om åtgärder mot tobaksrökning bland grundskoleelever.

Motion 1971:878 av fru Nilsson i Kristianstad och herr Josefson i Arrie

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1971: 878

11

Nr 878

av fru Nilsson i Kristianstad och herr Josefson i Arrie
om åtgärder mot tobaksrökning bland grundskoleelever.

Vid vissa skolor i vårt land har man inrättat s. k. rökrutor
på skolgården. Detta innebär att man avgränsat ett
område inom vilket eleverna har tillstånd att röka tobak,
medan tobaksrökning i övrigt är förbjuden inom skolans lokaler
och område. Vid andra skolor, där rökruta ännu icke
införts, ställer vissa elevgrupper krav på att man skall anordna
en sådan. Dessa krav ger uttryck för bl. a. en önskan
att hävda sin självständighet och önskan att få del av de
”privilegier” i lika avseenden, som av hävd ansetts tillkomma
den äldre generationen.

En av utbildningsväsendets huvuduppgifter är att underlätta
den frigörelseprocess genom vilken barn och ungdomar
utvecklas till ansvarsmedvetna och självständiga individer.
Enligt läroplanerna skall skolan träna upp förmågan att
”pröva kritiskt och självständigt och motstå tendentiös påverkan”.
Det demokratiska samhällssystemet förutsätter att
också grupper och idéer som är fientligt inriktade mot rådande
samhällssystem eller mot den enskilde samhällsmedlemmen
skall få komma till tals och erhålla ett visst — ofta
betydande — mått av handlingsfrihet. Till denna grupp hör
de kommersiella intressen som tillverkar och distribuerar
vanebildande gifter och miljöförstörande produkter.

Frågan om rökning skall tillåtas inom grundskolans enheter
med eller utan rökruta måste behandlas under dessa
förutsättningar. Givetvis kan man säga att förbud av det
slag det här blir fråga om är svåra att kontrollera och att
beivrandet av överträdelser mot desamma drabbar slumpmässigt
och föga ”rättvist”. Det är också riktigt att sådana
förbudsbestämmelser kan vara den direkta orsaken till konflikter
elev—skola, vilka annars aldrig hade uppkommit.
Det är emellertid också våra ungas hälsa och framtid det
här gäller, och en uppriktig diskussion i denna fråga får
inte, som delvis skett, komma in i ett sterilt, formellt resonemang
om frihet.

Mot. 1971: 878

12

I detta sammanhang är det av vikt att följande medicinska
fakta slås fast:

1. Rökningen fyller inget naturligt mänskligt behov men
utvecklas efter hand till en vana, som är svår att bryta,
både därför att rökvanan inom gruppen ofta uppfattas som
det normala beteendet och därför att tobaksbruket självt så
småningom medför en fysiologisk och psykologisk förstärkning
av behovskänslan.

2. Ju tidigare denna vanesituation tillåtes stabilisera sig
desto besvärligare är den att bryta.

3. De attitydundersökningar beträffande rökvanor som
utförts på ca 10 000 elever i Kristianstads län visar, att det
helt övervägande antalet rökande elever i grundskolan har
en önskan att sluta röka.

4. Det finns klart dokumenterade belägg för samband mellan
tobaksrökning och de sjukdomar i cirkulations- och andningsorganen,
vilka toppar vår dödsfallsstatistik. Varje påstående
om att tobakens hälsovådlighet är ”obevisad” eller
att uppgifter därom är ”överdrivna” är uttryck för antingen
okunnighet eller självbedrägeri.

5. Tobaksrökningens konditionsnedsättande effekt är likaledes
klart bevisad. Detta är ett förhållande som många elever
har svårt att tro. De anför i sammanhanget exempel på
den eller den rökande kamraten som är framstående i någon
idrottsgren. I dessa fall är det ofta fråga om elever med
fysiska förutsättningar över genomsnittet, vilka gör goda
idrottsprestationer trots rökningen och som kan förbättra
dem ytterligare om de slutar röka.

6. De ovannämnda attitydundersökningarna visar slutligen
att effekten av det personliga exemplet är större än effekten
av skilda slag av information om de fakta som nyss
räknats upp.

I de norska gymnasierna och givetvis i skolorna nedanför
gymnasienivån råder generellt rökförbud för eleverna. Mot
bakgrunden bl. a. av den mer liberala inställningen i svenska
skolor till rökfrågan, exempelvis införande av rökrutor, hade
Kirke- og Undervisningsdepartementet till övervägande tagit
upp ett förslag om att slopa rökförbudet i gymnasierna.
Den 17 augusti 1970 framförde i detta sammanhang överläkaren
Kjell Bjartveit, chef för statens skjermbildefotografering,
olika synpunkter. Bl. a. tog han upp tobaksrökningen
som hälsoproblem. Intressant är här problemet ”passiv rökning”.
Rökningsforskningen har på senare tid börjat intressera
sig för effekten av den tobaksrök en icke-rökande per

Mot. 1971: 878

13

son blir exponerad för genom att uppehålla sig i rum där
man röker. Dr Bjartveit framhåller, att man i luften i rökkupéer,
restauranger och konferenssalar har påvisat en nikotinmängd
om 3,0—5,2 mg per m3 luft, vilket betyder att
den icke-rökare, som vistas i dylik atmosfär, inandas tobaksrök
motsvarande en cigarrett per timme.

Dr Bjartveit kom fram till att ett upphävande av rökrestriktionerna
skulle komma att medföra en olycklig utveckling
av elevernas rökvanor. Denna inställning baserade han
på bl. a. erfarenheter från svenska skolor. Han citerar en
undersökning vid Högbergsskolan i Ludvika (600 elever
gymnasium-fackskola). Sedan 1962 har skolan haft rökruta
med tillståndskort. Trots detta fick man mycken rökning
utanför skolporten med klagomål från grannarna som följd.
På grund därav avskaffades rökrutekortet fr. o. m. våren
1967, och alla elever som ville kunde därefter röka i rökrutan.

I december 1967 företogs en undersökning av elevernas
rökvanor vid denna tidpunkt i jämförelse med situationen
i december 1966, alltså före och efter rökrutekortets avskaffande.
”Enligt denna undersökning ökade antalet skolrökare
under tiden 1966 till 1967 med i genomsnitt 70 %. ökningen
var störst bland de yngsta eleverna och bland flickorna —
skillnaden i frekvensen av rökning i skolan mellan pojkar
och flickor blev helt utjämnad under 1967.1 grupperna ”nya
skolrökare” och ”tidigare aldrig rökt” pekade 47 respektive
29 % på avskaffandet av rökrutekortet som orsak till att de
nu rökte i skolan. Konsumtionen per elev hade också ökat
från 1966 till 1967.”

Dr Bjartveit framhåller, att argumenteringen mot restriktioner
främst kommer att hänvisa till svårigheten att genomföra
kontroll. ”Till detta kan sägas att ett genomförande
av restriktioner alltid kommer att kosta något. Dessa obehag
och utgifter måste vägas mot de förluster man kan förväntas
bli åsamkad om man underlåter att använda de restriktiva
åtgärderna.” Vidare: ”Det är förståeligt, att obehagliga
kontrollproblem lätt kan överskugga de hälsomässiga
konsekvenserna, särskilt som det tar årtionden, innan
dessa ger sig till känna.” Slutligen framhåller han: ”Det är
olyckligt, att det aktuella problemet har kopplats samman
med utbyggandet av elevdemokrati. Från elevhåll har man
ofta sett på skolrökningen som ett vuxenprivilegium — som
har förbehållits lärama — och som man nu måste tillkämpa
sig.”

Mot. 1971: 878

14

I april 1970 beslöt Stortinget att anta ett program mot
tobaksskadoma, som innehåller flera restriktiva element.

Det kan också nämnas att Kirke- og Undervisningsdepartementet
senare beslutat att inte vidtaga någon ändring av
det generella rökförbudet. När skolan inte accepterar rökning
inom sitt område är detta visserligen ofta en impopulär
åtgärd, men den är ett uttryck för samhällets klara reaktion
mot en rent negativ faktor och den stöder eleverna mot ett
av kommersiella krafter styrt konstlat opinionstryck.

Tillstånd för elever att röka inom skolans område kan icke
anses förenligt med skolans uppgift att bedriva hälsoupplysning
och utöva hälsofostran, liksom det innebär ett accepterande
inom skolans värld av en företeelse, som medför
allvarliga hälsorisker.

De lokala skolstyrelserna ställs ofta inför svåra avgöranden
när det gäller att behandla frågor av ovannämnd karaktär,
varför det skulle vara av värde att centrala skolmyndigheter
uttalade sig i ärendet.

Under hänvisning till det som ovan anförts hemställes
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla
om åtgärder i syfte att förhindra tobaksrökning bland
eleverna i grundskolan.

Stockholm den 27 januari 1971

ANNA LISA NILSSON (c) STIG JOSEFSON (c)
i Kristianstad i Arrie