om ändring av rättegångsbalkens regler om åtal mot ämbetsmän (Motion 1978/79:311 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1978/79:311

av Rolf Hagel och Alf Lövenborg

om ändring av rättegångsbalkens regler om åtal mot ämbetsmän

Vi upprepar härmed vår motion 1977/78:989. Undantagslagen 1974:573 är
en enda skandal. Riksdagen lurades den 2 maj 1974 att rösta bort en av de
grundläggande fri- och rättigheterna med den falska beteckningen ”endast en
redaktionell ändring” i rättegångsbalken. Ett avskaffande av likheten inför
lagen är en grundlagsfråga, men bara man kallade detta för en ”redaktionell
ändring” så skulle det gå vägen, trodde upphovsmännen!

Vid frågans behandling i riksdagen den 8 november 1978 avslöjades hur
medborgarna i detta land berövats sina medborgerliga fri- och rättigheter i all
tysthet, hur de fråntagits rätten till domstolsskydd mot brottslingar med höga
ämbeten. Där pekades på lagens reaktionära karaktär, hur den strider icke
endast mot grundlagen utan även mot de internationella konventioner som
Sverige undertecknat, inte minst Helsingforsavtalet.

Undantagslagen stadgar ett nytt rättsförhållande mellan medborgarna och
ämbetsmän/myndigheter. Undantagslagen är en fullmaktslag för riksåklagaren;
när det behagar honom blir brott och myndighetsutövning sak samma.
Godtyckligt - allt efter hans lynne, politiska övertygelse eller tillgångar - får
han fria eller åtala gärningsmän i det nya frälset på ca 5 000 ämbetsmän i
statliga nyckelpositioner. Riksåklagaren är Sveriges ensamdomare och
Medelsvensson ett fritt byte för höga ämbetsmän. Högsta domstolens
tillämpning av undantagslagen den 20 september 1978 till skydd för brottsliga
ämbetsmän var en bekräftelse härpå.

Vår motion 1977/78:989 fick en föga seriös behandling i justitieutskottet.

Inte heller vid den ovan åberopade riksdagsdebatten gick utskottets
talesmän in i en sakdebatt. Undantagslagens anhängare upprepade det
ohållbara argumentet att det hela rörde sig om en ”redaktionell ändring”. Och
att denna ändring tillkommit på grund av "önskemålet att skydda dessa
tjänstemän mot obefogat åtal eller ogrundad talan om ersättning”. Däremot
blev frågan vem som framfört detta ”önskemål” obesvarad.

Det är obestridligt att det var ett olyckligt beslut som riksdagen tog den 2
maj 1974 på grundval av propositionen 1974:35. Den svenska lagstiftningen
fick därigenom ett starkt inslag av ämbetsmannavälde med åtföljande
rättsröta. Lagstiftningen har också väckt stor uppmärksamhet i utländsk
press. Den har bl. a. tagits som bevis för att det faktiskt existerar en svensk
variant av ”Berufsverbot”.

Arbetarpartiet kommunisterna anser att rättegångsbalken måste präglas av
likhet inför lagen. Ett viktigt steg i den riktningen är att rättegångsbalkens

Mot. 1978/79:311

7 kap. 4 §,20 kap. 10 §,22 kap. 8 §och 23 kap. 22 § ändras så att de får följande
såsom Motionärernas förslag betecknade lydelse:

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

7 kap.

4 §

Allmän åklagare vid underrätt och hovrätt är statsåklagare eller distriktsåklagare.

Riksåklagaren är dock allmän åklagare
vid underrätt och hovrätt i mål om
ansvar eller enskilt anspråk på grund
av brott som i utövningen av tjänsten
eller uppdraget har begåtts av

1. den som innehar eller uppehåller
sådan ordinarie domartjänst eller
tjänst som byråchef eller därmed
jämställd eller högre tjänst vid statlig
myndighet eller annan tjänst som
omfattas av 15 kap. 4 § lagen
(1976:600) om offentlig anställning;

2. ledamot av domstol eller central
statlig förvaltningsmyndighet, som ej
är anställd hos staten; eller

3. krigsman, som bestrider regementschefs
eller därmed likställd eller
högre tjänst.

Allmän åklagare vid högsta domstolen är riksåklagaren.

Har talan till högsta domstolen fullföljts allenast av enskild part, må
åklagartalan där, efter riksåklagarens förordnande, föras av lägre åklagare.

Närmare bestämmelser om fördelningen av uppgifterna mellan åklagarna
meddelas i de för dem gällande instruktionerna.

20 kap.

10 §

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt för
målsäganden att väcka åtal eller övertaga
eller i högre rätt fullfölja väckt
åtal gäller icke i fråga om brott, som
avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra
stycket.

Mot. 1978/79:311

Nuvarande lydelse

Talan om enskilt anspråk pä grund
av brott, som avses i 3 kap. 3 § och 7
kap. 4 § andra stycket, må ej väckas av
målsäganden, med mindre åtal för
brottet äger rum eller talan biträdes av
någon som är behörig att besluta
sådant åtal.

Motionärernas förslag

kap.

! §

Målsägandens talan om enskilt
anspråk på grund av brott, som avses i
3 kap. 3 § må ej väckas, med mindre
åtal för brottet äger rum. Talan får
biträdas, övertagas eller i högre rätt
fullföljas av behörig åklagare.

23 kap.
22 §

2 § första ellerandra stycket. Ej heller
är förundersökning erforderlig i mål
om brott, som avses i 3 kap. 3 § och 7
kap. 4 § andra stycket, med mindre
anledning förekommer till ådömande
av annan påföljd än böter.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, må det ske, utan att förundersökning
enligt detta kapitel ägt rum.

Med hänvisning till det ovan anförda föreslår vi

att riksdagen beslutar att i rättegångsbalken införa de av oss
föreslagna ändringarna.

Förundersökning enligt detta kapitel
är, om tillräckliga skäl för åtal
ändock föreligga, ej erforderlig beträffande
brott, för vilket icke svårare
påföljd än böter är stadgad, eller
beträffande brott, som avses i 45 kap.
2 § första eller andra stycket. Förundersökning
skall alltid äga rum i mål
om brott, som berör enskildas intressen
och brott som avses i 3 kap. 3 §.

Stockholm i januari 1979
ROLF HAGEL (apk)

ALF LÖVENBORG (apk)

om ändring av rättegångsbalkens regler om åtal mot ämbetsmän

Övrigt om motionen

Intressenter