om allergivänliga offentliga lokaler

Motion 1976/77:913 av fru Andrén

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

13

Motion
1976/77: 913

av fru Andrén

om allergivänliga offentliga lokaler

Genom beslut av riksdagen år 1976 antogs en lag om ändring av byggnadsstadgan,
varigenom 42 a S fick ändrad lydelse. Beslutet innebar att gällande
bestämmelser i BS om handikappanpassad utformning av offentliga
lokaler och arbetslokaler utvidgades till att gälla bostäder med vissa undantag.
Tidigare gällande skälighetsbedömning avskaffades. Härutöver infördes
vissa bestämmelser.

Handikappanpassningen gäller personer vilkas rörelseförmåga och orienteringsförmåga
är nedsatta till följd av ålder, handikapp eller sjukdom. Lagstiftningen
är därmed anpassad till några handikappgrupper. Bestämmelserna
som sådana och senare vidtagna kompletteringar är betydelsefulla för de
stora grupperna av personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga.
Med riksdagens målsättning om integrering och normalisering av alla grupper
i samhället förefaller dock 42 a 8 i dess senaste utformning föråldrad
redan innan den trätt i kraft.

Varje social reform kan ses som ett resultat av ett långvarigt opinionsarbete.
Bostadsministern anförde i propositionen 1975/76:198 att han ansåg
anpassning av bostäderna till personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga
som en av de mest angelägna åtgärderna som i dag bör vidtas
för handikappade. I detta konstaterande ligger ett erkännande av att det
finns flera handikappgrupper som kräver samhällets hjälp i fråga om lokalernas
och bostädernas anpassning till vars och ens behov.

Enighet råder om att samhällsmiljön skall inriktas på att skapa en sådan
miljö att medborgare med olika fysiska och psykiska förutsättningar kan
fungera i samhället på likartade villkor. Men allergikerna, som enligt uppgift
beräknas utgöra ca en miljon svenskar, anser att samhället i ringa omfattning
varit lyhört för deras problem och önskemål. Givetvis har även denna handikappgrupp
fått del av den allmänna utvecklingen på handikappområdet,
men kritiken gäller att man trots information om allergiproblematiken får
så ringa gehör för de viktigaste önskemålen för att förbättra situationen
för barn och vuxna med disposition för allergiska sjukdomar.

Allergi är oftast en miljöbetingad sjukdom, som uppkommer när personer
med ärftlig benägenhet för allergiska sjukdomar genom kontakt med vanliga,
vardagliga ämnen utvecklar allergiska besvär. Det gäller därför för dessa
personer att försöka leva i en så ren miljö som möjligt, fri från de ämnen
som förorsakar allergiska sjukdomar.

Vanliga s. k. allergen är pälsdjursepitel, damm, mögel, frömjöl och vissa
födoämnen. Allergologer anser att dessa ämnen är orsak till en mycket

Mot. 1976/77:913

14

stor del av de allergiska sjukdomarna hos barn och vuxna. Man försöker
därför i möjligaste mån eliminera dessa ämnen ur allergikernas miljö, då
allergisanering är den effektivaste behandlingsmetoden för att förhindra allergiska
besvär. Det finns tyvärr en utbredd missuppfattning att mediciner
kan bota allergi eller att allergi växer bort. Det är även viktigt att konstatera
att allergianlagen kvarstår hela livet men att allergisymtom kan försvinna
men återkomma i samma eller förändrad form. 1 rätt miljö kan man dock
klara sig hela livet utan allergiska sjukdomar trots sina allergianlag.

I dag räknar man med att ca 15 % av skolbarnen har allergiska besvär
i någon form, och undersökningar visar att allergibarn med atopisk allergi
svarar för ca 20 % av besöken vid barnmottagningarna. Allergikerna och
deras anhöriga kan iaktta läkarnas saneringsföreskrifter i sina hem men
man har i dagens samhällsmiljö små möjligheter att leva ett normalt liv
utan att riskera att utveckla en allergi förorsakad av vissa vanliga allergen.

Allergi, som är en stor, dold folksjukdom och som ökar i omfattning,
är ett problem som samhället snarast måste hjälpa till att lösa. Det räcker
inte att inrätta ytterligare läkartjänster eller att vidta ytterligare allmänna
handikappåtgärder. Grundproblemet med den sanerade miljön måste angripas
så att personer med allergiska anlag kan leva enligt målsättningen
om integrering och normalisering utan att förvärva allergiska sjukdomar.

Man kan inte lagstifta om hur svenska medborgare skall utrusta eller
leva i sina hem. Det förhållandet innebär att många allergibarn tvingas
att leva utestängda från den vanligaste fritidsmiljön, de privata hemmen.
Men motsvarande problem finns - om ej så uttalade - i den offentliga
miljön. Där skall man vistas enligt lagar och förordningar för sin utveckling
och trivsel under en stor del av sin uppväxttid. Med nuvarande utformning
av många offentliga lokaler är det stor risk för att allergibamen når vuxen
ålder med en välutbildad allergi, som bl. a. förvärvats under skoltiden. Grunden
för ett framgångsrikt bekämpande av allergiska sjukdomar ligger i att
vidta förebyggande åtgärder genom att eliminera vanliga allergiorsaker i
såväl den offentliga som den privata miljön.

Alltför många allergiker och deras familjer tvingas till en onödigt isolerad
livssituation. Allergiska sjukdomar rymmer därför, förutom medicinska konsekvenser,
problem av såväl social som ekonomisk art. Väsentligt är också
att konstatera att samhället delvis i onödan belastas för vård och andra
kostnader för allergiker.

Det är därför av högsta angelägenhetsgrad att samhället genom olika åtgärder
förbättrar situationen för personer med allergiska anlag och utvecklade
allergier. Mycket av detta arbete består i att informera och utbilda allergiker,
anförvanter, sjukvårdspersonal, allmänheten m. fl., och i detta arbete måste
samhället ta mera aktiv del och ett större ansvar. Men det måste även
vara angeläget att lagstifta om allergikernas rätt till sanerad miljö.

Med tanke på samhällets målsättning för handikappade och gällande lagstiftning
i fråga om förskolan och annan utbildning, arbetsmiljöer, kulturlivet

Mot. 1976/77:913

15

m. m. bör med det snaraste 42 a § i BS utformas så att den omfattar även
allergikerna. Detta anser jag vara i överensstämmelse med civilutskottets
tidigare uttalande att kraven på att vidga handikappanpassningen får löpande
prövas och prioriteras efter angelägenhetsgraden.

Studerar man tidigare remissvar på förslag till handikappanpassning, uttalas
ofta tveksamhet i fråga om åtgärdernas genomförande, då man har
svårt att överblicka de ekonomiska konsekvenserna av handikappanpassningen.
Det är därför betydelsefullt att i det här sammanhanget konstatera
att de viktigaste anpassningsåtgärderna för allergiker ej kräver stora ekonomiska
satsningar av samhället. Det är ej heller till stort obehag för allmänheten.
Allergianpassning enligt förslaget om ändring av BS 42 a § avser
i första hand att inreda lokaler med allergivänliga material, att planera lokalerna
på ett allergivänligt sätt och att planera omgivningarna allergologiskt
korrekt. Det handlar i de flesta fall om att ersätta ett material med ett
annat eller att redan på planeringsstadiet göra andra lösningar av lokaler,
inredning och omgivning. Offentliga lokaler bör därför göras tillgängliga
för allergiker och utformas enligt allergologiska elimineringsprinciper.

Svårigheter kan möjligen uppstå under den tidsperiod som krävs för att
alla av lagändringen berörda skall förstå allergiproblematiken. Under en
tidsperiod som här ej kan anges skulle därför en skälighetsbedömning, sorn
dock ej får vara generell, kunna införas gällande bostäder och övriga lokaler
enligt första stycket i BS 42 a §.

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

att riksdagen begär att regeringen ser över bestämmelserna om
utformning av offentliga lokaler och arbetslokaler i syfte att
minska problemen för allergiker.

Stockholm den 25 januari 1977

MARGARETA ANDRÉN (fp)