om åtgärder för nedrustning

Motion 1980/81:1202 av Olof Palme m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

10

Motion
1980/81:1202

av Olof Palme m. fl.
om åtgärder för nedrustning

Partimotionerna 1977/78:423. 1978/79:588 och 1979/80: 1130 behandlade
nedrustningsfrågorna. Utrikesutskottet var i sina betänkanden 1977/78:12,
1979/80:4 och 1979/80: 22 positivt till en aktiv svensk politik för att främja
nedrustningssträvandena men avvisade flera av de konkreta motionsförslagen.
Däremot har vårt förslag i fjolårets motion angående en europeisk
nedrustningskonferens blivit det viktigaste inslaget i det svenska agerandet
inför och vid den europeiska säkerhetskonferensen i Madrid.

1980 var ett år av ökade storpolitiska motsättningar som medförde flera
bakslag för ansträngningarna att begränsa kapprustningen. NATO-beslutet
12 december 1979 att producera och utplacera s.k. Europa-strategiska
kärnvapen — som svar på Sovjets SS 20-missiler — har spelat en stor roll i
den internationella debatten kring nedrustningsfrågorna. Den förhandlingsinvit
som var kopplad till beslutet ledde till att USA och Sovjet i
oktober inledde samtal i Genéve om dessa medeldistansrobotar (Theater
Nuclear Forces, TNF). Sovjets invasion av Afghanistan vid årsskiftet
1979-1980 har kraftigt stärkt de opinioner i väst som arbetar för ökade
rustningar. President Carter drog tillbaka SALT 2-avtalet som låg hos
senaten för ratificering och lät nya rustningsprojekt gå i gång. USA:s
rustningskostnader har ökat kraftigt under året. Samtidigt har USA:s
NATO-allierade uppmanats följa den gemensamma rekommendationen att
öka försvarsutgifterna årligen med realt 3%. Frankrike har under året
meddelat att en neutronbomb testats och att vapnet skall tillföras de
franska kärnvapenstyrkorna.

Icke-spridningsfördraget (NPT) var i augusti föremål för en andra
granskningskonferens som gav besked om stora motsättningar mellan uländer
och kärnvapenstater. Det var inte möjligt att enas om en slutdeklaration
som skedde vid den första granskningskonferensen 1975.

Spänningen i Mellanöstern och kriget mellan Iran och Irak har ytterligare
höjt den redan höga rustningsnivån i denna del av världen. Även andra
u-landsregioner har under 1980 utmärkts av fortsatt snabb anskaffning av
militär utrustning. Vidare har man anledning befara att USA under 1981
startar produktion i stor skala av en ny generation avancerade kemiska
vapen. Det finns mot denna bakgrund ingen anledning att se alltför optimistiskt
på möjligheterna att nå snabba framsteg på nedrustningsområdet
under 1981. På försommaren 1982 samlas FN:s generalförsamling till en
andra specialsession för nedrustningsfrågorna.

Mot. 1980/81:1202

11

Nedrustningsarbetets inriktning

Framgångar och bakslag i nedrustningsförhandlingarna är ofta en reflex
av de allmänpolitiska relationerna mellan stormaktsblocken. Trots att
SALT 2 sakligt sett var ett för båda parter bra avtal omöjliggjordes ratificeringen
genom Sovjets invasion av Afghanistan. Ökade internationella
motsättningar försvagar det stöd nedrustningsarbetet har i den allmänna
opinionen i väst.

En annan försvårande faktor under 1980-talet är att kapprustningen
alltmer blir en fråga om vapensystemens kvalitet snarare än om kvantiteten.
Det okar problemen att kontrollera om avtalen följs och reser frågan
vad som verkligen är de mest angelägna konkreta problemen att driva vid
nedrustningsförhandlingarna. I en tid av snabba teknologiska förändringar
är det inte tillräckligt att eftersträva kvantitativa begränsningar av
rustningarna. Utöver försöken att sätta tak för speciella vapensystem
måste ansträngningarna riktas mot avtal som utestänger militär aktivitet
från vissa teknologiska eller geografiska områden. Erfarenheten visar också
att det främst är på denna väg som framstegen gjorts (t. ex. ickespridningsavtalet,
havsbottenavtalet och förbudet mot biologiska vapen).
Genom att tidigt identifiera en hotande militärteknologisk utveckling är
möjligheterna större för att förhandla fram ett avtal på detta område än om
man söker stoppa vapensystem som redan är klara och sedan stora resurser
redan bundits vid speciella projekt. Tyvärr har nedrustningsförhandlingarna
hittills alltför ofta legat steget efter den militärteknologiska
utvecklingen.

Vidare står det klart att det i framtiden krävs dels mer av internationella
kontrollorgan, dels en öppnare redovisning av de militära förberedelserna
och avsikterna. En kraftigt pådrivande faktor i rustningskapplöpningen
mellan NATO och Warszawapakten (WP) är fruktan att komma i underläge.
Uppskattningarna av motsidans rustningar är ofta starkt överdrivna.
I den politiska propagandan för ökade rustningar får den andra sidans
militära kapacitet ofta proportioner utan förankring i verkligheten. Många i
väst torde exempelvis vara okunniga om att NATO:s rustningar kraftigt
överstiger WP-sidans, detta trots att Sovjets verkliga rustningsansträngningar
tar i anspråk en väsentligt större andel av landets samlade ekonomiska
och vetenskapliga resurser än vad som är fallet i USA. Bland
expertisen talar man om en felmarginal på mellan 25 och 50% när det gäller
västsidans beräkningar av Sovjets rustningsansträngningar. De systematiska
felen i de västliga beräkningarna är alla i riktning mot alltför höga
värden. Det är CIA:s uppskattningar av Sovjets militära förberedelser som
utgör grundmaterialet för styrkejämförelserna.

Sverige har inom FN varit pådrivande när det gällt att göra realistiska
jämförelser av olika länders militärutgifter. En beräkningsmetod har utarbetats
som trots olika ekonomiska och sociala system gör en jämförelse

Mot. 1980/81:1202

12

möjlig. Instrumentet för en realistisk och jämförbar uppskattning av rustningsnivån
i olika länder finns därmed.

Båda stormaktsblocken skulle ha mycket att vinna på ökad insyn och
öppnare redovisning. De s.k. förtroendeskapande åtgärder som tillämpas
enligt Helsingforsdeklarationen är ett första steg i denna riktning. Genom
att minska andra staters oro och fruktan ökar man den egna säkerheten.

Sveriges neutrala och alliansfria ställning och den erkänt höga tekniska
och vetenskapliga nivån i vårt land kan utnyttjas bättre än vad som nu sker
vid de ständigt expanderande internationella nedrustningsförhandlingarna.
Våra förhandlare skulle bli effektivare om större resurser ställdes till deras
förfogande i en mera omfattande basorganisation än den nuvarande. Trots
att nedrustningssträvanden anges som en av hörnpelarna i vår säkerhetspolitik
sker ingen långsiktig planering av verksamheten.

Sverige bör vid de internationella nedrustningsförhandlingarna verka
energiskt för avtal som minskar efterfrågan på nya vapensystem och som
gör tekniska och geografiska områden ointressanta ur militära aspekter.
Den militära forskningen utgör nu ett större hot mot vår framtid än t. o. m.
de enorma arsenalerna av massförstörelsevapen. Nedrustningsarbetet bör
dessutom inriktas på att skapa ökad öppenhet och insyn för att minska den
oro och fruktan som driver på kapprustningen. Ett nätverk av förtroendeskapande
åtgärder torde vara det mest framkomliga sättet att närma sig
detta mål. De svenska ansträngningarna att ta förhandlingsinitiativ på
dessa områden måste ökas.

Europeiska nedrustningsfrågor

Under det senaste året har behovet av en genomtänkt svensk nedrustningspolitik
med inriktning på Europa uppmärksammats. Inför ESK-mötet
i Madrid och med anledning av de svenska förslagen om en europeisk
nedrustningskonferens har regeringen hos FOA och försvarsstaben beställt
studier kring de europeiska nedrustningsproblemen. Dessa finansieras
under 1980/81 över anslaget E 5 (utrikesdepartementet). I årets budgetproposition
framgår inte hur finansieringen avses ske. Delvis torde
dock medel via anslag till försvarsdepartementet komma att utnyttjas.

Det ökade intresset för europeiska nedrustningsfrågor skapar en mer
direkt anknytning till den svenska säkerhetspolitiken i övrigt. Det framgår
inte minst av försvarsutredningens betänkande SOU 1979:42, där dock
inga slutsatser dras om vilken nedrustningspolitik som bör föras. För att de
svenska nedrustningsinitiativen i Europa skall förberedas lika noggrant
som andra centrala delar av vår säkerhetspolitik krävs därför en ingående
utredning där utrikespolitiska och militära skäl sammanvägs till en enhet.
En sådan utredning om den svenska nedrustningspolitikens inriktning avseende
Europa bör snarast tillsättas, inte minst mot bakgrund av den
aktivering av dessa frågor som krävs för att följa upp ESK-mötet i Madrid.

Mot. 1980/81:1202

13

En kärnvapenfri zon i Norden

Ett kärnvapenfritt Europa är ett nedrustningsmål som det råder enighet
om i den svenska riksdagen. Ett sådant mål kan uppnås stegvis. Alla
möjligheter måste tas till vara för att nå även begränsade resultat på vägen
dit. Det är naturligt att analysera vilka möjligheter att förbättra förutsättningarna
för kärnvapenfrihet i Europa som kan skapas genom åtgärder i
vårt eget närområde i Norden.

I de nordiska ländernas säkerhetspolitiska situation finns i dag motstridiga
tendenser. Vissa krafter verkar som kan medföra att de nordiska
länderna i framtiden löper risk att fjärmas från varandra, t. ex. genom en
tillspetsning av de bägge militärblockens intressekonflikter i nordområdet
och haven därutanför. En polarisering skulle kunna förstärkas om nya
kärnvapen, såsom kryssningsrobotar, introduceras i Nordens närhet. Därigenom
skulle den säkerhetspolitiska bilden för våra länder kunna ändras.

Samtidigt som tendenser kan skönjas till ökade spänningar finns det
grundläggande gemensamma fredsintressen hos de nordiska länderna. Vi
och våra nordiska grannar har valt olika säkerhetspolitiska lösningar.
Ändå har de starka freds- och nedrustningssträvandena i våra länder
kunnat ta sig uttryck i bl. a. ett samlat agerande i vissa nedrustningsfrågor.
Framför allt manifesteras nedrustningsviljan av att inga kärnvapen finns
utplacerade i något av nordiska länder kontrollerat territorium.

Det är utomordentligt angeläget att vi i de nordiska länderna tar fasta på
och utvecklar de gemensamma nedrustningsintressen som vi har trots våra
olika säkerhetspolitiska lösningar.

Frågan om kärnvapenfria zoner har fått ny aktualitet genom kraven i
FN:s handlingsprogram för nedrustning.

Många olika arrangemang för att befästa kärnvapenfrihet har diskuterats
genom åren. Undénplanen var härvidlag en föregångare som inte utgick
från ett fixt definierat regionalt begrepp. Synen på zonens eller ”klubbens"
omfattning var mer flexibel. Den skulle kunna omfatta "flera eller
färre stater”. Kekkonenplanen är en annan form av kärnvapenfri zon för
de nordiska länderna. Man har också i samband med den diskuterat de
kärnvapen som är stationerade i Nordens närområde och som särskilt kan
anses riktade mot de nordiska länderna.

Sverige har givit en principiell anslutning vid tanken på någon form av
kärnvapenfri zon i Norden. Man har dock inte ansett att realistiska möjligheter
förelegat att ta praktiska initiativ, bl. a. till följd av de nordiska
ländernas starkt skiljaktiga säkerhetspolitiska arrangemang. En ny situation
torde ha inträtt i detta avseende nyligen då den norska regeringen och
Arbeiderpartiet uttalat sig till förmån för en nordisk kärnvapenfri zon. Det
heter i Arbeiderpartiets programutkast: "Norge vil arbeide for en atomvåpenfri
sone i nordisk område som en del av arbeidet for atomfrie söner i en
större europeisk sammenheng." Den norske försvarsministern har i stor

Mot. 1980/81:1202

14

tinget understrukit att Norge härmed följer upp den förpliktelse man har
påtagit sig i FN:s handlingsprogram för nedrustning och att arbetet för att
skapa en kärnvapenfri zon i Norden måste starta med att man söker nya
vägar. Man borde inte tidigt binda sig för detaljerade förslag, vilka sedermera
skulle beskära förhandlingsmöjligheterna.

Det är enligt vår mening i detta läge viktigt att den svenska regeringen
tar initiativ för att utröna vilken gemensam grund som finns mellan de
nordiska länderna för att upprätta en bestående kärnvapenfri zon i Norden.

Det är nu för tidigt att precisera hur en eventuell sådan zon bör utformas,
om den bör knyta an till den redan befintliga latinamerikanska Tlatlelolcomodellen
eller om andra vägar ter sig mer framkomliga. Den rapport
om kärnvapenfria zoner som utarbetades vid nedrustningskonferensen i
Genéve 1975 och i vars författande Sverige deltog aktivt kan ge många
uppslag. Syftet bör vara, som det också sagts i det norska regeringsuttalandet,
att se arbetet för en kärnvapenfri zon i det nordiska området som en
del av arbetet för atomfria zoner i ett större europeiskt sammanhang.

Vi vill mot denna bakgrund föreslå att regeringen tar kontakt med de
övriga nordiska regeringarna för att diskutera vilka möjligheter som finns
att åstadkomma en kärnvapenfri zon i Norden som ett led i arbetet för ett
kärnvapenfritt Europa.

SIPRI

Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, SIPRI, har under de
senaste åren varit föremål för en utredning angående institutets arbete och
organisation. Som ett resultat av denna utredning har nya stadgar för
SIPRI fastställts av regeringen från den 1 juli 1980 och förutsättningar
därigenom skapats för en aktivering och utökning av institutets forskning.
I november 1980 flyttade SIPRI till nya lokaler som är avsevärt rymligare
och bättre anpassade till institutets verksamhet. SIPRI:s styrelse bedömer
det nu i konsekvens med denna förbättring av arbetsbetingelserna som
önskvärt att under den närmaste femårsperioden genomföra en ungefärlig
fördubbling av verksamhetens omfång. Detta skulle leda till en förstärkning
av SIPRI:s forskarstab till 25-30 personer, dvs. det antal som ursprungligen
förutsågs vid institutets tillkomst (SOU 1966:5). Enligt styrelsens
uppfattning bör en avsevärd del av dessa ökade resurser avdelas till
forskning rörande den europeiska säkerhetsproblematiken och mot en
breddning av forskningsinriktningen, bl. a. i samhälls- och beteendevetenskaplig
riktning. Dessutom anses det önskvärt att större resurser inriktas
på en mer lättfattlig och allmänt spridd publicering av forskningsresultaten.

Det är mot denna bakgrund — och mot bakgrund av den internationella
utvecklingen på rustningsområdet — förvånande att regeringen behandlat

Mot. 1980/81:1202

15

SIPRl:s äskanden för 1981/82 så kallsinnigt. År 1980 innebar en nedskärning
av SIPRl:s verksamhet i storleksordningen 10 %. De av regeringen
föreslagna anslagen för nästa budgetår skulle leda till en ytterligare
krympning av SIPR1.

SIPRI är i dag en i alla kretsar högt aktad oberoende forskningsinstitution.
Dess publikationer speglar en betydelsefull roll som informationskälla
och opinionsbildare i nedrustningsfrågor i ett mycket stort antal
länder. SIPRI har lyckats i sitt arbete att motverka supermakternas och
militärblockens dominans när det gäller forskning och informationsspridning
i frågor som är centrala för de internationella nedrustningsförhandlingarna.

Vi finner det angeläget att SIPRI:s verksamhet kan byggas ut och ser
med speciellt intresse på den planerade forskningen rörande europeiska
säkerhetsproblem och en bredare och lättillgänglig redovisning av forskningsresultaten.
Därför föreslår vi att 1 milj. kr. anslås till SIPRI utöver
vad regeringen föreslagit under E 4 (utrikesdepartementet).

Information om internationell nedrustning

Det behövs en folklig mobilisering mot rustningsvanvettet. Människors
oro och fredslängtan formas till ett mäktigt och konkret krav på besinning,
nedrustning, fred och solidaritet.

Ett brett och aktivt folkligt engagemang i nedrustningsfrågorna är en
viktig förutsättning för effektiva svenska insatser vid de internationella
nedrustningsförhandlingarna. Våra stora folkrörelser och andra ideella
organisationer kan inom vårt land och internationellt göra betydelsefulla
insatser i ett sådant informationsarbete. För att stödja en sådan verksamhet
krävs en bättre samordning av den allmänna utrikespolitiska informationsverksamheten
med särskild inriktning på nedrustningsproblematiken.

Även om några av de organisationer som engagerat sig i informationsarbetet
kring nedrustningsfrågorna erhåller visst statsstöd via UD-anslaget
E 3, är denna verksamhet av synnerligen blygsam omfattning. En breddning
av informationen förutsätter att de stora folkrörelserna deltar. De
fackliga organisationerna, de politiska partierna, kooperationen, de religiösa
samfunden och de till dessa knutna studieförbunden bör stimuleras
att ägna nedrustningsfrågorna större intresse.

Vi upplever i dag inom folkrörelserna ett växande engagemang i fredsfrågan.
Det var länge sedan nedrustningsproblematiken tilldrog sig så stort
intresse som nu. Detta ökade engagemang och intresse bör mötas med
ökade informationsinsatser från samhällets sida.

Omfattningen av det statliga organisationsstödet i dessa frågor bör stegvis
byggas upp till ett belopp motsvarande 1 °/oo av militärutgifterna. Ett
särskilt anslag bör i detta syfte föras upp på UD:s huvudtitel, förslagsvis
benämnt Bidrag till information om internationell nedrustning.

Mot. 1980/81:1202

16

benämnt Bidrag till information om internationell nedrustning.

För att få en effektiv användning av informationsresurserna inom folkrörelserna
krävs en god planering av kampanjer och andra aktiviteter. Det
kan därför vara rimligt att steget mot ett promilleanslag tas i etapper under
två eller tre budgetår. Vi föreslår att 4 milj. kr. avsätts för detta ändamål
under budgetåret 1981/82.

Hemställan

Med hänvisning till vad sorn anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående inriktningen av de svenska insatserna
vid de internationella nedrustningsförhandlingarna,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av den svenska
nedrustningspolitiken avseende Europa,

3. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till överläggningar
kring frågan om en kämvapenfri zon i Norden som ett led i
arbetet för ett kämvapenftitt Europa,

4. att riksdagen till Bidrag till Stockholms internationella fredsforskningsinstitut
(E 4, utrikesdepartementet) för budgetåret
1981/82 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med
1000000 kr. förhöjt reservationsanslag av 11 213000 kr.,

5. att riksdagen till Bidrag till information om internationell nedrustning
(utrikesdepartementet) för budgetåret 1981/82 anvisar
ett reservationsanslag av 4000 000 kr.

Stockholm den 27 januari 1981

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)
OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)
VALTER KRISTENSON (s)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981