om åtgärder för att begränsa den internationella kapprustningen
Motion 1976/77:672 av herr Werner m. fl.
5
Motion
1976/77:672
av herr Werner m. fl.
om åtgärder för att begränsa den internationella kapprustningen
Den internationella kapprustningen fortsätter och slår varje år nya rekord.
Fredsforskare vid olika institut runt om i världen kan regelbundet ta fram
nya siffror, nya data, som visar hur allt större resurser satsas i den vansinniga
rustningskarusellen.
Frank Barnaby, chef för S1PRI, har i en artikelserie i Dagens Nyheter,
Har freden en chans?, försökt att ge en beskrivning av kostnaderna: ”Världens
totala militärutgifter uppgick år 1976 till över 300 miljarder dollar.
Det motsvarar bruttonationalprodukten i ett högindustrialiserat land med
omkring 50 miljoner invånare. Det är 25 gånger mer än det bistånd som
utvecklingsländerna får, dubbelt så mycket som hela mänskligheten lägger
ner på sjuk- och hälsovård och ungefär lika mycket som går åt för utbildningsändamål.”
Det blir ändå ofattbara uppgifter för de flesta av oss. Samma är förhållandet
när det gäller att beskriva den samlade sprängkraften av världens kärnvapenlager.
Man beräknar att den i dag motsvarar 15 ton trotyl per världsinvånare.
15 ton, när 20 gram trotyl i en trampmina räcker till för att döda
en människa!
Även om graden av ”overkill”, dvs. hur många gånger man har säkrat
möjligheten att ta livet av hela mänskligheten, vanligtvis inte beräknas
med utgångspunkt i ovanstående siffror, uppgår den ändå till mångdubbla
tal.
Man kan fortsätta att stapla siffror och uppgifter av detta slag på varandra,
det är inte kunskaper eller insikter om de verkliga förhållandena som fattas.
Ändå fortsätter rustningarna, och med ökad intensitet.
Kärnvapenkrig
Vi har nu under något decennium sökt skjuta tanken på kärnvapenkrig
åt sidan. Man har sagt att de strategiska makthavarna inte kommer att
använda sig av detta slutliga, definitiva utplåningsinstrument. Vi har i vårt
land också anpassat oss till detta tänkande om kommande krig som ”konventionella”
utan kärnvapen.
Men i den ovan citerade artikeln av Frank Barnaby framhåller denne
att själva kapprustningens mekanik, med alltmer förfinade och effektiva
vapensystem, med allt större lager av kärnvapen av olika storlek och med
möjlighet till allt flera utskjutningsanordningar, ständigt ökar riskerna för
ett allmänt kärnvapenkrig. Han pekar också på hur kärnkraftens fredliga
1* Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 670-675
Mot. 1976/77:672
6
användning underlättat tillverkningen av kärnvapen. Det finns ett samband
här som alltför litet uppmärksammats. Det går i dag lätt att i hemlighet
köpa komponenterna till en liten tungvattenreaktor på öppna marknaden
för mindre än 20 miljoner dollar. En sådan affär kan militära myndigheter
i många stater göra och sedan driva reaktorn för att få plutonium, om man
inte väljer att köpa det från de ständigt växande lagren av utbränt kärnbränsle.
Vilka är orsakerna?
Bakom rustningarna ligger den vanvettiga tankegången att det går att
rusta sig till säkerhet och överlägsenhet. Ett stort ansvar vilar i det avseendet
på de större och kärnvapenbeväpnade staterna, men även andra syndar.
Alva Myrdal säger: ”Alla nationer syndar genom att hålla så tyst om kapprustningens
vanvett och genom att delta i världens militarisering, om ock
i blygsammare skala.” Det är ett uttalande som i högsta grad också gäller
vårt land.
Bakom rustningarna ligger också de stora ekonomiska intressena inom
vapenindustrin i den kapitalistiska delen av världen. Det militär-industriella
komplexet har en oerhörd makt i flera NATO-stater, framför allt USA.
Vapentillverkarna driver, genom enorma satsningar på forskning, fram nya
och ”bättre” vapensystem som statsmakterna i respektive land sedan känner
sig tvingade att införliva med sin arsenal för att öka ”säkerheten”.
Den internationella vapenhandeln omsätter miljardbelopp och spekulerar
i varje konflikt för att öka sin profit som den alltid har gjort. Det allvarliga
är att den givetvis är med sin tid och nu kan tillhandahålla alla moderniteter,
även kärnvapen. Frank Barnaby igen: ”Den internationella vapenhandeln,
bedrivs praktiskt taget utan kontroll och driver fram kapprustning
med konventionella vapen i många delar av världen. I och med att
allt fler länder får möjlighet att tillverka kärnvapen hotar denna del av
kapprustningen att ändra karaktär och inrikta sig på kärnvapen.”
Vad kan göras?
Sverige har en gammal tradition som deltagare i internationella sammanhang
när det gäller nedrustning. Vi har under efterkrigstiden tagit många
initiativ och stött många förslag som syftat till att minska spänningen och
kapprustningen. Det har betingats av vår ställning som neutral stat. Det
har också varit en politik som haft ett starkt stöd hos den övervägande
delen av svenska folket. Det har ibland också manifesterats i breda folkliga
rörelser som t. ex. AMSA (Aktionen Mot Svensk Atombomb), under 1950talet.
Det är nu viktigare än någonsin att arbetet för avspänning och nedrustning
intensifieras. Alva Myrdal diskuterar i sin nya bok en del tänkbara åtgärder.
Mot. 1976/77:672
7
Hon nämner bl. a. att en världskonferens för nedrustning, med vissa förhandsgarantier,
skulle kunna vara en åtgärd. Ett upplivande av FN:s nedrustningskommission
en annan. Initiativ av de alliansfria staterna en tredje.
Till detta bör läggas att ett ökat stöd till freds- och konfliktforskning, både
vid separata institut, typ SIPRI, och vid universitetens institutioner i kombination
med undervisning är ytterligt önskvärt. Förslag till utökad kontroll
av den internationella vapenhandeln är likaså en viktig åtgärd, och där bör
vi som nation i första hand utöva sträng kontroll över våra egna företag.
Hemställan
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslås
1. att riksdagen som sin mening uttalar att den internationella
kapprustningen med alla medel måste hejdas,
2. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder och initiativ
i FN och andra internationella organ för att stoppa kapprustningen,
särskilt på kärnvapenområdet.
OSWALD SÖDERQVIST (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)
Stockholm den 24 januari 1977
LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk)
KARIN NORDLANDER (vpk)
JORN SVENSSON (vpk)
i Malmö
ROLF HAGEL (vpk)
