om andel för anställda i långsiktigt företagssparande.

Motion 1971:1096 av herr Weden m. fi.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1971:1096

13

Nr 1096

av herr Weden m. fi.

om andel för anställda i långsiktigt företagssparande.

I andra motioner från folkpartiet har ställts krav på en förbättrad
närdemokrati, bl. a. när det gäller metoder och arbetsformer inom riks-,
regional- och kommunalpolitik, och inte minst på en utbyggd arbetsdemokrati
i en rad olika former. Vi har därvid utgått från en ständigt
utvecklad socialliberal ramhushållning och reformpolitik. Inom de huvudramar
en sådan politik drar upp, genom politiska beslut fattade av
i demokratisk ordning utsedda instanser, kommer enskild företagsamhet
att spela en mycket stor roll, och kooperativ, statlig och kommunal
företagsamhet bör i princip icke ges några särskilda fördelar i konkurrensen.
Vi har också i andra motioner angivit de motiv som finns för
särskilda offentliga insatser inom näringspolitiken av t. ex. sociala och
regionalpolitiska skäl och i de fall där konkurrensen är ofullständig.
I denna motion avser vi att återkomma till några viktiga synpunkter,
som vi sedan länge hävdat, på i första hand företagssparandets problem
och bl. a. framhålla ett par under senare tid tillkomna omständigheter,
vilka borde vara ägnade att ytterligare stryka under vikten av en framsynt
lösning av detta problem. Våra förslag i det avseendet ligger i linje
med våra andra förslag att utveckla det demokratiska samhällets funktioner
inom arbetslivets och näringspolitikens områden samtidigt som
de vill undvika felaktiga eller ovidkommande analogier med den politiska
demokratins problem.

Såväl i den närmast föregående som i den senaste långtidsutredningen
utvecklas eftertryckligt den betydelse som investeringar, produktion och
export har för en god utveckling av den svenska samhällsekonomin och
därmed för vår förmåga att sörja såväl för en fortsatt välståndsutveckling
och en rättvis fördelning av framstegen i Sverige som för våra
möjligheter att med kraft fullfölja ansträngningarna att stödja utvecklingsländerna.
Båda utredningarna pekar, som en konsekvens härav, på
ett fortsatt och stegrat starkt behov av sparande (kapitalbildning) för
såväl enskilda som offentliga behov.

Inför denna frågeställning är det inte tillräckligt att — som ibland
sker — hänvisa till att sparandet i Sverige, totalt sett, ligger på en mycket
hög nivå, om internationella jämförelser göres. Detta förhållande
utgör ju bl. a. själva förutsättningen för det hos oss, likaledes vid internationella
jämförelser, mycket höga genomsnittliga löneläget liksom

Mot. 1971:1096

14

inkomstlaget över huvud taget. Sådana resonemang bortser t. ex. från
att vi ändå har ett betydande låginkomstproblem, som det i och för sig
behövs särskilt starkt ökade investeringar för att komma till rätta med.
De bortser även ifrån att den förstärkning av export—import-förhållandet,
om vars nödvändighet alla ansvarskännande deltagare i den ekonomiska
debatten nu är totalt ense, också kräver ökade investeringar av
betydande mått inom i första hand industrisektorn. Om dessa investeringsökningar
inte skall köpas till priset av en ren omfördelning och
en icke acceptabel nedpressning av t. ex. bostadsbyggandet och viktiga
serviceinvesteringar, måste en avsevärd tillväxt också av sparandet komma
till stånd. Vidare bortser resonemangen från att vår målsättning att
med framgång fortsätta en välståndspolitik på hemmaplan och samtidigt
bygga ut utvecklingsstödet också kräver en gynnsam tillväxt i
sparandet. Minst tre ackumulerande faktorer talar alltså till förmån
härför.

I tidigare års motioner har vi framhållit att det är oss främmande
att söka tillgodose detta önskemål genom sådana former av sparande
— vilka för flera årtionden sedan spelade en stor roll — som byggde
på väldiga olikheter i inkomster och som därför ytterligare skärpte stora
ojämnheter i förmögenhetsfördelningen. Något sådant skulle bl. a. kräva
sådana förändringar i skattesystemet att den sedan länge av en stor
majoritet accepterade huvudprincipen om skatt efter bärkraft skulle slås
sönder. Däremot är det angeläget, som vi i annat sammanhang vid denna
riksdag hävdar, att inom ramen för denna princip ta till vara de
möjligheter som finns att stimulera det enskilda hushållssparande!.
Detta sparandes starka relativa nedgång under senare år är en del av
förklaringen till våra svårigheter att åstadkomma en erforderlig kapitalbildning
och på samma gång en inflationsmotverkande avvägning mellan
konsumtion och sparande. Samtidigt har vi framhållit att en lösning
av sparandets problem inte kan nås enbart genom en renässans för
hushållssparande!. Vi har också betonat att detta problem inte heller
kan lösas genom en ständigt fortgående absolut och relativ ökning av
det offentliga sparandet, så att detta till slut får en helt dominerande
ställning som källa till kapitalförsörjning. Vi hävdar nämligen, för det
första, att såväl enskild som statlig maktkoncentration över kapitaltillgångarna
och deras användning bör motverkas. För det andra betvivlar
vi möjligheterna att inom ramen för ett i verklig mening demokratiskt
samhälle åstadkomma ett tillräckligt sparande, om motiven för
enskilt sparande och företagssparande blir för svaga.

Förutom de stimulanser till enskilt hushållssparande som vi förut
omnämnt anser vi, i likhet med tidigare, att en avsevärd del av lösningen
på kapitalbristproblemet bör sökas inom företagssparandets område.
Det vore emellertid felaktigt att därvid begagna metoder, som visserligen
skulle göra betingelserna för sådant sparande gynnsammare men

Mot. 1971:1096

15

som samtidigt bortsåg från betydelsen av en rättvis fördelning av detta.
Det mycket stora företagssparandet under t. ex. 1950-talet, som möjliggjorde
en hundraprocentig självfinansiering eller ännu mera av investeringar
inom mycket stora delar av svenskt näringsliv, hade ur denna
synvinkel betydande svagheter. Frånsett fördelningssynpunkten har även
andra skäl anförts för att en sådan självfinansiering kunde betraktas
som alltför kraftig. Den har, som bekant, sedan också nedgått till en
nivå som nu inom mycket breda företagsområden på goda grunder betraktas
som ogynnsamt låg när det gäller att tillräckligt stimulera satsningar
på fortsatt tillväxt.

Ett relativt högt företagssparande och en hög självfinansieringsgrad,
vilka inte under alla omständigheter är sammanfallande begrepp, har,
oavsett fördelningsfrågan, fördelar även ur de anställdas synvinkel.
Dessa uttrycktes, kort sammanfattade, i den analys av ”Lönebildning
och samhällsekonomi” som för ett par år sedan gjordes av Odhner,
Edgren och Faxén, ekonomiska experter inom respektive LO, TCO och
SAF. De konstaterade gemensamt bl. a.:

Fördelningen av investeringar mellan relativt riskfyllda, nyskapande
sådana och investeringar av mer konventionell art är betydelsefull för
tillväxten.

Det är ur finansiell synpunkt lättare att genomföra nyskapande investeringar
i företag som har en soliditet utöver vad som betraktas som
ett minimum.

En minskning av soliditeten inom näringslivet utöver en viss gräns
kan därför väntas påverka investeringarna i för tillväxttakten negativ
riktning.

Även om en alltför hög grad av soliditet kan leda till att vissa företag
under lång tid fortsätter en verksamhet med låg effektivitet eller rent av
med förluster, så är det klart att solida företag har större möjligheter
till långsiktig planering, oberoende av övergående förändringar i konjunkturförhållandena,
och därför kan erbjuda större stabilitet och trygghet
i anställningen.

Odhner, Edgren och Faxén utvecklade också skäl för att det ingalunda
var självklart att en minskning av företagssparandet-lönsamheten
skulle leda till en mindre ojämn förmögenhetsfördelning. Det är
fullt möjligt, sade de, ”att tänka sig realistiska förutsättningar, under
vilka en låg soliditetsgrad i företagen — och även en låg självfinansieringsgrad
— sammanfaller med en växande ojämnhet i förmögenhetsfördelningen”.

Även om dessa och liknande argument kan anföras till förmån för
en ökning av företagssparandet i och för sig, anser vi att tiden nu
borde ha blivit mogen för att börja arbetet att genomföra en ny metodik

Mot. 1971:1096

16

för fördelningen av detta. Icke blott ägarna utan även de anställda
borde kunna bli delaktiga i den förmögenhetsbildning som under lång
tid hålls kvar inom företagen. Därigenom kan ett ånyo växande företagssparande
ske under former, som leder till en bredare fördelning av
detsamma och som i stor utsträckning avlägsnar de intressemotsättningar
som både nu och tidigare framträtt i detta sammanhang.

Den kanske främsta invändningen mot den tankegång vi fört fram
har från olika löntagarorganisationers sida varit att ett högre företagssparande
och en bättre soliditetsgrad inom företagen skulle innebära ett
i motsvarande grad minskat utrymme för löner. Oavsett att detta resonemang,
som framgår av det ovanstående, inte är invändningsfritt, gäller
problemet, som vi ser det, inte endast fördelningen av löner å ena
sidan och företagssparande å den andra. Det borde i varje fall också
gälla fördelningen, totalt sett, av löner plus vinstandelar, i detta sammanhang
främst i företagssparandet för de anställda å ena sidan och å
den andra företagsägarnas intressen. Problemet har understrukits bl. a.
av boken ”Diagnos på 70-talet” (av docent Gunnar Eliasson):

”En ökad tilldelning av investeringsresurser till produktionssektorerna
har direkt inkomstomfördelande effekter. För att inte obalansen i bytesförhållandet
skall förvärras kräver den som nämnts att konsumtionen
i samhället (privat och offentlig) åtminstone temporärt hålles tillbaka till
förmån för investeringsverksamhet, något som åtminstone till en början
i första hand gynnar dem som kommer i åtnjutande av investeringarnas
avkastning.”

Dess bättre synes det nu förhålla sig så att förslag av den typ vi förordar
är på god väg att möta en större förståelse även inom löntagarorganisationerna
och inom de politiska riktningar som tidigare ställt sig
avvisande därtill.

På den världskongress som i oktober förra året anordnades i Dublin
av de privatanställdas fackliga international (FIET) framfördes av det
tyska tjänstemannaförbundet bl. a. följande motivering för ett resolutionsförslag:

Syftet med de fackliga organisationernas lönepolitik är att tillförsäkra
sina medlemmar en rättvis andel av nationalprodukten. Detta mål kan
emellertid inte uppnås om inte de anställda också deltar på investeringssidan,
det vill säga i tillväxten av kapital. Därför skall krav resas på ersättningar
till anställda, innebärande andel i kapitaltillväxten, som tilllägg
till kontant utbetalda löner. Då ett sådant tillägg inte utgör en
grund för ytterligare konsumtion utan bibehålies som en tillgång för
finansiering av investeringar är det därför också ett medel för att förstärka
de anställdas andel av nationaltillgångama.

Resolutionsförslaget löd som följer:

Mot. 1971:1096

17

”Organisationer anslutna till FIET är inställda på att, under villkor
fastställda vid kollektiva avtalsförhandlingar, ge de anställda en andel
i det produktiva kapitalet inom samhällsekonomin genom tilläggsersättningar
som gör det möjligt för dem att själva bli delaktiga i kapitalbildningen.”

Kongressen beslöt enhälligt att låta FIET:s exekutivkommitté utreda
denna fråga.

I Sverige yttrade statsminister Palme under förra årets Arosmässa
den 7 november bl. a. följande:

”Jag tror att det skulle underlätta om man kunde finna något vettigt
system för löntagarna att få del av den förmögenhetsackumulation som
en hög självfinansieringsgrad inom företagsamheten utgör. Vår generella
inställning till vinsten är ju den, att vinsten är ett otillräckligt mått på ett
företag, men den är ett mått. Vi har alltid haft den linjen att om vinsten
används till att plöja tillbaka, bygga ut, förbättra företaget, då har den
också en social funktion. Och det är naturligtvis bättre att jobba i ett
vinstgivande företag än i ett icke vinstgivande företag, det har löntagarna
också förståelse för. Men då måste man också på längre sikt lösa fördelningsaspekterna
på detta på ett ur löntagarnas synvinkel mer acceptabelt
sätt än för närvarande.”

Det är en lösning i linje med uttalandet vid tjänstemännens världskongress
och herr Palmes yttrande som vi sedan länge framhävt den
stora betydelsen av. Det är därför vi nu flera år i följd i riksdagen lagt
fram förslag om utredning med syfte att bana väg för en sådan ordning.
En del av de allmänna principerna på utformningen därav anger vi nedan
i anslutning till av oss tidigare hävdade uppfattningar.

a) De anställda bör genom andelar i företagssparandet få en personligt
ägd tillgång, som de för varje år kan disponera avkastningen av men
som de inte vid varje tillfälle de skulle önska kan ta ut ur företaget.
Det skall röra sig om en för avsevärd tid uppskjuten andel i vinst. (Frågan
om kontant och för varje år utbetald andel i vinst är ett annat problem,
som inte faller inom sparandesektorns ram. Det står i mer omedelbar
relation till frågan om olika företags och företagsgruppers lönebetalningsförmåga
liksom till den solidariska lönepolitikens problem över
huvud taget. Vi tar inte i detta sammanhang upp denna fråga.) Det måste
dock finnas omständigheter, t. ex. dödsfall eller personlig investering
för bostadsändamål, då den anställdes efterlevande eller han själv helt
eller delvis skall kunna tillgodogöra sig själva kapitalbeloppet.

b) Särskilda grunder måste finnas att bland de anställda fördela ett
inom företaget för lång tid bundet sparande.

c) Andelen i sparandet inom ett visst företag och av dess avkastning
måste den anställde kunna föra med sig vid flyttning till annat företag
eller till annan verksamhet över huvud taget. Förbehåll bör inte finnas

Mot. 1971:1096

18

i detta avseende. Detta torde inte möta några oöverkomliga svårigheter
vid tillämpning av modern datateknik.

d) Beträffande formerna för de tillgångsbevis i företagen, som skall
lämnas de anställda, är det förmodligen lämpligt att undersöka val mellan
olika möjligheter. De kan ges typen av reverser, som löper med en
viss ränta, obligationer av särskilt slag eller aktier i företaget.

e) Risken för de anställda av förlust av tidigare erhållna andelar
genom konkurser, företagsnedläggelser etc. bör täckas genom ett särskilt
försäkringssystem. I sådana fall då de anställda själva, såsom bestämmande
delägare i eller delägare av ett företag, avgjort dess väsentliga
beslut bör de dock bära ansvar som andra ägare i företag.

f) För framgången av en ordning av det här skisserade förslaget skulle
det antagligen ha avsevärd betydelse om avkastningen av de andelar de
anställda erhåller i företagssparandet, i varje fall under en period av
icke obetydlig längd, behandlades förmånligt i beskattningshänseende.

g) Det är nödvändigt att en ordning av den här skisserade typen från
början får en vid anslutning inom företagslivet. Eljest skulle olika slag
av svårbemästrade obalansproblem uppträda. Därför bör den utredning
vi förordar och de beslut av statsmakterna, som därav kan följa, dra upp
allmänna ramar för de insatser det allmänna vill göra och de regler i
övrigt som bör gälla. Utformningen i övrigt och beträffande väsentliga
detaljer, icke minst punkten b) ovan, bör diskuteras och utformas genom
avtal mellan arbetsmarknadens parter.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att en parlamentarisk
utredning tillsättes under medverkan av arbetsmarknadens
parter och erforderlig expertis med uppgift att avge förslag
om hur allmänna riktlinjer bör uppdragas för att ge löntagarna
andel i långsiktigt företagssparande och hur metoder att
från statsmakternas sida gynna en sådan utveckling bör utformas.

Stockholm den 27 januari 1971

SVEN WEDÉN (fp)

CECILIA NETTELBRANDT (fp)

SVEN GUSTAFSON (fp)
i Göteborg

KARL ERIK ERIKSSON (fp)
i Arvika

SIGVARD LARSSON (fp)
i Umeå

BIRGER MÖLLER (fp)
i Göteborg

SVEN ANTBY (fp)

MAC P. HAMRIN (fp)

INGEMAR MUNDEBO (fp)

OLLE DAHLÉN (fp)

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710023