om åtgärder mot bristen på utbildad sjukgymnastpersonal.

Motion 1975:114 av herr Olsson i Edane m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motioner nr 114-121

Nr 114

av herr Olsson i Edane m. fl.

om åtgärder mot bristen på utbildad sjukgymnastpersonal.

Enligt statsmakternas beslut (prop. 1964:73) skall den fortsatta utbyggnaden
av utbildningen av arbetsterapeuter och sjukgymnaster ske under
kommunalt huvudmannaskap. Det ankommer därför på skolöverstyrelsen
att fatta beslut om dimensioneringen av utbildningen. Under senare delen
av 1960-talet, och i ännu högre grad under 1970-talet, stod det klart att
framför allt utbildningen av sjukgymnaster måste bli föremål för en utbyggnad.
Detta föranledde Kungl. Majit att den 11 februari 1972 uppdra
åt skolöverstyrelsen att skyndsamt undersöka förutsättningarna för att öka
intagningen till sjukgymnastutbildningen.

Utbildningen av sjukgymnaster är för närvarande koncentrerad till Stockholm,
Lund och Göteborg, med en intagningskapacitet på 270 sjukgymnaster
per år. Intagningen sker två gånger per år och det är inte alls ovanligt att
ett 50-tal elevplatser lockar tusentalet sökande. Någon utökning av antalet
elever i Stockholm, Lund eller Göteborg är enligt uppgift inte planerad.

Skolöverstyrelsen fattade under år 1972 beslut om att sjukgymnastutbildning
skulle få påbörjas även i Umeå och Örebro. Norra Sverige saknar
helt sjukgymnastutbildning. Av olika skäl har dock inte utbildningarna i
Umeå och Örebro kommit till stånd. Skälen till att sjukgymnastutbildningen
vid Alnängsskolan i Örebro inte kunnat börja är dels att det saknats sökande
till extra lektorstjänster i anatomi och fysiologi, som för bl. a. sjukgymnastutbildningen
funnits inrättade sedan 1 januari 1972, dels att en överläkartjänst
i medicinsk rehabilitering vid regionsjukhuset inte kunnat tillsättas
förrän hösten 1974. Dessutom har studierektorstjänsten inte varit
tillsatt. Enligt uppgift från utbildningsnämnden i Örebro läns landstingskommun
beräknas utbildningen kunna påbörjas under 1975.

Vad beträffar utbildningen vid vårdskolan i Umeå har överläkartjänsten
i medicinsk rehabilitering vid Umeå lasarett inte kunnat besättas. Enligt
uppgift från utbildningsnämnden i Västerbottens läns landstingskommun
finns vissa utsikter att tjänsten blir besatt 1975 men att det sedan dröjer
cirka ett år innan verksamheten på rehabiliteringskliniken är så uppbyggd
att sjukgymnastelever kan tas emot.

Skolöverstyrelsens undersökning av förutsättningarna för att öka intagningen
till sjukgymnastutbildningen har sålunda inte givit resultat i önskad
riktning. Detta trots att skolöverstyrelsen erhöll Kungl. Maj:ts uppdrag i
början av 1972.

Inte heller har den utbildning av biträden till sjukgymnaster som varit

1 Riksdagen 1975. 3 sami. Nr 114-121

Mot. 1975
114-121

Mot. 1975:114

2

aktuell i drygt ett decennium kommit till stånd. Inom långtidsvården, där
bristen på sjukgymnaster är störst, kan nämligen sjukvårdsbiträden som
fått en viss utbildning på sjukgymnastområdet avlasta sjukgymnasterna
högst betydligt. De kan arbeta under sjukgymnastens ledning och därmed
hjälpa patienten.

Nu har meddelats att en försöksutbildning av biträden till sjukgymnaster
skall prövas i Göteborg. En läroplan är under utarbetande vid institutet
för arbetsterapeuter och sjukgymnaster i Göteborg och kommer att under
året framläggas för vårdskolans styrelse i Göteborg. Om förslaget godtages
av styrelsen kommer det därefter att prövas av länsskolnämnden och skolöverstyrelsen
innan försöksverksamheten kan påbörjas.

Trots att det tycks råda en enig uppfattning om att en utbyggnad av
sjukgymnastutbildningen är angelägen, är utbildningskapaciteten alltjämt
lika låg. Detta samtidigt som vi över hela vårt land nu har långtgående
planer på att i anslutning till sjukvårdens utbyggnad prioritera långtidsvården.
Beträffande dimensioneringen av antalet långvårdsplatser har socialstyrelsen
enligt senaste prognostisering kommit fram till att det behövs
70-75 vårdplatser per 1 000 invånare i 70-års åldern och däröver. Ambitionsnivån
när det gäller långtidsvårdens utbyggnad är hög över hela landet.
Detta samtidigt som vi redan nu kan konstatera att bristen på sjukgymnaster
är en av de svåraste flaskhalsarna i svensk sjukvård av i dag.

Under dessa förhållanden blir rehabiliteringen inom långtidsvården eftersatt.
Bristen på sjukgymnaster och hjälppersonal upplevs av sjukvårdshuvudmännen
som mycket påfrestande.

Det finns exempel på långvårdskliniker ute i landet som inrättades för
4-5 år sedan och som ännu inte haft utbildad sjukgymnastpersonal tillgänglig.
Patienterna har inte fått den rörelsebehandling som krävs för att
vården skall bli meningsfull. På grund av den alltför låga utbildningskapaciteten
och den emotsedda expansionen på långtidsvårdens område kommer
situationen på sikt att ytterligare förvärras om inte snara utbildningsresurser
sätts in.

Mot. 1975:114

3

Med hänvisning till vad som framförts hemställs

att riksdagen begär att regeringen vidtar skyndsamma åtgärder för
att häva bristen på utbildad sjukgymnastpersonal.

Stockholm den 15 januari 1975

GUNNAR OLSSON (s)
i Edane

GUDRUN SUNDSTRÖM (s)

VIOLA SANDELL (s)

KARL-GUST. ANDERSSON (s)
i Storfors

MAGNUS PERSSON (s)
i Karlstad

HAGAR NORMARK (s)

FRIDA BERGLUND (s)

HOLGER MOSSBERG (s)

ELVY NILSSON (s)
i Sunne

OVE KARLSSON (s)
i Malung

1* Riksdagen 1975. 3 sami Nr 114-121