om åtgärder för att förbättra ålderspensionärernas sociala situation

Motion 1976/77:1305 av herr Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1976/77: 1305

av herr Werner m. fl.

om åtgärder för att förbättra ålderspensionärernas sociala situation

En kvinna, som arbetat som hemvårdsbiträde i Stockholms innerstad

några månader, berättar följande:

O På tre månader har jag besökt ungefär trettio pensionärer. Jag har ryckt
in när det fattats folk. De flesta gamla har varit över sjuttio år. Många
över åttio också. Deras största problem är deras ensamhet. Jag är den
enda person de träffar. Släktingar finns, men de bor oftast på annan
ort. Många är barnlösa eller ogifta. De flesta är kvinnor. Av de trettio
jag besökt har alla varit ensamma kvinnor utom två män och ett äkta
par.

O Alla är rörelsehindrade. Antingen därför att de brutit lårbenshalsen en
gång och sedan dess har svårt att gå eller därför att de har olika typer
av hjärt- och kärlsjukdomar. Några är så dåliga att de knappast kan
röra sig. Ett par stycken jag arbetat hos har varit blinda.

O Därför måste de ha hjälp med städning, matlagning och att handla. Det
blir också mycket sängbäddning. Man måste hjälpa dem att bada och
tvätta håret.

O Eftersom varje pensionär bara får två timmar per dag, om de inte är
sjuka, måste man planera arbetet och ta en sak per dag. Är det ont
om folk får de bara en timme. På sex timmars arbetsdag hinner man
med tre pensionärer. Det blir inte mycket tid på varje.

O Eftersom de inte rör sig så mycket hemma och ingen kommer på besök
har de oerhört välstädat. Våningarna ser ut som små dockskåp. Lägenhetsstandarden
är bra. Badkar finns på de flesta ställen. Men alla är
oerhört ensamma.

O Man försöker hinna prata medan man jobbar. På lördagar och söndagar
ska man bara prata och laga mat. Inte städa och handla.

O Väldigt många vill komma på pensionärshotell, men väntetiderna dit
är mycket långa. Problemet med dem är man måste kunna gå till
restarurangen själv. Därför är enda alternativet till deras nuvarande situation
institutioner som ålderdomshem eller långvårdssjukhus och dit
vill ingen. Där är förresten också platsbrist.

O Men egentligen vill de ha en lägenhet i pensionärshotell med tillgång
till service och sällskap.

O Jag tycker det är synd om dem. Att sitta som de gör nu är precis som
att sitta i fängelse. Egentligen är det bara deras rörelseförmåga som försvunnit.
Alla mänskliga behov av närhet, ömhet, kärlek och sällskap

Mot. 1976/77:1305

9

har de ju kvar, trots att kroppen åldrats och tynar bort. De skulle ha
glädje av andra människor. De säger att de inte var ensamma förr, men
att deras vänner dött. De som varit gifta sörjer så starkt sina äkta män
att det verkar som om han dött i går och inte för tio år sedan.

O Nu sitter de som kan se ensamma och läser hela dagarna. Dagens Nyheter
kan de från första till sista sidan. De lyssnar på radio, på alla nyhetsprogram
och ser på TV. De är mycket mer välinformerade än yngre
människor. De som ser och hör är verkligen med sin tid. Men de har
ingen att prata med om vad de vet.

O Och hur dåligt de än mår, hur ont de än har i sina ben, säger de att
de mest lider av ensamheten. De behöver ju inte bara städhjälp. De
behöver sällskap också. Att någon kommer och pratar med dem. Nu
blir de deprimerade, ja, sjuka av ensamhet. Och de är rädda också.
Rädda för att sova, för hjärtinfarkt, för tjuvar, för mörkret. ..

O När jag går tänker jag ofta: stackare, nu ska de sitta där och vänta tills
i morgon alldeles ensamma. Vilket samhälle vi lever i!

O I ett hus i Atlasområdet sitter minst tio ensamma gamla i varsin våning
och får hjälp. De känner inte varandra. Men när unga människor sitter
ensamma och isolerade i sina förortslägenheter utan att ta kontakt med
varandra, hur ska man då begära att ensamma gamla, som knappast
kan röra sig, skall ta kontakter?

O I vissa hus finns inga hissar. Därför kommer de inte ut eller till varandra.
Där det finns hiss, kanske de är rädda för att ramla ute på gatan, eftersom
de gjort det en gång. Men många skulle bara behöva lite stöd under
armen för att kunna gå ut. Nu sitter de inne sommar, som vinter, år
efter år. Och jag ägnar halva den dyrbara tiden åt att handla och laga
mat. Vilket slöseri, att köpa och laga mat åt så många enskilda individer!

O Därför tror jag på kollektiv, på pensionärshotell, där det finns personal,
som de känner igen och där de kan ha sina egna lägenheter med kök
att koka kaffe i. Där det finns restaurang, hissar, rullstolar och mänsklig
hjälp för promenader.

O Det byggs fler pensionärshotell nu. Men de byggs i förorterna och dit
vill inte pensionärerna, som bott hela sitt liv i innerstaden. De skulle
finnas i varje stadsdel i stället. Man vill bo kvar i den miljö man känner
till.

O Över huvud taget är det bra med servicehus för alla åldrar. Då kan folk
bo kvar och fä mer service med ökat behov och högre ålder. Människor
kan ju bli sjuka när de är unga också.

O Det måste vara alternativet til! familjerna i en tid då man inte längre
tar hand om sina gamla. Familjen är upplöst och ingenting har ersatt
den. I stället skickar samhället ut hemvårdsbiträden. Men ingen av oss
orkar arbeta heltid. Det är för jobbigt att springa från pensionär till pensionär.
Därför är det mest gifta kvinnor med man, som har lön, och
studenter, som har råd att vara hemvårdsbiträden. Försörja en familj

Mot. 1976/77:1305

10

på lönen går inte. Men hur kommer det att gå, när allt fler kvinnor
börjar yrkesarbeta heltid i andra yrken? Då kommer det inte att finnas
tillräckligt med hemvårdsbiträden ens för den lilla tid pensionärerna får
i dag. Vad gör man då med de gamla i ett samhälle där allt fler lever
tills de är 80?

0 Kollektivhus med restauranger kanske kan skapa kontakt mellan olika
generationer och ge människor en möjlighet att lära känna varandra i
husen. Kanske intresset för grannarna blir större då, så att ingen ska
behöva ligga död i sin våning i flera månader, innan man hittar henne,
nu när släkten inte spelar samma roll som tidigare.

Andra skulle kunna ge liknande berättelser om de gamlas situation i
Stockholm. Och det hon säger bekräftar alla undersökningar som gjorts
om pensionärers liv, framför allt i storstäder. Insändare, debattartiklar och
böcker berättar samma saker. Nämligen att majoriteten av Sveriges pensionärer
inte lider någon direkt materiell nöd i dag. Även om de som fortfarande
inte har ATP, utan skall klara sig enbart på folkpensionens 12 840
kronor om året, har svårt att klara sig. Pensionerna räcker till mat. Kommunala
bostadstillägg skall täcka hyrorna. Bostadssituationen har förbättrats.
Majoriteten lever i hyggliga bostäder, i våningar eller egna hus, där de bodde
innan de pensionerades eller i så kallade insprängda pensionärslägenheter

1 hyreshus.

Det största problemet är i stället ensamheten och sysslolösheten. De flesta
äldre ålderspensionärer lever ensamma. Majoriteten av de omkring 800 000
pensionärer som fyllt 70 år är ensamma kvinnor, ogifta, skilda eller änkor.
Männen dör tidigare, några år efter pensioneringen, och lämnar kvinnorna
kvar ensamma.

För att belysa detta kan man titta på några siffror för Stockholms län.
Där bor 75 890 män och 121 681 kvinnor över 65 år, alltså 46 000 fler kvinnor.
Mellan 50 och 54 år finns 46 662 män och 49 468 kvinnor, alltså obetydligt
fler kvinnor. Men mellan 80 och 84 år finns 6 918 män och 15 041 kvinnor,
dvs. mer än dubbelt så många kvinnor!

Situationen i det övriga landet vad beträffar könsfördelningen i olika åldrar
är densamma. Men skillnaderna är störst i Stockholms, Göteborgs och Malmöhus
län, där de tre största städerna ligger och där antalet gamla också
är störst.

Av män och kvinnor över 65 i Stockholms innerstad lever en tredjedel
av de 23 008 männen, dvs. 8 160 män, ensamma, medan 75 procent av
kvinnorna, 36 780 av 48 841, är änkor, ogifta eller skilda.

Dagens åldringsproblem är därför också delvis ett kvinnoproblem. Många
av de nu ogifta gamla kvinnorna har arbetat i vårdyrken. Kanske har de
också skött gamla föräldrar. Änkorna till den generation av kvinnor
som inte yrkesarbetat mer än en kort tid i sin ungdom innan de gifte sig
och fick barn. Hela sitt vuxna liv har de skött barn och man. I socialgrupp

Mot. 1976/77:1305

11

3 kanske de städat ihop extrainkomster. Nu ställer ingen släkting upp för
dem när de är gamla.

Och dessa gamla kvinnor på 70-80 år, som föddes i slutet av 1800- och
början av 1900-talet har släktingar. De flesta kommer från flerbarnsfamiljer.
Även om de själva saknar egna barn och deras vänner, män och syskon
dött, finns syskonbarn i 40-50-årsåldern, som i sin tur har barn och barnbarn.
Men släktsammanhållningen i Sverige är svag. Industrialismen slog först
sönder storfamiljerna. Monopolkapitalets strukturrationaliseringar på 1950och
1960-talen ökade familjesplittringen. Det kapitalistiska samhällets krav
på den enskilde individen att bryta upp, att slå sig fram, klara sig själv
och bli sin egen och koncentrationen på den lilla kärnfamiljen som konsumtionsenhet
och vägen till lycka har gjort människor egoistiska. Ensamheten
bland dagens åldringar är ett resultat av ett samhälle, som byggts
upp på individualism och privat ägande, där kollektivt och gemensamt ägande
betraktas som fula ord och något att undvika. Att bry sig om gamla
fastrar och mostrar, som man knappast känner och aldrig haft någon kontakt
med ingår inte i samhällets ideologi längre. Det är personalens på institutionerna
och hemvårdsbiträdenas sak att sköta! Vi betalar ju skatt för
det!

En Göteborgsundersökning av 70-åriga pensionärer visar att endast 9 procent
av de gamla upplevde att de fick hjälp av sina barn och att 68 procent
aldrig besökte sina grannar. Var sjätte 70-åring var så ensam att det oftast
gick flera dagar utan att han eller hon hade kontakt med någon människa.
En annan Göteborgsundersökning har konstaterat att många ensamma män
över 75 år begår självmord under sommarmånaderna på grund av ensamheten.
Då fungerar också hemvården sämst.

Att barnen inte skulle behöva ta hand om sina gamla har varit ett av
det socialdemokratiska samhällets mål. Genom pensioner skulle de gamla
befrias från det förnedrande beroende av mer eller mindre villiga barn och
fattiga och ovilliga kommuners fattig- och åldringsvård. De rika har alltid
haft råd att köpa sig service. Deras förhållande till sina yngre släktingar
behövde därför inte grunda sig på ekonomiskt beroende. Självklart har reformerna
för pensionärerna varit bra. Ekonomiskt oberoende som pensionär
är en rättighet.

Men tyvärr har också kontaktlöshet och känslomässig likgiltighet utvecklats,
eftersom släktrelationer, som byggt på ekonomiskt beroende, inte alltid
ersatts av andra relationer mellan generationerna. Ingen känner längre ansvar
för gamla fru Pettersson på tre trappor. Därför måste nya former för ansvar
och kollektivt tänkande utvecklas.

För tio år sedan utgjorde antalet pensionärer i landet litet över 10 procent
av befolkningen. För hundra år sedan var de 5 procent. Nu har antalet
åldringar i landet ökat. 1976 beräknas 1,2 miljoner människor i Sverige
vara över 65 år. Det utgör 15,2 procent av landets befolkning. Över 800 000
är över 70 år. Det är 100 000 fler än barn under 6 år.

I Stockholm utgör antalet personer över 65 år 19,5 procent av befolkningen

Mot. 1976/77:1305

12

i hela staden. I innerstaden utgör de 30,1 procent!

Jämtlands, Kalmars och Värmlands län har de flesta pensionärerna över
65: 18,2, 17,7 respektive 17,5 procent av länens befolkning. Norrbottens
län har det lägsta antalet: 12,2 procent.

Orsakerna till detta är både stigande levnadsålder och låga födelsetal. Den
stora invandringen i mitten av 1960-talet har visserligen bidragit till högre
födelsetal, men befolkningsutvecklingen mot ett högre antal pensionärer
procentuellt sett av befolkningen kommer att fortsätta.

Om de kvinnor som i dag är mellan 40 och 50 år och yrkesarbetande
kommer att leva till år 2017 kanske inte är lika säkert. Dubbelarbetet sliter
mer på dem. Också de drabbas av yrkessjukdomar och hjärtinfarkter. Det
stora överskottet på kvinnor i 70-80 års ålder i dag kanske inte finns om
40 år?

Den så kallade ”tärande” delen av befolkningen har blivit större. Allt
fler i yngre åldrar studerar. Först efter tjugo år börjar majoriteten av ungdomen
arbeta. Pensionsåldern sänktes den 1 juli 1975 från 67 till 65 år.
Samtidigt infördes delpension, vilket innebär att yrkesarbetande, som fyllt
60 har rätt att minska sin arbetstid med hälften fram till pensioneringen.
Antalet förtidspensionerade har också ökat med utslagning av arbetskraft
både på grund av dålig arbetsmiljö och på grund av nedläggning av fabriker.
1 dag är antalet förtidspensionerade 255 000.

Att vara pensionär innebär i dagens samhälle att vara utesluten från arbetslivet.
Allt färre pensionärer arbetar. Allt yngre män slås ut ur arbetslivet
innan de fyllt 65. Den strukturella omvandlingen av arbetslivet har gjort
en viss slags arbetskraft överflödig, medan efterfrågan på annan typ av arbetskraft
ökat. De varuproducerande sektorerna krymper på grund av kapitalets
flykt till länder med lägre löner. Servicesektorn har ökat. Detta
har inneburit att män, som traditionellt sett arbetat inom varuproduktionen,
förlorat arbetsmöjligheter, medan kvinnorna har fått större möjligheter inom
vård- och serviceyrken.

I jordbrukssamhället arbetade man så länge man orkade. Det var både
på gott och ont, eftersom den som inte orkade hamnade på fattighuset.
Industrin i dag kräver frisk och felfri arbetskraft. Efter 45 år är man inte
attraktiv på arbetsmarknaden längre. Tidigare kunde de som ville arbeta
kvar efter pensioneringen oftast beredas lättare arbete. 1965 arbetade 46,0
procent av män mellan 65 och 69 år och 24,7 procent mellan 70 och 74
år. 1973 hade siffrorna sjunkit till 31,2 respektive 12,5. I åldrarna 50-54
år arbetade 1965 och 1973 94,2 respektive 92,1 procent. Tendensen är att
allt färre pensionärer arbetar, samtidigt som allt fler överlever pensionsåldern.

Samtidigt som nära släktrelationer försvunnit och samhället övertagit de
funktioner som äldre släktingar tidigare hade som t. ex. barnvakt har också
deras möjligheter att delta aktivt i arbetslivet minskat.

De rörelsehindrade gamla isoleras alltmer i storstäder och glesbygder. De
friska pensionärerna isoleras från sina ursprungliga arbetskamrater och tving

Mot. 1976/77:1305

13

as att inlemma sig i speciella pensionärsverksamheter med kurser och terapibetonade
aktiviteter och att fördriva sina dagar på speciella pensionärscentra.

Den sociala död som allt flera pensionärer upplever resulterar ibland i
desperata insändare i pressen. Social död påskyndar också depressioner. Därmed
ökar den ensamma gamla människans behov av vård. Friska pensionärer
blir sjuka pensionärer.

I dag bor ca 9 procent av landets pensionärer över 65 på institutioner.
För närvarande finns nästan 60 000 platser på ålderdomshem och 40 000
platser för långvårdskliniker. Av de 10 000 platser för akutvården för invärtes
medicin upptas 2 000 av långvårdspatienter. Behovet av långvårdsplatser
är alltså stort. Fram till 1985 beräknas antalet platser öka med 20 000 till
60 000. Någon procent är platserna på mentalsjukhusen upptas också av
patienter över 65 med åldringssjukdomar.

Medan en plats på ålderdomshem respektive långvårdsklinik kostar ca
100 respektive 250 kronor om dagen och en akut vårdsplats kostar 400-500
kronor är hemvårdssystemet oerhört billigt. Hemvårdsbiträdenas timlöner
ligger kring 20 kronor. En åldring får alltså vård för mindre än 20 kronor
om dagen, eftersom pensionärerna betalar en del själva beroende på sina
inkomster.

Ingen kräver i dag fler ålderdomshem, snarare fler långvårdsplatser. Med
bättre organisering inom åldringsvården skulle också propparna mellan långvård
och ålderdomshem kunna lösas. Nu ligger patienter på akutsjukhusen
och väntar på plats på ålderdomshem, och pensionärer på ålderdomshem
väntar på plats på långvårdskliniker. Olika huvudmän och bostadsband
krånglar också till saken. Åldringsvården är kommunernas sak. Sjukvården
landstingens.

Bättre friskvård och bättre omsorg om alla människor skulle kunna förhindra
och minska behoven av framtida långvårdsplatser. Att bli gammal
behöver inte betyda att bli orkeslös och sjuk.

”Det gäller för politikerna att få pensionärerna att känna att de står i
samhällets centrum och är uppskattade, i stället för att som nu, många
känner sig utanför och är ensamma och isolerade på ett för samhället oförlåtligt
sätt. Hur kan ni acceptera att ca två åldringar om dagen i sommar
beräknas begå självmord på grund av ensamhet, social isolering och politikernas
ringa intresse för att ändra på detta förhållande?”, stod det i en
insändare i Aftonbladet sommaren 1976.

Men det är inte bara politikerna som måste få pensionärerna att känna
sig uppskattade. Hela samhällets attityd till gamla måste förändras. Nu talas
det alltför mycket om det stora antalet pensionärer och de kostnader de
orsakar samhället, som om inte majoriteten av dessa 1,2 miljoner människor
arbetat under större delen av sitt liv och både berikat svenska och utländska
kapitalister med sin arbetskraft samt hjälpt till att bygga den välfärd vi
har. Och som om inte var och en av oss om tio, tjugo eller trettio år också

Mot. 1976/77:1305

14

skulle bli pensionär. Risken med detta synsätt är att den yngre generationen,
utan personliga kontakter med äldre människor, tror att gamla är värdelösa
människor, som man inte behöver respektera.

En verklig förändring av de pensionerades villkor kan det först bli med
kortare arbetstid för alla. Då skulle människor slitas ut mindre snabbt. En
längre fritid skulle ge möjlighet att utveckla fritidsintressen, att ägna en
del av fritiden åt friskvård, att knyta bättre kontakter med människor utanför
den lilla kärnfamiljen. Kontaktnätet inför pensioneringen kommer då att
vara bättre utvecklat. Arbetet behöver då inte heller betyda allt och pensioneringen
upplevas som om man skars av från allt liv. Människor skulle
då också om de så önskade kunna fortsätta att arbeta längre. Fler skulle
kunna stanna kvar i produktionen om arbetstiden förkortades.

I dag behövs fler människor inom vårdsektorn. Arbetstidsförkortningar
och rationalisering har inneburit att vårdpersonal inom både åldrings- och
barnavård får allt mindre tid för dem som de skall vårda. Fler anställda
och mänskligare vård skulle innebära högre kostnader. Samtidigt går 100 000tals
människor sysslolösa utan livsuppgifter. De har pensioner, löner - men
inget att göra. I städerna sitter tusentals åldringar ensamma utan mänskliga
kontakter. Människor som kan tillfredsställa dessa behov finns också. Att
knyta samman dessa människor och tillfredsställa dessa behov vore en angelägen
uppgift för samhället.

Servicehus i alla stadsdelar i storstäderna kan inte förverkligas omedelbart
men borde vara ett mål för alla allmännyttiga företag. Kvartersrestauranger,
kvartersdaghem och kvartersgårdar för alla generationer är också nödvändiga
i storstäder för att motverka isolering och främlingskap.

Nu finns det i Stockholm sammanlagt 10 000 platser för pensionärer på
institutioner. 3 000 av dessa är insprängda lägenheter, 3 000 är platser på
pensionärshotell och 900 är platser på ålderdomshem. Till pensionärshotellen
köar 4 000 pensionärer och till lägenheterna lika många! Ett tjugotal nya
pensionärshotell planeras.

De flesta pensionärshotellen ligger i de nya förorterna. Där har man haft
mark att bygga på. I innerstaden har den kommunala marken använts till
statliga verk, bankpalats och hotell.

Åldringsvården är kommunernas sak, men regering och riksdag borde
kunna rekommendera att servicehus i större utsträckning byggs i storstädernas
innerstäder, med möjlighet för alla kategorier att bo. För nyproduktion
av bostäder finns nu normer, som innebär att alla lägenheter lätt går att
anpassa till rörelsehindrades behov. De som åldras i bostäder som byggts
på 1960- och 1970-talet behöver åtminstone inte sakna hissar.

Det går inte att stifta lagar som ålägger människor att ändra attityder
till gamla. Men det går att lagstiftningsvägen sänka arbetstiden och förbättra
arbetsmiljön, så att människor slits mindre snabbt. Staten kan också på
ett annat sätt än nu bidra till åldringsvården i kommunerna genom statsbidrag,
som man gör till barnomsorgen. Kommunerna måste också få pengar

Mot. 1976/77:1305

15

för att organisera en ny typ av kontaktskapande verksamhet mellan dem
som sitter isolerade i sina våningar och inte har någon att prata med och
mellan dem, som har möjligheter att röra sig, men upplever att de inte
behövs längre.

Sverige är ett av de få industrialiserade länder som inte har ett centralt
forskningsinstitut för gerontologisk forskning. Att upprätta ett sådant i Sverige
är viktigt.

Under hänvisning till ovanstående föreslås1

att riksdagen hos regeringen hemställer om att en parlamentarisk

arbetsgrupp tillsätts som på grundval av pensionärsundersökningens
betänkande, vilket väntas under våren 1977, utarbetar
riktlinjer för en politik, syftande till att ge pensionärerna möjlighet
att leva ett aktivt och meningsfyllt liv i gemenskap med
andra.

Stockholm den 25 januari 1977

LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk)

LARS-OVE HAGBERG (vpk)
i Borlänge

i Malmö

1 (Se även motionen 1976/77:1306.)