om återinförande av en namnlängd i statskalendern
Motion 1980/81:207 av Ingrid Diesen och Stina Eliasson
6
Motion
1980/81:207
av Ingrid Diesen och Stina Eliasson
om återinförande av en namnlängd i statskalendern
Det finns i dag ett stort intresse för att utforska och vårda kulturminnesmärken
och kulturtraditioner. Ett av målen för samhällets kulturpolitik är ju
också att garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs. Ett led
i detta arbete borde vara att återinföra namnlängden i den gamla almanackan
sådan den var före den senaste stora revisionen.
Namnlängden i den gamla almanackan före revisionen 1901 är ett
kalendarium som i huvudsak har kommit till under medeltiden och till större
delen bevarats i sitt medeltida skick. Den speglar alltså gamla kulturtraditioner.
Missuppfattningen att almanackan skall vara en namnlista för
namnsdagsfirande är allmänt utbredd. Att återinföra den gamla namnlängden
skulle vara en förnämlig kulturell gärning och öppna förståelsen för äldre
tiders kultur och litteratur samt stärka anknytningen till det europeiska
kulturarvet. Någon officiell namnlängd existerar tyvärr inte längre sedan
Vetenskapsakademiens privilegier från 1747 upphävdes 1969. Var och en
som vill ge ut en almanacka kan numera enligt tryckfrihetsförordningen göra
detta och införa vilka namn han vill.
Svenska folket torde emellertid ha vant sig vid en viss fastställd namnlängd
och torde knappast uppskatta den frihet som råder på detta område. Det vore
därför önskvärt att få en officiell prägel på namnlängden i en almanacka till
stånd, då med den gamla namnlängden som gällde under flera århundraden.
Med jämna mellanrum har man motionsvägen föreslagit att en översyn av
almanackans namnlängd görs för att denna namnlängd bättre skall stämma
överens med nutida namnskick.
Kulturutskottet har i sitt betänkande 1980/81:2 redovisat behandlingen av
tidigare motioner i samma ärende och påpekat att Vetenskapsakademiens
privilegium att utge almanackor numera upphört och att var och en som vill
ge ut en almanacka kan trycka och själv bestämma namnlängden i en sådan
utgåva.
Vår svenska almanacka har en lång historia. Redan 1747 beviljade Kungl.
Maj:t Vetenskapsakademien ensamrätt att ge ut almanackor fr. o. m. år
1749. Några närmare föreskrifter utfärdades inte men enligt uppgift i Roland
Otterbjörks Våra namnsdagar föreskrevs 1750 att namnlängden skulle vara
utformad ”sorn den av ålder varit” och att alla ändringar i framtiden måste
underställas Kungl. Maj:t för godkännande.
På grundval av ett riksdagsbeslut 1899 tillsatte Vetenskapsakademien en
kommitté som utarbetade förslag till ny namnlängd. Huvudsynpunkten var
Mot. 1980/81:207
7
att namnen i almanackan i första hand borde vara användbara och lämpliga
till dopnamn. Men man borde behålla av den historiska traditionen ”vad som
ännu lever i allmänhetens medvetande”.
När förslaget behandlades i Vitterhetsakademien reserverade sig riksantikvarien
Hildebrand och professor Schuck.
Riksantikvarien anförde bl. a. följande: ”Riksdagens yttrande i almanacksfrågan
går uppenbarligen ut från den föreställningen att namnen i
almanackan äro avsedda att giva föräldrar anvisning, huru de skola välja
dopnamn åt sina barn. Men namnen i almanackan är i huvudsak ett
medeltidskalendarium, ett historiskt dokument, tillkommet under medeltiden
och sedan dess i de förnämsta delarna bevarad.
De i medeltidens kalendarier förekommande helgonnamnen äro icke i
dem insatta på måfå, men det är däremot de av de enskilda almanacksutgivarna
i luckorna insatta namnen och det är uppenbart att i det från
Vetenskapsakademien avlämnade förslaget i de flesta fall de nya namnen
blivit på måfå förlagda till de olika dagarna.
Det från medeltiden ärvda kalendariet med dess namnlängd är ett
fornminne, visserligen nu icke av samma direkta inflytande som det förut
hade, men likväl i ganska hög grad belysande de forntida förhållandena och
därför värt att bevaras.”
Professor Schuck anförde bl. a. att i stället för återkommande ändringar i
almanackan kunde denna i stället förses med en namnlängd som lätt kunde
revideras.
Frågan om en revidering av 1901 års namnlängd aktualiserades i riksdagen
både 1936 och 1944. Vetenskapsakademien, som 1944 yttrade sig över en då
väckt motion, betecknade 1901 års namnlängd som en kompromiss vars
lämplighet men kunde sätta i fråga: hade de inte varit klokare att behålla den
gamla namnlängden som ett vördnadsvärt dokument från en gången tid?
1944 anhöll riksdagen i skrivelse till regeringen om åtgärder för en
modernisering av almanackans namnlängd. Först 1962 meddelade regeringen
sitt beslut med anledning av denna skrivelse. Regeringen meddelade helt
kort att eftersom nämnden för svensk språkvård inom kort skulle utkomma
med en skrift innehållande förteckning över svenska förnamn jämte därtill
hörande förklaringar och anmärkningar föranledde skrivelsen ingen
åtgärd.
De förslag som under årens lopp framförts om att almanackan borde
spegla dagens mest populära namn synes helt orimliga. En revidering skulle
alltid komma att lida av en viss eftersläpning. Moderiktningarna växlar
snabbt; ibland är främmande och för det svenska språket föga tilltalande
namn i ropet.
Eftersom almanackans dagar inte räcker till för att rymma alla aktuella
namn bör man helt avstå från synpunkten att bereda alla tillfälle att fira
namnsdag efter almanackan. Detta har ju aldrig varit avsikten.
Med en återgång till den gamla namnlängden skulle man få tillbaka t. ex.
Mot. 1980/81:207
8
Korsmässa den 3 maj och den 14 september, 7 sofvare den 27 juli, Mormässa
(med syftning på jungfru Maria) samt en hel del ålderdomliga namn från
Gamla testamentets och medeltidens kristna förgrundsgestalter. Många
litterära associationer i vår tidigare litteratur skulle därmed underlättas.
Med anledning av vad i motionen anförts hemställs
att riksdagen anhåller att regeringen i avtal mellan staten och
Allmänna Förlaget uppdrar åt redaktionen för statskalendern
att i kommande upplagor inta ett kalendarium av samma
innehåll som den namnlängd som ingick i statskalendern före
revisionen 1901.
Stockholm den 13 januari 1981
INGRID DIESEN (m)
STINA ELIASSON (c)
