om aluminiumframställningen

Motion 1979/80:1446 av Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

4

Motion
1979/80:1446

av Lars Werner m. fl.
om aluminiumframställningen

Det är allmänt känt att användandet av aluminium ökat kraftigt under de
senaste decennierna. Ökningen i förbrukningen under 1900-talet har i
industrivärlden i genomsnitt varit 9 % per år, vilket är betydligt högre än för
någon annan metall. Förbrukningen beräknas också fortsätta att öka, dock i
något lägre takt procentuellt.

Att aluminium har blivit en sådan ”populär” metall beror på dess goda
egenskaper som hög ledningsförmåga, ringa tyngd, lätt formbarhet osv. De
halvfabrikat som framställs (plåt, rör osv.) har främst fått användning inom
byggnadssektorn och inom el- och teleindustrin, där aluminium ersätter
koppar. Den svenska förbrukningen 1965, 1970 och 1975 framgår av
bilaga 1.

Aluminium är vanligt förekommande i jordskorpan. Det är det tredje
vanligaste grundämnet efter kisel och syre. Den råvara som hittills mest
använts för aluminiumframställning är bauxit, som främst uppträder i
områden där det råder eller har rått tropiskt klimat. Det finns dock andra
råvaror som har börjat komma till användning. Dit hör anortosit, som man
bl. a. i Norge har börjat använda för aluminiumframställning. I Sverige
diskuteras och planeras aluminiumutvinning ur de svenska alunskiffrarna
liksom ur anriktningssanden från Aitikgruvan (s. k. glimmer, se nedan).

Framtagning av bauxit sker vanligtvis i dagbrott. Bauxiten transporteras
sedan till aluminiumverk där framtagandet av aluminium sker i två steg.
Steg 1 innebär att man via s. k. läkning av bauxiten erhåller aluminiumoxid
(Bayerprocess). Därvid erhålls stora mängder avfall (rödslam), vilket i dag
utgör ett stort miljöproblem.

Aluminiumoxiden går sedan till nästa steg, där framställning av rent
aluminium sker via elektrolys (Hall-Heraultprocessen). Processen är mycket
energikrävande eftersom en temperatur på 960°C krävs. I energitermer går
det åt 15 000-20 000 kWh/ton framställt aluminium. I denna process används
s. k. kryolit, vilket är ett material som innehåller fluor. Fluoren vållar i dag
stora miljöproblem i och runt aluminiumverken. Inte minst kan detta intygas
av dem som arbetar och bor kring det aluminiumverk som finns i Sundsvall.
Starka protester har också kommit från ortsbefolkningen. Man hade 1975
tillåtelse att släppa ut 15 kg fluorider/timme(!). Fluoren vållar också problem
inne i arbetslokalerna där också utsläpp av benspyren, koldioxid och tjära
förekommer. Kostnaderna för de olika processleden från malm till färdig
metall framgår av bilaga 2.

Mot bakgrund av de höga energikostnaderna och de stora miljöproblemen

Mot. 1979/80:1446

5

med nuvarande teknik bör den metod som utarbetats av amerikanen Tooth
snarast utvärderas. Denna process är helt överlägsen den process som i dag
används både från energi- och från miljösynpunkt. Processen har fått litet
utrymme i debatten på grund av att de stora aluminiumkoncernerna, som
helt dominerar marknaden, ej kommit över processen. Processen går
tekniskt ut på att aluminiumråvaran (t. ex. glimmer) tillsammans med
klorgas och reducerande koks bl. a. ger aluminiumklorid, järnklorid och
titanklorid. Dessa klorider separeras från varandra varefter man med hjälp
av manganmetall reducerar aluminiumklorid och erhåller ren aluminium.
Mangan och klor kan återvinnas och åter användas i processen. Processen
kräver så pass låg temperatur som 260° C, vilket innebär att energikostnaderna
jämfört med konventionell aluminiumframställning endast är
10-15 %. Processens skapare anser vidare att kapitalkostnaderna är 500-850
dollar per årston jämfört med 1 400 dollar i vanlig framställning. Även
driftskostnaderna anses bli lägre.

En annan mycket stor fördel är att man kommer ifrån problemet med fluor
eftersom kryolit inte används i processen. Som råvara för ett aluminiumverk,
exempelvis i Norrbotten, skulle glimmer från anrikningssanden i Aitikgruvan
kunna användas. Enligt MPU (SOU 1979:40) skulle man teoretiskt med
den gruvproduktion som är beräknad i Aitik kunna producera 300 000 ton
aluminium per år (!). Verket skulle också kunna utrustas så att det kalium
som finns i glimmern tas till vara. Detta bör vara en lämplig forskningsuppgift
för det mineraltekniska utvecklingscentrat (MUC) som planeras i Luleå.
Kalium kan sedan användas i den av vpk föreslagna handelsgödselfabriken i
länet. Som framgått använder processen koks, vilket i detta sammanhang
skulle kunna tas från koksverket i Luleå och sedan transporteras på
järnväg.

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att
igångsätta ett utvecklingsprojekt för energisnål framställning av
aluminium enligt vad som anges i motionen.

Stockholm den 25 januari 1980

LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)

1* Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 1444-1449

Mot. 1979/80:1446 6

Bilaga 1

Sveriges förbrukning av aluminium. Tusen ton aluminium.

1965 1970 1975

Byggverksamhet 19,8 (37 %) 30,0 (35 %) 38,5 (37 %)

Elektroindustri 6,4 (12 %) 23,7 (27 %) 25,0 (24 %)

Transportindustri 3,9 ( 7 %) 4,5 ( 5 %) 5,7 ( 6 %)

Förpackningsindustri 3,9 ( 7 %) 9,0 (10 %) 8,4 ( 8 %)

Övrigt 19,0 (36 %) 19,8 (23 %) 25,4 (25 %)

53,0

87,0

103,0

Mot. 1979/80:1446

7

Bilaga 2

Exempel på kostnadsstruktur vid aluminiumframställning, kr./ton aluminium,
1976 års kostnadsläge.

	Gruvbryt ning	Sjötrans port	Oxidtill verkning	Elektro lys	Summa
Investering	450	250	3 000	7000	10 700
Kapitalkostnader	60	30	390	910	1 390
Driftskostnader
Energi	5	25	240	1 200	1 470
Arbete	10	15	120	605	750
Övrigt	15	25	190	900	1 130
Summa drifts
kostnader	30	65	550	2 705	3 350
Summa kapital- och
driftskostnader	90	95	940	3 615	4 740

Annuitet vid 10 % ränta och 15 år: 0,13

Källa: Mineralpolitiska utredningen (SOU 1979:40).