om åtalsreglerna vid barnmisshandel
Motion 1979/80:798 av Göran Karlsson
11
Motion
1979/80:798
av Göran Karlsson
om åtalsreglerna vid barnmisshandel
Man har på senare år blivit alltmer medveten om att misshandel av kvinnor
är långt vanligare än vad man tidigare trott. Sådana brott leder sällan till åtal,
därför att kvinnorna av olika skäl inte vågar eller vill anmäla att de
misshandlats av sina män. Åtalsreglerna är så utformade att kvinnans
anmälan är en nödvändig förutsättning för åtal, utom när brottet är särskilt
grovt. Detta gäller även om åklagaren anser misshandeln utredd och bevisad.
Sådana åtalsregler kan naturligtvis lätt medföra att det i själva verket blir
straffritt med misshandel och andra övergrepp mot egna familjemedlemmar.
Detta har nyligen tagits upp i tilläggsdirektiv till 1977 års sexualbrottskommitté,
som alltså nu skall se över de regler som begränsar åklagarens rätt och
skyldighet att åtala misshandel.
Det finns dock en grupp som är ännu mera utsatt för brott inom familjen,
och det är barnen. Kvinnorna har åtminstone en teoretisk möjlighet att själva
gå till polisen och begära hjälp. Men ett litet barn saknar egen förmåga att
berätta om det våld det utsatts för. Ännu mindre kan det göra en formell
polisanmälan. Samma åtalsregler gäller dock även beträffande barnmisshandel.
Begås ett sådant brott i hemmet blir det i princip straffritt. Det är
vanligen vårdnadshavaren som står för misshandeln, och han eller hon
anmäler naturligtvis inte sig själv. Om barnet inte blir allvarligt skadat blir
det alltså inget åtal för barnmisshandel, även om alla inblandade myndigheter
har helt klart för sig vad som hänt.
Att åtal inte sker för barnmisshandel ens i uppenbara fall är egendomligt
och stötande med ett modernt synsätt. Inte minst går det dåligt ihop med det
nyligen beslutade förbudet mot aga. Det rör sig inte heller bara om enstaka
eller bagatellartade fall. Det finns många konkreta exempel på anmärkningsvärd
tolerans från polisens och åklagarnas sida just när det gäller brott mot
barn. Man vill inte lägga sig i vad man uppfattar som ”familjeangelägenheter”.
Ett exempel på ett sådant ärende har i dagarna förekommit i en särskild
artikelserie om barnmisshandel i Dagens Nyheter.
Det är givetvis inte föräldrarnas privatsak, om de vill bli åtalade för att de
misshandlar sina barn eller ej. Samhället måste vara berett att sätta kraft
bakom orden, när det gäller att garantera barnen grundläggande personlig
säkerhet. Barn är utlämnade åt sina vårdare på ett sätt som det inte finns
någon motsvarighet till när det gäller vuxna. Man bör därför snarast ha
särskilda skyddsregler för barn, inte regler som t. o. m. ger barnen sämre
skydd än vad vuxna har. Man låter ju inte åtal för misshandel mot vuxna vara
avhängigt av om brottslingen vill anmäla sig själv.
Mot. 1979/80:798
12
Åtalsreglerna bör därför ses över generellt med utgångspunkt i att brott
mot barn alltid skall kunna åtalas, oavsett om det finns någon anmälan eller
angivelse. Man bör snarare ha en regel som går ut på att brott mot barn alltid
skall åtalas, om det inte finns särskilda skäl emot det, detta för att visa att
samhället slår vakt om barnens rätt och trygghet.
Tilläggsdirektiven till sexualbrottsutredningen innehåller visserligen inte
något direkt hinder för att behandla åtalsreglerna för misshandel mera
allmänt. Men tonvikten ligger på förhållandet mellan man och kvinna, dvs.
kvinnomisshandel. Den i detta fall ännu mer bekymmersamma situationen
för barnen uppmärksammas inte alls i direktiven. Riksdagen bör därför
klargöra att utredningen skall se över åtalsreglerna också från barnens
synpunkt. Man bör inte heller bara begränsa sig till de rena misshandelsfallen.
Rimligen bör det inte heller behövas angivelse för att åtala t. ex. sexuella
övergrepp mot barn.
Jag hemställer
att riksdagen hos regeringen anhåller att sexualbrottsutredningen
får i uppdrag att lägga fram förslag om att avskaffa de regler som
innebär begränsningar i rätten att åtala brott mot barn.
Stockholm den 23 januari 1980
GÖRAN KARLSSON (s)
