om ändrad sjukpenningförsäkring

Motion 1980/81:1220 av Gunnar Biörck i Värmdö

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1980/81:1220

av Gunnar Biörck i Värmdö
om ändrad sjukpenningförsäkring

Under senare år har frågan om karensdagar i sjukförsäkringen stått
under livlig debatt. Att meningarna brutit sig starkt beror nog delvis på att
avtalskonstruktionerna för olika grupper på arbetsmarknaden med avseende
på sjukersättning växlar och att därför lagstiftningsmässiga ingrepp i
regleringen av sjukförmånerna skulle slå ojämnt.

En kort historisk återblick kan måhända vara befogad. Innan den obligatoriska
sjukförsäkringen infördes fanns här i landet en ganska utbredd
frivillig försäkring genom enskilda sjukkassor. För att hålla de försäkrades
avgifter inom rimliga gränser bedömde man att det var viktigare att tillgodose
dem som drabbats av långvarig sjukdom och därav följande inkomstbortfall
än de korttidssjuka. Det stipulerades därför att sjukersättningen
inte trädde i kraft förrän sjukdomen varat mer än en viss tid (några dagar
till en vecka). Detta system med ”karensdagar" övertogs av den obligatoriska
sjukförsäkringen, när denna genomfördes, men karensdagarna avskaffades
sedermera i en senare reformetapp.

Uppenbart är att i familjer, där ekonomin till följd av veckoavlöning
balanserade från fredag till fredag, med små om ens några reserver, varje
dags inkomstbortfall var kännbart. Men ju mera utvecklingen har gått från
vecko- till månadslön, så som skett under de senaste årtiondena, desto
mindre känslig blir en normalt förutseende familjebudget för bortfallet av
inkomst för enstaka dagar. Mot en sådan bakgrund kan det inte vara
orimligt att på nytt se över frågan om karensdagarna.

Fram till tidpunkten för Hagaöverenskommelserna betalade den enskilda
sin sjukförsäkringsavgift själv över skattsedeln och envar kunde då se
hur stor (eller liten) avgiften var. Numera är den för löntagare inbakad i
arbetsgivaravgiften och därigenom förlorar den enskilde känslan av sammanhanget
mellan avgifter och däremot svarande prestationer.

Även om redan i medelinkomstlägen den nuvarande marginalskattens
höjd torde göra löntagaren och hans familj förhållandevis litet känsliga för
kortvariga inkomstbortfall och man därför icke skall tro att ett återinförande
av ett begränsat antal karensdagar skulle medföra en mycket kraftig
minskning av den kortvariga (en- eller tvådagars-) frånvaron från arbetsplatsen.
torde en sådan åtgärd likväl, generellt sett. kunna bidra till en
minskad frånvaro i arbetslivet och förbättra möjligheten till ordnad och
effektiv organisation på arbetsplatsen. I det ekonomiska läge Sverige nu
befinner sig synes det rimligt att återgå till den mer försiktiga uppfattning
som var vägledande för de ursprungliga frivilliga sjukkassorna, nämligen
I Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 1220-1227

Mot. 1980/81:1220

2

att det är viktigare att kunna stödja de långtidssjuka än dem, vilkas sjuklighet
endast utgörs av en eller annan kortare episod.

Det skulle numera säkerligen också vara möjligt att med datoriseringens
hjälp skapa flera alternativa modeller för sjukpenningförsäkringen, för att
tillgodose individuella önskemål, för den händelse sjukpenningförsäkringen
bröts ut ur arbetsgivaravgiften och behandlades separat. Man skulle då
kunna erbjuda varje löntagare flera alternativ, vilkas kostnader skulle
kunna beräknas aktuariemässig i procent av lönesumman, t. ex. enligt
följande:

alternativ A= full sjukpenning från första sjukdagen,
alternativ B = ingen sjukpenning de första tre (alt. sju) sjukdagarna och
därefter full sjukpenning etc.,
alternativ C = halv sjukpenning de första 7 eller 14 dagarna och därefter
full sjukpenning etc.

Alternativen B och C (eller ytterligare alternativ) innehåller det som på
försäkringsspråk kallas självrisk — något som åtminstone alla bilägare är
väl införstådda med.

Genom att lägga sjukpenningförsäkringen utanför arbetsgivaravgiften
(även om den förmodligen, om så önskas, kan administreras, både uppbörds-
och utbetalningsmässigt, av arbetsgivaren), kan den bokföras under
egen rubrik på skattsedeln; den önskade varianten (A/B/C etc.) kunde
markeras på självdeklarationen eller särskild uppgift till sjukkassan, och
den kan då också syftas ut ur avtalsrörelsen och flyttas från arbetsgivaren
tillbaka till löntagaren, som därigenom kan få ett ökat löneutrymme att
disponera enligt den ena eller andra varianten (A, B. C etc.). Jag föreställer
mig att ett sådant system datamäsigt skulle gå att hantera, även om parterna
framdeles överenskommer att ”sjuklönen” under viss tid skall utbetalas
av arbetsgivaren i stället för av försäkringskassan.

Mot bakgrund av det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen anhåller att motionen överlämnas till
sjukpenningskommittén för beaktande vid dess fortsatta utredningsarbete.

Stockholm den 27 januari 1981

G. BIÖRCK (m)
i Värmdö