om återföringssystem vid bensinstationer

Motion 1987/88:Jo733 av Alf Svensson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:Jo733

av Alf Svensson (c)

om återföringssystem vid bensinstationer

Mot.
1987/88
Jo733 —737

I samband med hantering av bensin frigörs stora mängder av bensinångor.
Detta sker vid bensindepåer, tankbilar och vid bensinstationer. Bensinångorna
innehåller kolväten, bl. a. bensen som är dokumenterat leukemiframkallande.
I Göteborg uppskattades 1984 de totala kolväteutsläppen till omkring
19 000 ton enligt miljö- och hälsoskyddsförvaltningen. Av detta beräknas
bensinstationerna svara för ca 10 %. En enda bensinstation släpper
normalt sett ut mellan 5 och 10 ton kolväten.

I dag finns teknik tillgänglig som i stort sett kan eliminera utsläppen av
bensinångor genom återföring. Detta sker i två steg; dels vid leverans av
bensin från tankbil till bensinstationens jordcistern, dels vid tankning av

Vid leverans till en bensinstation fyller tankbilen den underjordiska tanken
samtidigt som bensinångorna pressas ur cisternen. Ångorna sugs tillbaka
till tankbilen som efter avslutad påfyllning kör ångorna till en återvinningsanläggning
där ångorna omvandlas till bensin igen.

Vid tankning av bil sker återföringen genom att bensinen strömmar från
cisternen ner i bilens tank. Bensinen pressar ut bensinångorna från tanken
och en vakuumpump suger dessa tillbaka till cisternen. För detta krävs en
muff; en tätslutande bälgformad gummikrage som är monterad vid tankpistolens
mynning. Vid tankning fångar muffen upp bensinångorna som
tränger upp i bensinröret och via en särskild returslang (inne i bränsleslangen)
förs bensinångorna till jordcisternen.

1 november 1987 presenterade Pia M Berglund, forskarstuderande vid
enheten för kemisk miljövetenskap vid Chalmers tekniska högskola, en
rapport som förevisar jämförelser mellan kolvätehalter i luft vid bensinstationer
med återföringssystem resp. stationer som saknar detta system. Rapporten
visar påfallande stora minskningar av kolvätehalten vid stationer
som försetts med återföringssystem i jämförelse med konventionella stationer.
Undersökningar som gjordes under senvåren 1987 visar att halterna av
bensinångor vid tankning på bensinstationer med återföringssystem endast
är 1 — 10% av halterna vid konventionella stationer. Av undersökningen
framgår att bensenhalter över 5 mg/m3 förekommer vid konventionella
stationer medan halten i den luft som en tankande bilist vid en station med
återföringssystem inandas är mindre än 0,1 mg/m3!

I rapporten hävdas att mätunderlaget visar att återföringstekniken mins- 1

bil.

I Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Jo733-737

kar halterna ungefär lika mycket för alla de hundratals mer eller mindre Mot. 1987/88
miljö- och hälsofarliga kolvätena i bensinångor. Jo733

Utsläppen av bensinångor skadar människor och natur på flera sätt. Direkt
inandning av bensen och andra kolväten är cancerframkallande och
blodskadande. Bensinångor ger också liknande neurologiska effekter som
lösningsmedel, bl. a. ökad trötthet och försämrad koncentrations- och reaktionsförmåga
vilket kan vara speciellt allvarligt i samband med bilkörning.

Vidare bidrar kolväten via oxidantbildning verksamt till skador på skog
och annan vegetation.

Alla bilister drabbas av bensinångorna. Det gör även alla människor som
bor i närheten av bensinstationer och inte minst de människor som arbetar
vid bensinstationerna. Detta är således ett problem som omfattar flera miljoner
människor bara i Sverige.

1 USA är system med återföring och återvinning lagstadgat i staterna
Washington och Californien. Bara i staten Californien fanns i januari 1987
14 000 stationer med detta system. Systemet kan således sägas vara väl utprovat
och enligt kristdemokratiska samhällspartiets synsätt finns det inga
skäl att dröja med en lagstiftning i Sverige. En lag som ålägger nya bensinstationer
och befintliga stationer att vid besiktning — vilket enligt lag ska
ske vart tionde år — att installera återvinningssystem är på intet sätt orimlig.
Vid besiktning grävs den under jord liggande cisternen upp och det
ytterligare arbete som då krävs för att installera återföringssystemet är begränsat.
Kostnaden för att bygga om en befintlig station kan beräknas uppgå
till 150 000 kr. dvs. ca 0,6 öre per liter bensin — detta när ombyggnaden
inte sker i samband med besiktning. Denna kostnad kan ingalunda anses
vara för hög för att relativt rejält nedbringa mängden kolväten som släpps
ut i luften.

Naturvårdsverket arbetar med ett program för reduktion av kolväteutsläppen
i Sverige. Som en del i detta arbete ingår överväganden omkring
bensinhanteringen. Verket har bl. a. tagit initiativ till överläggningar med
berörda branschorganisationer och företag om de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna för att återvinna kolväten inom ett system som täcker ett
så stort antal hanteringsled som möjligt. Också energi- och miljöministern
har uttalat att ”det är angeläget att åtgärder vidtas så snart som möjligt för
att minska kolväteutsläppen då dessa medför risker för både hälsa och
miljö”.

Vid riksdagens behandling av motsvarande motionskrav i december 1987
uttalade jordbruksutskottet med riksdagens instämmande att ”med hänsyn
till de miljöproblem utsläppen orsakar och till de hälsorisker som läckaget
innebär för såväl tankbilschaufförer som personal och kunder vid bensinstationerna
anser utskottet det nu vara hög tid att införa ett system för
återföring av bensinångor”. Detta beslutade också riksdagen att ge regeringen
till känna.

Riksdagen ställde dock inga specificerade krav på åtgärder från regeringens
sida. Kds anser dock att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen
med förslag till lagstiftning för att återföra bensinångor enligt ovanstående
modell.

2

Hemställan Mot. 1987/88

Med hänvisning till det anförda hemställs Jo733

att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagstiftningen
att bensinbolag vid nyanläggning eller besiktning av befintlig
station åläggs att installera återföringssystem för bensinångor.

Stockholm den 12 januari 1988
Alf Svensson (c)

I * Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Jo733- 737