelse, m. m.

Motion 1971:55 av fru Olsson i Hölö m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1971: 55

10

Nr 55

av fru Olsson i Hölö m. fl.

om avskaffande av brottspåföljden ungdomsfängelse, m. m.

Ungdomsfängelseinstitutet införlivades med det svenska påföljdssystemet
1935. Intentionen var då att åstadkomma en påföljd som
bidrog till att fostra och utbilda de unga brottslingarna för att möjliggöra
en återgång till ett socialt anpassat liv.

Även i den nya brottsbalken finns påföljden ungdomsfängelse kvar.
Man säger i brottsbalken att »ungdomsfängelse må för brott varå kan
följa fängelse ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett år, såframt
med hänsyn till hans personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter
i övrigt sådan fostran och utbildning som avses med
ungdomsfängelse prövas lämplig». I vissa fall kan även ungdomar
mellan 15 och 18 år dömas till ungdomsfängelse.

Den 1 december 1970 var 525 personer inskrivna vid ungdomsfängelser;
därav 359 på sluten anstalt.

Kritik mot ungdomsfängelseinstitutionens sätt att fungera har framförts
från olika håll. Docent Bengt Börjesson har i en undersökning
av unga lagöverträdare visat att ungdomsfängelse är den påföljd som
ger det sämsta vårdresultatet. Från såväl högre kriminalvårdstjänstemän
och vårdare som intagna är kritiken stark.

Återfallsfrekvensen är högre vid ungdomsfängelserna än vid andra
anstalter. Omkring 80 % återfall är en återkommande siffra. Av de
personer som finns i ungdomsfängelse är omkring 30 % beroende av
centralstimulerande narkotika, och de flesta är haschrökare. Många
kommer från undermåliga hemmiljöer, och deras grundutbildning är
ofta dålig.

På anstalterna blandas olika kategorier av ungdomar. Nybörjare träffar
avancerade brottslingar, gravt mentalt störda blandas med dem som
aldrig tidigare varit utsatta för anstaltsbehandling. Enligt mångas åsikt
bidrar klientelets sammansättning till att konservera brottsligt beteende,
och i många fall bidrar rent av anstaltsvistelsen till ytterligare utbildning
i brottslig verksamhet.

De bristande vårdresurserna för narkomaner och andra psykiskt störda
liksom den psykiska press som är förenad med att påföljden är
tidsobestämd bidrar inte till att åstadkomma en utveckling i positiv
riktning för den intagne. 1 stället resulterar anstaltsvistelsen ofta i

Mot. 1971:55

11

passivisering och apati som försvårar möjligheten att fungera socialt
utanför murarna.

Tidsobestämda straff, internering, används inom kriminalvården för
vuxna i mycket begränsad utsträckning och då endast för återfallsförbrytare
med långt brottsregister eller för personer som begått mycket
gröva brott. Med tanke på den restriktiva användningen av interneringspåföljden
är det förvånande och otillfredsställande att man när det gäller
vården av unga lagbrytare fortfarande använder en påföljd som
genom att vara tidsobestämd är en motsvarighet till internering.

Ungdomsfängelserna såsom de fungerar i dag kan inte anses ha
något berättigande. Om man vill åstadkomma ett positivt vårdresultat,
och det måste vara syftet med all vård, är det nödvändigt att finna andra
former för vården av unga lagöverträdare.

Med hänvisning till det anförda hemställes
att riksdagen uttalar sig för ett avskaffande av ungdomsfängelseinstitutionen,
samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär utredning om nya
former för vård av unga lagöverträdare.

Stockholm den 15 januari 1971

ELVY OLSSON (c)
i Hölö

JOHANNES ANTONSSON (c)

ÅKE POLSTAM (c)

KARIN ANDERSSON (c)
i Stockholm

ARNE FRANSSON (c)

GÖSTA ANDERSSON (c)
i Nybro

ANNA ELIASSON (c)

OLOF JOHANSSON (c)
i Stockholm

P. O. SUNDMAN (c)

GUNNAR BJÖRK (c)
i Gävle