om åtgärder mot överdriven förskrivning av lugnande medel och sömnmedel.

Motion 1974:419 av fru Anér

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1974:419

13

Nr 419

av fru Anér

om åtgärder mot överdriven förskrivning av lugnande medel och
sömnmedel.

Av de patienter Som tas in på Södersjukhusets medicinska akutmottagning
kommer nästan en tiondel dit på grund av att de har tagit så många
lugnande tabletter eller sömnmedel att de blivit medvetslösa. I somliga
fall är det självmordsförsök, i andra en olyckshändelse. Siffran är inte
ovanlig i landet.

Detta är bara ett enda litet symtom på hur det står till med
läkemedelsmissbruket i detta land, där vi konsumerar omkring 850
miljoner av den sortens tabletter som direkt påverkar det centrala
nervsystemet och av vilka ungefär hälften är vanebildande.

I fjol gick denna konsumtion ned en smula, från 900 miljoner till 850
miljoner. Men denna statistik kommer från läkemedelsföretagen själva,
och man kan inte kontrollera den. Socialstyrelsen har inga möjligheter att
göra det. Man vet alltså inte, om nedgången möjligen beror på att man
gjort tabletterna starkare, så att det behövs färre av dem.

Det råder en stor enighet bland läkarna om att en stor del av
läkemedelsförskrivningen, särskilt av lugnande och sömngivande medel
samt av s. k. lyckopiller, saknar medicinsk grund och bör betraktas som
”hjälp” till läkemedelsmissbruk. Anledningen till missbruket är dels
reklam trycket från tillverkarna, inklusive det statliga bolaget, dels trycket
från patienterna, som i pillren vill få en snabb hjälp i många problematiska
situationer.

Att dessa situationer finns, och ibland är mycket plågsamma, vill ingen
förneka. Men de blir inte bättre genom att människorna gör sig beroende
av vanebildande preparat.

De samhälleliga åtgärder som behövs för att avskaffa behovet av
nervlugnande medel tas inte upp i denna motion — de kommer på annat
håll. Här vill jag enbart peka på några enkla praktiska åtgärder från
socialstyrelsens och läkarnas sida som omedelbart skulle kunna häva
åtminstone en del av läkemedelsmissbruket.

Socialstyrelsen bör utfärda anvisningar med bindande kraft, som går
ut på att läkaren vid varje förskrivning av lugnande medel och sömnmedel
har följande att iaktta:

1. Endast minsta förpackning skrivs ut vid varje enskilt förskrivningstillfälle.

2. Om synnerligen starka skäl talar för iterering (som innebär att
läkaren vid receptförskrivningen kan tala om hur många gånger patienten
får använda receptet utan att se läkaren) bör den bara göras med minsta
förpackning och fastställt tidsintervall mellan expedieringstiderna.

Mot. 1974:419

14

3. Telefonförskrivning skall tillgripas endast om speciella skäl föreligger
och bara när den föreskrivande läkaren känner patienten väl.

4. Varje recept på lugnande medel och sömnmedel skall uppta endast
ett läkemedel.

Vidare bör socialstyrelsen snabbt undersöka vilka registreringsåtgärder
inom läkemedelshanteringen som kan införas för att kartlägga och
kontrollera förskrivningen av lugnande medel och sömnmedel som är av
sådan art att de kan framkalla beroende. Man kan tänka sig att man inte
registrerar patienterna, men läkarna, ifall det anses vara ett otillbörligt
intrång i patientens integritet att hans läkemedelsbruk inregistreras.
Redan det faktum att läkarna vet att deras förskrivning per patient av
denna sorts läkemedel kommer på data och kan kontrolleras av
socialstyrelsen torde avhålla dem från en hel del onödiga förskrivningar
och förmå dem att övergå till andra, mindre beroendeframkallande
medel. I Norge fungerar ett motsvarande system på narkotikaområdet.

Slutligen måste patienterna informeras mycket bättre än i dag om
vilka verkningar läkemedlen har, särskilt i kombination med alkohol eller
med andra läkemedel. Det är ett mycket rimligt krav att man som
läkemedelskonsument, när man hämtar sin medicin på apoteket, får en
läslig information på ett tryckt papper om läkemedlets innehåll,
biverkningar, kontraindikationer, risker vid graviditet, effekter i samband
med alkohol eller andra läkemedel samt om faror vid t. ex. precisionsarbeten
eller bilkörning. Detta är desto viktigare som man vet att
patienter ofta bjuder på piller urskillningslöst åt familjemedlemmar,
vänner etc. Ett upplysningsblad av antydd art skulle åtminstone ge en
chans åt konsumenten att veta vad han/hon gör.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att socialstyrelsen uppmanas
vidta i motionen angivna åtgärder mot överdriven
förskrivning av lugnande och sömngivande läkemedel.

Stockholm den 22 januari 1974
KERSTIN ANÉR (fp)