om åtgärder mot missbruk Mot.

Motion 1987/88:So237 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :So237

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

om åtgärder mot missbruk Mot.

1987/88
So237

Drogmissbruket för med sig ett stort lidande, fysiskt och psykiskt, för både
den enskilde missbrukaren och hans omgivning. Därtill kommer att mycket
betydande kostnader inom socialtjänsten, sjukvården och rättsapparaten är
direkt eller indirekt betingade av drogmissbruket.

Ingen accepterar drogmissbruk, men ändå har vi vant oss så vid denna
företeelse att det är svårt att föreställa sig vilka problem och vilka kostnader
vi skulle besparas om drogmissbruket radikalt minskade. Vi skulle få resurser
att utveckla välfärden. Vi skulle t. ex. kunna kapa köerna till behandlingar
på sjukhusen, om inte så många sjuksängar upptogs av skador eller
sjukdomar som var direkt eller indirekt orsakade av alkohol och/eller narkotika.
Vi skulle behöva färre poliser och kunna riva några fängelser. Vi
skulle få ett samhälle som var tryggare, där fler kvinnor skulle slippa känna
ångest inför varje helg, där fler barn kunde känna harmoni i hemmen och
där äldre inte behövde känna rädsla för att vistas ute efter mörkrets inbrott.

Minskar vi drogmissbruket får vi ett bättre samhälle.

Alkohol

Efter en lång följd av år med ständigt stigande alkoholkonsumtion bröts
utvecklingen i slutet av 1970-talet. Sedan 1976 har den registrerade försäljningen
sjunkit med ca 20 %. Den största delen av konsumtionsminskningen
inträffade dock under perioden fram t. o. m. 1981. Förändringarna sedan
dess har varit små. Det har dock skett en kraftigt ökad konsumtion av
starköl, vilket är mycket oroande. Under 1986 steg Systembolagets försäljning,
vilket kan förklaras bl. a. med att priserna inte höjdes i takt med
inflationen. Den kraftiga prishöjningen i början av 1987 torde därefter ha
medverkat till en mer dämpad konsumtionsutveckling.

Många faktorer torde ha medverkat till utvecklingen. Mycket talar för att
den ekonomiska utvecklingen spelat en stor roll. En annan viktig del av
förklaringen till trendbrottet är att de alkoholpolitiska beslut som riksdagen
fattade 1977 gav avsedd effekt i minskad totalkonsumtion. De delbeslut
som i första hand kan förmodas ha bidragit till konsumtionsminskningen är
den aktivare prispolitik som genomfördes med början 1977. Så långt man
vet är priset på alkohol ett av de effektivaste instrument som står till förfogande
för att påverka konsumtionsnivån. 1

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr So237

Det finns också vetenskapliga belägg för att mellanölets avskaffande
klart minskade den totala alkoholkonsumtionen.

De alkoholpolitiska besluten 1977 innehöll också andra inslag som kan
ha bidragit till sänkt totalkonsumtion. Särskilt bör uppmärksammas betydelsen
av att den med statsmedel stödda informationen i alkoholfrågor
enligt riksdagens beslut klarare än tidigare skall framhålla de risker som är
förknippade med allt bruk av alkohol, inte bara med missbruk.

Troligen har också riksdagsbeslutets betoning av vikten av påverkan och
förändringar i den allmänna inställningen till alkoholbruk — främst kanske
framhållandet av helnykterhetens värde och kravet på att vissa sektorer
av samhällslivet under alla förhållanden måste hållas fria från alkohol —
bidragit till den förändrade inställning till alkoholproblen i stort i vårt samhälle
som kunnat konstateras under de senäte åren. Ett faktum är i alla
händelser att alkoholproblemen under de sista åren av 1970-talet och särskilt
de första åren av 1980-talet på ett markant sätt ägnats större uppmärksamhet
än vad som tidigare varit vanligt.

Tyvärr har en viss avmattning av intresset för alkoholfrågor i den allmänna
debatten noterats under de senaste åren. Det är också allvarligt att ungdomars
attityder till alkohol tycks bli mer positiva. För några år sedan gick
utvecklingen i motsatt riktning.

Samband bruk—missbruk

Det finns starka humanitära, sociala och ekonomiska skäl att fortsätta
pressa tillbaka totalkonsumtionen av alkohol. Det finns ett klart samband
mellan bruket av alkohol och missbruket. En lägre totalkonsumtion leder
till färre alkoholskadade. Omvänt innebär en höjd totalkonsumtion en acceleration
av missbruk och skador.

Av naturliga skäl sker minskningen av missbruk och alkoholskador med
viss eftersläpning. Ett lägre antal alkoholskadade kommer att bli uppenbart
först några år efter det att totalkonsumtionen gått ned. Att sambandet finns
är dock ostridigt.

Internationell alkoholforskning har slagit fast att om den totala alkoholkonsumtionen
ökar så ökar också antalet storkonsumenter. Om den totala
alhoholkonsumtionen fördubblas leder detta till att antalet storkonsumenter
fyrdubblas.

Någon liknande formel för minskningen av antalet storkonsumenter när
totalkonsumtionen minskar har alkoholforskarna inte preciserat. Det finns
dock skäl att anta att minskningen går avsevärt långsammare än ökningen
av storkonsumenter. Det stora tryck på sjukvården som alkoholskadorna
utgör kan antas vara effekter av den höga alkoholkonsumtionen under
1960-talet och början av 1970-talet i kombination med alkoholdebut vid låg
ålder.

Några säkra vetenskapliga undersökningar om hur lång tid det tar innan
ett alkoholberoende utvecklas finns inte. Normalt talar man om att det tar
mellan tio och femton år att grundlägga ett alkoholberoende.

I detta sammanhang kan noteras att det är en utbredd uppfattning i Sverige
att vi skulle ha större alkoholproblem än länder där det är betydligt

Mot. 1987/88

So237

2

enklare att komma över alkoholdrycker. Detta är dock en myt. I typiska
vinländer somt. ex. Frankrike, Spanien och Italien är genomsnittskonsumtionen
ungefär dubbelt så hög som i Sverige. 1 Danmark är konsumtionen
ca 50 % högre.

Undersökningar visar också, att skador som t. ex. skrumplever är betydligt
vanligare i dessa länder. Alkoholskadornas belastning på t. ex. den
franska sjukvården har bedömts vara betydligt högre än i Sverige. På senare
tid har forskarrapporter om alkoholskador givit upphov till en ökad debatt
även i Danmark.

Restriktioner och förebyggande åtgärder

Uppgifterna om hembränningens omfattning varierar starkt. Det är angeläget
att söka få ett bättre grepp om denna fråga. Ansvariga myndigheter bör
vidare i olika sammahang göra klart att hembränning är ett allvarligt brott
och att allt görs för att beivra förekomsten. Regeringen bör överväga vilka
åtgärder som bör vidtas för att skärpa övervakningen av och påföljderna
för olovlig tillverkning av alkoholdrycker.

I den allmänna debatten hävdas ofta att hembränning ökar då den registrerade
alkoholkonsumtionen sjunker. Även om det inte finns någon saklig
grund för att tro att den oregistrerade konsumtionen stiger i samma grad
som den registrerade sjunker, vore det önskvärt med en ökad kunskap om
den oregistrerade konsumtionens utveckling.

Detta är angeläget både för att upprätthålla alkoholpolitikens trovärdighet
hos allmänheten och dess effektivitet för att minska totalkonsumtionen.

Även den starkt expanderande handeln med snabbviner utgör ett alkoholpolitiskt
problem. Den totala alkoholmängd som framställs genom hemtillverkat
vin torde ligga i samma storleksordning för hembränningen. Riksdagen
har vid upprepade tillfällen behandlat frågan och avvisat förslag till
lagstadgat förbud mot försäljning. Regeringen bör därför överväga andra
åtgärder som är ägnade att stävja de problem som är förknippade med
snabbvinssatser. Alkoholhandelsutredningen föreslog att man genom frivilliga
överenskommelser skulle försöka att ytterligare begränsa marknadsföringen.
Skatteutskottet har anfört att dessa frågor skall uppmärksammas
av AN-rådet. Några förslag till lösningar har dock inte framkommit. En
tänkbar åtgärd vore därför att införa reklam- och marknadsföringsförbud
mot snabbvinssatser.

Ett växande problem synes också försäljningen av teknisk sprit vara.
Enkäter som gjorts inom RIA-byråernas verksamhet har gett vid handen att
konsumtion av T-sprit har ökat kraftigt. Det är naturligtvis oacceptabelt
från många utgångspunkter att dessa produkter används som berusningsmedel.
Socialstyrelsen försöker nu genom avtal med försäljarna göra det
svårare att komma över teknisk sprit. Detta är lovvärt, men även andra
åtgärder bör vidtas. Regeringen bör därför i samråd med producenterna
söka få till stånd en produktutveckling, som gör den tekniska spriten som
säljs vid bl. a. bensinstationer oanvändbar som berusningsmedel.

Avvägningen i alkoholpolitiken mellan restriktioner och förebyggande
åtgärder år mycket viktig. En allmän strävan bör vara att i största utsträck

Mot. 1987/88

So237

3

ning koncentrera åtgärderna till förebyggande insatser.

Åtgärder av restriktionskaraktär bör ses som uttryck för en önskan att
alkoholpolitiken skall genomföras med konsekvens och inte så att vissa
inslag i den motverkar dess huvudsakliga inriktning. Också dessa åtgärder
har till främsta uppgift att förebygga en sådan alkoholkonsumtion som
direkt bidrar till att öka missbruk och skador.

De alkoholpolitiska instrument som står till förfogande bör användas
med större konsekvens än hittills. Skulle det efter någon tid av sådan mera
konsekvent tillämpning av den beslutade alkoholpolitiken visa sig att resultatet
inte blir en avsevärd bestående minskning av den nuvarande alltför
höga alkoholkonsumtionen, bör mera långtgående åtgärder kunna sättas
in. Sådana åtgärder skall även de syfta till att effektivt begränsa langningen
och försvåra inköp för personer som behöver hjälp och vård att undkomma
sitt alkoholberoende.

Det finns också skäl att erinra om att en avgörande orsak till de allvarliga
medicinska skadorna är den mycket stora snedfördelningen av alkoholkonsumtionen.

Ungefär 10 % av konsumenterna svarar för cirka halva alkoholkonsumtionen.
De som inte längre kan kontrollera sin alkoholkonsumtion måste få
hjälp med sitt problem. En sådan åtgärd är att minska tillgängligheten.
Restriktioner som kan kännas besvärande för normalkonsumenten är alltså
ett sätt att solidariskt ställa upp för missbrukaren.

Förståelsen från allmänhetens sida för åtgärder i syfte att minska totalkonsumtionen
och därmed förebygga både missbruk och skador har ökat.
Som exempel på detta kan nämnas uppslutningen kring de kampanjer som
genomförts under ledning från socialdepartementet och medverkan från ett
mycket stort antal frivilliga organisationer och folkrörelser. Detta gäller
såväl kampanjen mot langning till ungdom som den mera brett upplagda
antidrogkampanj som följde på denna.

Under de senaste åren har tanken på mera långtgående åtgärder för att
begränsa alkoholkonsumtionen aktualiserats, bl. a. genom en speciell kampanj
för ransonering av alla alkoholinköp. Regeringen lät år 1981 utreda de
tekniska förutsättningarna för registering och ransonering (Ds S 1981:22).
Denna utredning visade att det är möjligt att utan alltför tekniskt komplicerade
system till rimliga kostnader åstadkomma såväl registrering som ransonering.

Om samhället med nuvarande instrument inte lyckas bryta alkoholberoendet
i denna socialt och medicinskt utsatta grupp måste statsmakterna
vara beredda att pröva också andra åtgärder.

Preciserat mål

Riksdagsbeslutet om alkoholpolitiken 1977 innebar att en målsättning för
den svenska alkoholpolitiken för första gången formulerades. Målsättningen
innebar att den totala alkoholkonsumtionen skall minskas och att samhället
skall försöka komma till rätta med missbruket.

Om medlen i alkoholpolitiken skall bli så effektiva som möjligt måste de
kunna relateras till ett bestämt mål. Målet i sig självt gör ingen nykter. Men

Mot. 1987/88

So237

4

medlen inom nykterhetsvård och alkoholpolitik skulle kunna utvärderas
med större säkerhet.

I regeringens proposition Utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården
m. m. (prop 1984/85:181, SoU 28, rskr. 400) redovisades bl. a. Världshälsoorganisationens
(WHO) hälsostrategi för Europa, vilken antogs av medlemsstaterna
1984. Ett av målen för denna är att minska alkoholkonsumtionen
med 25 % till år 2000. Statsrådet ansåg i propositionen att detta var en
angelägen målsättning. Hon anförde vidare att om man lyckas sänka alkoholkonsumtionen
till denna nivå skulle det innebära stora välfärds- och
hälsomässiga vinster, samtidigt som hälso- och sjukvården kunde minska
de vårdinsatser man nu måste göra för dem som drabbas av alkoholrelaterade
sjukdomar.

Socialutskottet har i princip ställt sig positivt till WHO:s målsättning. Vi
kan därför konstatera att numera gäller som mål för svensk alkoholpolitik
att totalkonsumtionen skall sänkas med 25 % till år 2000. Det är angeläget
att medlen inom alkoholpolitiken anpassas så att detta mål uppnås.

Prisinstrumentet

Riksdagen beslutade 1977 att prisinstrumentet skall användas mer aktivt än
tidigare i syfte att minska den alltför höga konsumtionen av alkohol. Detta
har ansetts innebära att de prishöjningar som genomförs skall vara större än
vad som motiveras enbart av en önskan att låta alkoholpriserna följa prisökningen
på övriga varor.

Förutsättningarna för att priset på alkohol skall bevaras tillräckligt högt
för att vid varje tidpunkt främja en minskad konsumtion är emellertid att
prishöjningarna sker med relativt korta mellanrum. Den senaste prishöjningen
beslutades i december 1986. Dessförinnan hade två år gått sedan
föregående höjning. Detta är en alltför lång tid om man anser att prisinstrumentet
skall användas aktivt. Skall riksdagens intentioner fullföljas måste
prishöjningarna dessutom vara något större än vad som motiveras av förändringarna
av konsumentprisindex. Genomförs inte prishöjningarna efter
dessa riktlinjer, sjunker i stället alkoholens relativa pris, och syftet att främja
en minskad konsumtion motverkas.

Mot bakgrund av eftersläpningen anser folkpartiet att alkoholpriserna
nu bör stiga med ca 5 %. En sådan prishöjning motsvarar ungefär uppgången
i KPI sedan den senaste alkoholskattehöjningen. För att uppnå den
prishöjningen krävs att alkoholskatten i genomsnitt stiger med ca 10%.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag om alkoholskattehöjning.

Beskattning av alkohol

Enligt folkpartiet borde alkoholskatten ha en helt annan utformning än i
dag för att priserna mer effektivt skulle kunna påverka konsumtionen. Skatt
på vin och starksprit bör i högre grad relateras till alkoholstyrka.

Mot. 1987/88

So237

5

Information i alkoholfrågan

Efter de alkoholpolitiska besluten 1977 har ansvaret för den med statliga
medel stödda informationen om alkoholskador under lång tid legat på folkrörelser
och ideella organisationer. Den direkt statliga alkoholinformationen
skall visserligen också utgå från insikten att en minskad totalkonsumtion
effektivt bidrar till att minska missbruk och skador som betingas av
alkoholbruk. Denna information skall också framhålla helnykterhetens
värde och hävda kravet på att vissa sektorer av samhällslivet hålls helt fria
från alkohol. Men huvudansvaret för den del av informationen, som präglas
av bestämda värderingar om olika livsstilar, har enligt 1977 års beslut
överlåtits åt de ideella folkrörelserna och övriga sammanslutningar vilkas
verksamhet styrs av medvetna och uttalade idéer. Det finns också goda skäl
att i stort sett bibehålla denna rollfördelning: medborgarnas värderingar
och attityder formas i stor utsträckning av folkrörelser och ideella organisationer.
Denna attitydbildning kan självfallet underlättas och förstärkas, om
den direkta statliga informationen pekar i samma riktning som folkrörelsernas.

Det är därför viktigt att de sammanslutningar som är beredda att ge
betydande utrymme åt en värdebestämd information i alkoholfrågan uppmuntras
och ges stöd.

Det är en viktig uppgift att stödja människor som genom att de har alkoholproblem
befinner sig i en utsatt situation. Här är kravet på att vissa
perioder av livet och bestämda sektorer av samhällslivet skall hållas fria
från alkohol till hjälp. Det gäller ungdomsåren och havandeskapsperioder.
Det gäller trafiken och arbetslivet i dess helhet.

En adekvat information i alkoholfrågor måste understryka det klara sambandet
mellan totalkonsumtionen, missbruket och de alkoholbetingade
skadorna. Det är därvid naturligt att uppmärksamheten kommer att fästas
vid sådana brister i tillämpningen av alkoholpolitikens grundprinciper som
kan motverka det övergripande syftet: att minska totalkonsumtionen för att
därmed minska också missbruket och skadorna.

För att främja en gynnsam utveckling och bidra till lösningen av alkoholproblemen
är det angeläget att sådana brister snabbt och effektivt avhjälps.
Ofta är det jämförelsevis begränsade och administrativt enkla åtgärder som
skulle kunna bidra till en utveckling mot de mål som fastställts för samhällets
alkoholpolitik.

Stopp för langning

Den kampanj mot langning av alkohol till ungdom som genomfördes 1981
hade två viktiga effekter: den fäste uppmärksamheten på att olovlig överlåtelse
av alkohol till ungdom förekommer i betydande omfattning och den
bidrog till att förstärka opinionen mot sådan överlåtelse. Socialutskottet
uttalade i betänkande 1986/87:22, efter initiativ från folkpartiet, att det
ställde sig positivt till en ny sådan kampanj. Riksdagen bör ge regeringen
till känna att en kampanj med liknande innehåll bör återkomma inom en
snar framtid.

Mot. 1987/88

So237

6

Kvinnor och alkohol

Fortfarande är andelen som inte dricker högre bland kvinnor och andelen
storkonsumenter högre bland män. Denna skillnad har emellertid minskat
under senare åt. Fler kvinnor i vuxen ålder dricker i dag alkohol jämfört
med bara för några decennier sedan. Bland vuxna kvinnor har alkoholkonsumtionen
ökat mest i åldersgruppen 30—50 år. 65 % av kvinnorna i åldersgruppen
20—25 år använde alkohol 1947. Motsvarande siffra är i dag 90 %.

Skolöverstyrelsen har sedan 1971 följt utvecklingen av skolungdomars
alkoholvanor, varför vi vet en del om de yngsta kvinnornas alkoholvanor.
Enligt 1983 års undersökning var ca 80% av flickorna i åldern 15—16 år
(årskurs 9) alkoholkonsumenter.

En exakt jämförelse bakåt i tiden är svår att göra, men man vet att 1947
använde 42 % av flickorna i åldersgruppen 15 — 17 år alkohol.

Bland 15 —16-åringarna är ungefär 80% alkoholkonsumenter både
bland flickor och pojkar. Könsskillnaden är mycket liten.

Alkohol är vidare en av de viktigaste kända faktorerna bakom fosterskador.
Omkring 200 barn föds varje år i Sverige med skador som beror på att
modern druckit alkohol under havandeskapstiden.

Förändringen i kvinnors alkoholkonsumtion har många orsaker. Könsrollerna
har förändrats, vilket inneburit att det har blivit mer acceptabelt för
kvinnor att dricka alkohol. Allt fler kvinnor förvärvsarbetar, ekonomin blir
då bättre, vilket i sin tur ökar konsumtionsutrymmet. Förvärsarbetet har
också lett till en ökad kontakt med alkoholsederna.

En ytterligare orsak till ökningen av missbruket hos kvinnor är att konsumtionstillfällena
har förändrats. Förr förekom alkohol mest vid festligare
tillfällen. Numera har den gjort sitt intåg i hemmen och vardagen. Detta har
bidragit till det ökade missbruket bland kvinnor. Den större delen av unga
kvinnors konsumtion av alkohol består av vin och är förlagd till vardagsmåltider
och hemmakvällar.

Trots att det numera är vanligt att kvinnor dricker alkohol är vaksamheten
mot alkoholmissbruk hos kvinnor betydligt lägre än mot manliga missbrukare.
Kvinnorna är ofta också bättre på att dölja sitt missbruk, vilket gör
att det kan pågå under lång tid utan att det upptäcks. Information om det
kvinnliga alkoholmissbruket måste därför spridas.

Program för män med alkoholproblem, anställda inom industrin, har
visat sig verkningsfulla. Några liknande projekt inom kvinnodominerade
yrken finns inte. En ökande forskning just om alkoholproblem bland kvinnor
måste ske och metoder för behandling av kvinnliga alkoholister, typ
EWA-projektet vid Karolinska sjukhuset i Stockholm, utvecklas. Mödravårdscentralerna
måste i sin information starkt betona risken för fosterskador
till följd av alkohol.

Denna missbrukargrupp bör även i fortsättningen ägnas särskild uppmärksamhet
inom vården och i forskningen.

Trafik och alkohol

Mot. 1987/88

So237

Det råder enighet om att trafiken är en av de sektorer i samhället som måste
hållas fri från alkohol. Ändå utgör de alkoholbetingade trafikolyckorna ett

7

mycket allvarligt problem, som leder till många tragedier och ett stort
mänskligt lidande.

En betydande del av de personer som döms för rattfylleri är alkoholproblematiker.
För vissa av dessa personer är det därför inte första gången de
döms till ansvar för onykterhet i trafiken och erfarenheten har många gånger
varit att alkoholproblemen har varit så svåra att fängelsestraffet inte har
haft sin avsedda preventiva funktion. I syfte att försöka finna ett påföljdsalternativ
till fängelsestraff för trafiknykterhetsbrott beslöt därför riksdagen
under förra riksmötet att införa kontraktsvård som en ny variant av kriminalvård
i frihet. Vår förhoppning är att kontraktsvården skall visa sig vara
ett ändamålsenligt alternativ för en begränsad grupp notoriska lagöverträdare.

Sänkta promiHegränser vid bilkörning

Nuvarande påföljdsregler för trafiknykterhetsbrott innebär att bilförare,
vilka anträffas med en alkoholkoncentration i blodet som uppgår till 0,5
men ej till 1,5 %o, döms för rattonykterhet till böter eller fängelse, i praxis
nästan uteslutande böter. Uppgår alkoholkoncentrationen till 1,5 %o eller
mer döms för rattfylleri i normalfallet till fängelse.

1 den proposition angående trafiknykterhetsbrotten som dåvarande justitieministern
Wickbom presenterade hösten 1984 föreslogs bl. a. att den nedre
straffbarhetsgränsen skulle sänkas från 0,5 till 0,4 %o. Denna del av förslaget
accepterades av folkpartiet. Propositionen kom emellertid aldrig att
bli behandlad av riksdagen då regeringen drog tillbaka den. Det visade sig
redan vid motionstidens utgång att propositionens övriga förslag, vilka var
att betrakta som en liberalisering av påföljdssystemet, inte fick majoritet i
riksdagen.

Därefter har frågan om lägsta promillegräns inte blivit föremål för något
nytt ställningstagande av riksdagen. Däremot har debatten fortsatt om vilket
promilletal som bör utgöra lägsta gräns.

Folkpartiet var alltså berett att redan 1984 ställa sig bakom en sänkning
av gränsen till 0,4 %o. Vi stödjer oss därvid på några undersökningar som
har gjorts.

Sålunda har i en svensk undersökning från år 1970 den kritiska nivån i
risksituationer beräknats ligga mellan 0,2 och 0,4 %o, medan den i situationer
som inte är lika krävande har uppskattats ligga vid 0,4—0,5 %o. Vidare
har vi tagit del av en fältstudie beträffande effekterna av små alkoholdoser
på förarprestationer i kritiska situationer som genomfördes år 1975 av statens
väg- och trafikinstitut på uppdrag av trafiksäkerhetsverket. Vid undersökningen
tilldelades ett antal försökspersoner föraruppgifter som bestod i
olika manöverprov, varvid en signifikant skillnad mellan nyktert och alkoholpåverkat
körbeteende kunde konstateras. Resultatet visade entydigt en
försämrad körprestation när den genomsnittliga blodalkoholhalten var
0,42 %o.

Genom vad som framkommit av dessa undersökningar kan det ifrågasättas
om inte också gränsen 0,4 %o är för hög. Det är angeläget att understryka
att vi anser att ali alkoholförtäring i samband med bilkörning skall vara

Mot. 1987/88

So237

8

förbjuden. Den nedre gräns som måste finnas skall inte vara satt med hänsyn
till att lagstiftaren skall ”bjuda på ett glas vin eller flaska starköl”.

Riksdagen bör därför begära ett förslag till ny lägsta promillegräns. 1
detta sammahang bör även gränsen för rattfylleri övervägas.

Forskning och statistik

Alkoholfrågan har länge ägnats stor uppmärksamhet av politiker och myndigheter.
I många avseenden är Sverige ett internationellt föregångsland.
Trots att vi har en ambitiös alkoholforskning och en allmänt sett välutbyggd
statistik finns det också anmärkningsvärda brister. Vi vet helt enkelt för litet
om alkoholskadornas effekter. Genom ökad kunskap skulle politiken kunna
bli effektivare och — förhoppningsvis — mindre kontroversiell, genom
att olika vanföreställningar om alkoholen skulle försvinna.

Några exempel på brister i statistik och alkoholforskning är:

o Kännedom om hembränningens omfattning är ytterst bristfällig,
o Det bedrivs i Sverige alltför litet forskning om effekter av olika alkoholpolitiska
åtgärder. Endast några få av de professurer som riksdagen uttalade
sig för 1977 har inrättats,
o Statistiken har under de senaste årtiondena i flera avseenden försämrats.
Domstolarna registrerar inte längre alkohol i samband med brott. Genom
att nykterhetsvården har integrerats i socialtjänsten har ytterligare kunskap
försvunnit. Det är t. ex. anmärkningsvärt att knappast någon forskning
har gjorts under senare år om alkoholproblemens betydelse inom
socialtjänsten. Andra områden där det behövs ökad forskning är arbetsvärden,
sjukvården, sjukfrånvaron och kriminalvården,
o Då det gäller dödsfall, trafikolyckor, sjukskrivning och förtidspensionering
finns viss registrering av alkoholorsaker. Underdiagnostiseringen är
emellertid så kraftig, att dessa typer av statistik snarare är desinformativa.
1 en dödlighetsundersökning från Malmö fann man t. ex. att alkoholdödligheten
var åtminstone sex till åtta gånger så stor som vad den officiella
statistiken visade.

o Den alkoholpolitiska utredningen (APU) ansåg, att ekonomisk alkoholforskning
borde ges högsta prioritet. Föga har dock gjorts. Sedan andra
världskriget har färre än tio vetenskapliga alkoholekonomiska undersökningar
presenterats.

En beredningsgrupp inom Rådet för alkohol- och narkotikapolitiska frågor
(AN-rådet) har sedan 1986 i uppgift att ta upp några av dessa problem.
Detta arbete skall slutföras före sommaren 1988. AN-rådet bör även ägna
uppmärksamhet åt de brister i statistik och forskning som nämns ovan och
som inte behandlas i den ovannämnda beredningsgruppen.

En viktig fråga för den framtida alkoholpolitiken är om vi på alla punkter
har tillräckliga kunskaper för att kunna hantera alkoholproblemen. Visserligen
finns det ett omfattande kunskapsmaterial som visar alkoholens skadliga
verkningar på den mänskliga organismen. Det finns också forskningsresultat
som visar sambandet mellan alkoholmissbruk och våld, kriminalitet
och sociala svårigheter av olika slag. Inte desto mindre behövs en för

Mot. 1987/88

So237

9

stärkt alkoholforskning och en systematisk utvärdering och uppföljning av
alkoholpolitiken för att ge bättre underlag för samhällets åtgärder. Bl. a.
behövs en kartläggning av alkoholmissbrukets sociala och ekonomiska skadeverkningar
för missbrukarnas familjer och omgivning. Särskilt viktigt är
att få till stånd en större undersökning av förhållandena för barn i missbrukarfamiljer.

Narkotika

Narkotikan ett hot

Narkotikamissbruket har blivit en del av vår vardag, ett hot som berör
många människor. Narkotikan är inte längre något som bara finns i storstäder
bland de mest utslagna. Narkotikan finns över hela landet, och missbruk
förekommer i alla socialgrupper.

Narkotikan är ett allvarligt hot. Den påskyndar utslagning och ökar
otryggheten för den enskilda människan, både som ett hot mot liv och
egendom till följd av den kriminalitet och det våld som följer i knarkets spår
och som en rädsla för att ens anhöriga och vänner skall bli fast i missbruk.

Varför blir man knarkare?

Det finns inget enkelt svar på frågan varför någon börjar knarka. För ungdomar
är det ofta ren nyfikenhet och kamrattryck som lockar dem att ”pröva”.
Svårigheterna att få jobb och känslan av att framtiden är osäker skapar
också grogrund för den ”flumkultur” som narkotikan är en del av.

Sociala svårigheter är ofta bakgrunden till missbruket. Alkoholism, arbetslöshet
och kriminalitet utgör förhållanden som minskar den enskildes
motstånd mot knark.

Även om en personlig kris kan vara en förklaring till ett missbruk får det
aldrig utgöra ett försvar för att fortsätta knarka. Inte heller får det storskaliga
samhällets avigsidor bli en ursäkt för missbrukaren att fortsätta. I arbetet
med att få en missbrukare att sluta knarka kan samhället ställa upp ända
fram till den avgörande punkten: beslutet att sluta. Det måste missbrukaren
själv fatta.

Kriminalisering av all icke medicinsk befattning med narkotika

Hittillsvarande narkotikalagstiftning innebär att allt innehav av narkotika
är kriminaliserat. Genom en dom i högsta domstolen år 1983 klargjordes att
innehav i samband med själva konsumtionen av narkotika inte omfattas av
det kriminaliserade innehavet. Det är detta förhållande som har motiverat
påståendet att det i rent juridisk mening inte är olagligt att knarka.

Högsta domstolens dom ledde omedelbart till krav på att den genom
domen uppmärksammade luckan i lagen skulle täppas till.

Bl. a. väckte folkpartiet en motion med detta yrkande som vi sedan har
upprepat under en följd av år. Dessa yrkanden har avslagits av socialdemokraterna
och vpk men tillsammans med likalydande yrkanden från de övriga
borgerliga partierna lett till gemensamma reservationer med dessa.

Mot. 1987/88

So237

10

Mot denna bakgrund hälsar vi naturligtvis med tillfredsställelse att socialdemokraterna
har tänkt om i principfrågan och nu presenterar en proposition
(prop. 1987/88:71) som innebär att all icke medicinsk befattning med
narkotika blir kriminaliserad. Det är dock att beklaga att denna fråga först
nu, efter mer än tre års opåkallad utdräkt, bringas till en lösning.

Emellertid är vi starkt kritiska till det förslag i vad gäller straffpåföljder
som regeringen har lagt. Två förbehåll, främst ett om en inskränkning av
påföljden för ”eget bruk” men även ett som innebär en särskild straffrihetsregel,
gör att reformen förlorar en stor del av sin narkotikapolitiska kraft.

Den avgörande svagheten i förslaget är begränsningen av påföljden till
endast böter vid ”eget bruk” av narkotika. Även om det framlagda förslaget
faktiskt kan tolkas som att fängelse ingår i straffskalan om försvårande
omständigheter är för handen, syftar föredragande statsrådets argumentering
till att underbygga ett resonemang om att enda påföljden för olovligt
bruk skall vara böter. Mot denna dela av förslaget kan enligt vår uppfattning
göras en rad invändningar.

1. Begränsningen till böter innebär enligt vår uppfattning att lagstiftaren
sänder en felaktig signal till allmänheten att konsumtion av narkotika skall
särbehandlas i jämförelse med andra brott mot narkotikastrafflagen. Budskapet
bidrar till att underblåsa en hållning att konsumtion av narkotika är
att betrakta som mindre allvarlig.

I jämförelse med en rad andra brott som i dag har påföljden ”böter eller
fängelse i högst sex månader” men där fängelse inte utdöms, bl .a. färd med
ogiltig biljett i tunnelbanan (bedrägligt beteende) och plockning av fridlysta
blommor, framstår olovlig befattning med och olovligt bruk av narkotika
dessutom som så straffvärda att påföljden självfallet nominellt bör jämställas
med exempelvis de nämnda brotten.

2. Nuvarande praxis för hantering av småärenden med narkotika ger anledning
att förmoda att de flesta narkotikamål avseende olovlig befattning
eller olovligt bruk kommer att avgöras genom strafförelägganden. En sådan
rutinexpediering kommer att frånhända domstolarna möjligheterna till
varje nyansering av påföljd i det enskilda fallet.

3. Personundersökning förutsätter — med några sällan tillämpade undantag
— att fängelse ingår i straffskalan. Domstolarna kommer dock med
regeringens förslag i praktiken att sakna möjligheter till personundersökning
och berövas därmed underlag för att anpassa valet av påföljd efter
missbrukarens situation. Det blir således knappast möjligt att skilja mellan
de missbrukare som påträffas i början av sin karriär efter endast några
konsumtionstillfällen, de missbrukare som har skaffat sig en mer regelbunden
konsumtion och de missbrukare som kommit in i ett svårstyrt beroende.
Huruvida det förekommit några behandlingskontakter och vilken motivation
missbrukaren visat att fullfölja dessa i avsikt att nå varaktig drogfrihet
riskerar att förbli outrett.

4. Det blir inte möjligt att utdöma annan påföljd eller överlämnande till
vård, t. ex. enligt lagen om vård av missbrukare, lagen om vård av unga eller
inom socialtjänsten. Det går inte heller att utdöma skyddstillsyn med före

Mot. 1987/88

So237

11

skrifter, vilket i vetenskapliga studier och klinisk erfarenhet visat sig vara en
påföljd som förmått många missbrukare att återgå till ett drogfritt liv.

5. Det kommer inte heller att finnas möjligheter till kontraktsvård för missbrukare.
Sådana insatser har i en rad studier visat sig vara ändamålsenliga
och kunna leda till att det rättsliga ingripandet i anledning av brott blir
början till en behandling som har rimliga chanser att återföra missbrukaren
till ett drogfritt liv.

6. Inskränkningen av påföljden till endast böter medför att polis och
åklagare inte kommer att få utnyttja vissa tvångsmedel som husrannsakan,
kroppsvisitation eller urinprov. Det kommer därför att bli svårt att bevisa
att olovlig befattning med eller olovligt bruk av narkotika förelegat. Medicinsk
diagnostik av drogpåverkan är ett omvittnat svårt område. I avsaknad
av bevisning kommer ord att stå mot ord. Här bör observeras att en åklagare
skall kunna styrka att den använda drogen verkligen varit narkotika, inte
bara att den misstänkte varit drogpåverkad. För polisens arbete betyder
dessa svårigheter att motivationen till slut kommer att minska att beivra
detta slag av brottslighet. Reformen riskerar därmed att bli utan verkan.

De skäl som anförts för påföljdsbegränsningen är främst att det gäller att
inte störa missbrukarnas vårdmotivation. Så behöver inte alls bli fallet om
påföljden utsträcks till att omfatta även fängelse i högst sex månader.

För det första har den idealiserade beskrivningen i propositionen av
vårdmotivationen föga täckning i verkligheten. Långvarig klinisk erfarenhet
ger dessvärre den dystra erfarenheten att denna motivation endast uppträder
då missbrukaren inte längre klarar av sin situation, t. ex. då drogintaget
medfört skador, sjukdomar eller störningar, då relationerna till de anhöriga
förstörts, då skulder blivit omöjliga att betala osv. En annan viktig
orsak till vårdmotivation brukar vara att det blivit ont om narkotika på den
illegala marknaden eller att det blivit riskabelt att hantera sådana droger.
Ökad press från polisens sida på missbruksmiljöerna betyder snarare att
motivationen att söka vård snarare ökar än minskar.

Slutligen bör noteras att det i de flesta fall tar lång tid, enligt vissa undersökningar
upp till två år, innan ett narkotikamissbruk kommer till någon
myndighets kännedom. Det första samhällsingripandet som görs bör därför
beakta denna fördröjning och leda till åtgärder som är ändamålsenliga för
att återföra missbrukaren till en drogfri tillvaro. Detta talar för att man bör
utnyttja mer långtgående insatser än rutinmässigt utdömda böter, företrädesvis
skyddstillsyn med föreskrifter.

Sammantaget kan därför i denna del av propositionens förslag sägas att
inskränkningen av påföljden för ”eget bruk av narkotika” till endast böter
gör att de nya bestämmelserna inte kommer att få avsedd verkan i praktisk
verksamhet. Påföljdsbegränsningen bör därför slopas.

Den särskilda straffrihetsregel som föreslås för de fall där olovligt bruk
eller olovlig befattning med narkotika uppdagats genom att en missbrukare
sökt eller underkastat sig vård eller annan behandling är onödig. För det
ringa antal fall där det kunde verka stötande för rättskänslan att en missbrukare
ställs till ansvar som ett resultat av att han sökt vård för sina narkotikaproblem
kan detta ske genom att åtal underlåts med stöd av bestämmelserna
i rättegångsbalken (R.B 20:7). Som den föreslagna regeln är utformad i

Mot. 1987/88

So237

12

propositionen torde den sällan komma att tillämpas, men den kan ge ett
intryck av att ett uppsökande av vård i efterhand kan neutralisera en brottslig
gärning. Regeln bör därför slopas.

Vi vill i detta sammahang också påminna om den sekretess som finns
inom sjukvården och som torde utgöra ett skydd för att den missbrukare
som söker vård därigenom "anger” sig själv för polisen. Enligt sekretesslagen
(14 kap. 2 § 3 st) är nämligen brott för vilket är föreskrivet fängelse
under två år som kommer till sjukvårdens kännedom sekretesskyddat i
förhållande till polisen.

Narkotikafria fängelser

Sedan lång tid har ansträngningar gjorts för att komma till rätta med det
omfattande narkotikamissbruk som förekommer på fängelserna. Hittillsvarande
ansträngningar har inte visat sig ge mer än marginella framsteg.

Enligt vår mening måste arbetet med att få kriminalvårdsanstalterna fria
från narkotika därför intensifieras. Ett åtgärdsprogram för att komma till
rätta med narkotikaproblemen inom kriminalvårdsanstalterna måste utan
dröjsmål arbetas fram. Ett sådant program måste ta sikte både på lagstiftningsåtgärder
och på budgetmässiga och organisatoriska förbättringar. Ett
element i ett sådant program är verkningsfulla åtgärder för att skära av
tillförseln av narkotika till anstalterna. Det angelägna i att så sker är enligt
vår mening uppenbarligen så framträdande att intresset av att de intagna
helt garanteras personlig integritet måste ge vika.

Detta måste i förekommande fall även gälla för besökande och andra
som i sammanhanget kan komma i beröring med narkotika.

Vi vill vidare slå fast att det inte är tillräckligt att som för närvarande ha
narkotikafria avdelningar endast på vissa anstalter; det är en självklarhet
att alla avdelningar skall vara narkotikafria. Satsningarna på en differentiering
av de olika kategorierna intagna på olika avdelningar och olika anstalter
i kombination med inrättande av mindre avdelningar måste fortsätta.
Inriktningen av och tidsplaneringen för detta arbete bör läggas fast i programmet.
Även andra insatser för att komma till rätta med narkotikan inom
anstalterna bör prövas vid utarbetandet av åtgärdsprogrammet.

För att kampen mot narkotikan skall lyckas är det ett oavvisligt krav att
kriminalvårdsanstalterna snabbt blir narkotikafria. Åtgärdsprogrammet
bör därför snarast arbetas fram och redovisas för riksdagen i lämpligt sammanhang.

Vård av missbrukare

Vård och behandling

Behandlingen av missbrukare bör ske i samarbete med missbrukaren. En
fungerande vård måste byggas upp i samverkan mellan polis, socialtjänst
och hälso- och sjukvård.

Det är angeläget att en rad olika metoder för vård och förebyggande
behandling av missbruksproblem prövas. Särskilt angeläget är att utveckla
åtgärder som leder till tidig upptäckt. En metodutveckling bör ske så att

Mot. 1987/88

So237

13

bl. a. företagshälsovården och primärvården blir effektivare i att upptäcka
och åtgärda.

Det måste först och främst finnas tillräckligt med vårdplatser för alla
missbrukare som frivilligt vill ha vård. Med hänsyn till att narkomaner
utgör en av riskgrupperna för HIV har detta självklara krav fått än större
betydelse än tidigare.

Att arbeta med missbrukare ställer stora krav på personalen. Det krävs en
klart uttalad vårdfilosofi, en bestämdhet att inte släppa individen förrän
han eller hon mår bra och en arbetsorganisation där personalen får stöd av
varandra. Missbrukaren måste motiveras till förtroende och fortsatt vård.

Samhällets insatser efter vården måste förbättras. Bostad och arbete eller
utbildning är oftast en förutsättning för att vårdtiden inte skall vara bortkastad.
Det måste finnas utrymme för olika vårdformer. Rädslan för att ett
projekt skall misslyckas får inte skrämma oss från att pröva nya metoder.

Den verksamhet som bedrivs av enskilda, exempelvis som stöd- och kontaktfamiljer,
måste stöttas och uppmuntras. Folkpartiet föreslår därför i
annan motion att Familjehemmens riksförbund beviljas statliga bidrag för
sin verksamhet.

Den missbrukarvård som drivs i ideell regi har i flera fall kunnat uppvisa
mycket goda resultat. Att vård i ideell regi lyckas så bra sammanhänger
sannolikt med den tillämpade vårdfilosofin som oftast förutsätter en total
sinnes- och attitydförändring hos missbrukaren samt att också dennes familj
och nära omgivning tas med i behandlingen. Det är därför angeläget att
ge den verksamhet som bedrivs av bl. a. LP-stiftelsen och RIA-byråerna
gynnsamma arbetsvillkor, exempelvis genom att kommunerna ger dem tillgång
till lokaler. Det finns också skäl att stödja tillkomsten av behandlingsanläggningar
med liknande vårdfilosofi, t. ex. den s. k. Hazelden-metoden.
Folkpartiet återkommer med synpunkter på missbrukarvården i anslutning
till den aviserade propositionen med anledning av socialberedningens betänkande
Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget (SOU 1987:22).

Primärvård och företagshälsovård

Primärvården kommer årligen i kontakt med en stor del av befolkningen.
Personer med missbruksproblem är överrepresenterade bland patienterna
på vårdcentraler. Genom att samma person ofta söker flera gånger och
läkaren ofta träffar även familjen har läkaren goda förutsättningar att skaffa
kunskaper om patientens situation och kan även behandla patienten i en
tidig fas av missbruket.

Företagshälsovården, FHV, har speciella förutsättningar att göra en insats
för att få bukt med missbruket. Problemen löses bäst genom preventiva
åtgärder och en tidig upptäckt. Tillsammans med arbetsgivaren och fackliga
organisationer kan FHV här spela en betydande roll. Fördelarna är att
man når ut till en stor del av befolkningen. Arbetsplatsen är en neutral plats
att samtala på, arbetsanpassnings- och missbruksproblem är ofta sammankopplade,
varför de måste lösas tillsammans, FHV kan påverka arbetsmiljön
som kan ha framkallat besvären, vänner arbetar kanske inom företaget
och FHV kan då ta kontakt med dem. Trivseln i arbetet/arbetsglädjen och

Mot. 1987/88

So237

14

kontakten med arbetskamrater kan utnyttjas i rehabiliteringsprocessen.
FHV kan ha en kontinuitet i kontakten.

FHV-åtgärder kan också kombineras med kamratstödjande verksamhet
inom företaget. Kamratstödet bör förenas med utbildning, information och
handledning av arbetsledare, chefer och fackliga förtroendepersoner.

Frivillig kontraktsvård

Frivillig kontraktsvård bör införas som ett komplement och alternativ till
tvångsvård. Den innebär att man med missbrukaren kommer överens om
innehållet i ett vårdprogram, som han eller hon accepterar, t. ex. genom att
skriva på en förbindelse att delta i vården. Om missbrukaren sedan avviker
från vårdinstitutionen, skall han/hon kunna återföras med tvång.

Folkpartiregeringen uppdrog 1979 åt en särskild utredning att framlägga
förslag om kontraktsvård inom socialtjänsten. Utredningen framlade 1980
ett förslag som nu bör genomföras.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställer vi

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om restriktion och förebyggande åtgärder,1]

[att riksdagen beslutar att ge regeringen i uppdrag att överväga
åtgärder som är ägnade att stävja de problem som är förknippade
med snabbvinssatserna,1]

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att få den tekniska spriten oanvändbar
som berusningsmedel,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om åtgärder om regelbundna höjningar av alkoholpriset,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjning av alkoholskatten
i enlighet med vad i motionen anförts,1]

att riksdagen hos regeringen begär förslag om beskattning efter
alkoholstyrka i enlighet med vad som sägs i motionen,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en kampanj mot langning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kvinnor och missbruk,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny lägsta promillegräns
vid vilken ansvar för trafikonykterhet inträder,2]

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av vidgad forskning och statistik om
alkohol,

5. att riksdagen hos regeringen begär initiering av ett större forskningsprojekt
kring barns villkor i missbrukarmiljöer,

[att riksdagen med ändring av förslaget i proposition 1987/88:71

Mot. 1987/88

So237

15

om ändringar i narkotikastrafflagen beslutar att 2 § narkotikastrafflagen
(1968:64) skall ha följande lydelse:

Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i
högst sex månader2.

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett åtgärdsprogram
för att skära av tillförseln av narkotika till kriminalvårdsanstalterna,2]

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till olika vårdformer,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till kontraktsvård
som ett frivilligt alternativ till tvångsvård.

Stockholm den 25 januari 1988

Kerstin Ekman (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

1 1987/88: Sk 815

2 1987/88: Ju 813

Svenskt Tryck Stockholm 1988

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Anne Wibble (fp)

Mot. 1987/88

So237

16