om åtgärder för att minska kväveläckaget till vattendrag

Motion 1987/88:Jo727 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo727

av Lars Werner m. fl. (vpk)

om åtgärder för att minska kväveläckaget till
vattendrag

Syrebrist, utslaget fiske och kräftdöd har under åttiotalet blivit naturliga
inslag i västkustens vatten. Särskilt svårt drabbade är bottnarna i och utanför
Skälderviken och Laholmsbukten, men också i många Bohusfjordar och i
skärgården kring Göteborg har förhållandena gradvis förvärrats och inomskärsfisket
gått snett.

Forskning kring övergödningen har visat på sambanden mellan ökande
näringstillförsel, förhöjd planktonproduktion och minskande syrehalter.
30 % av planktontillväxten i SÖ Kattegatt (Skälderviken, Laholmsbukten
m. m.) beror på lokal tillförsel av näringsämnen (SNV, PM 3272), av vilka
kväve anses begränsande. En minskning av den lokala kvävetillförseln med
50 % skulle reducera planktontillväxten med 15 %. Detta skulle sommartid
motsvara ungefär 1965 års näringstillförsel, som vad man vet inte gav upphov
till några uttalade syrebristproblem.

Den ökande näringstillförseln till Östersjön bidrar också i viss mån till
förhållandena i Kattegatt, liksom atmosfärsnedfallet. Det skulle emellertid
kräva mångdubbelt större insatser kring Östersjön för att nå i närheten av de
resultat som kan nås genom lokala åtgärder. Danska utsläpp till Kattegatt är
av samma storleksordning som de svenska, och minskade utsläpp skulle
därför ha avsevärd betydelse för de lokala förhållandena, främst i Aalborg
bukt.

Näringsämnen i oorganisk form utnyttjas i stor skala som gödselmedel i
jordbruket. Användningen av gödsel har fördubblats sedan konstgödseln
blev kommersiell omkring 1950. Cirka hälften av näringsämnena upptas av
växterna medan resten antingen läcker ut till åar och hav eller, beträffande
kväve, återförs till atmosfären (s. k. denitrifikation). Fosforn binds i ökande
utsträckning i jordarna. Näringsläckaget har flerdubblats på senare år,
främst genom att konstgödseln medfört en ökande intensitet i jordbruksdriften.

Det finns en rad olika källor till kväveförekomsten i vattendragen,
jordbruket, skogsbruket, bilismen, industrier, reningsverk m.fl. Hittills
gjorda undersökningar visar att jordbruket står för den största andelen. Mer
än 60 % av kvävetillförseln till Laholmsbukten, och en ännu större andel för
Skälderviken, härrör från jordbruksmarken (SNV, PM 3272). Mindre än
10 % kommer från reningsverken, resten från skogsmark m. m. Förhållandena
är likartade i stora delar av landet; jordbruksläckaget dominerar.

De förhållanden sorn råder i Laholmsbukten och Skälderviken är mer än
alarmerande. Det gäller nu att snabbt förbättra tillståndet där och att
förebygga att liknande svåra miljöskador uppstår på andra håll. Jordbrukets
andel av kväveläckaget varierar mellan olika landsdelar, men åtgärder inom
jordbruket måste till om meningsfulla minskningar av kväveutsläppen skall
kunna uppnås, men bör då i linje med vad som diskuterats på Lantbruksuniversitetet
eftersträva åtgärder, som minskar intensiteten i jordbruket, ökar
andelen vall och utnyttjar extensivt bete i stället för stråsädsodling (vallen
läcker tiondelen av en stråsädsodling). Det är också viktigt att öka andelen
höstsådda grödor. Konstgödselanvändningen måste drastiskt minskas. En
kraftig ökning av beskattningen av konstgödsel är nödvändig i kombination
med ekonomiskt stöd till jordbruk, som uppfyller kraven på minskad
intensitet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att ett program om reduktion av
kväveutsläpp från jordbruk, skogsbruk, reningsverk, industrier m. m.
till vattendrag görs upp före 1990.

Stockholm i januari 1988
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Viola Claesson (vpk)

Jan Jennehag (vpk)

Mot. 1987/88
Jo727

7