om åtgärder mot inflationen
Motion 1979/80:345 av Lars Werner m. fl.
6
Motion
1979/80:345
av Lars Werner m. fl.
om åtgärder mot inflationen
Sammanfattning. I motionen visas att föreställningen att lönekostnaderna
skulle vara inflationens huvudsakliga drivkraft är en myt. Den villfarelsen
sprids medvetet i kapitalägarnas intresse. Den nya regeringen ger i
finansplanen ensidigt uttryck för denna mot de lönarbetande riktade
vanföreställning.
Inflationens orsaker står att finna i den moderna kapitalismens allmänna
utvecklingsdrag och kris. Dessa drag tvingar fram en stark kapitalackumulation.
Kapitalet, främst monopolen och storföretagen, försöker klara sitt
ackumulationsbehov genom att tillvälla sig en i förhållande till den egna
insatsen orättmätigt stor del av den samhälleliga produktionen. De har där
statens stöd. Inflationen riktar sig i första hand mot de lönarbetande. Då
kapitalet inte förmår åstadkomma direkta lönesänkningar angriper man de
arbetandes reallöner genom prisstegringar. Detta har i år ett anmärkningsvärt
entydigt stöd av regeringen.
Anti-inflationspolitikens huvuduppgift är att kringskära kapitalägarnas
ekonomiska övertag och prisuppskörtningar. I motionen anges i ett
tiopunktsprogram de krav som står i förgrunden:
1. Prisstopp på alla dagligvaror
2. Hyresstopp
3. Bort med momsen på mat
4. Ingrepp mot monopolistisk prissättning - skärpt monopollagstiftning
5. Begränsning av den kommersiella reklamen
6. Slut på gåvopolitiken till företagen
7. Skärpt restriktivitet mot kapitalexporten - dämpa utrikeslånandet
8. Lågräntepolitik
9. Åtgärder mot mark- och fastighetsspekulation
10. Skärpt realisationsvinstbeskattning
1. Prisutvecklingen
Under hela efterkrigstiden har inflationen varit vår ständiga följeslagare.
Under de senaste 30 åren har prisnivån stigit för varje år. Denna oavbrutna
inflation blir allt svårare och har på 1970-talet nått en nivå som måste
uppfattas som ett av de allvarligaste samhällsproblemen. Således steg
konsumentpriserna i Sverige under 1970-talet med inemot 10 % årligen,
vilket kan jämföras med drygt 4 % under 1950- och 1960-talen.
Mot. 1979/80:345
7
Dessa inflationsproblem är inget unikt för Sverige. Motsvarande utveckling
kan ses för hela OECD-området. Vi har att göra med en internationell
företeelse.
Det som gör situationen från politisk synpunkt än mera komplicerad är det
faktum att inflationen nu knappast dämpas under tider av lågkonjunktur.
Den egenskap som, utöver den snabba inflationen, karakteriserar 1970-talet
är låg ekonomisk tillväxt, stagnation. Kombinationen inflation-stagnation
(stagflation) stämmer dåligt både med ekonomernas föreställningsvärld och
med politikernas ekonomisk-politiska medel.
2. Regeringens politik
De senaste regeringarnas syn på inflationen har präglats av samma
tvekluvenhet som de ledande nationalekonomernas. Å ena sidan hjälper de
stigande priserna till att hålla uppe vinsterna, vilket ses med tillfredsställelse
med tanke på kapitalackumulationen - investeringarna. Å andra sidan finns
risken att inflationen försämrar den internationella konkurrenskraften med
sjunkande export och försämrad bytesbalans som följd.
Politiskt har detta resulterat i att regeringarna varken kunnat eller önskat
några krafttag mot inflationens verkliga orsaker. I stället har de gett
löntagarna skulden. Det höga kostnadsläget skylls på för höga löner, och
dessa får förklara både den enligt regeringen för låga vinstnivån och den
dåliga internationella konkurrensförmågan.
3. De arbetande är produktionens förutsättning
Det är de arbetande som svarar för produktionen. De som uppbär lön för
sin förmåga att arbeta omvandlar produktionsmedel till nya varor. Stålet
framställs, härdas och smids inte på fondbörsen eller i styrelserummen utan i
fabrikslokaler och smedjor av det arbetande folket. Spekulationer och
smarta affärer skapar inte en enda vara och inte ett enda värde och därför ej
heller någon vinst. Arbetet är grunden för varuproduktionen och alla
bytesvärden i samhället och därmed också för vinsten.
Då ju arbetet är själva produktionen är det orimligt att se det som en
kostnad för produktionen. Givetvis måste en del av det som produceras
förbrukas av dem som arbetar. Sett från den samhälleliga produktionens
synpunkt skulle de arbetandes löner kunna utgöra en kostnad endast om de
förbrukade större värden än sitt värdetillskott.
Det är endast från kapitalägarnas synpunkt som lönen betraktas som en
kostnad. För kapitalisten finns en konflikt mellan den egna vinsten och det
man måste betala för dem som utför själva produktionen. Ett av de viktigaste
medlen för att öka vinsten är att pressa tillbaka lönerna.
Allt det de arbetande producerar används inte för deras egen försörjning
och reproduktion. Kapitalägarnas konsumtion, nyinvesteringar, förvaltning.
Mot. 1979/80:345
8
delar av distributionen, nyfonderingar, statsmaskineriet - allt detta har den
materiella produktionen som sin förutsättning. Människorna lever inte vare
sig av reklamslogans eiler av att fylla i blanketter. De lever av produktionen.
4. Kapitalisterna behövs inte
Många människor arbetar inom områden som inte direkt bidrar till
produktionen men som ändå är nödvändiga för produktionen eller för de
direkta producenterna. Deras försörjning är en nödvändig kostnad för
produktionen.
Kapitalister behövs inte för produktion av nyttigheter. De utgör en barlast
på produktionen liksom de skikt i samhället som upprätthåller funktioner
utanför produktionen för att bevara dennas kapitalistiska karaktär.
Hela den kapitalistiska profiten med dess olika former och användningar
vilar på produktionen som en kostnad, och detta oavsett om kapitalisterna
använder delar av sin profit på ett för andra nyttigt sätt eller ej. Medan
ersättningen åt arbetskraften är nödvändig för att produktionen skall kunna
återupprepas, är en nyinvestering, dvs. kapitalackumulation eller produktionstillväxt,
inte nödvändig på samma sätt. Produktionen kan upprepa sig i
samma skala. Detta är emellertid inte möjligt vid kapitalistisk produktion.
Denna måste expandera. Kapitalister använder delar av sina vinster till
kapitalackumulation därför att de tvingas därtill. Annars skulle de slås ut ur
marknaden av andra kapitalister.
5. Inflationens orsaker
För att rätt kunna bekämpa inflationen måste man söka dess verkliga
orsaker. Det som gör detta svårt är att det kan finnas flera olika orsaker som
samverkar med varandra och att dessa orsaker spelar olika stor roll vid olika
tillfällen.
Det kan exempelvis vara så att det råder en allmän varuknapphet beroende
på att konjunkturerna snabbt förbättrats utan att produktionskapaciteten
hunnit utvecklas lika snabbt. Efterfrågan på många områden tenderar att
överstiga tillgången. De som har varor att sälja utnyttjar tillfället att höja
priserna, och en allmän inflation bryter ut.
En sådan förklaring till inflationen är emellertid otillräcklig. Priserna
stiger även när sådan varuknapphet inte är aktuell. För att förstå orsakerna
härtill måste man se närmare på hur kapitalismen fungerar i dag.
Kapitalisterna har i en strävan att bibehålla eller utvidga sina kapital
tvingats till en ständig expansion. I konkurrensen med andra måste man
försöka lägga beslag på en så stor del av värdet av den samhälleliga
produktionen som möjligt. I denna strävan uppfattas, som tidigare konstaterades,
lönerna som en ren kostnad. Man ser en möjlighet att öka profiterna
på lönarbetarnas bekostnad.
Mot. 1979/80:345
9
Det går emellertid inte utan vidare att klara detta. Den organiserade
arbetarklassen bjuder motstånd. Förlängning av arbetsdagen eller direkt
lönenedpressning är svåra att driva igenom. Intensifiering av arbetstakten
sker dagligen, men även här motverkas kapitalisternas önskan om högre
profiter av den aktiva lönekampen.
Med framväxten av monopolen, som på ett mera uppenbart sätt skaffat
kontroll över prissättningen, har kapitalisterna funnit en annan metod att
öka profiterna. De höjer priserna. På så sätt minskar de det reella värdet av
de löner som betalas ut och tillägnar sig en större del av produktionen.
Denna prishöjarpolitik kan genomföras därför att priskonkurrensen i hög
grad satts ur spel. Ett eller några få storföretag dominerar de flesta
varumarknader såväl i Sverige som i de flesta andra utvecklade kapitalistiska
stater. Storföretagen är prisledare och kontrollerar marknaderna så att de
relativt självständigt kan sätta sin priser. Sinsemellan konkurrerar man inte
med hjälp av priser utan med marknadsföring och reklam.
En marknad av det här slaget fungerar på ett sätt som är av fundamental
betydelse för utvecklingen av inflationen. Det är flera olika grunddrag som
samverkar. För det första är samtliga företag ovilliga till en prissänkning. En
sådan kan väcka konkurrenternas misstankar att man vill starta ett priskrig,
vilket kan bli förödande för hela branschen. För det andra har man utvecklat
en teknik för att vid behov höja priserna. Ofta går en prisledare i spetsen
varvid de andra följer efter. För det tredje försöker man med i stort sett alla
till buds stående medel (utom priskonkurrens) framhäva sitt eget varumärkes
förträfflighet.
På den här typen av marknad finner vi bränslet till en rejäl inflationsbrasa.
En allt större del av företagens kostnader utgörs av improduktiv verksamhet
såsom reklam o. d. Att konsumenterna tvingas betala ser man till genom att
höja priserna.
Den enda begränsningen för prishöjningarna är konsumenternas köpkraft.
Den begränsningen försöker man övervinna genom att satsa ännu
mera reklampengar. Man måste marknadsföra sin produkt inte bara i
konkurrens med andra likartade produkter utan också med alla andra varor
av olika slag. Ju onödigare en vara är för konsumenten, desto större besvär
och för det mesta också mer pengar kostar det att övertyga honom eller
henne att han/hon behöver den framför nyttigare ting.
Monopol eller monopolliknande marknadsformer är dominerande i den
kapitalistiska industrivärlden. Det är via en förståelse av hur monopolen
fungerar i en ekonomi som man kan få grepp om skeendet och styra i en
annan riktning. Den ekonomiska politiken är inte betjänt av nationalekonomernas
drömvärld av fullständig konkurrens som inte ens var verklig då den
skapades på 1800-talet.
Det är inte längre så att en minskad försäljning orsakar prisfall. Nej, i
stället höjer man priserna för att få utrymme för reklamsatsningar och ökade
försäljningsansträngningar. På så vis pressas löntagarnas reella köpkraft
Mot. 1979/80:345
10
tillbaka samtidigt som en allt större del av produktionen blir en improduktiv
tjänsteproduktion. Stagnationen i de produktiva delarna av ekonomin går
hand i hand med stigande priser. Stagflationen är tecknet på den
monopolkapitalistiska ekonomins kris.
Till de ovan beskrivna fundamentala orsakerna till inflationen kommer
den effekt som förväntan om inflation drar med sig. Löntagarna måste
försvara sin köpkraft genom krav på löneökningar, men vad värre är:
spekulation i inflation börjar uppträda. Kapitalisterna ser möjligheter att
skapa vinster direkt i distributionssfären. Det gäller att hitta de varor som
kommer att stiga mest i pris, köpa billigt och sälja dyrt. Konstlade marknader
uppträder för konst, antikviteter, diamanter etc. Kapitalet dras bort från
produktionssfären och satsas i spekultionen. Inflationen späds på samtidigt
som stagnationstendenserna förstärks genom att det s. k. riskvilliga kapitalet
inte investeras i produktionen.
6. Statens roll för inflationen
Koncentrationen av kapital, det ökade trycket på de arbetande och
utslagningen, de allt djupare strukturella problemen i ekonomin ställer på
olika sätt allt större krav på statsapparaten. Denna får bekosta en växande
infrastruktur. Den får mobilisera ständigt ökande resurser till vård och
rehabilitering av utslagna, till beredskapsarbeten och omskolning av
arbetslösa. Den får satsa alltmer för att dämpa den regionala och
branschmässiga obalansen. Dess administration och våldsmaskineri sväller.
Dessutom används den som en medhjälpare åt kapitalet att ragga upp
riskvilligt kapital och omfördela de samhälleliga tillgångarna till kapitalets
fördel.
Den växande statsappraten är ett resultat av skärpningen av kapitalismens
motsättningar. Dess växt dikteras av behovet att dämpa eller skyla över dessa
motsättningar, men bidrar samtidigt till deras skärpning. Statsapparaten
vilar på produktionen och kommer i motsättning till kapitalets anspråk på
vidgad kapitalackumulation.
Denna motsättning yttrar sig i en reaktionär propaganda mot ”den
växande offentliga sektorn”. Man vänder sig därvid i första hand mot andra
delar än de som direkt gynnar kapitalackumulation. Kommunernas verksamhet
i form av äldreomsorg, barnomsorg, kulturaktiviteter m. m. anses
öka alltför snabbt i omfattning.
I kampen mellan storföretagen om löntagarnas begränsade köpkraft
uppfattas kommunalskatten som en black om foten. Bakom denna propaganda
ställer regeringen upp. Discokulturens onyttigheter måste av omsorg
om kapitalackumulationen gå före barnomsorgen!
Det sätt på vilket statsapparaten finansieras bidrar direkt till inflationen.
Mervärdeskatten har en direkt prishöjande effekt och drabbar dessutom
låginkomsttagare och barnfamiljer extra hårt.
Mot. 1979/80:345
11
För att locka riskvilligt kapital höjs räntorna, vilket ytterligare förstärker
prishöjningarna i synnerhet på hyresmarknaden, vilket även det främst
drabbar låginkomsttagare och barnfamiljer.
Regeringens politik ger dels upphov till en direkt förstärkning av
inflationen, dels till en omfördelning av inflationens bördor till nackdel för de
ekonomiskt svaga i samhället.
Den borgerliga regeringen säger visserligen att inflationen skall bekämpas,
men menar uppenbarligen inte detta. Problemet för regeringen är inte
inflationen som sådan, utan de effekter den kan få på utrikeshandeln.
Regeringen har alls inget emot att företagens vinster ökas, det sägs
uttryckligen i finansplanen. Man ser dock som sitt ansvar att inflationen inte
äventyrar en annan del av vinsterna, nämligen de från exporten.
Det gör man på två sätt, dels genom direkta subventioner till exportföretagen,
dels genom att backa upp arbetsgivarnas propaganda mot löneökningar.
Det senare kallar man inflationsbekämpning med motiveringen att
prishöjningarna orsakas av för höga löner.
7. Program mot inflationen
Om kampen mot inflationen skall ha någon verklig och långsiktig verkan
måste den föras utifrån rakt motsatta utgångspunkter. Tendenser till
inflation kommer i och för sig att finnas under hela monopolkapitalismens
bestånd. Kapitalet kommer att slåss för en så stor andel av produktionen som
möjligt så länge kapitalismen består, och det kommer därvid alltid att se
prisuppskörtning och inflation som en av sina metoder, riktad i första hand
mot de lönarbetande, men jämväl också mot andra kapital.
De lönarbetande måste alltid till sitt försvar därför bedriva en aktiv och
offensiv lönekamp. Det går att öka lönerna på profiternas bekostnad. De
lönarbetande som ökar produktionen och förutsättningarna för ett materiellt
välstånd skall icke behöva få det sämre ställt. Tvärtom. Den aktiva
lönekampen måste bedrivas av de lönarbetande och deras fackliga organisationer.
Vad som kan göras i riksdagen är att resa krav vilkas förverkligande
skulle kringskära kapitalägarnas ekonomiska övertag och handlingsfrihet att
för sin spekulation öka sina tillgångar och förmögenheter på de arbetandes
bekostnad. Det är antiinflationspolitikens - i verklig mening - huvuduppgift.
Följande krav måste stå i förgrunden i kampen mot inflationen och dess
verkningar:
1. Prisstopp på alla dagligvaror. Dagligvarorna är de varor som tar allt
större andel av konsumtionen ju lägre konsumentens inkomst är. Dagligvarorna,
särskilt livsmedlen, har varit hårt drabbade av prisuppskörtning. I en
särskild motion ställs kravet att prisregleringslagen skall tillämpas så att
priserna på alla dagligvaror stoppas.
2. Hyresstopp. Hyreshöjningarna har varit mycket kraftiga under år
Mot. 1979/80:345
12
1979. Trots hyresbidrag tar boendekostnaden en orimligt stor del av de
arbetandes inkomster. Den fortsatta övergången till ”bruksvärdering”
kommer att stimulera fram nya hyresökningar. Fastighetsägarna, markspekulanterna,
bankkapitalet, byggnadsämnes- och byggkapitalet ökar sina
profiter på höghyrespolitiken. I en särskild motion ställer vi därför kravet om
hyresstopp.
3. Bort med momsen på mat. De indirekta skatterna, som numera utgör en
övervägande del av statens inkomster, är regressiva, dvs. deras relativa tyngd
är störst för lägre inkomsttagare. Särskilt gäller detta mervärdeskatten på
livsmedel. Främst måste momsen på mat bort, i första hand genom ett direkt
slopande av skatten, i andra hand genom att motsvarande summa används
för subventioner i syfte att hålla nere priserna framför allt på baslivsmedel.
4. Ingrepp mot monopolistisk prissättning. Monopolismen är, som visats,
en förutsättning för inflationen. Det är en illusion att de kapitalistiska
monopolen skall kunna ersättas med kapitalistisk konkurrens, eftersom
monopolen är konkurrensens resultat. Den nuvarande monopollagstiftningen
måste överarbetas så att ökade möjligheter ges för dekretering av
företagens prissättning. Särskilda åtgärder måste också vidtas mot de
multinationella företagen.
5. Begränsning av den kommersiella reklamen. Reklamkostnaderna
verkar direkt prishöjande. Det handlar här om mångmiljardbelopp. Det
finns många exempel på såväl onödig som fördyrande reklam och märkesstatus.
T. o. m. inom läkemedelsförsäljningen, som i detaljledet är förstatligad,
förekommer en uppskörtning. Läkemedel med samma substanser säljs
till mycket varierande priser under olika namn och utseende, tack vare bl. a.
reklam-PR. Reklambeskattningen var ett steg i rätt riktning, men otillräckligt.
Hur reklamen skall minskas bör konkretiseras av en särskild utredning.
6. Slut på gåvopolitiken till företagen. Gåvorna till företagen påstås vara
motiverade av sysselsättningspolitiska eller andra skäl. Det enda säkra
resultatet av dessa transaktioner är emellertid subventioner som förbilligar
kapitalet och således ökar kapitalisternas tillgångar. Gåvorna till företagen
är således ett omedelbart och öppet uttryck för den inkomstöverförande
politiken till kapitalets fromma. Genom att de ökar såväl företagens
spekulationsmöjligheter som skatterna för de arbetande verkar gåvorna
också inflationsdrivande.
7. Skärpt restriktivitet mot kapitalexport - dämpa utrikeslånandet. I en
särskild motion ställs förslag om skärpt restriktivitet mot kapitalexport.
Under hela 1970-talet satsade svenska kapitalister årligen miljardbelopp i
investeringar utomlands, allt enligt en officiell statistik som sannolikt grovt
underskattar de investerade beloppens verkliga storlek. Samtidigt uppvisas
stora problem såväl för den svenska valutan som för valutareserven, och
skuldsättningen växer. Den utrikes upplåningen väntas nu sätta nya rekord.
Mot. 1979/80:345
13
Detta kan och måste dämpas, då det är en direkt inflationsdrivande
verksamhet. Kapitalexporten visar att det finns tillgångar som kan mobiliseras
för landets behov.
8. Lågräntepolitik. Lågräntepolitiken, som en gång samlade en bred
enighet inom alla partier som förespråkade arbetar- och småföretagarintressen,
har övergivits. Högräntepolitiken, som nu bedrivs, drabbar hyresbetalare
och småföretagare. Den stimulerar inflationstendenserna. Den bör
därför överges till förmån för en konsekvent lågräntepolitik.
9. Åtgärder mot mark- och fastighetsspekulationen. Trots det s. k.
markvillkoret, ändringar i expropriationslagstiftningen och införandet av
kommunal förköpsrätt florerar fortfarande tomtjobberiet. Markspekulation
är inflationsdrivande - liksom andra monopolpriser. Spekulationen i
fastigheter blir samtidigt allt grövre. Den drabbar hyresbetalare såväl
ekonomiskt som i form av vanvård av många fastigheter, som inköpts i
spekulationssyfte. Mark- och fastighetsspekulationen kan stoppas genom att
all mark för bostadsbebyggelse, industriella anläggningar m. m. överförs i
kommunernas eller statens ägo och genom att alla hyresfastigheter församhälleligas.
10. Skärpt realisationsvinstbeskattning. De inkomster som görs genom
spekulation i konst, antikviteter, frimärken etc. måste beskattas. De
arbetsfria inkomster man skaffar på det här sättet får inte särbehandlas, i
synnerhet som den här verksamheten är direkt destruktiv för samhällsekonomin.
Hemställan
Med hänvisning till ovanstående föreslås
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändiga åtgärder-vid sidan om kravet
på skärpt monopollagstiftning - i kampen mot inflationen.
Stockholm den 17 januari 1980
LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk) C-H. HERMANSSON (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)
KARIN NORDLANDER (vpk) TOMMY FRANZÉN (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)
