om åtgärder mot havsföroreningar

Motion 1980/81:588 av Bengt Silfverstrand m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

14

Motion

1980/81:588

av Bengt Silfverstrand m. fl.
om åtgärder mot havsföroreningar

Hittills har vi trott att havet och kusterna tål vad som helst - att de varit en
ändlös soptunna. Så säger en av de intervjuade i tidningen Arbetets för kort
tid sedan publicerade och mycket uppmärksammade artikelserie ”Hotet mot
havet”.

Men på samma sätt som all annan natur har havet, trots sin oändlighet, en
begränsad förmåga att tåla mänsklig påverkan. Av de påfrestningar vi
människor utsätter havet för är dess bättre de flesta läkbara. I takt med att
havet får ta emot allt större mängder av olika föroreningar ökar emellertid
risken för skador som kanske aldrig kommer att kunna återställas. Havet är
en resurs. Vi har i många år kallat det vår framtida kornbod. På samma gång
gör vi allt vi kan för att denna förhoppning skall grusas. Samtidigt som vårt
utnyttjande av havet på ett icke konventionellt sätt ökar, t. ex. genom den
begynnande akvakulturen, motarbetar vi detta resursutnyttjande när vi
förorenar vattnet,

Under många år var uppmärksamheten mot vattenföroreningar i hög grad
koncentrerad till sötvattnet. Inte obetydliga insatser har gjorts för att
begränsa igenväxning av sjöar och vattendrag. I dag riktas blickarna mot
havet, som uppenbarligen nått gränsen för vad det kan bära av föroreningar.

Flera forskare har på senare tid varnat för allt allvarligare hot mot
bottenfaunan. Laholmsbukten, som i den fysiska riksplaneringen klassificerats
som riksintresse för friluftslivet, är ett av de havsområden som kommit
särskilt i blickpunkten. Redan 1974 upptäcktes massförekomst av grönalger i
Laholmsbukten.

1976 presenterade Nordiska jordbruksforskares förening en undersökning
som visade att drygt hundratalet jordbruk inom Stensåns s. k. nederbördsområde
bidrog med stora kväveutsläpp i ån. 1977 uppmättes i strandzonen
utanför Båstad och vid Stensåns mynning anmärkningsvärt höga koncentrationer
av nitrat och nitrit.

Sommaren och hösten 1980 har samma problem uppenbarats i en annan
skepnad. Syrebrist i bottenvattnet har medfört en omfattande utslagning av
bottendjuren. I stället för grönalger har mikroskopiska planktonalger
uppträtt i massor. Övergödning av havet anses allmänt vara orsaken till
problemet. Utsläppen av näringsämnen stimulerar algtillväxten och den
bildade biomassan förbrukar syret vid nedbrytningen. I Laholmsbukten finns
tre närsaltstillflöden: Öresund, åarna som mynnar ut i bukten och
avloppsutsläppen. Det är troligt att alla tre källorna samverkar, men det

Mot. 1980/81:588

15

viktiga är att de alla är en följd av för stora utsläpp från människan.

Enligt fiskeristyrelsen har syrgassituationen i stora delar av främst södra
och västra Östersjön visat en tydlig försämring sedan maj-juni 1980. Problem
som liknar bottendöden i Laholmsbukten uppmärksammades i fjol både i
Gullmarsfjorden och i fjordsystemet öster och norr om Orust.

Gullmarn är Sveriges enda större tröskelfjord med ett mycket artrikt delvis
unikt - djurliv. Den är en viktig uppväxtplats för flertalet av de
fiskarter som fångas längs västkusten och har betydelse för västkustfisket i
stort.

Massförekomst av växtplankton, tillhörande gruppen dinoflagellater,
upptäcktes på sensommaren 1980 också i Öresund. I Skälderviken har
förekomsten av döda bottendjur varit påtaglig såväl 1979 som 1980. Här har
man även för första gången fångat döda eller döende hummer i tinor.

Problemen 1980 är allvarliga ur flera synpunkter. För det första har fisket
drabbats genom uteblivna fångster. Preliminära rapporter talar om en
sjuttiofemprocentig minskning av fångsterna. För det andra är området som
uppväxtplats för fisk skadat för en lång tid genom att bottendjuren slagits ut.
För det tredje är massförekomsten av de mikroskopiska algerna, dinoflagellaterna,
en helt ny företeelse i svenska vatten. Överallt i världen ökar
dinoflagellatblomningarna och orsakar omfattande skador.

Den effekt som konstaterades i Laholmsbukten, dvs. syretäring i mycket
stor skala, orsakade t. ex. 1976 i USA skador som uppskattas till ca 200 milj.
kr. Vad som är ännu värre är att åtskilliga arter av dinoflagellaterna är
giftproducerande. Det finns alltså en risk att kommade massförekomster kan
drabba oss ytterligare.

I sjöar av begränsad storlek kan man i regel företa restaurering, men när
det gäller havet är detta knappast möjligt. De åtgärder som kan sättas in här
måste således vara av förebyggande karaktär.

I de särskilt drabbade kustområdena, t. ex. delar av västkusten och kanske
alldeles speciellt i Laholmsbukten, är omedelbara insatser påkallade för att
förhindra ännu större skadeverkningar.

Ett åtgärdsprogram för långsiktig hushållning med havets resurser bör
snarast möjligt utarbetas på regeringens initiativ. Målsättningen för arbetet
måste vara att vidta åtgärder som motverkar en ökad föroreningsbelastning
och att successivt minska befintliga utsläpp, i första hand i de mest belastade
delarna.

De åtgärder som utan dröjsmål måste genomföras är följande:

1. Sammanställning och utvärdering av de forskningsrapporter och
undersökningar som redan föreligger från berörda områden.

2. Utvärdering av jord- och skogsbrukets gödsling och dess konsekvenser
för havsmiljön. Avsevärda mängder av gödslingen urlakas i markerna och
förs ut i havet, där den stimulerar algtillväxten, vilket varit särskilt påtagligt
ett så regnrikt år som 1980.

3. Upprättande av kontrollsystem med täta provtagningar längs västkus

Mot. 1980/81:588

16

ten under den tid då det är aktuellt med dinoflagellatblomningar. Vid
katastrofen 1980 togs de första proverna i november, trots att fiskarna slog
larm redan i augusti.

4. Ökade forskningsresurser. Forskningen beträffande det ekologiska
samspelet ligger på den marina sidan långt efter landsidan. Västerhavet är i
många avseenden betydligt mindre utforskat än Östersjön. Sverige intar över
huvud taget en ytterst blygsam position på havsforskningens område.
Forskarna lever många gånger i en otrygg tillvaro. I allmänhet arbetar t. ex.
marinbiologerna på tidsbegränsade projekt, som upphör i och med att
anslaget förbrukats. Särskilda resurser bör tilldelas specialinriktad dinoflagellatforskning
med syfte att klarlägga vilka faktorer som utlöser massutveckling,
giftproduktion hos svenska arter m. m.

De kostnader som uppkommer för enskilda och samhälle som en följd av
en alltmer förorenad havsmiljö, bl. a. minskade fiskefångster, bör ställas i
relation till forskningsinsatserna.

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående behovet av åtgärder för att skydda
havsmiljön.

Stockholm den 20 januari 1981

BENGT SILFVERSTRAND (s)
MAJA BÄCKSTRÖM (s)

LARS SVENSSON (s)

OWE ANDRÉASSON (s)

P. O. HÅKANSSON (s)
EVERT HEDBERG (s)
KARL-ERIK SVARTBERG (s)

GOTAB 66289 Stockholm 1981