om ansvaret för psykoterapeutisk behandling

Motion 1987/88:So222 av Marianne Carlström och Birthe Sörestedt (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :So222

av Marianne Carlström och Birthe Sörestedt (s)
om ansvaret för psykoterapeutisk behandling

Enligt den praxis sorn fastslagits i länsrätter, kammarrätter och regeringsrätt
har kommunerna idag i praktiken inga möjligheter att avslå en ansökan om
bistånd till behandling med psykoterapi.

I socialstyrelsens allmänna råd för socialbidrag (1985:1) ges vissa riktlinjer
till stöd för en fördelning av ansvaret mellan socialtjänsten och sjukvårdshuvudmännen
i de enskilda fallen.

Av råden framgår bl. a. (sid 96): ”Detta innebär, om man utgår från
kompetensprincipen, att om det finns behov av enbart sociala och psykologiska
behandlingsinsatser kommunen i egenskap av huvudman för socialtjänsten
bör svara för nödvändiga insatser och t. ex. bevilja socialbidrag till
psykoterapikostnader i privat regi om inte behovet kan tillgodoses på annat
sätt. Om däremot ett samtidigt och integrerande medicinskt/psykiatriskt
vårdbehov föreligger är sjukvårdshuvudmannen mer lämpad att meddela
terapeutisk vård inom ramen för samlade sjukvårdsinsatser.”

Flertalet fall som prövats i högre instans visar tydligt att socialstyrelsens
anvisningar saknar praktiskt tillämpning. Socialtjänsten har fått ett i det
närmaste odelat ekonomiskt ansvar för psykoterapibehandlingar när den
enskilde saknar egna medel.

Inom flera socialdistrikt i Göteborg har antalet ansökningar om bistånd till
psykoterapi i enskild regi kraftigt ökat under senare år. Behovet av
psykoterapeutisk behandling styrks genomgående av läkare inom den
offentliga psykiatriska vården. Ett vanligt argument från läkarnas sida är att
nödvändig vård inte kan tillhandahållas på grund av resursbrist. Även i andra
större kommuner är situationen likartad.

Trots att behovet av psykoterapi motiveras utifrån ett ”interagerande
medicinskt/psykiatriskt vårdbehov” sker ingen omprövning hos berörda
rättsinstanser av hittills gällande praxis. Därför har socialtjänsten i allt större
utsträckning kommit att svara för behandlingskostnaderna medan sjukvårdshuvudmannen
står för diagnosen/behovsbedömningen.

Samtidigt frånhänder sig den psykiatriska vården möjligheten till insyn och
påverkan när det gäller kvaliteten på den behandling som ges av de fristående
terapeuterna. Det finns en uppenbar risk att kommersiella intressen tar över
eftersom möjligheter i stort saknas när det gäller uppföljning och styrning av
behandlingsinsatserna.

Det finns således starka skäl för att sjukvårdshuvudmannen tar det fulla

och odelade ansvaret för psykoterapeutisk behandling och liknande kvalificerad
psykiatrisk behandling. Om sjukvårdshuvudmannen därvid anser att
fristående terapeuter bör anlitas skall bedömningen följas av såväl kostnadsansvar
som behandlingsansvar.

Avsikten med socialtjänstlagens bestämmelser om kommunens yttersta
ansvar innebär inte någon inskränkning i det ansvar som åvilar en annan
huvudman. Det borde därför vara en självklarhet att psykoterapeutisk
behandling bereds enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL). För att markera
detta ansvar och mot bakgrund av hittillsvarande rättspraxis kan det finnas
skäl att komplettera socialtjänstlagen i denna del eller på annat sätt klargöra
för berörda instanser sjukvårdshuvudmannens fulla och odelade ansvar för
psykoterapeutisk och liknande behandling.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att klargöra ansvaret för den
psykoterapeutiska behandlingen i kommunerna.

Stockholm den 20 januari 1988

Marianne Carlström (s) Birthe Sörestedt (s)

Mot. 1987/88
So222

11