om arbetsmiljölagen

Motion 1987/88:So715 av Kjell-Arne Welin och Elver Jonsson (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :So715

av Kjell-Arne Welin och Elver Jonsson (fp)
om arbetsmiljölagen

Arbetsmiljölagen

Arbetsmiljölagen är en utpräglad ramlag. Lagens intentioner förtydligas
genom arbetarskyddsstyrelsens fortlöpande föreskrifter. Genom denna
ordning anpassas lagen snabbt till nya förutsättningar i socialt och tekniskt
hänseende.

Delvis har ambitionerna infriats, framför allt har den fysiska miljön
tillsammans med de tekniska förutsättningarna kartlagts. Föreskrifter har
presenterats som i huvudsak accepterats och efterlevnaden har sannolikt
varit relativt god. Trots detta finns mycket kvar att göra.

Tillsyn

Fram till 31/12 1986 har kommunerna haft tillsyn av mindre arbetsplatser
medan yrkesinspektionen haft tillsynsansvar för större arbetsplatser.
Fr. o. m. 1 januari 1987 övertog yrkesinspektionen hela tillsynen av såväl
stora som små arbetsplatser. Det är ur efterlevnadssynpunkt av väsentlig vikt
att tillsynen fungerar. Därför är uppföljningen av den nya ordningen viktig,
samtidigt som en utvärdering planeras och genomförs under första halvåret
1988.

Kemiska produkter m. m.

Människan utsätts för en stor mängd kemiska ämnen. Enligt vissa beräkningar
är det drygt 60 000 ämnen, som har en omfattande kommersiell
användning. Endast ett fåtal av dessa kemiska ämnen har undersökts så att
man med säkerhet kan veta deras verkningar på människor och miljö.

De flesta ämnen är säkert ganska ofarliga. Därför är identifieringen av de
ämnen som är förenade med hälso- och miljörisker särskilt viktig.

Produktionen av exempelvis industrikemikalier, läkemedel, livsmedelstillsatser
samt bekämpningsmedel innehåller sannolikt mängder av ämnen,
vars effekter på arbetsmiljön borde utsättas för vetenskaplig prövning.

Behovet av kemiska produkter i arbetsmiljön är i allmänhet odiskutabelt
och sammanhänger med verksamhetens inriktning. Ofta är de helt nödvändiga
förutsättningar för arbetets bedrivande. Andra gånger medför de att vissa
arbetsmoment underlättas eller förenklas. Inte sällan kan det däremot

övervägas vilka produkter som skall användas, hur de skall hanteras och vilka
mängder som kan tillåtas förekomma. Sannolikt finns det många arbetsplatser
där hanteringen av kemiska ämnen inte är tillfredsställande. Bidragande
orsaker till detta kan vara splittrade inköpsrutiner, avsaknad av förteckningar
och information, avsaknad av kontinuerlig uppföljning och utrensning av
produkter som ej längre används, felaktig hantering samt underlåtenhet att
fortlöpande se över rådande arbetsrutiner.

De flesta kemikalier har sådana egenskaper att de, åtminstone under vissa
betingelser, kan åstadkomma skador av ett eller annat slag. Dessa egenskaper,
de mängder av ett ämne som vi kommer i kontakt med, den tid vi utsätts
för ämnet (t. ex. inanding, hudkontakt, förtäring) samt vår känslighet för
ämnet i fråga är faktorer som bestämmer vilka skador som kan uppkomma,
riskens storlek och hur vi skall hantera ämnet på ett säkert sätt. De krav som
bör ställas är därför, att det på en arbetsplats inte skall få finnas oacceptabelt
eller oskäligt riskabla hanteringssituationer. I stället för förbud kan lösningen
många gånger vara t. ex. förändrad processteknik, bättre utbildning,
hantering endast av personal med särskild kompetens, behörighetskrav osv.
Särskilda personer eller grupper av individer kan av olika anledningar vara
speciellt utsatta för en viss risk. Det kan därför ibland vara nödvändigt att
skydda dessa genom tillfälligt eller permanent förbud mot att hantera vissa
ämnen alternativt införande av speciella skyddsåtgärder. Saknas förutsättningar
för sådana lösningar kan resultatet bli att ett ämne inte kan användas i
arbetslivet.

Utifrån den brist på kunskap som i dag finns om många kemiska ämnen, är
det av största vikt att handskas försiktigt med bl. a. gränsvärdena, såväl taksom
nivåvärden. Stor återhållsamhet måste visas med användande av
kemiska ämnen när kunskapen är otillräcklig.

Arbetstagare har enligt arbetsmiljöagen 3 kap. 2 § rätt att ställa krav på
arbetsgivaren att denne vidtar åtgärder som behövs för att förebygga att
arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall.

Bland områden där gränsvärdena i dag troligtvis är på fel nivå kan nämnas
buller, luftfuktighet, luftförorening samt temperatur. Listan kan säkert göras
längre, de ovan nämnda är exempel där arbetarskyddsstyreisen måste se över
de värden som i dag tillämpas och utifrån nytt vetenskapligt samt statistiskt
material bedöma riktigheten av tillämpade gränsvärden.

Bildskärmsarbete

Det finns i dag hundratals olika typer av datorer i arbetslivet med mycket
varierande egenskaper vad gäller såväl ergonomi som strålning. Beroende på
vilken utrustning som valts och hur datorn används förekommer olika grader
av besvär. Synbesvären är vanliga och de påverkas av bl. a. skärmens
bildstorlek, teckenstorlek och förekomsten av flimmer. Synbesvären är av
olika typer. Det kan gälla bl. a. sveda, klåda, torrhetskänsla eller rödögdhet.
Huvudvärk har blivit en effekt av intensivt bildskärmsarbete. Besvär från
muskler och leder är också vanliga.

Vetenskapliga samband anses i dag belagt mellan å ena sidan bildskärmsarbete
och å andra sidan belastningsskador och ögonbesvär.

Mot. 1987/88

So715

Under flera år har det funnits oro för att strålning från bildskärmar skulle
kunna orsaka missfall och fosterskador. Oron har sin bakgrund i larmrapporter
från andra länder. Även i vårt land har s. k. koncentrationer av födslar
med missbildade barn och anhopningar av onormalt många missfall på en
enskild arbetsplats uppmärksammats.

Undersökningar pågår bl. a. i Umeå för att utröna ev. biologiska effekter
av bildskärmsarbete. ASS genomförde 1985 en epidemiologisk undersökning
tillsammans med socialstyrelsen. Syftet var att klarlägga om arbete vid
bildskärm innebar risker vid graviditet. Undersökningens slutsats var, att
den inte ger några hållpunkter för att bildskärmsarbete i sig skulle ge
fosterskador.

Det behövs fler forskningsprojekt och flera forskare på detta område för
att vi skall få klarhet om ev. orsakssamband. I avvaktan härpå är det
nödvändigt att kvinnor som känner oro för att arbeta vid bildskärm får rätt till
omplacering i samband med graviditet. Avtal med rekommendation om
sådan rätt finns både inom det kommunala och privata området. För den
statliga sektorn har en föreskrift givits ut av statens arbetsmiljönämnd.

Med stöd av ovanstående bör arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter revideras
så att de bättre skyddar bildskärmsoperatörer från hälsorisker. Det är
också nödvändigt att forskning och utvecklingsarbete om bildskärmsarbete
ges hög prioritet.

Gravida kvinnor

Arbetsmiljön för gravida kvinnor behöver tas upp till ingående debatt och
forskning. I tidningen Arbetsmiljö (15/85) har Kerstin Fredholm beskrivit
läget så här:

Många ofödda vistas en stor del av fostertiden på en arbetsplats på grund av
att en arbetstagare utför arbete åt en arbetsgivare. Därför är det rimligt att
arbetsgivarens ansvar för miljön också omfattar fostret. Hur ansvaret skall
regleras hänger bl. a. ihop med vilken norm vi väljer för begreppet
argetstagare - man eller kvinna.

Trots att ca två miljoner kvinnor förvärvsarbetar, utgör mannen norm för
en arbetstagare i arbetsmiljölagen, AML, och i lagen om arbetsskadeförsäkring,
LAF.

Om kvinnor och män var jämställda som arbetstagare skulle kvinnan fullt
ut tillerkännas sin biologiska funktion, inte bara delvis som nu. Ute på
arbetsplatserna finns ungefär 1,5 miljoner kvinnliga arbetstagare i barnafödande
ålder.

Samhället accepterar förlossning och amning bland förvärvsarbetande.
Det framgår av olika lagar och försäkringsbestämmelser. Att kvinnor är
gravida och bär på ett foster i sitt arbete ses inte som lika naturligt, av lagen
att döma.

Nu är det inte självklart att fostret och kvinnan som bär på det betraktas
som en enhet. En vanlig uppfattning är att det är två individer.

Om inte fostret tillhör kvinnan, vem skall det då tillhöra? Mannen?
Samhället? Ett foster kan inte ensamt vistas på ett arbete eller någon
annanstans utan gör det med en kvinna som är förutsättningen för dess
existens. Den funktion kvinnan har kan inte ersättas av någon annan.

Kvinnan kan inte heller välja att betrakta fostret som en tredje part och

Mot. 1987/88

So715

8

lämna det hemma när hon går till arbetet. Det borde vara logiskt att betrakta
fostret som en del av arbetstagaren.

Under graviditeten måste kvinnan så långt det är möjligt skydda fostret
mot yttre risker, något som samhället förväntar sig genom att informera om
en del faror, som tobak och alkohol.

Kap. 3 § 2 i AML borde också omfatta hela arbetstagaren, inklusive
livmoder med det liv som växer där. 'Arbetsgivare skall vidtaga alla åtgärder
som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller
olycksfall. . .’ Och det borde vara självklart att pröva om orsaken till en del
missfall och missbildningar finns att söka i arbetsmiljön, om inte sambandet
direkt kan uteslutas.

Lagens njugghet visar sig i praktiken. Bara ett enda arbete anses så farligt,
att kvinnor bör avstå från det under graviditeten. Det är blyarbete. Genom
att § 16 är så auktoritärt utformad har gränsen tydligt satts för vad som är
anständigt att betrakta som farligt för ett foster.

Detta ger också utslag i försäkringsbestämmelserna. Från 1/7 1985 gäller
'utbyggd havandeskapspenning’ för kvinnor i farliga arbetsmiljöer. Så snart
graviditeten konstaterats kan kvinnorna få sjukpenning, om inte arbetsgivaren
kan anvisa mindre farliga arbetsuppgifter.

Försäkringen är emellertid direkt kopplad till de förbud ASS utfärdar och
gäller alltså bara en grupp - blyarbeterskor. Misstankar om att något är
farligt, redan konstaterade missfall och missbildningar på arbetsplatsen eller
vetenskapliga undersökningar, som tyder på en risk - inget av det gillas så
länge ASS inte utfärdat förbud.

Gravida kvinnor bör enligt vår mening få ett bättre skydd i arbetsmiljöer som
är eller kan vara skadliga för fostret. Därför är det viktigt att gravida kvinnor
får rätt till omplacering under graviditeten. Kan omplacering inte verkställas
bör rätten till utbyggd havandeskapspenning omedelbart inträda.

Psyko-social arbetsmiljö

Den psykosociala aspekten i arbetsmiljön har under senare år varit föremål
för åtskillig diskussion och forskning. Samma frågor diskuteras också ofta
under begreppet stress i arbetslivet. En förklaring till att dessa problem blivit
mer påtagliga har ansetts vara att de effektivitetsmodeller som hittills
dominerat förordat långt gången arbetsdelning och arbetsförenkling, systemstyrning
av arbetstakt och arbetsmetoder, individualisering av arbetsuppgifter,
införande av skiftarbete och prestationslön och en auktoritär och
detaljerad arbetsledning. De produktivitetsvinster som dessa arbetsvillkor
skapat har, menar man, haft sitt pris i form av psykisk och fysisk ohälsa.

De forskningsresultat som f. n. föreligger får nog anses visa att samband
föreligger mellan stress och ohälsa. Vidare att arbetsvillkor som skapar
trötthet och passivitet hos individen, försvårar ett aktivt engagemang i
förändringsprocesser som skulle kunna skapa bättre arbetsförhållanden och
sålunda förebygga ohälsa.

För att ändra på dessa förhållanden krävs en annan arbetsorganisation som
är baserad på gruppansvar och ökat sjävbestämmande över mer kvalificerade
och mångsidiga arbetsroller. Behovet av sådana principer för arbetets
organisering ökar ju mer avancerad teknologi som tillämpas.

I förarbetena till arbetsmiljölagen diskuteras de psykologiska problem

Mot. 1987/88

So715

9

som forskningen påvisat - att långt gången arbetsuppdelning som mekanisering
skapar monotoni, psykisk påfrestning, trötthet, social isolering och låg
arbetstillfredsställelse. Lagstiftningen bygger på de senaste decenniernas
forskning inom psykologi, sociologi, psykosomatisk medicin och epidemiologi.

En utveckling av arbetsorganisationen torde sålunda ha stöd både av
arbetsmiljölagen och medbestämmandelagen. Arbetsmiljölagen kräver att
arbetet skall organiseras med hänsyn både till individens fysiska och psykiska
resurser och att det skall anordnas så att den enskilde individen kan påverka
sin egen arbetssituation.

Förändringar av arbetsmiljön i denna riktning måste vila på en positiv
människosyn. I stället för att betrakta människan som passiv, ointresserad av
sitt arbete och ovillig att ta ansvar - och organisera arbetet därefter - måste
företagen i större utsträckning betrakta människan som aktiv, ansvarskännande
och intresserad av att lära nya saker. Begrepp som specialisering,
detaljinstruktioner och detalj kontroll måste ersättas av begrepp som mångsidig
kompetens, egenkontroll och medmänskligt stöd. Att bygga upp en
arbetsorganisation utifrån dessa senare begrepp innebär ett radikalt förändrat
effektivitetstänkande, där frigörande av människans resurser ställs i
fokus.

I detta nya effektivitetstänkande måste man överge föreställningen att
varje människa skall kunna utföra bara en begränsad arbetsuppgift och i
stället sikta till att bygga upp en allsidig kompetens som ger variation i
arbetsinnehållet, överblick över produktionssammanhangen och flexibilitet i
organisationen.

Vad vi främst behöver i dag är inte bara forskning om principerna för
denna utveckling utan kanske främst fullskaleprov inom olika delar av
arbetslivet.

Företagshälsovård

Företagshälsovårdens uppgift ur allmän synvinkel kan sammanfattas som
följer:

Arbetsmiljön skall vara sådan att den så långt som möjligt inte medför
hälsorisker får någon arbetstagare. Tekniska, medicinska, psykiska och
sociala faktorer måste därför beaktas, bl. a. då det gäller utformning av
lokaler, utrustning, arbetsmetoder och arbetets organisation.

I den praktiska arbetsmiljöverksamheten utgör företagshälsovården en
viktig resurs för att utveckla en tillfredsställande arbetsmiljö. Arbetsmiljöproblemen
är ofta av sådan karaktär att de måste angripas utifrån en
helhetssyn som kräver lösningar som förutsätter en kombination av medicinsk,
teknisk och psykosocial kunskap och betraktelsesätt. Någon strikt
gräns mellan de olika ingående arbetsfälten är det inte möjligt eller önskvärt
att skapa. För att uppnå bästa möjliga lösning krävs att företagshälsovårdens
personal har ett nära och förtroendefullt samarbete för frågornas lösning.

Företagshälsovården är till sin karaktär huvudsakligen förebyggande och
är en rådgivande funktion. Den skall medverka till att ta fram underlag för de
beslut som krävs för arbetsmiljöåtgärder på arbetsplatsen.

Mot. 1987/88

So715

10

Utöver det förekommer i inte ringa omfattning att rent sjukvårdande
uppgifter utförs. Helt kan sjukvårdsuppgifterna inte uteslutas ur företagshälsovårdens
verksamhet, men sjukvården bör så långt det är möjligt utföras
inom landstingets ram.

Ett fördjupat samarbete mellan företagshälsovård och landsting skulle öka
kompetensen och även kvaliteten av versamheten. Utomordentligt mycket
kunskap finns inom såväl företagshälsovård som landstingens öppna och
slutna hälso- och sjukvårdsenheter. Företagshälsovården skulle få ökade
resurser till miljöutredningar av arbetsplatser. Samtidigt skulle engagemanget
av arbetsskadades rehabilitering kunna intensifieras.

Framför allt finns mycket att göra för att förbättra arbetsmiljön ur
psyko-sociala aspekter.

Ett fördjupat samarbete med yrkesinspektionen skulle möjliggöra att
större kraft ansågs föreligga när företagshälsovården kräver förändringar av
bristfälliga arbetsmiljöer.

Med den snabba ökningen av antalet arbetssjukdomar som kan anses ha
psyko-socialt upphov är det nödvändigt att företagshälsovården förstärks
med personal som har psykoterapeutisk utbildning och erfarenhet.

Relationsproblem är sannolikt vanligt förekommande på våra arbetsplatser
och urartar ibland till s. k. ”mobbning”. Detta är helt otillfredsställande
från medmänsklig synpunkt. Företagshälsovården bör utreda skälen och
föreslå åtgärder till förebyggande åtgärder.

Företagshälsovården bör också i ökad omfattning delta tillsammans med
berörd personal och arbetsledning vid förändring av arbetsplats- eller
arbetsuppgift.

Rehabilitering

Sedan hösten 1985 har i Trelleborg pågått ett projekt som kallats ”aktiv och
förebyggande rehabilitering”. Projektet utvärderades under arbetets gång
och uppgifterna är därför inte slutgiltiga. Men det preliminära resultatet är
utomordentligt gott. Projektet lyder under försäkringskassan i Malmöhus
län, avdelningschefen vid utredningsavdelningen. En projektgrupp bildades
och där ingår representanter för arbetsgivaren, företagshälsovård, arbetstagarorganisationer,
länsarbetsnämnd samt försäkringskassan.

Syftet med projektet är att arbeta fram en ny arbetsmetodik i rehabiliteringsärenden,
aktivera den försäkrade under dennes sjukdomstid samt
genom förebyggande åtgärder reducera kommande sjukfrånvaro.

Att beskriva hela projektet är i det här sammanhanget inte möjligt.

Utifrån de resultat som redovisats, bör projektet prövas i ett större
sammanhang.

Arbetsskador

Under 1985 anmäldes 144 257 fall av arbetsskador till försäkringskassorna.
Samtliga dessa anmälningar åsamkar försäkringskassorna viss administrativ
kostnad. Totalt blir slutsumman utomordentligt hög. Enligt uppgift godkänns
80 % av alla anmälda fall som arbetsskada.

Mot. 1987/88

So715

Arbetsmarknadsförsäkringar administrerar de försäkringsinstitut som
betalar ersättning till arbetsskadade personer.

Försäkringsrätten är första besvärsinstans.

Det borde vara riktigt att initialt godkänna alla inkomna anmälningar som
arbetsskada. I de fall AMF har en annan uppfattning ger AMF möjlighet att
initiera utredning och föra ärendet till försäkringsrätten.

Eftersom utredningsarbetet som kommer att utföras är ett uppdrag från
AMF, bör dessa också ersätta försäkringskassan för utredningskostnader.

Arbetsskadeförsäkringen (LAF)

LAF omfattar alla som förvärvsarbetar. Förutsättningen för att lagen skall
kunna tillämpas är att arbetsskador, -sjukdomar anmäls som sådana.
Arbetsgivaren är den som ansvarar för arbetsmiljön och är därmed skyldig
att göra anmälan av arbetsskada/sjukdom.

Efter hand har det visat sig att hanteringen av arbetsskadeanmälningar på
arbetsplatsen haft stora brister. Lagstiftningens tillämpning är inte anpassad
till dagens arbetsmarknad. Det är hög tid att göra en översyn av rättstillämpning
inom lagens ansvarsområde. Arbetssjukdomarna som ökar i utomordentligt
snabb takt omgärdas i dag av lagregler, som tillkommit för att reglera
förhållanden vid arbetsolyckor. För att komma till rätta med detta, måste
regeringen ge riksförsäkringsverket i uppdrag att komplettera LAF:s tilllämpning
med ansvisningar, som underlättar att reglera förhållanden vid
arbetssjukdom.

När en person fått en arbetsskada träder försäkringssystemet i kraft.
Automatiskt betalas detta ut:
o Ersättning för sveda och verk
o Förlorad arbetsförtjänst
o Ersättning för bl. a. läkarkostnader

Sedan kan så småningom s. k. ideell ersättning tillkomma. Den består av
två delar:

o Lyte och med som kopplat till handikappet

o Övrig olägenhet som kopplas till hur svårt det är för den skadade att leva

ett normalt liv

Delarna hänger ihop så till vida att ersättningen för övrig olägenhet skall
vara minst 70 % av ersättningen för lyte och men.

Men reglerna säger att ideell ersättning bara betalas ut när den skadades
tillstånd är stationärt stabilt.

Praxis i dag är, att ideell ersättning inte utbetalas till dödsbo. Detta är
horribelt. Den efterlevande har självklart förorsakats stort obehag på grund
av dödsfallet och skall erhålla vad som skulle kommit den döde till del. Det
borde ocksåk vara så att när arbetsolycka/sjukdom konstateras, utbetalas
samtliga ersättningar, dvs. även delen för lyte och men samt övriga
olägenheter. Nivån på ersättningarnas storlek borde också ses över och
jämföras i ett internationellt perspektiv.

Mot. 1987/88

So715

12

Livränta

Den som drabbas av arbetsskada får livränta. Men det finns vissa gränser.
Lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) från 1977 slår fast:
o Man kan få livränta om man fått sin förmåga att skaffa inkomst genom

arbete nedsatt med minst en femtondel.
o Livräntan betalas bara ut om förlusten är mer än en fjärdedel av det

basbelopp som gällde vid början av det år då livräntan skulle börja betalas.

Effekten av att relationen mellan basbelopp och löner förändrats är att
tusentals ställs utanför möjligheten att få livränta. Det är de som tjänar för
lite: deltidsarbetande eller heltidsanställda med låg lön.

För att reglerna skall bli rättvisare bör inkomstförlusten vara endast en
åttondel av basbeloppet - mot i dag en fjärdedel.

Brott mot miljölagen är ofta komplicerade att utreda. Ytterst få fall leder
till åtal. Utredningen om sambandet mellan arbetsolyckan/sjukdomen och
arbetsmiljön samt ansvarsfrågan hinner ofta inte färdigställas inom ramen för
preskriptionstiden.

Generellt beskrivs i brottsbalken vilken preskriptionstid som gäller. Den
knyts till hur allvarligt brottet är. För lindriga brott gäller två år, grova brott
fem år osv.

Men i en rad lagar finns särreglering, t. ex. i skattebrottslagen. Där står om
lindriga brott, att preskriptionstiden kan förlängas till fem år om den
misstänkte får stämningsansökan inom den tidsramen.

Med preskriptionstid menar man den tid som gått sedan brottet begicks när
det gäller arbetsmiljölagen sedan effekten av arbetsmiljöbrottet blev
känt, dvs. när den anställde blev sjuk.

En sådan särreglering av preskriptionstiden borde gälla även för arbetsmiljöbrott.
Det är känt att effekten ofta kommer sent. Och ju längre tid som
hunnit gå, desto längre tid tar det att utreda och hitta bevis.

Ett annat skäl är att det ofta tar lång tid för en arbetsskadad att få skadan
godkänd hos försäkringskassan. I värsta fall kan preskriptionstiden ha gått ut
med god marginal innan den saken är klar. Och det är ju först sedan
arbetsskadan blivit godkänd som man har fog för en eventuell polisanmälan.

Arbetsmiljö som är undermålig förorsakar mänskligt lidande såväl fysiskt
som psykiskt.

Samtidigt åtalas nästan ingen ansvarig för den ibland medvetet dåliga
arbetsmiljön. Det är därför viktigt att skapa regler, som gör att dålig
arbetsmiljö förorsakar den ansvarige betydande ekonomisk uppoffring.

Exakt hur dessa regler skall utformas och hur de ekonomiska konsekvenserna
skall drabba den ansvarige måste utredas. En sådan utredning bör
omgående tillsättas.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetarskyddsstyrelsens översyn av gränsvärdena,

Mot. 1987/88

So715

13

2. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bildskärmsarbete,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsmiljön för gravida kvinnor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande fullskaleförsök med alternativa arbetsorganisationer
i syfte att förbättra den psykosociala arbetsmiljön,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samverkan inom företagshälsovården,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändrade handläggningsrutiner av
arbetsskadeärenden, ‘]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av lagen om arbetsskadeförsäkring,1]

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förlängd preskriptionstid för ärenden om
tillämpning av arbetsmiljölagen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utredning av ekonomiska konsekvenser för
arbetsgivaren vad gäller arbetsmiljön.

Stockholm den 26 januari 1988

Kjell-Arne Welin (fp) Elver Jonsson (fp)

Mot. 1987/88

So715

1 1987/88:Sf324

14