om allmän rättshjälp för täckande av motparts kostnad i rättegång.

Motion 1975:19 av herr Börjesson i Falköping

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motioner nr 19-28

Mot. 1975
19-28

Nr 19

av herr Börjesson i Falköping

om allmän rättshjälp för täckande av motparts kostnad i rättegång.

Den av riksdagen år 1972 beslutade rättshjälpen grundar sig på ett mångårigt
utredningsarbete. Bestämmelserna om samhällets juridiska hjälp finns
i rättshjäipslagen. Enligt denna lag kan man få dels juridisk rådgivning,
dels hjälp med kostnader (allmän rättshjälp) i de flesta rättssaker. Det kan
gälla rättegång eller ärende inför barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller
hjälp med testamente, äktenskapsförord och dylikt. Rådgivningen lämnas
mot en fast avgift, som i vissa fall kan sättas ned. Avgiftens storlek beror
på inkomst och övriga ekonomiska förhållanden. Förlorar man ett mål inför
domstol får man själv betala motpartens kostnader.

Det är med tillfredsställelse man kan konstatera att den enskilde genom
den nya rättshjälpslagen ges möjlighet att oavsett ekonomiska förhållanden
erhålla rättshjälp. Dock kan det ifrågasättas om inte förmånerna vid den
allmänna rättshjälpen bör utsträckas att även omfatta betalningsskyldighet
för motparts rättegångskostnader. Det förekommer att den vinnande parten
får vidkännas dryga kostnader för motparten, dvs. då den förlorande parten
inte själv kan betala rättegångskostnaderna. Det framstår som ganska orimligt
att den vinnande parten, trots att han vunnit målet, förutom egna dryga
kostnader också kan få vidkännas motpartens rättegångskostnader.

Vid behandlingen av en likasyftande motion från undertecknad vid fjolårets
riksdag framhöll justitieutskottet att den i rättegångsbalken föreskrivna
skyldigheten för förlorande part att ersätta motpartens rättegångskostnader
är av stor betydelse som ett korrektiv mot oöverlagda processer. En lösning
som innebär att dessa kostnader skulle ersättas genom rättshjälpen kunde
enligt utskottet befaras medföra ett ökat antal omotiverade rättegångar, och
utskottet ansåg sig därmed inte kunna bifalla min begäran om täckning
av allmänna medel, helt eller delvis, av motparts kostnad i rättegång, då
vederbörande motpart saknade medel att täcka dessa kostnader.

Det är självklart angeläget att s. k. oöverlagda rättegångar inte föres med
stöd av allmänna medel. Till detta resonemang kan anföras att det oftast
är så, att den föreskrivna skyldigheten - enligt rättegångsbalken - för förlorande
part att ersätta motpartens rättegångskostnader sällan blir normgivande
för om rättegång skall väckas eller ej. Trots den information som
lämnas bl. a. från Domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) har part
mången gång ej vetskap om denna skyldighet. Jag har svårt att föreställa
mig att skyldigheten för förlorande part att ersätta motpartens rättegångskostnader
skulle vara av avgörande betydelse som ett korrektiv mot oöver

1 Riksdagen 1975. 3 sami. Nr 19-28

Mot. 1975:19

2

lagda processer. Det kan framhållas att vid behandlingen av propositionen
1972:4 rörande den nya rättshjälpslagen framhölls det från centerhåll att
betalningsskyldighet för motparts rättegångskostnader har godtagits i departementspromemorians
förslag i denna del eller lämnats utan erinran i
flertalet remissvar. Invändningar har emellertid framförts från flera håll,
bl. a. från kammarrätten, LO, Folksam, LRF och Svenska försäkringsbolags
riksförbund. LO:s synpunkter redovisas utförligt i propositionen 1972:4. Det
framhålls där att risken att bära motpartskostnaden och svårigheten att beräkna
denna blir betydelsefull för de sämst ställdas och mellangruppernas
möjligheter att göra sin rätt gällande genom att öppna en process vid domstol.
Man bör enligt LO överväga om inte möjlighet bör finnas till en viss subventionering
av motpartskostnader för dessa grupper. Enligt Folksam har
i promemorian inte anförts ett enda bärande skäl mot att motpartskostnaden
inbegrips i den allmänna rättshjälpen.

Enligt min mening ligger det mycket i de synpunkter som framförts av
Folksam som begär att motpartskostnaderna generellt skall täckas av allmänna
rättshjälpen.

Och jag vill gärna ge min anslutning till dessa synpunkter. Med hänsyn
till den allmänna kostnadsaspekten kan det vara motiverat, tills erfarenheter
vunnits, att det tills vidare skall utgå en viss subventionering av motpartskostnaden.
Detta kan vara alldeles särskild motiverat när det kan bli fråga
om dryga kostnader. Gränsen för när ersättning kan utgå bör ligga vid 1 000
kronor. Därmed utgör 1 000 kronor en självrisk som bör kunna bäras och
inte äventyra vederbörandes ekonomi, och de eventuella kostnader det kan
bli fråga om som skall täckas av allmänna medel blir relativt begränsade.

Med hänvisning till det ovan anförda hemställer jag

att riksdagen hos regeringen begär förslag om täckning med allmänna
medel, helt eller delvis, av motpartskostnad i rättegång.

Stockholm den 10 januari 1975

BENGT BÖRJESSON (c)
i Falköping