om ändrade lagbestämmelser rörande narkotikabrott

Motion 1977/78:1465 av Blenda Littmarck och Yvonne Hedvall

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

4

Motion

1977/78:1465

av Blenda Littmarck och Yvonne Hedvall
om ändrade lagbestämmelser rörande narkotikabrott

Den svenska narkotikapolitiken är avsedd att vila på två grundprinciper.
Den ena är att tillförseln av narkotiska preparat skall motarbetas med skärpa.
Den andra är att vårdbehövande narkotikamissbrukare skall få vård i stället
för straff. Det kan ifrågasättas om inte lagstiftaren tänkt sig verkningsfullare
insatser mot såväl missbruket som langningen än vad som sker i dag. En
analys av lagstiftningen och rättstillämpningen vore därför på sin plats.
Utrymmet medger ej någon fullständig genomgång, och jag väljer därför att
redogöra för några av de överväganden som gjorts vid lagstiftningsarbetet och
varför den lindrigaste formen av narkotikabrott - benämnd narkotikaförseelse
- föranleder åtgärder från samhällets sida i allt mindre omfattning. Jag
skall också försöka visa riskerna med detta.

Den som innehar, överlåter, saluhåller eller tillverkar narkotika kan
straffas enligt narkotikastrafflagen. Den som smugglar narkotika kan straffas
enligt narkotikastrafflagen. Den som smugglar narkotika kan straffas enligt
varusmugglingslagen. Brott mot narkotikastrafflagen indelas i tre svårighetsgrader,
nämligen narkotikaförseelser, narkotikabrott och grovt narkotikabrott,
vilka kan bestraffas med resp. böter, böter eller fängelse i högst två år
samt fängelse i ett till tio år.

Då maximistraffet under åren 1968-1972 höjdes från ett till tio års fängelse,
skulle man lätt kunna förledas att tro att dagens narkotikabrottslingar över lag
drabbas av mer kännbara straff än de som dömdes i slutet av 1960-talet.
Beträffande de grövre brotten är detta fallet, men i övrigt är det ej alls säkert. I
stor utsträckning gäller t. o. m. motsatsen.

En anledning är att lagstiftaren vid varje höjning av straffsatsen i en eller
annan form framhållit att någon straffhöjning för hela fältet inte eftersträvades.
År 1968 sades att någon slentrianmässig skärpning av straffet för alla
narkotikabrott ej var avsedd. År 1969, då såväl straffminimum som
straffmaximum för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika
höjdes, framhölls att syftet inte var att åstadkomma en allmän
straffskärpning utan att höjningen innebaren förskjutning av gränsen mellan
normalformen och den grova formen av brotten, dvs. en del brott som
tidigare bedömts som grova narkotikabrott skulle fortsättningsvis bedömas
som narkotikabrott. Vid 1972 års höjning framhölls att den föreslagna
ändringen inte avsåg mer än ett synnerligen begränsat antal mycket grova
brottslingar. Straffminimum har ej heller höjts under nämnda tidsperiod.

En annan anledning är att domstolarna för likvärdiga gärningar dömer till
allt kortare straff och att straffen allt oftare ersätts med villkorlig dom eller

Mot. 1977/78:1465

5

skyddstillsyn (övervakning). Denna fortgående förändring har till viss del
påverkat straffmätningen även beträffande narkotikabrottsligheten.

RB 20:7 1 st. 1 p.

Den förändring som hotar att få förödande konsekvenser för bekämpningen
av narkotikabruket är emellertid ändringen av stadgandet i rättegångsbalken
20 kap. 7 § 1 st. 1 p. och den fortlöpande förändringen av dess
tillämpning. Bestämmelsen är en av flera som medger att lagföring under
vissa förutsättningar ej sker.

Föreden 1 juli 1971,då bestämmelsen fick en något ändrad lydelse, var det
möjligt för åklagare att med stöd av denna underlåta åtal mot en person om
det var uppenbarl att endast böter skulle komma att utdömas i händelse av
lagföring och ali den misstänktes lagföring ej var påkallad från allmän
synpunkt.

Bestämmelsen var närmast tänkt för smärre ordningsförseelser och särskilt
för dem som framstod som ursäktliga. Om åtal saknar betydelse för att
avhålla andra från att begå samma sorts brott, anses inte åtal i detta
sammanhang påkallat från allmän synpunkt. Narkotikaförseelse som ej kan
föranleda svårare straff än böter bedömdes vara ett brott som passade in under
detta lagrum. Åtal underläts sålunda i viss utsträckning med stöd av denna
bestämmelse.

Lagstiftaren synes vid genomförandet av 1968 års narkotikastrafflag
närmast ha tänkt sig att RB20:7 1 st. 1 p. skulle användas för att underlåta åtal
mot värdbehövande missbrukare, som ändå skulle komma i åtnjutande av en
meningsfull vård. Tanken synes närmast ha varit att sådan vård ej skulle få
störas eller rent av förhindras av att missbrukaren lagfördes och straffades.

Eget bruk

1 mars 1968 lät riksåklagaren (RÅ) i anledning av den nya narkotikastrafflagens
ikraftträdande utfärda ett cirkulär (tjänsteföreskrift) vari redogjordes
för lagstiftningens innehåll. Han anförde bl. a.: "Även om vårdbehov inte
föreligger, kan det finnas skäl att underlåta åtal beträffande personer vilkas
brottslighet inskränker sig till att de innehaft en ringa mängd narkotika för eget
bruk. Särskilt gäller detta i fråga om förhållandevis unga personer. Åtal kan i
dessa fall underlåtas med stöd av RB 20:7 1 st. 1 p. Brottslighetens art är
nämligen inte sådan att åtal generellt kan anses påkallat från allmän
synpunkt.

Det är viktigt att man har klart för sig att det genom en utredning ytterligt
sällan kan klarläggas att vederbörande innehaft narkotika för eget bruk. Än
mer sällsynt är det att det med säkerhet kan klarläggas att narkotikan
innehafts endast för eget bruk. Det normala är dock att vederbörande påstår

Mot. 1977/78:1465

6

sig ha innehaft narkotikan enbart för eget bruk. Om inte kvantiteten eller
särskilda omständigheter talar för att uppgiften är felaktig, blir vederbörande i
brist på bevisning trodd och anses då ha innehaft narkotikan enbart för eget
bruk.

Om innehavd kvantitet inte är alltför stor, kan åtal alltså komma att
underlåtas, vilket är otillfredsställande. Vederbörande kan nämligen för det
första vara langare utan att själv använda narkotika och undgår då straff. För
det andra kan han vara en vårdbehövande missbrukare, och någon vård
kommer sällan eller aldrig till stånd i dessa fall. Det är här värt att notera att
utredningarna mycket sällan visar att vårdbehov föreligger. Avsikten med en
polisutredning är inte att utreda en persons vårdbehov, och den utgör därför
som regel ett dåligt underlag för att bedöma vårdbehovet.

För det tredje kan vederbörande ha använt preparatet ett antal gånger utan
att ännu ha hunnit bli en för sitt narkotikamissbruk vårdbehövande
missbrukare, och han kan då genom åtalsunderlåtelsen lätt få den uppfattningen
att samhället inte ser så allvarligt på narkotikamissbruk. En risk finns
då att han med tiden blir en vårdbehövande missbrukare, som för att få
pengar till att tillfredsställa sitt begär langar narkotika till andra.

Allt fler undgår åtgärder

Verkningarna skulle ändock inte ha blivit särskilt stora om inte paragrafen
tolkats allt liberalare och även ändrats. RÅ utfärdades i juni 1969 ånyo ett
cirkulär om tillämpningsfrågor i narkotikamål. Han förordade att åtalsunderlåtelse
jämlikt RB 20:7 1 st. 1 p. skulle meddelas för innehav för eget bruk av
2-3 gram cannabis eller högst 100 tabletter eller motsvarande kvantitet av
fenmetralin, amfetamin eller metylfenidat, såvida inte de särskilda omständigheterna
i det enskilda fallet talar häremot. Vidare anfördes: ”Åtal bör
kunna underlåtas även för överlåtelse av narkotika, om det gällt en obetydlig
kvantitet och skett i samband med konsumtion av narkotikan.”

Med bl. a. motiveringen att utnyttja tillgängliga resurser för brottsbekämpningen
på bästa möjliga sätt och för att i någon mån minska åklagarnas och
domstolarnas arbetsbelastning samt för att undvika att rehabiliteringen av
narkotikamissbrukare motverkades av att vederbörande genom dom och åtal
kom att stämplas som tillhörande en viss brottskategori ändrades år 1971
lydelsen av RB 20:7 1 st. 1 p. Åklagare fick nu rätt att underlåta åtal ”om det
kan antagas, att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle
komma att ådömas och den misstänktes lagföring ej finnes påkallad ur allmän
synpunkt”.

Ändringarna i paragrafen kan synas obetydliga. Avsikten med den synes
närmast ha varit att möjliggöra åtalsunderlåtelse för betydligt allvarligare
förseelser än tidigare. Även sådana som skulle kunna leda till höga bötesstraff
skulle nu kunna bli föremål för åtalsunderlåtelse enligt denna paragraf.

Mot. 1977/78:1465

7

Ambitionsnivån sänks ytterligare

Ett nytt cirkulär utfärdades i juni 1971 ianledningav denna lagändring. RÅ
anförde bl. a. att ”för att även polisens arbetsbelastning skall minskas i någon
mån, måste åklagarna i vissa fall nöja sig med kortfattade utredningar, som
främst tar sikte på den misstänktes inställning till brottet och övriga
förhållanden som kan vara av betydelse vid åklagarnas ställningstagande till
frågan om åtalsunderlåtelse. Den fullständigare utredning som måste vara en
förutsättning för åtals väckande och utförande kan undvaras, när beslutet blir
åtalsunderlåtelse. Det torde få förutsättas, att sådana kortfattade utredningar
inte förekommer i andra fall än där polisen med viss grad av sannolikhet kan
bedöma att åtalsunderlåtelse kommer att meddelas.”

Det framhölls att åtalsunderlåtelse inte fick bli så vanlig för vissa brott, att
allmänheten kunde räkna med att undgå påföljd första gången dessa
upptäcktes. Samtidigt betonades att det på grund av processekonomiska och
kriminalpolitiska synpunkter var angeläget att åtalsunderlåtelse meddelades i
vidgad omfattning. Åklagarna kom att i allt större utsträckning följa
sistnämnda anvisning och samtidigt glömma den förstnämnda aspekten.

År 1972 utfärdades ännu ett cirkulär, enligt vilket åtalsunderlåtelse kunde
meddelas för något större mängder än som ovan angivits. Vidare anfördes att
”då det gäller medel som innehafts för egen förbrukning har det i vissa mål
förekommit att åklagaren och domstolen gjort beräkningar på hur stora
mängder som gått åt under längre - ibland årslånga - missbrukningsperioder,
varefter vederbörande åtalats och dömts för innehav av dessa kvantiteter. I de
fall innehavet avslutas genom egen förbrukning bör det i sådana fall vara
möjligt att underlåta åtal vid avsevärda mängder. I de fall medlen funnits i
behåll bör åklagaren, såvitt gäller hänsynstagande till mängden medel, kunna
underlåta åtal vid en mängd som svarar mot någon veckas förbrukning. Större
försiktighet är dock motiverad vid prövningen av denna andra situation.
Särskilt gällder det i fråga om andra medel än cannabis.”

Om åklagaren underlåter åtal jämlikt RB 20:7 1 st. 1 p. händer vanligtvis
ingenting förrän vederbörande ånyo ertappas med narkotikainnehav eller
begår annat brott. Man måste enligt vår mening se allvarligt på en längre tids
användning av narkotika. Vi kan inte finna att det är i enlighet med
lagstiftarens intentioner att beträffande en sannolikt vårdbehövande person
ej söka få en meningsfull vård till stånd. Detta blir emellertid lätt resultatet
om årslånga missbruksperioder ej föranleder annat än åtalsunderlåtelse.

1 ett av landets större åklagardistrikt väcks regelmässigt ej åtal för innehav
av narkotika, som redan förbrukats av den misstänkte själv. Innehav av
mindre mängder för eget bruk, såsom upp till 15 gram cannabisharts, 30 gram
marihuana, 15 påsar centralstimulerande narkotika eller 100 tabletter av
bustaidtyp, kan föranleda åtalsunderlåtelse. Vid innehav av enstaka dos för
eget bruk av morfin eller heroin kan åtalsunderlåtelse förekomma. Åtalas
andra brott, väcks åtal normalt även för narkotikaförseelse.

Mot. 1977/78:1465

8

Inte sällan tillämpas storstadspraxis i övriga delar av landet. Likhet inför
lagen talar för samma praxis över hela landet. Mot detta talar att det måste
anses allvarligare om en viss sorts narkotika håller på att introduceras i ett
visst område än om den redan är lättillgänglig där.

Effekten i praktiken

Bedömningen av att ej alltför stort narkotikainnehav har, som jag visat, i
allmänhet kommit att begränsas till konstaterandet av mängd, sort, tidsrymd,
tidigare liknande brott och om narkotikan uppges ha innehafts för eget bruk
eller ej. Vårdbehovet varken utreds eller beaktas i allmänhet.

Resultatet av åklagarens bedömning kan polisen lätt förutse. Han vet att i
allmänhet ingenting händer i de fall då åklagaren underlåter åtal. Ett
rapporterande av att en person innehaft en viss mängd narkotika, vilket
kommer att föranleda endast åtalsunderlåtelse, framstår som inte bara
meningslöst utan även processekonomiskt oförsvarbart. Då polismannen
dessutom helt lagligt jämlikt 12 § polisinstruktionen kan underlåta att
rapportera bötesbrott till åklagaren, om detta med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet är obetydligt, finns alla förutsättningar för att
åklagaren ej ens skall behöva underlåta åtal. Han behöver inte ens se ärendet,
som förblir outrett. Polismannen behöver inte ens vara medveten om att han
meddelar rapporteftergift, utan han kan t. o. m. vara så införstådd med att
ingenting kommer att ske, att han ej ens finner anledning att ingripa.

Förhållandet kan också få andra konsekvenser. Om polisen utreder
exempelvis en stöld och den misstänkte endera har färska stickmärken eller
uppger sig ha varit narkotikapåverkad vid stölden, är detta enligt min mening
ett förhållande som närmare bör utredas, fastän utsikterna är i det närmaste
obefintliga att vederbörande vidgår mer än användning av någon enstakta
dos narkotika.

Det är alarmerande att rapporteftergift meddelas i samband med konstaterade
små innehav. Flera stora narkotikautredningar har nämligen böljat
med att man kunnat konstatera innehav av små mängder narkotika. Till detta
kommer att missbrukaren varken får erforderlig vård eller får klart för sig hur
allvarlig hans situation egentligen är förrän det är väl sent.

Motåtgärder

För att bidra till att komma till rätta med narkotikaproblemet är en lösning
av nämnda problematik mycket angelägen. Flera vägar är tänkbara. En
lösning som kan förefalla drastisk men som är den kanske enklaste är att höja
straffminimum för narkotikabrottslighet till fängelse och därvid inkludera
innehav för eget bruk.

Då domstolarna genom att besluta om personundersökning kan få
vederbörandes personliga förhållanden utredda, kommer goda möjligheter

Mot. 1977/78:1465

9

att finnas att skilja de vårdbehövande från de övriga. För de dokumenterat
vårdbehövande kan fängelse då utbytas mot lämplig vård enligt samma
mönster som då villkorlig dom och skyddstillsyn nu kan få ersätta ett
fängelsestraff.

För dem som är under 18 år finns dessutom möjlighet att via sociala
centralnämnden få såväl utredning som åtgärd till stånd, varvid åtal kan
underlåtas jämlikt annat stadgande.

Det blir också möjligt att få klarlagt de problem som föranleder en
narkotikamissbrukare att nyttja drogen. Detta gör det i sin tur möjligt att sätta
in hjälp - eller stödåtgärder som eliminerar behovet av narkotika - innan
vederbörande blivit beroende av drogen.

Såväl rapporteftergift som åtalsunderlåtelse jämlikt RB 20:7 1 st. 1 p.
omöjliggörs genom nämnda straff, vilket kan få en icke ringa avhållande
effekt på dem som ännu inte börjat använda narkotika.

Det skulle därmed vara sörjt för vård åt vårdbehövande, en noggrann
utredning av förhållandena och straff för langarna.

Återstår endast de fåtaliga fall där det är uppenbart att vederbörande endast
vid något enstaka tillfälle innehaft en ringa mängd för eget bruk och inte kan
förväntas använda narkotika igen. För dessa fall skulle åtalsunderlåtelse
kunna beslutas genom en särskild, snävt skriven bestämmelse.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade lagbestämmelser
beträffande narkotikabrott, i enlighet med vad i
motionen anförs.

Stockholm den 25 januari 1978

BLENDA LITTMARCK (m) YVONNE HEDVALL (m)