om ålljustring

Motion 1980/81:270 av Ralf Lindström m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

3

Motion

1980/81:270

av Ralf Lindström m. fl.
om ålljustring

Enligt fiskeristadgan av den 24 september 1954, 6 §, är fiske med ljuster
förbjudet i Sverige. Undantag från detta förbud har enligt kunglig kungörelse
1974:852 länsstyrelsen i Blekinge län kunnat göra för fiske med ljuster efter ål
utanför länets kust mellan longituderna genom Gö udde i väster och
Torshamns udde i öster. Tillstånd har endast kunnat beviljas för fiske från is
och endast till person bosatt vid den angivna kuststräckan och för vars
försörjning ljusterfiske är av betydelse. Denna kungörelse upphörde att gälla
vid utgången av mars månad 1980.

Framställningar från länsstyrelsen i Blekinge län, Fiskenämnden i
Blekinge län, Svenska Sydkustfiskarnas Centralförbund, Karlskrona kommun
och Blekinge Kust- och Skärgårdsförening om förlängning av giltighetstiden
för ovanstående kungörelse, avslogs av regeringen den 13 november
1980.

För aktuellt ljusterfiske används ett speciellt redskap, i Blekinge kallat
”nubba” eller åljärn. Detta redskap har, till skillnad mot ett tidigare i hela
Sverige använt ljuster, mellan varje grov ten (leva), en endast 4-5 mm tjock
ten försedd med hulling i vilken fisken fastnar. De grova tenarna (levarna) på
redskapet är inte som tidigare konventionella ljuster försedda med hullingar
och är inte heller skarpslipade. Levarna har som uppgift att fånga in fisken
och styra denna så att den spetsas på de smala tenarna.

Om någon av levarna under fiske träffar en ål utan att styra denna till en
smal ten glider fisken undan utan att bli skadad. Träffas däremot ålen av
någon av de hullingförsedda tenarna sitter den helt fast och kan ofördröjligen
avlivas.

Ljusterfiske bedrevs tidigare allmänt i vårt land på ett stort antal
fiskarter, exempelvis var det vanligt att man använde metoden vid fiske efter
lekande laxartade fiskar i strömmar och bäckar. Vidare användes ljuster vid
fiske från båt nattetid i skenet av starkt articifiellt ljus. Detta fiske ansågs
inhumant då man ofta skadade bytet utan att därefter fånga det. Det
betraktades också, säkert med rätt, som rovfiske i många sammanhang.
Vidare ansågs detta slag av fiske föga sportsmässigt. Med hänvisning bl. a. till
detta förbjöds ljusterfiske i vårt land redan för många år sedan med undantag
för visst lokalt ålfiske.

Ingen av ovanstående negativa faktorer kan påvisas vid ljusterfiske från is
med s. k. nubba. Att helt undvika att bytet lider innan det dödas vid fiske
torde vara nästan omöjligt. Lidandet blir med säkerhet mycket kortvarigare
vid ljustring än vid nästan alla andra slag av ålfiske. Vid mete får fisken

Mot. 1980/81:270

Åljärn eller ”nubba’

Ljuster

många gånger kämpa en ganska lång kamp för livet med en mer eller mindre
vass krok i gapet. Vid långrevsfiske som är mycket vanligt vid ålfiske, får
fisken oftast sitta fast i en fjädrande rev i många timmar, och ofta kämpar den
till döds genom att sno in sig själv i den hängande revändan och därmed bli
strypt.

Fiskestyrelsens påstående i dess skrivelse till regeringen (1980-08-11, Dnr:
213-460-80 och Dnr: 213-689-80) att fisk vid s. k. blindhuggning i stor
utsträckning skadas eller dödas utan att fångas, torde vara en mycket stor
överdrift och kan svårligen beläggas med bevis. Ingenting talar för
sanningshalten i detta påstående. Fiskeristyrelsens andra påstående att
fisken vid ljustring tillfogas avsevärt mer lidande än vid flertalet andra
fiskemetoder anser vi har vederlagts av vad som ovan anförts.

Att ljustringen har medverkat till att öka sjukdomsangrepp på ål, s. k. röd
böldsjuka, tyder inga undersökningar på.

Vi håller däremot med fiskeristyrelsen om att ljusterfiskets ekonomiska
betydelse som motiv för dispens har mist en stor del av sin betydelse. Trots att

Mot. 1980/81:270

5

den s. k. ålhuttningen tidvis förbättrat några fattiga fiskares ekonomi är inte
Blekinge fiskes ekonomi beroende av detta slag av fiske. Det finns däremot
flera andra motiveringar för ett partiellt bevarande av detta speciella slag av
ålfiske.

Den viktigaste motiveringen torde vara ljusterfiskets kulturella värde.

Urdet tidigare allmänt använda ljusterfisket har ålljustringen, på grund av
sin relativa humanitet, blivit kvar som fångstmetod i östra delen av Blekinges
sydkust. Ålljustring utgjorde tidigare, och är i viss mån fortfarande, ett
ganska betydande inslag i många yrkesfiskares näringsutövning. Skulle nu
detta fiske för framtiden helt förbjudas går landet, och främst östra Blekinge,
miste om en ur kulturell synpunkt viktig näringsform.

Ålljustringen har för många yrkesfiskare, som på grund av hårt arbete och
stigande ålder övergått från utomskärs fiske till inomskärs fiske, utgjort ett
icke helt oväsentligt inslag i försörjningen. Numera har ålljustringen blivit en
del av fritidssysselsättningen vintertid för i övrigt undersysselsatta människor
beroende på skärgårdsöar och i kargt kustland.

I det målmedvetna, kostsamma och hårda arbete som länsstyrelsen i
Blekinge och främst Karlskrona kommun utför för att bevara skärgårdens
befolkningsstruktur och för att till liten del ge dess befolkning ekonomiska
möjligheter att bo kvar är ett definitivt förbud mot ålljustring ett besvärande
negativt inslag.

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad vi i
motionen anfört om att en begränsad ålljustring åter bör tillåtas
i Blekinges östra skärgård.

Stockholm den 19 januari 1981
RALF LINDSTRÖM (s)

HELGE KARLSSON (s) HANS GUSTAFSSON (s)

HANS WACHTMEISTER (m) MARGOT HÅKANSSON (fp)

CLAES ELMSTEDT (c)