om åtgärder mot drogmissbruket

Motion 1979/80:1885 av Lars Werner m.fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

6

Motion
1979/80:1885

av Lars Werner m.fl.
om åtgärder mot drogmissbruket

Inledning

Alkohol är den utan jämförelse vanligaste drogen med omkring fem
miljoner konsumenter och minst 300 000 - kanske en halv miljon - som får
allvarliga skador.

Antalet missbrukare av tung narkotika beräknas till mellan 10 000 och
20 000. Narkotikan har en nyckelroll som motor i ekonomisk brottslighet och
svår kriminalitet.

Läkemedelsberoende är på många sätt det dolda missbruket i dagens
Sverige. Antalet personer som är läkemedelsberoende uppgår förmodligen
till flera tiotusental. Varje år konsumeras 300 miljoner dygnsdoser lugnande
mediciner och sömntabletter. Varje år dör ett tusental personer i tablettförgiftning
(ofta i kombination med alkohol). Antalet som förs till sjukhus av
samma orsak men överlever är fem till tio gånger så stort. Läkemedelsberoendet
är en biverkan som en väletablerad industri gör goda extra profiter
på.

Vi ser orsakerna till drogberoende och drogmissbruk främst i den
ekonomiska strukturen. Otrygghet, hets och stress i arbetslivet samt
utslagningen ur produktionen av allt fler skapar grund för drogmissbruk.
Samtidigt finns ett betydande kapitalintresse som gör profit på olika droger.
Alkoholintressen, läkemedelsindustri och narkotikahandel omsätter mångmiljardbelopp.
Drogmarknaden och de krafter som styr den är ett hinder
både för effektiv lagstiftning och för att de lagar som finns skall kunna
tillämpas effektivt.

Drogproblemen måste angripas på flera olika nivåer, jämsides med att
man bekämpar de sociala missförhållanden som är drogbrukets grogrund.
Kampen mot droger förutsätter kamp mot arbetslöshet, dåliga bostadsförhållanden
och utslagningsprocessen i skola och arbetsliv. Man måste angripa
profitintressena och de profiter dessa skapar på drogmarknaden samt söka
minska tillgången på droger. Kampen mot droger måste samordnas med
kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

Alkoholfrågan som folkhälsoproblem

Under senare år har alkoholfrågan uppmärksammats som ett internationellt
folkhälsoproblem. Detta synsätt ligger till grund för en rad WHOdokument
som publicerats under senare år. På svenska har nyligen utgivits
rapporten Alkoholpolitik och folkhälsa (Kettil Bruun m. fl., Sober förlag
1979).

Mot. 1979/80:1885

7

Allt fler belägg har framkommit för att alkohol är en dominerande orsak
till sjukdom och förtidig död.

Enligt en uppskattning som nyligen gjorts av en arbetsgrupp för
framtidsinriktad forskning (Liv och hälsa Carlsson m. fl., Liber förlag 1979)
kan man räkna med att mellan en tredjedel och hälften av all sjuklighet i
Sverige har samband med alkohol.

En tredjedel av alla akuta jourfall inom kroppssjukvården har ett direkt
samband med alkohol. Var femte inneliggande patient inom medicin och
kirurgi kan antas lida av alkoholframkallade sjukdomar. Den sammanlagda
vårdkostnaden för alkoholskador kan beräknas ligga i storleksordningen fem
miljarder kronor om året. Ändå kan man ställa frågan, om inte de viktigaste
effekterna på vårdapparaten är den försämrade arbetsmiljön och försvårandet
av en rationell sjukvårdsplanering.

Antalet förtidiga dödsfall som betingas av alkohol uppskattas till omkring
6 000 per år. För en rad dödsorsaker som har samband med alkohol exempelvis
levercirrhos - finner man ett direkt samband mellan dödstalen
och den totala alkoholkonsumtionen.

Detta samband råder också i Sverige och kan beläggas av utvecklingen
under 1900-talet. Under de senaste decennierna har dödstalen i levercirrhos
och en rad andra alkoholframkallade sjukdomar ökat mycket snabbt. Av
växande betydelse är kombinationsförgiftningar mellan alkohol och tabletter.
Denna typ av förgiftningar är en ytterst vanlig orsak till plötslig död bland
yngre missbrukare.

Det finns en rad hållpunkter för att såväl dödlighet som sjuklighet bland
storförbrukare av alkohol har ökat mycket kraftigt. En person som i
20-årsåldern har utvecklat ett tungt alkoholmissbruk har bara 35 % chans att
få uppleva sin 50-årsdag. Dödstalen är så höga att de påverkar den totala
dödligheten bland män i alla åldersgrupper mellan 20 och 60 år. Utvecklingen
mot en stigande medellivslängd har brutits, och särskilt i storstadsområdena
ökar dödstalen kraftigt bland yngre och medelålders män. Alkoholframkallade
dödsfall är en dominerande faktor bakom detta.

Andra typer av alkoholskador

Alkohol är en viktig bakgrundsfaktor vid våldsbrott. Åtminstone 80 % av
dessa brott begås av alkoholpåverkade personer. Därtill bör läggas åtskilliga
fall av kvinnomisshandel, som inte kommer till polisens kännedom.

Mer än hälften av alla som drunknar och en tredjedel av alla som
trafikdödas är alkoholpåverkade. Alkohol är en viktig faktor bakom
bränder. De flesta s. k. sängrökare är alkoholpåverkade eventuellt i
kombination med tabletter.

Alkohol finns i allmänhet med i bilden vid vandalisering och våld på
offentliga platser. Den brottslighet som har samband med ökande alkoholoch
narkotikaförbrukning är en viktig pådrivande faktor bakom den enorma

Mot. 1979/80:1885

förstärkning av polis och privata vaktbolag som skett under det senaste
decenniet.

Den drogframkallade kriminaliteten utnyttjas av reaktionära grupper till
att driva en onyanserad propaganda för lag och ordning och genomföra
repressiva åtgärder som riktar sig mot arbetarklassen. Den utnyttjas också i
syfte att splittra arbetarklassen och särskilja dem som slagits ut från dem som
är kvar i produktionen.

Alkoholskador står för ett betydande produktionsbortfall - i storleksordningen
tio miljarder kronor per år. I ett kapitalistiskt samhälle är dock denna
typ av beräkningar ganska teoretisk, eftersom det knappast är sannolikt att
samtliga som slås ut ur produktionen i samband med alkoholmissbruk skulle
kunna beredas jobb om de slutade supa.

Passivisering - droger och utslagning

Trots att alkohol och andra droger är ett direkt fysiskt hot mot breda
befolkningsskikt är det ändå befogat att se passiviseringen som den
allvarligaste skadeverkningen av droger.

Droger underlättar i hög grad den utslagningsprocess som avlägsnar stora
delar av arbetarklassen från såväl arbetslivet som klasskampen.

Särskilt allvarlig är denna effekt när den drabbar ungdomar som i allt högre
grad slås ut redan i skolan. Drogkulturen ingår här i en kommersiell
ungdomskultur - ett borgarklassens effektiva vapen mot organiserat fackligt
och politiskt arbete bland ungdomar.

Droger jämte det faktum att man sjukskriver och förtidspensionerar bort
arbetslösheten är en avgörande förklaring till att en arbetslöshet på över en
halv miljon människor accepteras utan några större organiserade protester.

Droger har en aktiv och självständig roll i utslagningsprocessen och
underlättar i hög grad att människor förs ut ur produktionen. Utslagning,
långvarig sysslolöshet, minskat ansvarstagande, sjukrollen och minskad
social kontroll stärker beroendet av såväl alkohol som lugnande mediciner.
En mycket hög andel av förtidspensionärer och långtidssjukskrivna har
drogproblem. Detta gäller särskilt medelålders och yngre män i storstadsområdena.
Nerdrogning innebär i allmänhet att man passivt accepterar
rollen som utslagen och inte tar upp någon kamp för att förändra sin
situation.

Däremot är det inte riktigt att hävda att utslagning från arbetslivet är den
enda eller ens den dominerande orsaken till bruk och missbruk av droger.
Högkonsumtion av alkohol och alkoholberoende förekommer i lika hög
utsträckning bland människor som är socialt välintegrerade som bland dem
som slagits ut. Däremot får drogbruket mycket svårare följder när det
kombineras med utslagning.

Mot. 1979/80:1885

9

Drogmarknaden

Från arbetarklassens synpunkt är droger fiender i kampen, något som
berövar klassen värdefulla kamrater och kampmoral, något som mystifierar
utslagningsprocessen och gör den till en tummelplats för terapeuter i stället
för ett föremål för politisk kamp.

Från kapitalistklassens synpunkt är droger något som bidrar till att dölja
sociala missförhållanden och därmed också bidrar till att konservera
kapitalets makt.

Droger är något kapitalet tjänar pengar på - både direkt och indirekt.

Den bästa förklaringen till drogbruk ger marknadsteorin. I ett kapitalistiskt
samhälle är droger en vara som köps och säljs och en källa till profiter.
Från kapitalets synpunkt är det i princip samma historia att lansera mellanöl,
amfetamin och heroin som att lansera skateboards, hamburgare eller
Travolta. I samtliga fall rör det sig om produkter som förses med en
ideologisk överbyggnad i form av flumkultur och passivitet.

Från kapitalistisk synpunkt har droger det försteget framför andra varor
att de skapar beroende hos konsumenterna och därigenom en långsiktig
efterfrågan och profit.

Att profiterna samtidigt är blodspengar oroar ingen kapitalist så länge
procentsatsen är tillräckligt hög.

Att vinsterna tas hem på ett olagligt sätt är också till föga bekymmer för
kapitalet. De som tjänar de verkligt stora pengarna är inte samma individer
som tar de stora riskerna. När det gäller alkohol och mediciner kan ju också
det mesta av hanteringen ske inom lagens råmärken.

En del av drogmarknaden är förbunden med en omfattande brottslighet snatterier,
inbrott, svarta och grå affärer. Från kapitalistisk synpunkt är detta
snarast något som höjer cirkulationstakten i ekonomin. Arbetarklassen får
stå för fiolerna i form av höjda priser och dyrare försäkringspremier. Det är i
allmänhet de sämst ställda som drabbas värst av inbrott och annan
kriminalitet.

Synen på drogbruket som ett marknadsfenomen ger också en vägledning
till vilka åtgärder som är de mest effektiva när det gäller att påverka
användningen av droger.

Det är helt klart att åtgärder som syftar till att påverka attityden till droger
hos enskilda konsumenter i allmänhet kommer att misslyckas. Inte heller på
detta område gäller den liberala tesen om den upplyste, självständige
konsumenten som fritt säger nej till Travolta, dåliga TV-program eller
hamburgare.

Två ting som har bidragit till att mystifiera drogproblemet är sjukdomsteorin
och symtomteorin. Dessa två teorier har gjort att drogproblem har
kommit att ses som vård- och terapiproblem snarare än som en angelägenhet
för arbetarklassens politiska, ideologiska och ekonomiska kamp.

Visst blir man sjuk av att använda droger. Visst behöver många

Mot. 1979/80:1885

10

drogmissbrukare vård, något som ofta förmenas dem i dag.

Detta behöver emellertid inte innebära att droganvändning, själva
beroendet av droger, bör ses sorn en sjukdom.

Att använda droger är alltid en handling där individens eget beslut spelar
en avgörande roll, och det är mycket tvivelaktigt om man skall kalla
mänskliga handlingar sjukdomar. Detta gäller även i de fall där sociala och
psykologiska drivkrafter spelar stor roll för beslutets fattande.

När det gäller alkohol kan man konstatera att man inom den internationella
alkoholforskningen är på väg att mönstra ut begreppet alkoholism som
en beteckning på ett väl avgränsat tillstånd. I stället talar man om
”alkoholberoende” och vill med detta bl. a. betona att det rör sig om olika
grader av beroende och att detta ”beroende” i hög grad påverkas av
tillgången till alkohol och den sociala situationen i övrigt.

Argument för en restriktiv drogpolitik

Under senare år har det kommit en rad undersökningar som visar på ett
klart samband mellan totalkonsumtion och mätbara alkoholskador. Detta
samband har visat sig hålla streck för samtliga länder där det finns en
tillförlitlig statistik. Undersökningarna har bl. a. slagit hål på myten om att
det existerar länder - exempelvis Italien och Frankrike - där man kan dricka
stora mängder alkoholdrycker utan att detta leder till skador. Länder där
man har en massivt hög vinkonsumtion, som t. ex. Italien, har också massivt
kraftiga alkoholskador.

Sambandet är i stort sett sådant att en fördubbling av alkoholkonsumtionen
leder till en fyrdubbling av alkoholskadorna - dvs. ett kvadratiskt
samband.

Detta samband håller också streck för svenska förhållanden, där
efterkrigstidens snabba ökning av alkoholkonsumtionen gett en stegring av
samtliga registrerade alkoholskador.

Sambandet mellan totalkonsumtion och missbruk sammanhänger med att
den andel av befolkningen som dricker klart skadliga mängder ökar i en
bestämd proportion till totalkonsumtionen. Det finns således en relation
mellan den mängd alkohol som ”normalkonsumenten” använder och antalet
missbrukare samt volymen alkoholskador.

Kampen mot drogerna

För den som vill bekämpa drogframkallade skador är det otillräckligt att
genomföra allmänna samhällsreformer, även om otrygghet, hets och stress i
arbetslivet samt utslagningen ur produktionen är grogrunden.

En angreppslinje måste vara att skapa en bredare medvetenhet om
drogproblemet och en negativ attityd till droger inom breda befolkningsskikt.
Detta underbygger i sin tur effektiva åtgärder i syfte att minska den

Mot. 1979/80:1885

11

totala alkoholkonsumtionen. Det ena är en nödvändig förutsättning för det
andra. Utan medvetenhet om drogproblemet kommer restriktiva åtgärder
lätt att uppfattas som byråkratiskt intrång i grundläggande ”mänskliga”
rättigheter.

Drogfria och fullödiga kulturaktiviteter ökar möjligheterna att föra in
människor med alkohol- och narkotikaproblem i samhällslivet.

Så länge stora grupper ungdomar inte är välkomna i vare sig arbetsliv eller
samhälle kommer de också att vara opåverkbara för attitydpåverkande
insatser från det etablerade samhällets sida, antingen detta sker med
”skräckaffischer” eller med mer sofistikerade metoder. Kampen mot
ungdomsmissbruket blir aldrig trovärdig, om den inte kombineras med kamp
för rätt till arbete och ytterst kamp för ett annat samhälle.

När det gäller narkotika råder en bred enighet och insikt om nödvändigheten
av en restriktiv politik. På detta område kan man inte heller tänka sig
några uppmjukningar. All langning och allt innehav av narkotika måste
föranleda rättsliga åtgärder. Det bör inte existera någon åtalseftergift för
innehav av mindre mängder narkotika. Ingen legal förskrivning av metadon
bör tillåtas. Krav måste ställas på en effektivare kontroll och kraftfullare
ingripanden mot de affärer där narkotikapengar tvättas vita och sugs upp i
”respektabla” börsnoterade företag, trots att inget tvivel råder om pengarnas
ursprung.

Att allt privat vinstintresse måste bort ur läkemedelsindustrin är i det här
sammanhanget en självklarhet. Även de måttliga åtgärder som hittills har
vidtagits i syfte att försvåra förskrivningen av vanebildande mediciner har
visat sig ha en påtaglig effekt. Det finns med all sannolikhet möjligheter att
minska förskrivningen av beroendeskapande mediciner till en bråkdel av den
nuvarande utan att några berättigade medicinska intressen träds för när.

När det gäller alkohol har redan tidigare visats att en konsumtionsminskning
minskar både antalet storkonsumenter och volymen alkoholskador. Vill
man inom överskådlig tid minska alkoholskadorna, måste man minska
totalkonsumtionen. Någon annan väg gives inte. Det är en illusion att tro att
det räcker med attitydpåverkande insatser eller åtgärder som bara vänder sig
mot vissa konsumenter.

Förändrad vård

Drogproblemen kan lika litet som andra samhällsproblem vårdas bort.
Vård- och behandlingsarbetet är dock nödvändigt dels av självklara
humanitära skäl, dels som ett nödvändigt komplement till mer genomgripande
åtgärder.

Landsting och kommuner har huvudansvaret för samhällets vårdansvar
när det gäller drogproblemen. De måste tillföras ekonomiska resurser som
möjliggör en långsiktig planering av vårdens utbyggnad. Tillfälliga uppräkningar
är därför icke särskilt meningsfulla. I stället bör en väsentlig del av

Mot. 1979/80:1885

12

statens inkomster av alkoholbeskattningen tillföras landsting och kommuner.
Överläggning bör upptas med Kommun- och Landstingsförbunden om
detta.

Den nuvarande missbrukarvården är ett ideologiskt och organisatoriskt
träsk. Det finns två huvudorsaker till detta:

1. Man förmår inte koppla vårdinsatserna till en genomtänkt syn på

drogproblemet i stort.

2. Kopplingen mellan behandling och arbetsrehabilitering är dålig.

Praktfulla exempel på oförmågan att se drogproblemen är den nu aktuella

propositionen om socialtjänsten och den bakomliggande socialutredningen.
På 1 600 trycksidor lyckas man undvika att diskutera alkohol och narkotika,
trots att detta är det allvarligaste problemet hos majoriteten av klienterna.
Inom sjukvården slåss socialstyrelse och läkarförbund för att alkoholberoende
skall ses som en psykisk sjukdom (vilket det inte är!) samtidigt som
Sveriges psykiatrer värjer sig mot LPV-lagen som hotar att öka på antalet
sjukhusvårdade alkoholister. Slutresultatet blir en ytterst förvirrad organisation
uppsplittrad på flera huvudmän. Möjligheterna är stora att gå på flera
ställen samtidigt, samtidigt som andra missbrukare inte är välkomna
någonstans. Nerdrogning, passivisering, långvarig sjukskrivning, slentrianmässig
socialhjälp är tyvärr alltför vanliga inslag i vårdapparatens insatser.

Under de senaste decennierna har alkoholvården tappat en stor del av
kopplingen till arbetslivet. Numera går man sjukskriven ”på torken” under
medicinsk eller psykiatrisk diagnos. Arbetsdriften har på många håll
försvunnit eller tunnats ut och ersatts med terapi av diffust slag.

Missbrukarvården har blivit en tummelplats för reaktionärt, terapeutiskt
bråte. Miljöterapi, utexperimenterad på soldater under andra världskriget
och på fångar i amerikanska fängelser, har länge varit i ropet. Under en
period drev man sensiträning och fascistoid, antiintellektuell s. k. encounterverksamhet.
F. n. förefaller det som beteendeterapin är på frammarsch.

Debatten på senare tid har till stor del kommit att handla om huruvida man
skall bura in missbrukare eller inte. Denna debatt är på många sätt
svårbegriplig.

Egentligen är frågan inte särskilt komplicerad. Tvångsvård kan aldrig bli
någon framgångsrik väg till rehabilitering av vuxna missbrukare. Å andra
sidan måste det vara en behandlares skyldighet att gripa in om klienter eller
patienter riskerar att gå under eller gör tillvaron helt outhärdlig för sin
närmaste omgivning. I en del fall är då tvångsåtgärder nödvändiga. Detta
tvång skall givetvis ligga där arbetet bedrivs. Att bolla över det till andra
delar av vårdapparaten är enbart destruktivt. Särskilt dåligt är förslaget att
föra över tvånget till psykiatrin genom den s. k. LPV-lagen.

Grundproblemet är att sjukvård och socialvård isolerats alltmer från
samhället i övrigt. Huvuduppgiften har blivit att dölja problem, att
kanalisera utslagning, inte att återföra människor till en produktiv tillvaro.

Mot. 1979/80:1885

13

Med den utgångspunkten för sitt arbete kommer missbrukarvården alltid att
misslyckas, med eller utan tvång, med eller utan serviceideologi och med
eller utan den senaste amerikanska modeflugan på flumterapins område.

Man måste börja med att ställa vårdapparatens insatser på fötter.
Arbetsrehabiliteringen, jobben, måste stå i centrum och övriga insatser
knytas till dem. Det finns konkreta erfarenheter som visar att sådana
behandlingsformer fungerar. Missbrukare både kan och vill jobba och vill
delta i samhällslivet, om de får konkreta möjligheter till detta. Problemet är
att möjligheterna stannar på papperet eller förfuskas i en alltmer byråkratisk
vårdapparat. Miljöer som är drogfria och erbjuder meningsfulla uppgifter
kommer också att vara bra baser för behandlingsarbete. Den ideologi som
genomsyrar arbetet bör vara arbetarrörelsens och klasskampens.

Under hänvisning till det anförda föreslås*

att riksdagen hos regeringen begär att en ny drogpolitisk utredning
tillsätts och att i dess direktiv bl. a. bör ingå att belysa

a) den sociala utslagningens roll i drogmissbruket,

b) hur alkoholproblem skall kunna förebyggas genom en mer

restriktiv alkoholpolitik,

c) vårdens roll i en sådan alkoholpolitik,

d) resursfrågor,

e) fördelning av ansvar mellan socialtjänst och sjukvård,

f) institutionsvården och dess samarbete med öppenvården,

g) behovet av särskild utbildning, gemensam för socialtjänst
och sjukvård, när det gäller missbruksfrågor,

h) hur missbrukare skall kunna nås på ett tidigare stadium än
vad som sker i dag,

i) hur folkrörelserna skall kunna ges en mer aktiv och central
roll i kampen mot alkohol- och annat drogmissbruk.

Stockholm den 25 januari 1980

LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)

*Se även motion 1979/80:1886.