om arbetsgivarnas lockouträtt

Motion 1980/81:279 av Olof Palme m. fl.

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

PDF

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

9

Motion

1980/81:279

av Olof Palme m. fl.
om arbetsgivarnas lockouträtt

I Sverige är arbetsmarknadsparternas rätt att vidta stridsåtgärder i form av
lockout, strejk osv. grundlagsfäst, regeringsformen 2 kap. 17 §. Rätten kan
dock begränsas i lag eller avtal. Så har skett genom regler främst i
medbestämmandelagen (MBL) och i lagen om offentlig anställning
(LOA).

Regeringsformen 2 kap. 17 § har följande lydelse:

Föreningen av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare
äger rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller
avtal.

De grundläggande reglerna angående fredsplikt och möjligheterna att
vidta stridsåtgärder finns emellertid i MBL 41 §. Paragrafen har följande
lydelse:

41 §. Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får
icke vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad,
bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om avtalet har ingåtts av
organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat åtgärden, om
åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller om
åtgärden har till ändamål

1. att utöva påtryckning i tvist om kollektivavtalets giltighet, bestånd eller
rätta innebörd eller i tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller
mot denna lag,

2. att åstadkomma ändring i avtalet,

3. att genomföra bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan avtalet
har upphört att gälla eller

4. att stödja annan, när denne icke själv får vidtaga stridsåtgärd. Första
stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig ordning
besluta blockad för att utverka betalning av klar och förfallen fordran på lön
eller på annan ersättning för utfört arbete.

Kompletterande regler finns i LOA. Reglerna innebär att möjligheten att
vidta stridsåtgärder på den offentliga sektorn i viss mån inskränks.

För en jämförelse kan nämnas hur frågan behandlas i olika västeuropeiska
länder.

Italien

Strejkrätten ärförfattningsskyddad, däremot inte lockouten. Genom vissa
domstolsavgöranden har lockouten bedömts som ett rättsstridigt medel i

Mot. 1980/81:279

10

arbetskonflikt. Den har också betraktats sorn ett avtalsbrott, vilket inneburit
att arbetsgivaren förpliktats betala ut lön för lockouttiden.

Frankrike

Det saknas uttrycklig lagreglering av lockouten. Strejkrätten är författningsenligt
garanterad. Lockouten betraktas emellertid som en otillåten
svarsåtgärd på en strejk. Den utgör - liksom i Italien - ett avtalsbrott som
förpliktar arbetsgivaren att utge lön.

Belgien

Lagregler och enhetlig domstolspraxis saknas. Föreningsrätten är lagskyddad,
och strejkrätten är allmänt erkänd.

Nederländerna

Lockouten betraktas inte söm olaglig. Arbetsgivaren måste dock betala ut
lön för den tid arbetarna utestängs. Strejkrätten är inte lagskyddad men
allmänt erkänd. Att strejken och lockouten skulle behandlas som likvärdiga
stridsåtgärder är dock inte accepterat.

Storbritannien

Lagreglering och praxis saknas. Lockouträtten är dock allmänt erkänd. I
praktiken är lockouter mycket ovanliga. Landsomfattande lockouter är
nästan helt obekanta.

Österrike

Det finns varken lagregler eller domstolspraxis angående lockout. Den
erkänns emellertid. Lockouten förutsätter att arbetsgivaren först avskedar
de anställda. I annat fall blir arbetsgivaren skyldig att betala ut lön.
Arbetskonflikter är ovanliga i Österrike och lockout i synnerhet.

Portugal

Lockouter är förbjudna i lag medan strejkrätten är författningsskyddad.

Mot. 1980/81:279

11

Västtyskland

Genom tre domar från den högsta arbetsdomstolen har regler uppställts
för hur lockouten får användas. Dessa går i korthet ut på följande.
Lockouten är i princip tillåten med vissa begränsningar. Den får sålunda
endast användas som en svarsåtgärd om angriparen genom olika åtgärder
skaffar sig ett förhandlingsövertag. Lockout får tillgripas - om facket genom
punktstrejker skärper konkurrensbetingade intressemotsättningar mellan
arbetsgivarna - för att bevara solidariteten hos arbetsgivarkollektivet.

Hur omfattande försvarslockouten får vara bedöms utifrån en proportionalitetsgrundsats,
dvs. förbud mot svarsåtgärder som är orimliga i proportion
till primäråtgärden.

Avgörande för lockoutmöjligheterna är också angreppsstrejkens omfattning.
En allvarlig strejk inom ett begränsat område ökar arbetsgivarsidans
behov att utvidga konflikten till andra företag inom avtalsområdet.

Lockoutens omfattning skall vara skälig, dvs. antalet berörda arbetstagare
skall vara ungefär detsamma som antalet strejkande. Att möta punktstrejker
med allmän lockout är sålunda inte tillåtet.

Sverige

När det gäller de svenska reglerna finns ingen inskränkning i lockouträtten
på annat sätt än att MBL anger i vilka situationer stridsåtgärder över huvud
taget inte får förekomma.

Reglerna i MBL har i huvudsak i oförändrat skick överförts från tidigare
arbetsrättslagstiftning. Bakgrunden till att man i Sverige valt den modellen är
bl. a. traditionen med starka och heltäckande organisationer. Det gäller
såväl på arbetsgivarsidan som på arbetstagarsidan. Lagstiftarens utgångspunkt
har därvid varit att parterna genom sin starka ställning skall ta såväl ett
partsansvar som ett ansvar för landets ekonomi när det gäller frågan om
tillgripande av långtgående stridsåtgärder.

Ett annat skäl till att reglerna givits en neutral karaktär är lagstiftarens
utpräglade symmetri- och rättvisetänkande. Grundtanken i ett sådant
resonemang är att båda parter genom lagstiftningen skall tillerkännas exakt
samma möjligheter att vidta stridsåtgärder.

Detta resonemang är i grunden felaktigt. Möjligheten att vidta lockout
resp. strejk kan inte enbart bedömas från formella utgångspunkter.
Utgångspunkten måste i stället vara hur lagregeln fungerar i verkligheten,
om reglerna genom sin utformning i praktiken gynnar eller missgynnar den
ena sidan.

Vi menar att nuvarande lagstiftning, med arbetsgivarens oinskränkta
lockouträtt, otillbörligt förstärker den redan starka parten på arbetsmarknaden.
Det finns flera skäl till vårt ställningstagande. Arbetsgivaren har
exempelvis tillgång till en mängd olika maktmedel vid sidan av lockouträtten.

Mot. 1980/81:279

12

Arbetsgivaren har således, oberoende av om fredsplikt råder eller ej,
möjlighet att besluta över investeringar, priser, driftsinskränkningar, om
produktionen skall flytta osv. Över huvud taget ligger alltjämt alla
arbetslednings- och företagsledningsbeslut helt i arbetsgivarens hand. Mot
detta kan arbetstagarsidan endast sätta den organiserade strejken. Den
möjligheten står dock endast till förfogande under avtalslöst tillstånd, dvs. då
kollektivavtal ej gäller.

En konflikt, och i synnerhet en lockout, slår dessutom hårdare på
arbetstagaren än på arbetsgivaren. Arbetstagaren är oftast mer personligt
drabbad av konflikten och då framför allt av dess ekonomiska verkningar.
Arbetsgivarsidan har större möjlighet att fördela kostnaderna och låta dessa
gå vidare till konsumenter och skattebetalare. På så sätt får arbetstagaren
”betala” lockouten två gånger. Denna riskspridning jämte det faktum att en
lockout många gånger måste få en viss omfattning för att vara konkurrensneutral
gör att arbetsgivarsidan lättare tillgriper lockout än arbetstagarsidan
initierar en strejk av motsvarande omfattning.

Mot bakgrund av konflikten på arbetsmarknaden våren 1980 och med
iakttagande av vad som ovan sagts, finns enligt vår mening anledning att
närmare redogöra för hur parterna använt och utnyttjat sina konfliktmöjligheter.
På den privata arbetsmarknaden hade konflikten i huvudsak följande
förlopp.

Avtalen mellan LO och SAF löpte ut den 31 oktober 1979. SAF vägrade
hela vintern att gå in i reella löneförhandlingar. Den 27 februari 1980 krävde
SAF att avtalen skulle prolongeras till årets slut.

Den 17 mars strandade LO avtalsförhandlingarna med SAF sedan SAF
vägrat gå in i reella förhandlingar. LO varslade därpå om en av de mjukaste
stridsåtgärder som organisationen kan ta till, nämligen blockad mot övertid
och mertidsarbete. Blockaden trädde i kraft den 27 mars. Den 2 april svarade
SAF med att varsla om lockout för 750 000 LO-medlemmar från den 10 april.
Efter viss tidsförskjutning trädde lockouten i kraft den 2 maj. Vid den
tidpunkten utbröt även en av LO varslad punktstrejk för ca 100 000
LO-medlemmar. Konflikten pågick därefter t. o. m. den 11 maj då
överenskommelse träffades.

SAF:s agerande innebär således att man som svar på en relativt blygsam
stridsåtgärd varslade och genomförde en omfattande storlockout. Arbetsgivarsidans
agerande är i och för sig ej något nytt. Även om SAF tillsammans
med de borgerliga krafterna intagit en allt mer militant och fackföreningsfientlig
inställning har man även tidigare intagit ståndpunkten att fackliga
stridsåtgärder skall mötas av massiva motåtgärder i form av allmän lockout.
En sådan konfliktstrategi tyder på osmidighet och ansvarslöshet som inte
enbart drabbar de fackliga motparterna och dess medlemmar utan även
sätter hela samhällsekonomin i gungning.

Den grundlagsfästa och i princip oinskränkta lockouträtten är unik för

\

Mot. 1980/81:279

13

Sverige. I andra länder är lockoutvapnet - som framgår av redovisningen inte
lika använt som i vårt land.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen beslutar begära att regeringen mot bakgrund av vad
som angivits i motionen närmare utreder konsekvenserna av
arbetsgivarpartens oinskränkta lockouträtt.

Stockholm den 14 januari 1981

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)

INGVAR CARLSSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)

LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)

PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)

VALTER KRISTENSON (s)

OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

MAJ LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)