om åtgärder mot inflationen

Motion 1980/81:1139 av Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1980/81:1139

av Lars Werner m. fl.
om åtgärder mot inflationen

Under hela efterkrigstiden har den kapitalistiska världen dragits med
inflationstendenser. Dessa har blivit allt starkare. Under de sista åren på
1970-talet var ökningstakten i konsumentpriserna i de utvecklade kapitalistiska
länderna i genomsnitt runt 10 %.

Sverige utgör inget undantag härifrån. Under 1950- och 1960-talen hade vi
en genomsnittlig årlig prisstegringstakt på mellan 3 och 4 %, med en svag
tendens till ökning. Under 1970-talet mer än fördubblades inflationstakten.
1970-1975 steg konsumentpriserna med i genomsnitt 8,3 % per år. Därefter
har den genomsnittliga årstakten i inflationen ytterligare höjts. 1976-1980
var den 10,7 %. En vara som utvecklats genomsnittligt under 1970-talet och
1970 kostade 100 kr. kostar vid årsskiftet 1980-1981 mer än 265 kr. Bara
under 1980 steg priserna på dagligvaror med i genomsnitt 14,8 %.

Inflationen har präglat utvecklingen under alla år - även under år av hög
arbetslöshet och stagnation. Detta har ställt borgerlighetens ekonomiska
teorier på huvudet. Enligt dessa hänger inflation ihop med konjunkturlägen
med febril ekonomisk aktivitet - och så förhöll det sig också under
förkrigstiden. Den nuvarande inflationen, som uppträder relativt oberoende
av konjunkturerna, kan de borgerliga ekonomerna och politikerna därför
inte förklara utifrån ekonomins funktionssätt. Förklaringarna förläggs i
stället till faktorer som ”utifrån” stör det ekonomiska systemet.

De borgerliga ideologerna har därvid två ”favoritfaktorer”: lönerna och
oljeprishöjningarna. Det är således de arbetande och deras organisationer
eller oljestaterna, båda faktorer utanför det inhemska kapitalistiska maktetablissementet
eller utanför de egentliga s. k. marknadskrafterna, som
enligt den borgerliga ideologin är de största ”bovarna i inflationsdramat”.

Oljan

Oljan har ökat starkt i pris under 1970-talet. De oljeimporterande staterna
kan inte längre räkna med oljan som en billig råvara. Men prisstegringarna
beror bara till viss del på åtgärder från de oljeproducerande staterna. De
stora transnationella oljekoncernerna har gjort rekordprofiter. De har
bidragit till prisökningen bl. a. för att göra nya men produktionskostnadsmässigt
dyra fyndigheter lönsamma att exploatera. Den nya oljesituationen
har också i många stater lett till ökade bränsle- och energiskatter och
-avgifter. Dessutom: för Sveriges del är inte alla stegrade oljeutgifter en följd

Mot. 1980/81:1139

9

av prisstegringar. De är till viss del också en följd av ökad importvolym.

De storheter det handlar om för Sveriges del är följande: Sveriges
bruttonationalprodukt uppgick 1980 till omkring 520 miljarder kronor.
Sveriges import uppgick till 151,4 miljarder kronor. Därav svarade importen
av råolja för 20,3 miljarder och importen av petroleumprodukter för 13,7
miljarder, tillsammans 34 miljarder kronor. Sveriges export av petroleumprodukter,
för landet har en sådan, uppgick till drygt 4,9 miljarder kronor.
Landets nettoutgift för råolja och petroleumprodukter var således 1980 drygt
29 miljarder kronor, vilket motsvarar 5,6 % av BNP. Mekaniskt räknat
skulle vara 10-procentig prisstegring på råolja och oljeprodukter under dessa
förhållanden högst motsvara 0,56 % höjning av den allmänna prisnivån.
Råoljan steg 1980 med hela 38 %, vilket maximalt kan ha givit en
”inflationsimpuls” om knappt 1,5 %. (Råoljeimporten är drygt 3,9 % av
BNP.) Men inflationen 1980 var närmare 15 %. I den preliminära
nationalbudgeten anges att bränsle och drivmedel (där oljan och petroleumprodukter
är de tunga posterna) sammantaget ökade med 30 % i pris, vilket
motsvarade ett ”bidrag” till konsumentprisindexhöjningen med 2,3 %.
”Nästan hälften av denna ökning kan hänföras till de punktskattehöjningar
på bensin och eldningsolja som trädde i kraft i december och oktober”.

Av en ökning av konsumentpriserna på nära 15 % svarade således
prisstegringarna på oljeprodukter för ca 1,2 procentenheter. Dessa ”förklarar”
således - mekaniskt sett - 8 % av prisstegringstakten 1980. Men detta är
mekaniskt sett, dvs. under förutsättning att vi har att göra med enkla,
rätlinjiga matematiska samband på prisbildningens område, något som vi
inte har. Om en prishöjning på en insatsvara, som olja och oljeprodukter
oftast är, skall slå igenom (eller om den t. o. m. slår igenom för mycket)
avgörs av marknads- och maktförhållanden men också av rent ideologiska
förhållanden, såsom förväntningar och illusionsmakeri.

Av det sagda kan följande slutsatser dras. Oljeprisstegringarna medverkar
till inflationen i Sverige. Men de utgör alls inte en så tung faktor bakom alla
prisstegringar som det ofta hävdas från borgerligt håll.

Därtill bör man komma ihåg: Det är också så att prisökningarna på den
kapitalistiska världens export till de oljeproducerande länderna medverkar
till att dessa höjer sina oljepriser.

Lönekostnaderna

I det kapitalistiska samhället fortgår ständigt en fördelningskamp mellan
kapital och arbete. Hur är grundbetingelserna för denna kamp?

Produktionen är grunden för samhällets utveckling, arbetet är grunden för
produktionen. Utan arbete och arbetare blir det ingen produktion. Ägandet
av kapital producerar inget. Maskiner, byggnader, konsumtionsvaror
framställs inte på fondbörsen. De administreras inte fram. De uppstår inte
genom spekulation. Spekulationer och smarta affärer kan ge sina utövare

Mot. 1980/81:1139

10

vinster genom omfördelning av skapande värden. Men produktionen och
samhällets välstånd blir inte större på grund av ägande eller spekulation.
Detta växer genom arbetares och tjänstemäns arbete. Det är de arbetandes
arbete som skapar varorna, som skapar såväl de existensmedel som
arbetskraften själv behöver som det överskott som används till kapitalägarnas
vinster och konsumtion, till nyinvesteringar, till förvaltning, till delar av
distributionen, till stora delar av statsmaskineriet, till spekulation osv.

Arbetet är produktionen och kan inte vara en kostnad för produktionen.
En del av det som tillverkas måste givetvis förbrukas av dem som skapar det.
Med det är de arbetande själva som skapar detta och det samhälleliga
överskottet. Endast om de förbrukade mer än detta sitt värdetillskott skulle
de från samhällelig synpunkt utgöra en kostnad för produktionen.

Från kapitalistens synpunkt är det annorlunda. Arbetarens löneanspråk
står i konflikt med kapitalistens vinstintresse. Kapitalisten gör därför allt för
att pressa ihop den lönesumma han betalar ut. För kapitalisten är
arbetskraften en kostnad.

Men hur är det med kapitalisterna själva?

Kapitalister behövs inte för produktion av nyttigheter. De utgör en barlast
på produktionen, liksom de skikt i samhället som upprätthåller funktioner
utanför produktionen för att bevara dennas kapitalistiska karaktär.

Hela den kapitalistiska profiten med dess olika former och användningar
vilar på produktionen som en kostnad, och detta oavsett om kapitalisterna
använder delar av sin profit på ett för andra nyttigt sätt eller ej. Medan
ersättningen åt arbetskraften är nödvändig för att produktionen skall kunna
återupprepas, är en nyinvestering, dvs. kapitalackumulation eller produktionstillväxt,
inte nödvändig på samma sätt. Produktionen kan upprepa sig i
samma skala. Detta är emellertid inte möjligt vid kapitalistisk produktion.
Denna måste expandera. Kapitalister använder delar av sina vinster till
kapitalackumulation därför att de tvingas därtill. Annars skulle de slås ut ur
marknaden av andra kapitalister.

Den borgerliga ideologin döljer dessa förhållanden. Den predikar att
lönehöjningar utöver vad den kallar ”det samhällsekonomiska utrymmet”
automatiskt leder till inflation. Detta ”utrymme” sägs vara bestämt av
produktivitetens utveckling. Därvid bortser borgerlighetens talesmän från
att om produktiviteten ökar så gäller detta hela produktionen, alltså även det
samhälleliga överskottet. Produktiviteten är ett realt begrepp, dvs. det säger
hur mycket de arbetande volymmässigt ökar produktionen per arbetstimma.
Detta måste sålunda jämföras med ”reallönerna”, dvs. hur mycket varor de
arbetande kan köpa för sina löner. Mellan produktivitet och reallön gäller
följande:

När reallönen ökar lika fort som produktiviteten förblir fördelningen
mellan vad som krävs för arbetskraftens reproduktion och det överskott de
arbetande skapar oförändrad. Okar reallönerna fortare än produktiviteten
sker en omfördelning till de arbetandes fördel, ökar reallönerna långsam

Mot. 1980/81:1139

11

mare blir det tvärtom.

I allmänhet under efterkrigstiden har reallönerna för industrins arbetare
vuxit långsammare än produktiviteten. Undantag härifrån utgjorde perioden
1975-1977. Under de senaste åren har det skett en markant omfördelning till
de arbetandes nackdel. Icke desto mindre har inflationen dessa år varit
starkare än tidigare under 1970-talet. De arbetande har således inte förmått
att försvara sin andel av produktionsresultatet. Denna omfördelning till
arbetets nackdel har delvis skett via inflationen. Med hjälp av prisstegringar
har kapitalisterna minskat det reella värdet av de arbetandes löner. Eftersom
kapitalisterna äger kapital och fasta tillgångar drabbas de som regel inte
själva på samma sätt av prisstegringarna som de arbetande. Prisstegringarna
är ett av kapitalägarnas medel att höja sina vinster på de arbetandes
bekostnad. Arbetarna måste kämpa för högre löner för att försvara sig mot
inflationen och för att försöka hävda sin andel av den samhälleliga
produktionen. Att den borgerliga propagandan försöker göra de arbetande
skyldiga till inflationen ändrar inte detta förhållande.

Inflationens verkliga orsaker

För att inflationen skall kunna bekämpas effektivt måste dess orsaker
förstås. Inflationen har flera drivkrafter. Allmänt kan vi säga att den är ett av
uttrycken för en rad av de motsättningar som präglar den utvecklade
statsmonopolistiska kapitalismen, dvs. den kapitalism som präglas av stor
koncentration av produktionen, av ett starkt centraliserat ägande och av en
omfattande ekonomisk aktivitet av statsapparaten för att vidmakthålla detta
ekonomiska system.

Inflationen hänger främst ihop med hela den allmänna kris som präglar det
kapitalistiska systemet, men där finns också tillfälliga element av konjunkturell
natur som påverkar dess utveckling. Även den ekonomiska politik som
förs påverkar inflationstakten.

Uppkomsten av stora företag som dominerar inom sina resp. branscher
skapar nya betingelser för kapitalismen och dess drivmotor: jakten efter
profit. Storkoncernerna fordrar väldiga kapitalanläggningar. Härmed sammanhänger
en tendens att deras profiter i förhållande till det insatta kapitalet
minskar, en tendens som ibland kommer till faktiskt uttryck. Detta skärper
profitjakten. Genom att ta ut ett högre pris än värdet av sin produktion
försöker storkoncernerna att dra till sig en större del av frukterna av det
samlade produktionsresultatet än vad som motsvarar deras reella bidrag till
detta. Det är storföretagens ekonomiska och politiska makt som möjliggör
detta och som möjliggör att de kan förvandla det de kallar ökade kostnader
till höjda priser. Häri ligger inflationens grundbetingelse.

Denna prishöjarpolitik kan genomföras därför att priskonkurrensen i hög
grad satts ur spel. Ett eller några få storföretag dominerar de flesta
varumarknader såväl i Sverige som i de flesta andra utvecklade kapitalistiska

Mot. 1980/81:1139

12

stater. Storföretagen är prisledare och kontrollerar marknaderna så att de
relativt självständigt kan sätta sina priser. Sinsemellan konkurrerar man inte
med hjälp av priser utan med marknadsföring och reklam.

En marknad av det här slaget fungerar på ett sätt som är av fundamental
betydelse för utvecklingen av inflationen. Det är flera olika grunddrag som
samverkar. För det första är samtliga företag ovilliga till en prissänkning. En
sådan kan väcka konkurrenternas misstankar att man vill starta ett priskrig,
vilket kan bli förödande för hela branschen. För det andra har man utvecklat
en teknik för att vid behov höja priserna. Ofta går en prisledare i spetsen,
varvid de andra följer efter. För det tredje försöker man med i stort sett alla
till buds stående medel (utom priskonkurrens) framhäva sitt eget varumärkes
förträfflighet.

En allt större del av företagens kostnader utgörs av improduktiv
verksamhet såsom reklam o. d. Att konsumenterna tvingas betala ser man
till genom att höja priserna.

Den enda begränsningen för prishöjningarna är konsumenternas köpkraft.
Den begränsningen försöker man övervinna genom att satsa ännu mer
reklampengar. Man måste marknadsföra sin produkt inte bara i konkurrens
med andra likartade produkter utan också med alla andra varor av olika slag.
Ju onödigare en vara är för konsumenten, desto större besvär och för det
mesta också mer pengar kostar det att övertyga honom eller henne att han
eller, hon behöver den framför nyttigare ting.

Monopol eller monopolliknande marknadsformer är dominerande i den
kapitalistiska industrivärlden. Det är genom att förstå hur monopolen
fungerar i en ekonomi som man kan få grepp om skeendet och styra i en
annan riktning. Den ekonomiska politiken är inte betjänt av nationalekonomernas
drömvärld av fullständig konkurrens, som inte ens var verklig då
den skapades på 1800-talet.

Det är inte längre så att en minskad försäljning orsakar prisfall. Nej, i
stället höjer man priserna för att få utrymme för reklamsatsningar och ökade
försäljningsansträngningar. På så vis pressas löntagarnas reella köpkraft
tillbaka, samtidigt som en allt större del av produktionen blir en improduktiv
tjänsteproduktion. Stagnationen i de produktiva delarna av ekonomin går
hand i hand med stigande priser. Stagflationen är tecknet på den
monopolkapitalistiska ekonomins kris.

Till de ovan beskrivna fundamentala orsakerna till inflationen kommer
den effekt som förväntan om inflation drar med sig. Löntagarna måste
försvara sin köpkraft genom krav på löneökningar, men vad värre är:
spekulation i inflation -börjar uppträda. Kapitalisterna ser möjligheter att
skapa vinster direkt i distributionssfären. Det gäller att hitta de varor som
kommer att stiga mest i pris, köpa billigt och sälja dyrt. Konstlade marknader
uppträder för konst, antikviteter, diamanter etc. Kapitalet dras bort från
produktionssfären och satsas i spekulationen. Inflationen späds på, samtidigt

Mot. 1980/81:1139

13

som stagnationstendenserna förstärks genom att det s. k. riskvilliga kapitalet
inte investeras i produktionen.

Statens roll för inflationen

Koncentrationen av kapital, det ökade trycket på de arbetande och
utslagningen, de allt djupare strukturella problemen i ekonomin ställer på
olika sätt allt större krav på statsapparaten. Denna får bekosta en växande
infrastruktur. Den får mobilisera ständigt ökande resurser till vård och
rehabilitering av utslagna, till beredskapsarbeten och omskolning av
arbetslösa. Den får satsa alltmer för att dämpa den regionala och
branschmässiga obalansen. Dess administration och våldsmaskineri sväller.
Dessutom används den som en medhjälpare åt kapitalet att ragga upp
riskvilligt kapital och omfördela de samhälleliga tillgångarna till kapitalets
fördel.

Den växande statsapparaten är ett resultat av skärpningen av kapitalismens
motsättningar. Dess växt dikteras av behovet att dämpa eller skyla över
dessa motsättningar men bidrar samtidigt till deras skärpning. Statsapparaten
vilar på produktionen och kommer i motsättning till kapitalets anspråk på
vidgad kapitalackumulation.

Denna motsättning yttrar sig i en reaktionär propaganda mot ”den
växande offentliga sektorn”. Man vänder sig därvid i första hand mot andra
delar än de som direkt gynnar kapitalackumulation. Kommunernas verksamhet
i form av äldreomsorg, barnomsorg, kulturaktiviteter m. m. anses
öka alltför snabbt i omfattning.

I kampen mellan storföretagen om löntagarnas begränsade köpkraft
uppfattas kommunalskatten som en black om foten. Bakom denna propaganda
ställer regeringen upp. Discokulturens onyttigheter måste av omsorg
om kapitalackumulationen gå före barnomsorgen!

Det sätt på vilket statsapparaten finansieras bidrar direkt till inflationen.
Mervärdeskatten har en direkt prishöjande effekt och drabbar dessutom
låginkomsttagare och barnfamiljer extra hårt.

För att locka fram riskvilligt kapital höjs räntorna. Räntehöjningar är
också ett medel att motverka att kapitalisterna söker sig utomlands med sitt
kapital, att de bedriver spekulation som skadar landets utrikes affärer. Så
fungerar kapitalismens rättvisa: när kapitalisterna genom sin spekulation och
girighet förbryter sig mot landets ekonomiska intressen (om än icke mot dess
lagar), leder detta till att deras inkomstkällor förbättras genom att räntan
höjs. Men den högre räntan förstärker prishöjningarna. Speciellt gäller detta
på vissa områden av bostadsmarknaden. Men den höjer också kostnaderna
för de kapitalister som behöver låna pengar till investeringar. Detta slår hårt
mot mindre företag - inte minst inom jordbruket - som har stora skulder.
Den senaste räntehöjningen som regeringen låtit sätta in - i ett läge med
vikande investeringar och sysselsättning - kan med hänsyn härtill betecknas

Mot. 1980/81:1139

14

som en exempellös konjunkturpolitisk dumhet och en underkastelse under
det spekulativa och finansiella kapitalets intressen.

Regeringens politik ger upphov till en förstärkt inflation, även om
regeringen i ord påstår sig stå för inflationsbekämpning.

Program mot inflationen

Tendenser till inflation kommer att finnas under hela monopolkapitalismens
bestånd.

Kapitalet kommer att slåss för en så stor andel av produktionen som
möjligt så länge kapitalismen består, och det kommer därvid alltid att se
prisuppskörtning och inflation som en av sina metoder, riktad i första hand
mot de lönarbetande men jämväl också mot andra kapital.

De lönarbetande måste alltid till sitt försvar därför bedriva en aktiv och
offensiv lönekamp. Det går att öka lönerna på profiternas bekostnad. De
lönarbetande som ökar produktionen och förutsättningarna för ett materiellt
välstånd skall icke behöva få det sämre ställt. Tvärtom. Den aktiva
lönekampen måste drivas av de lönarbetande och deras fackliga organisationer.

Vad som kan göras i riksdagen är att resa krav vilkas förverkligande skulle
kringskära kapitalägarnas ekonomiska övertag och handlingsfrihet att för sin
spekulation öka sina tillgångar och förmögenheter på de arbetandes
bekostnad. Det är antiinflationspolitikens huvuduppgift.

I nuvarande ekonomiska och politiska situation måste följande krav ställas
i förgrunden i kampen mot inflationen och dess verkningar.

1. Prisstopp på alla nödvändighetsvaror. Prisstegringarna på nödvändighetsvarorna
har varit kraftiga på sista tiden. Redan i år har de ökat i
storleksordningen 4 %. Prisregleringslagen måste tillämpas så att de varor
som är nödvändiga för vanliga inkomsttagares försörjning prisstoppas. Detta
är en ekonomisk och fördelningspolitisk nödvändighet.

2. Tillbakavisande av regeringens politik att försvaga prisövervakningen,
reklamationsrätten och konsumentverksamheten. I en särskild motion till
detta riksmöte argumenterar vi mer utförligt för detta. I en tid då priserna
stiger kraftigt förvärrar regeringen tillståndet, och allt fler får det sämre
ekonomiskt genom att den slopar prisstopp på en rad livsmedel och
begränsar prisövervakningen och anmälningsplikten vid höjningar av priser.
Vidare försvagar regeringen betydligt konsumentverkets möjligheter att
fullgöra sina uppgifter som nu blir allt viktigare - och som har en varu- och
prismedvetenhetshöjande och därmed inflationsdämpande sida. Den planerade
försvagningen av konsumentskyddet och reklamationsrätten är att bl. a.
springa tvivelaktiga krafters ärenden.

3. Hyresstopp. Hyresstegringarna har varit stora och kommer att drabba
hårt också under det nu påbörjade året. Regeringen försämrar dessutom
bostadsbidragen, vilket kommer att göra kommande hyreshöjningar än mer

Mot. 1980/81:1139

15

kännbara. Hyresstopp i väntan på en ny och socialt inriktad bostadspolitik är
nödvändigt. I andra motioner till detta riksmöte tar vi också upp andra krav
som skulle sänka boendekostnaderna: prisstopp på byggmaterial, förbilligade
lån för allmännyttan osv.

4. Slopad moms pä mat. Argumenten för detta krav är välbekanta. Moms
på mat är i verklig mening en klasskatt. De som har låg inkomst använder en
större del av denna till mat och betalar således en större andel matmoms än
den som har en hög inkomst. I många länder har man insett det orimliga i att
det är skatt på det nödvändigaste. Man har därför befriat maten från moms
eller tillämpar lägre skattesats på livsmedlen. På grund av det statsfinansiella
läget måste matmomsen slopas etappvis under högst två år.

5. Ingrepp mot monopolistisk prissättning - skärpt monopollagstiftning.
Monopolismen är, som visats, en förutsättning för inflationen. Det är en
illusion att tro att de privatkapitalistiska monopolen skall ersättas med
kapitalistisk konkurrens, eftersom monopolen är konkurrensens resultat.
Den nuvarande monopollagstiftningen måste ge ökade möjligheter till
dekretering av företagens prissättning, ge ökad insyn och möjligheter att
förhindra och upplösa karteller. Särskilda åtgärder måste vidtas mot de
transnationella koncernerna, inhemska som utländska. Vägledande princip
för en ny monopollagstiftning bör vara, inte illusioner om den kapitalistiska
konkurrensen, utan att samhället skall ha ökad kontroll över näringslivet för
att bana väg för löntagarmakt och planhushållning.

6. Begränsning av den kommersiella reklamen. Reklamkostnaderna
uppgår till mångmiljardbelopp. De verkar prishöjande: det är i sista hand
konsumenterna som får betala. Det finns många exempel på onödig,
fördyrande reklam, på märkesstatus och på snobbprylar som blir dyra, inte
på grund av sin kvalitet utan på grund av smart marknadsföring. Konsumentupplysning
och information behövs, men mycket av reklamen är
onödig. Reklambeskattningen är ett steg i rätt riktning. Vilka åtgärder som
skall vidtas för att begränsa reklamen bör konkretiseras i särskild utredning.

7. Skärpt restriktivitet mot kapitalexport- angrepp på valutaspekulationen.
Miljardbelopp lämnar landet i olika former av kapitalexport och spekulativa
transaktioner över gränserna. Utlandsinvesteringarna måste dämpas och
industriutflyttningen stoppas. De rent spekulativa strömmarna av penningkapital
till utlandet har på senare tid antagit väldiga och samhällsekonomiskt
skadliga proportioner. Skärpta åtgärder måste vidtas mot dessa direkta
anslag mot den svenska valutan som bedrivs av storbolagen och andra
spekulanter. I en särskild motion till detta riksmöte ställer vi de krav som nu
måste uppfyllas i kampen mot denna spekulation.

8. Åtgärder mot den inhemska kreditspekulationen. Också inom landet
växer det spekulativa kapitalet mycket snabbt. En s. k. grå marknad har
uppstått, dit ockerräntor och lättförtjänta pengar lockat stora summor
penningkapital, som annars skulle kunna användas i produktiva syften.

Mot. 1980/81:1139

16

förlängningen ligger samhällelig kontroll över kreditströmmarna. Affärsbankerna
och kreditinstituten måste nationaliseras. Kredithandel och räntespekulation
hör till de inflationsdrivande krafterna.

9. Lågräntepolitik. Lågräntepolitiken, som en gång samlade en bred
enighet inom alla partier som förespråkade arbetar- och småföretagarintressen,
har sedan länge övergivits. Den högräntepolitik som nu bedrivs drabbar
breda skikt i samhället: många hyresgäster, konsumenter, småföretagare,
lantbrukare. Den stimulerar inflationstendenserna. Den bör överges till
förmån för en konsekvent lågräntepolitik. Den senaste diskontohöjningen
illustrerar vilka intressen höga räntor tjänar. Spekulanter försämrar landets
valutaställning. För att denna samhällsekonomiska sabotageverksamhet
skall minska avlönas spekulanterna med än högre ränta.

10. Åtgärder mot mark- och fastighetsspekulation. Trots dets. k. markvillkoret,
ändringar i expropriationslagstiftningen och införandet av kommunal
förköpsrätt florerar fortfarande tomtjobberiet. Markspekulationen är,
liksom andra monopolistiska priser, inflationsdrivande. Spekulationen i
fastigheter blir allt grövre. Den drabbar hyresgästerna såväl ekonomiskt som
i form av vanvård av många fastigheter, vilka inköpts i spekulationssyfte.
Mark- och fastighetsspekulationen kan stoppas genom att all mark för
bostadsbebyggelse, industriella anläggningar m. m. överförs i kommunernas
eller statens ägo och genom att alla hyresfastigheter församhälleligas.
Samtidigt är det nödvändigt med en skärpt realisationsvinstbeskattning.
Detta skulle dämpa spekulationen inte bara i mark och fastigheter utan också
den spekulation som förekommer i konst, antikviteter och liknande. De
arbetsfria inkomster som spekulanterna skaffar sig genom sin spekulation,
vilken är en samhällsekonomiskt destruktiv verksamhet, måste minst
beskattas som arbetsinkomster.

Kombinationen av de åtgärder som finns sammanfattade under dessa tio
punkter skulle verksamt begränsa utrymmet för de inflationsdrivande
krafterna och främja en sundare samhällsekonomi och en rättvisare
fördelning.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående föreslås

att riksdagen beslutar att uttala sig för i motionen angivna riktlinjer
för kampen mot inflationen och hos regeringen begära förslag
om åtgärder i anledning därav.

Mot. 1980/81:1139

Stockholm den 24 januari 1981
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk)

GOTAB 66380 Stockholm 1981