om anslag till skogsbilvägar

Motion 1987/88:Jo313 av Ulla Orring och Rune Ångström (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Jo313

av Ulla Orring och Rune Ångström (fp)
om anslag till skogsbilvägar

Den 1 januari 1988 har en ny regel trätt i kraft om hur man får bygga
skogsbilvägar i fjällnära och svårföryngrade områden. Nyttan av ett väl
utformat skogsbilnät är väl dokumenterad såväl från skogsbrukets som
samhällets sida.

Där skogsbruk är tillåtet och lämpligt bör det därför finnas tillgång till ett
väl utbyggt skogsvägnät som är utformat under stor hänsyn till naturvårdens
och andra intressen. Om vägnätet planeras väl tjänar alla på det.

Skogsvårdsstyrelserna gör därför vägnätsplaner över områden där det
finns många markägare och lämnar statsbidrag till sådana vägar som följer
vägnätsplanerna.

Vid utbyggnaden av skogsvägnätet är samverkan mellan markägarna
helt nödvändig. Det handlar ofta om kompromisser. För att komma fram
till bra väglösningar är bidragen en nödvändig stimulans.

Kritik mot dålig vägplanering berör oftast vägar byggda utan statsbidrag.
Bristande tillgång på bidrag kan därför bli ett hinder för en rationell utbyggnad
av skogsvägnätet.

Det fjällnära området är särskilt känsligt från naturvårdssynpunkt. Den
nya regeln föreskriver nu att en markägare som vill bygga en dåligt planerad
väg — utan samordning med grannarna i olämplig sträckning eller
liknande — får inget tillstånd att avverka skogen i väggatan och han/hon
kan därför inte bygga vägen. Det blir således nu möjligt att bygga ut ett
vägnät som på bästa sätt tillgodoser skogsnäringens samlade behov av
transporter och därmed även tillgodose naturvårdens behov. Utbyggnadsbehovet
är mycket stort i de norrländska skogarna, vilket framförts bl. a. i
Vågplan 80 och i virkesförsörjningsutredningen (SOU 1981:81).

Enligt skogsstyrelsens anslagsframställning i augusti 1987 ligger sålunda
det långsiktiga behovet av samhällsinvesteringar i skogsvägnätet på nivån
100 å 110 miljoner i 1986 års penningvärde.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i ett beslut från hösten 1987 angående
skogligt länsprogram för Västerbottens län uttalat att ”Ett återställande
av det statliga stödet till den nivå som gällde 1983/84 är en förutsättning för
att målsättningen i Vågplan 80 för byggande av skogsbilvägar skall kunna
uppnås.”

I Västerbottens län, liksom andra norrlandslän, har det på grund av
minskade anslag till skogsbilvägar uppstått långa väntetider, minst fem år,

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Jo3l 1 — 314

innan bidrag erhållits och vägen kan tas i bruk. Detta leder alltför ofta till att Mot. 1987/88

vägar byggs i felaktiga sträckningar med begränsad nytta och dålig hänsyn Jo313

till naturvården.

Från skogsbrukets sida finns i Västerbotten ansökningar om bidrag till ca
60 mil väg vilket enbart för detta län innebär ett bidragsbehov på ca 35—40
miljoner kr.

Konsekvenserna av otillräckliga anslag till skogsbilvägar är kända. Lägre
sysselsättning, mindre råvara till industrin, olönsamma investeringar och
dålig samverkan och inte minst dålig hänsyn till naturvården. Stöd till
skogsbilvägar är en lönsam investering.

Hemställan

Med åberopande av vad ovan framförts hemställer vi

att riksdagen ställer ytterligare 5 milj. kr. till jordbruksdepartementets
förfogande som statligt stöd till ordinarie verksamhet för
byggande av skogsvägar.

Stockholm den 26 januari 1988

Ulla Orring (fp) Rune Angström (fp)

4