om ändring i lagen oni facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen

Motion 1980/81:1066 av Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

10

Motion

1980/81:1066

av Lars Werner m. fl.

om ändring i lagen oni facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen

Under hösten 1980 behandlades i riksdagen ett flertal motioner på
arbetsrättens område. Motionerna sakbehandlades inte av utskottet, utan
utskottet föreslog i stället att reformverksamheten på det arbetsrättsliga
området skulle bli föremål för överläggningar mellan regeringen och
arbetsmarknadens parter. Riksdagen beslutade också enligt utskottets
förslag. Det finns ändå all anledning att från riksdagens sida markera en
viljeinriktning vad gäller dessa frågor. Det är viktigt att avvisa de tongångar
som nu allt oftare hörs i debatten, framför allt från företrädare för
näringslivet, och som går ut på att göra inskränkningar i de arbetsrättsliga
lagar som stiftades på 1970-talet.

Reformeringen på arbetsrättens område måste fortsätta. Det är också
viktigt att dessa reformer ges en inriktning som underlättar de arbetandes
kamp för ett bättre samhälle. Den avgörande frågan om makten över
produktionen löses inte genom lagstiftning, men de arbetsrättsliga lagarna
kan bidra till att underlätta dels de fackliga organisationernas arbete för
omedelbara förbättringar av medlemmarnas villkor, dels den långsiktiga
kampen för ett socialistiskt samhälle.

Från dessa utgångspunkter lägger vpk förslag till förändringar i de
arbetsrättsliga lagarna. I denna motion behandlas lagen om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen och i den anser vi att följande
förändringar är angelägna att genomföra.

Utvidgning av lagens omfattning

De tolkningar av lagen som gjorts innebär att fackligt förtroendevald
enbart har rätt att på arbetstid ägna sig åt frågor som rör förhållandet till
arbetsköparen. Interna föreningsangelägenheter, möjligheter att ta till vara
medlemmarnas intressen i mera allmänna samhällsfrågor liksom politisk
verksamhet faller utanför lagen.

Detta får den orimliga konsekvensen att fackligt förtroendevalda som
arbetar med frågor som inte är kollektivavtalsreglerade utestängs från
möjligheten att bedriva fackligt arbete på arbetsplatsen. Som exempel kan
nämnas att i många fackföreningar finns valda s. k. ungdomsombud, som
skall arbeta för att aktivera unga medlemmar till fackligt arbete. Kontakt
med dessa unga medlemmar kan de förstås bara få på arbetsplatsen, speciellt

Mot. 1980/81:1066

11

i storstadsområdena. Här lägger lagen hinder i vägen för deras möjlighet att
fullgöra sitt fackliga uppdrag.

En annan orimlig konsekvens av lagens omfattning som nu finns är att
fackligt förtroendevalda hindras att bevista en facklig konferens om
exempelvis den fackliga strategin i industripolitiska eller socialpolitiska
frågor. Däremot finns det ingen lag i världen som kan hindra arbetsköparen
att på betald arbetstid sända delegater till liknande konferenser arrangerade
av SAF.

Man kan naturligtvis då inte heller skilja ut politisk verksamhet ur lagens
omfattningsområde. Fackliga frågor är i högsta grad politiska frågor och vice
versa. Någon gränsdragning går inte att göra. Arbetarnas fackliga organisationer
har också i sina stadgar formulerat politiska mål, som man förstås
måste kunna verka för.

Vpk kräver därför att lagens omfattning utsträcks till att också omfatta
interna föreningsangelägenheter, möjligheter att ta till vara medlemmarnas
intressen i mera allmänna samhällsfrågor liksom politisk verksamhet.

Rätt för den fackliga organisationen att bestämma omfattningen och tiden för
det fackliga uppdraget

I nuvarande lag skall omfattningen och tidsåtgången för facklig uppdrag
bestämmas genom överläggning mellan arbetsköparen och den fackliga
organisationen.

Vpk menar att den fackliga organisationen måste vara suverän och själv
fullt ut bestämma i dessa frågor. Den fackliga organisationen och dess
fackligt förtroendevalda har ju att ta till vara sina medlemmars intressen
gentemot arbetsköparen. Att då inte facket självt får bestämma över
tidsåtgång och omfattning av detta utan måste överlägga med arbetsköparen
kan få den konsekvensen att arbetsköparen blir alltmer obenägen att gå med
på fackets krav ju lyckosammare facket agerar ur medlemmarnas synvinkel.
Att facket är beroende av arbetsköparen för att kunna bedriva verksamhet
kan alltså innebära att facket tvingas avstå från att driva för medlemmarna
berättigade krav.

Vpk kräver därför att den fackliga organisationen suveränt skall bestämma
omfattningen av och tidsåtgången för det fackliga uppdraget.

Rätt till fackliga möten på betald arbetstid

Kravet på fackliga möten på betald arbetstid har vuxit sig allt starkare på
senare år. Speciellt har de fackligt aktiva kvinnorna drivit detta krav som ett
led i strävandena att få fler kvinnor fackligt aktiva. Som skäl för att inte delta i
fackliga möten anger kvinnorna ofta problem med barnpassningen.

1 nuvarande lagstiftning finns denna fråga inte reglerad. Vpk anser att
rätten till fackliga möten på betald arbetstid skall skrivas in i lagen, och den

Mot. 1980/81:1066

12

fackliga organisationen skall också här bestämma om omfattning och
tidsåtgång.

Något ”missbruk” kommer det knappast att bli fråga om. Under 1970-talet
har det ju många gånger visat sig att de fackliga organisationerna värnat mera
om sysselsättning och företag än vad arbetsköparna gjort.

Vpk kräver därför att rätten till fackliga möten på betald arbetstid skrivs in
i lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen.

Den fackliga organisationens rättigheter under konflikt

Frågan finns inte reglerad i gällande lagstiftning. Det finns dock enligt vår
mening skäl som talar för att denna fråga regleras i lag. De lagar, avtal och
andra överenskommelser som rör förhållandet mellan den fackliga organisationen
som förening och arbetsköparen måste också gälla under en
konflikt. Det skall alltså inte vara möjligt att stänga ute fackliga förtroendevalda
från fackföreningslokaler belägna på arbetsplatsen. Inte heller skall
arbetsköparen kunna vägra att fullfölja sina åtaganden att inkassera
medlemsavgifter via data under konflikt eller avtalslöst tillstånd. Vi menar
att fackets utvidgade rättigheter, som alla varit överens om, annars kan
användas som ett slagträ emot facket under en konflikt. Arbetsköparna får
ytterligare ett medel till sitt förfogande under en arbetskonflikt, och
styrkeförhållandena förskjuts ytterligare till arbetsköparnas förmån.

Vpk kräver därför att den fackliga organisationens rättigheter under alla
förekommande konflikter regleras i förtroendemannalagen enligt ovan.

Tillträdesrätt till arbetsplatsen

De fackliga organisationerna har länge krävt att den fackliga organisationen
skall ha tillträdesrätt till en arbetsplats där man har medlemmar
organiserade. Denna rätt finns i dag inte reglerad i lag. Det innebär att
arbetsköparen har möjlighet att förhindra att fackliga funktionärer eller
förtroendevalda från avdelning och förbund besöker sina medlemmar på en
arbetsplats. Möjligheterna för de fackliga organisationerna att bedriva
facklig verksamhet på framför allt små arbetsplatser utan kollektivavtal är
mycket beskurna, så länge denna fråga inte är reglerad i lag.

Likaså måste de fackliga organisationerna ha rätt att ge forskare och andra
sakkunniga som man vill anlita tillträde till arbetsplatsen. Naturligtvis måste
arbetsköparen kunna gardera sig emot industrispionage, men det är
knappast av det skälet som facket ibland önskar anlita utomstående
experter.

Vpk kräver att de fackliga organisationerna får tillträde till de arbetsplatser
där man har medlemmar och att utomstående sakkunniga som de fackliga
organisationerna anlitar också ges tillträde till arbetsplatsen.

Mot. 1980/81:1066

13

Utökade ekonomiska rättigheter för de fackliga organisationerna och de
fackligt förtroendevalda

De ekonomiska villkor som arbetsköpare resp. facklig organisation
arbetar under är fortfarande mycket olika. Arbetsköparna förfogar över
företagets hela budget och kan avsätta de summor som behövs för egen
föreningsverksamhet. Summorna är dessutom avdragsgilla och alltså inte
skattepliktiga. Den fackliga organisationen har däremot enbart tillgång till
beskattade medlemsavgifter för att betala sin föreningsverksamhet, förutom
de bidrag man indirekt får från arbetsköparen genom förtroendemannalagen.

Vpk menar att lagen måste förstärkas när det gäller dessa ekonomiska
rättigheter. Facket måste få möjlighet att anlita utomstående experter - s. k.
arbetstagarkonsulter - på arbetsköparnas bekostnad. Likaså måste de
fackligt förtroendevalda ersättas i samma utsträckning när man utöver sitt
fackliga uppdrag som när man arbetar med sitt vanliga arbete. Övertidsersättning
och traktamente skall alltså utgå som om man vore i tjänst.

Utvidgning av begreppet facklig organisation

Lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen gäller i dag
enbart fackliga organisationer som har kollektivavtal med arbetsköparorganisation.
Arbetsköparna kan alltså, genom att vägra att teckna kollektivavtal
med en facklig organisation, hindra denna fackliga organisation från att
bedriva facklig verksamhet i normal omfattning.

Det blir alltså arbetsköparna som i praktiken bestämmer vilka organisationer
som får möjlighet att bedriva facklig verksamhet. Vpk menar att det
måste vara de anställda som genom medlemskap i facklig organisation ger
denna organisation mandat att företräda medlemmens intressen.

Vpk kräver därför att facklig organisation som företräder minst en
femtedel av de anställda omfattas av lagen om facklig förtroendemans
ställning.

Sanktionsbestämmelserna

I lagen om facklig förtroendemans ställning finns inskrivet att arbetstagarorganisation
kan åläggas skadestånd. Vpk menar att dessa sanktionsbestämmelser
skall utgå ur lagen. Det kan inte vara rimligt att arbetsdomstolen
i sista hand skall kunna avgöra de fackliga organisationernas verksamhet.

Vpk kräver därför att skadeståndsskyldigheten försvinner ur lagen.

14

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda föreslås

1. att riksdagen uttalar att reformeringen på det arbetsrättsliga
området skall fortsätta,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om förändringar i lagen om facklig
förtroendemans ställning på arbetsplatsen och hemställer hos
regeringen om förslag härom.

Stockholm den 23 januari 1981

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk)

ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
MARIE-ANN JOHANSSON (vpk)
TOMMY FRANZEN (vpk)
LARS-OVE HAGBERG (vpk)