Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket
Motion 1980/81:1912 av Rune Gustavsson m. fl.
Mot. 1980/81:1912
Motion
1980/81:1912
av Rune Gustavsson m. fl.
om alkohol- och narkotikapolitiken
Inledning
Missbruket av alkohol och narkotika är omfattande. Det orsakar stora
skadeverkningar för både individ och samhälle. Under en lång följd av år på
1950- och 1960-talen växte missbruksproblemen kraftigt utan att motåtgärder
sattes in.
Regeringsskiftet 1976 inleddes en medveten politik i missbruksfrågorna.
1977 fastslogs ett långsiktigt program för alkoholpolitiken och 1978 ett
liknande program för narkotikapolitiken. Dessa program, som har ett
flerårigt perspektiv, har följts av successivt ökade ansträngningar för att få
ner drogmissbruket. Jämsides har skett en satsning på både förebyggande
insatser och en utbyggd vård.
Exempel på detta är:
o Kraftigt ökade resurser på förebyggande åtgärder och upplysningsverksamhet.
o Ökat stöd till frivilliga organisationer för såväl förebyggande som
rehabiliterande verksamhet,
o En kraftig utbyggnad av antalet vård- och inackorderingsplatser för
alkohol- och narkotikamissbrukare har skett. Likaså har det statliga stödet
till behandlingshem för narkotikamissbrukare ökats betydligt. 1978 när
riksdagen antog åtgärdsprogrammet mot narkotikamissbruket fanns 180
platser vid behandlingshem för narkotikamissbrukare. I juli 1981 beräknas
antalet ststsbidragsberättigade platser vara 400. Försök med familjevård
pågår, liksom utbyggnad av den öppna narkomanvården,
o Huvudmannaskapet för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter
överförs 1 januari 1983 till kommuner och landsting, varigenom
förutsättningar skapas för en sammanhållen vårdkedja,
o Skolans metoder att nå ungdomar i riskzonen har förbättrats. 500
studiecirkelledare har utbildats och leder cirklar i hela landet om vård av
missbrukare.
o En särskild handbok för skolpersonal i drogfrågor har getts ut, och under
våren 1981 ges en bok i drogfrågor ut till föräldrar,
o Ökad samverkan sker mellan behandlingsenheter, arbetsförmedling,
arbetsgivare och fackliga organisationer för att förbättra missbrukarnas
arbetsmarknadssituation.
o Polisen och åklagarväsendets resurser för att komma åt narkotikabrottsligheten
har ökats.
1 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 1912
Mot. 1980/81:1912
2
o Inom kriminalvården pågår omfattande verksamhet med särskilda insatser
för att rehabilitera intagna som är narkotikamissbrukare,
o Straffskärpning för grova narkotikabrott har nyligen föreslagits,
o Under fyra år har regeringen anvisat 2 milj. kr. årligen till FN:s
narkotikafond i syfte att minska illegal odling av opium,
o Regeringens samordningsorgan för alkoholfrågor, SAMO, verkar för
ökade och samordnade insatser på det alkoholpolitiska området.
De insatser som gjorts ser nu glädjande nog ut att innebära en ändrad
utveckling. Sannolikt kommer för år 1980 att kunna redovisas de lägsta
försäljningssiffrorna sedan 1960-talet. Arbetet i missbruksfrågorna har också
lett till ett stort engagemang i hela samhällslivet från både myndigheter,
folkrörelser och enskilda personer. Det ökade engagemanget har lagt en
viktig grund att fortsätta arbeta från.
Årets budgetproposition innebär fortsatta satsningar på att nedbringa
alkohol- och narkotikamissbruket. Nya vårdplatser föreslås både inom
alkoholist- och narkomanvården. Den under 1980 bedrivna kampanjen
”Aktion mot alkoholfaran” förs vidare genom stöd till fortsatta informationsinsatser.
7,5 milj. kr. föreslås för informationsåtgärder enligt förslag
från det under 1980 inrättade samordningsorganet för alkoholfrågor
(SAMO). Det informationsarbete som bedrivs av olika frivilligorganisationer
föreslås få 4,1 milj. kr., medan socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor
föreslås få 9,25 milj. kr. för riksomfattande informationskampanjer.
Därutöver kan medel via allmänna arvsfonden komma att anslås till insatser
bland barn och ungdomar.
Vi vill för egen del understryka budgetpropositionens satsning på åtgärder
som syftar till att ändra våra attityder i drogfrågorna. Särskilt viktigt är att
informationsinsatserna visar på positiva alternativ till ett förljuget förhärligande
av alkoholen och narkotikan.
Planering för gemenskap
Orsakerna till alkohol- och narkotikamissbruket är många och fordrar en
rad samordnade insatser över hela samhällslivet.
Befolkningsomflyttningarna som skedde i strukturomvandlingens spår
under 1950- och 1960-talen har gjort att många människor förlorat sin
förankring i en invand och trygg miljö. För många ledde flyttningspolitiken
till att de förlorade kontakterna med släkt och vänner, och den värdefulla
kontakten mellan generationerna försämrades. I de snabbt växande nya
orterna har man inte förmått återskapa trivseln och hemkänslan, utan många
känner främlingskap i de nya miljöerna. Det förändrade familjemönstret gör
också att många människor lever ensamma och därigenom blir mer
utlämnade, utan stöd från närstående.
Centerpartiet varnade på ett tidigt stadium för koncentrationspolitikens
sociala skadeverkningar, men varningarna fick ofta klinga ohörda. Mycket
Mot. 1980/81:1912
3
tyder på att koncentrationspolitiken skördat ett högt pris i människor som
inte klarat omställningarna till nya orter och livsmönster. För många har
vantrivseln i samband med nya levnadsförhållanden lett fram till alkoholmissbruk,
där alkoholen fått ersätta bristen på gemenskap med andra. Även i
avfolkningsområden ledde centraliseringen till negativa sociala effekter
bl. a. genom att de unga människorna i yrkesaktiva åldrar flyttat.
En särskilt utsatt grupp i vårt samhälle är barn och ungdomar. Under
uppväxtåren grundläggs deras möjligheter att utvecklas till harmoniska
människor. För många barn och ungdomar har inte skolan förmått ge
tillräcklig trygghet och säkerhet för att de skall klara steget över till
vuxentillvaron. Kontakten mellan skolan och arbetslivet är dålig. Den första
kontakten med arbetslivet blir för många negativ när de inte får något arbete.
Värst drabbas de som går direkt ut i arbetsmarknaden utan en yrkesutbildning.
Ungdomsarbetslösheten har i sin tur inneburit risk för att många
ungdomar hamnar i en passiv tillvaro där de tar till alkohol och narkotika för
att fly undan vardagen.
Den bristande trygghetskänsla som många människor upplever har de
försökt kompensera genom materiella ting. Detta har ibland lett till en
överdriven prylkonsumtion som inte har kunnat ersätta behovet av
gemenskap. Ett sådant samhälle leder till fler utslagna och nya sociala
problem.
För att hejda alkohol- och narkotikamissbruket måste vi stoppa koncentrationsutvecklingen
och skapa ett samhälle där gemenskap, social trygghet
och ekonomisk grundtrygghet sätts i förgrunden.
Bakgrund
Alkoholmissbruket är i särklass det mest omfattande drogmissbruket.
Under en lång följd av år har alkoholens skadeverkningar ökat i omfattning.
Grundläggande för skadeverkningarna är nivån på den totala alkoholkonsumtionen.
Under perioden 1946 till 1976 nästan fördubblades alkoholkonsumtionen
räknat i hundraprocentig alkohol från 4 till 7,7 liter per
innevånare och år. Omräknat i 40-procentig alkohol - vilket ungefärligen är
den alkoholstyrka som spritdrycker normalt har - är genomsnittskonsumtionen
per svensk och år i dag 19 liter. Bakom dessa siffror ligger en omfattande
utbredning av alkoholskadorna till allt fler människor. En vanlig bedömning
är att minst 300 000 personer i vårt land lider av medicinska skadeverkningar
till följd av alkoholmissbruk. Om vi inte kan bryta utvecklingen av
alkoholmissbruket riskerar uppemot 1 miljon svenskar att lida av alkoholskador
på 1990-talet.
Förutom de mänskliga tragedier som drabbar missbrukaren och hans
omgivning drabbas hela samhället svårt. En stor del av våra samlade socialoch
sjukvårdsresurser går åt för att mildra alkoholens skadeeffekter. Inom
den psykiatriska sjukvården hade år 1976 nära 40 % av alla sjukskrivna
Mot. 1980/81:1912
4
alkoholbesvär. Inom kroppssjukvården har bedömts att 20 % av vårdplatserna
tas i anspråk för alkoholbetingade sjukdomar. Därtill kommer att
alkoholmissbruket ligger bakom en betydande andel av sjukskrivningsfallen
och förtidspensioneringarna. Alkoholmissbruket ligger bakom en stor del av
antalet trafik- och drunkningsolyckor. Inom arbetslivet sker också ett
betydande produktionsbortfall till följd av den sjukfrånvaro och de
arbetsskador som beror på missbruket. Enligt en försiktig amerikansk
undersökning skulle enbart kostnaderna för produktionsbortfall till följd av
alkoholmissbruk, överförda till svenska förhållanden, uppgå till minst 5
miljarder kronor per år.
Alkoholmissbruket är omfattande både bland män och kvinnor, olika
åldersgrupper och socialgrupper samt bland människor bosatta i olika
regioner. Särskilt allvarligt är det ökade missbruket bland ungdomar.
Alkoholdebuten sker vid allt lägre ålder, vilket gör att alkoholskadorna
framträder vid unga år. De som börjar missbruka alkohol i tidiga tonåren
riskerar att aldrig kunna återanpassa sig till en normal tillvaro. Många av dem
går en för tidig död till mötes.
Narkotikamissbruket är omfattande och har fått spridning över hela landet
även om antalet narkomaner är störst i storstadsområdena. En statlig
utredning har uppskattat antalet tunga narkotikamissbrukare till mellan
10 000 och 14 000 personer. Från polisens sida är en vanlig bedömning att
antalet missbrukare är betydligt högre. Tre fjärdedelar av narkotikamissbrukarna
är män och en fjärdedel kvinnor. Genomsnittsåldern ligger omkring 27
år. Även om missbruket av narkotika inte har samma totala omfattning som
alkoholmissbruket skördas många offer genom narkotikapreparatens snabba
tillvänjningseffekter. Det är mycket vanligt att biandmissbruk förekommer
av alkohol och narkotika, varför insatserna mot missbruket måste ske
samordnat. En omfattande brottslighet frodas också kring narkotikahanteringen.
Beskrivningen av alkohol- och narkotikamissbrukets omfattning skulle
kunna göras mycket längre. Den ovanstående redogörelsen för nuläget bör
dock med tillräckligt eftertryck göra oss alla medvetna om att missbruksfrågorna
angår oss som samhällsmedborgare. Ökad uppmärksamhet måste
desstom ägnas sniffningen och läkemedelsmissbruket som också har oroande
stor omfattning.
Mål
I riksdagens alkoholpolitiska beslut från år 1977 fastslogs att det
övergripande målet skall vara att få ner den totala alkoholkonsumtionen för
att den vägen tränga tillbaka alkoholskadorna. För narkotikapolitiken
fastslog riksdagen 1978 som övergripande mål att samhället inte kan godta
något annat bruk av narkotika än det som är medicinskt motiverat. Allt annat
bruk är missbruk och måste med kraft bekämpas.
Mot. 1980/81:1912
5
Enligt centerns mening bildar de mål riksdagen antagit en god grund för
det fortsatta arbetet i missbruksfrågorna. Det alkoholpolitiska målet stöds
klart av forskningen som visat på ett samband mellan den totala alkoholkonsumtionen
och alkoholskadornas omfattning. Viss forskning har visat att
de medicinska alkoholskadorna fyrdubblas när alkoholkonsumtionen fördubblas.
Om huvudmålet - en sänkt total alkoholkonsumtion - bör därför
kunna råda stor enighet. Samma enighet bör kunna råda om att vi aldrig kan
acceptera att narkotikan blir en del av vårt kulturmönster. Därför är det
viktigt att med kraft motverka knarkliberala uppfattningar som går ut på att
vi skall uppmjuka inställningen till s. k. lättare narkotika. Erfarenheten visar
att t. ex. haschet har skadliga medicinska effekter och lätt blir en inkörsport
till missbruk av tyngre narkotika.
För att riksdagens målsättningar i missbruksfrågorna skall kunna förverkligas
måste ske ett arbete på bred front. Alla myndigheter på såväl riks- som
regional- och lokalplanet måste gemensamt engagera sig i det förebyggande
arbetet.
Tyvärr kan konstateras att riksdagens uttalade målsättningar inte alltid
slagit igenom i den praktiska verksamheten. Till en del är förklaringen att
informationen om riksdagsbeslutens innebörd inte förmått tränga fram till
alla berörda. Men beklagligtvis finns också exempel på att samhälleliga organ
tar för lätt på problemen. Vi anser därför att information bör gå ut till
samhälleliga organ på riks-, regional- och lokalplanet om de mål riksdagen
satt upp i missbruksfrågorna.
Förebyggande insatser
För att kunna bryta missbruksutvecklingen är de förebyggande insatserna
de viktigaste medlen. Till stor del kan insatserna mot alkohol- resp.
narkotikamissbruket ske samordnat. I vissa avseenden måste metoderna för
att motverka de båda drogerna skilja sig åt beroende på att missbruksmönstret
har olika karaktär.
Den kanske viktigaste förebyggande insatsen är att få till stånd ändrade
attityder till alkoholbruket. Ett efterföljansvärt exempel är den kampanj i
alkoholfrågorna som regeringen tog initiativ till under 1980 och som nu
fortsätter. Det är genom att få människor att visa återhållsamhet med alkohol
och genom insatser på ett tidigt stadium, när tendenser till missbruk visar sig,
som vi mest framgångsrikt kan bekämpa alkoholskadorna. Vuxengenerationen
måste känna ett ansvar gentemot barn och ungdomar och för egen del
visa återhållsamhet med alkohol. Ett särskilt ansvar måste självfallet vila på
föräldrarna. Om inte barnen märker att deras egna föräldrar föregår med
gott exempel riskerar varningarna för missbrukets skadeverkningar att få
förklinga ohörda.
Hemmens ansvar kan inte nog betonas. I unga år grundläggs barnens
utveckling. En trygg uppväxt skapar förutsättningar för att ett barn skall växa
Mot. 1980/81:1912
6
upp till en harmonisk vuxen. Föräldrarna måste känna att de har stöd i sin
fostrargärning. De måste ges möjlighet till att ägna tillräckligt med tid åt
barnen. Småbarnsföräldrar måste ha valfrihet att fördela ansvaret för vården
av barn på det sätt som bäst passar den egna familjens situation.
Det personliga ansvarstagandet måste vi alla ålägga oss och inte tro att
kampen mot missbruket kan skötas enbart av sjukvården och socialvården.
Ansvaret måste vidare delas av näringslivet, fackföreningarna, föreningslivet
i övrigt och skolan. Vi måste som medmänniskor visa ansvar och ställa upp
för personer i vår omgivning som börjar få missbruksproblem, vare sig de är
släktingar, grannar eller arbetskamrater. När myndigheterna får kontakt
med en missbrukare har ofta missbruket gått så långt att en rehabilitering blir
svår att genomföra.
Upplysning om farorna med drogmissbruk måste inta en viktig plats i det
förebyggande arbetet. Skolan har här en viktig uppgift i att göra barn och
ungdomar medvetna om riskerna med alkohol och narkotika och få dem att
inse värdet av ett hälsoriktigt levnadssätt.
Radio och TV liksom andra massmedia har ett betydelsefullt inflytande på
våra levnadsvanor. De bör svara för en självsanering i sin programverksamhet
och undvika inslag som förhärligar drogbruk. Den stora genomslagskraft
som radio och TV har gör också att deras programverksamhet bör utnyttjas i
betydligt högre grad för upplysning om alkoholens och narkotikans
skadeverkningar.
Som ett led i de förebyggande insatserna bör återhållsamhet med alkohol
gälla vid all representation. Riksdagen tog förra året ställning för att all statlig
representation skall vara spritfri. Denna inställning bör också vara vägledande
i representationssammanhang i kommuner, landsting och näringslivet.
I vårt land har vi en unik tillgång i de många folkrörelserna där stora delar
av svenska folket är aktiva. Folkrörelserna utgör en betydelsefull kanal för
att nå ut med information i missbruksfrågorna. Genom det breda utbudet av
aktiviteter kan människors fritid göras meningsfull. Folkrörelserna kan
också erbjuda en värdefull gemenskap mellan människor och bidra till att
bryta koncentrationssamhällets isolering i vilket missbruket fått en grogrund.
De kan vidare erbjuda ett drogfritt alternativ till den kommersiella fritidsoch
nöjesverksamheten som till stor del får sina inkomster från alkoholförsäljning.
Nykterhetsorganisationerna fyller en särskilt viktig roll som
opinionsbildare för en ökad folknykterhet och ett hälsoriktigt levnadssätt.
Folkrörelserna måste för att fungera som ett instrument för att åstadkomma
hälsoriktigare levnadsvanor ge mer akt på den egna verksamhetens
utformning. Inom en del folkrörelser - de tydligaste exemplen har på senare
tid hämtats från idrottsrörelsen - har utvecklats festvanor där alkoholbruk
och missbruk blivit ett vanligt inslag. Därigenom riskerar dessa folkrörelsesyften
att förfelas. Visserligen rör det sig om undantagsfall, men det är viktigt
att olika organisationer uppmärksammar sådana problem. Vi finner det
Mot. 1980/81:1912
7
naturligt att där samhället - stat, kommun, landsting - lämnar stöd till
organisationer, dessa svarar för drogfria miljöer i den verksamhet som riktar
sig till barn och ungdomar.
Eftersom alkoholskadorna står i samband med den totala konsumtionen
måste alkoholpolitiken även i fortsättningen innehålla vissa restriktioner.
Utgångspunkten för restriktionerna bör enligt vår mening vara att de skall
uppfattas som meningsfulla och vara förankrade i folks rättsmedvetande.
I huvudsak anser vi de nuvarande restriktionerna som väl avvägda men, i
några avseenden anser vi att de behöver kompletteras. Vad gäller
narkotikahanteringen måste insatserna ha en något annan karaktär. Eftersom
i princip all narkotikaanvändning- utom den medicinska - är förbjuden,
måste tullens, polisens och kriminalvårdens insatser komma i förgrunden.
Information
På senare tid har kommit glädjande tecken på att det intensiva
alkoholpolitiska arbetet börjar ge resultat. Alkoholkonsumtionen för år 1980
kommer troligen att visa sig vara lägre än för något år under 1970-talet. Även
om det är för tidigt att dra långtgående slutsatser tyder den nedåtgående
trenden på att de gjorda insatserna är ett steg i rätt riktning. Vi vill därför, i
likhet med vad socialministern gör i budgetpropositionen, framhålla behovet
av en fortsatt satsning på information och upplysning kring alkohol- och
annat drogmissbruk.
I budgetpropositionen avsätts 7,5 milj. kr. för informationsinsatser enligt
SAMO:s förslag. Deskall användas för information inom bl. a. skolan, bland
värnpliktiga och inom mödra- och barnhälsovården. SAMO har också
föreslagit insatser för en fördjupad opinionsbildning mot drogkulturen, däri
inbegripet narkotikan. Folkrörelsernas betydelse framhålls också.
Vi finner förslaget från SAMO i huvudsak väl avvägt vad gäller både
målgrupper och innehåll. Den närmare utformningen av informationsinsatserna
förutsätts av SAMO göras av en särskild arbetsgrupp. Inför den
fördjupande information som skall ske vill vi framhålla några viktiga
riktlinjer som vi anser bör gälla för insatserna.
Förutom de målgrupper SAMO angett för en informationssatsning vill vi
framhålla betydelsen av att inrikta informationen på grupper i eftergymnasial
utbildning. Erfarenheten visar att drogmissbruket är utbrett också bland
studerande på t. ex. högskolor, AMU-center och folkhögskolor. Många
elever i dessa utbildningar är ungdomar som för första gången flyttat från
föräldrahemmet. De kommer i en helt ny miljö och bland människor de inte
tidigare haft kontakt med. Den nya situationen skapar ofta osäkerhet.
Kraven på att klara studierna gör också att den psykiska pressen kan bli svår.
En del elever får svårt att finna sig till rätta och söker sin tillflykt till alkohol
och narkotika. Inom högskolevärlden finns också en festtradition där
drogkulturen har en stark ställning. Därför bör informationen i drogfrågorna
Mot. 1980/81:1912
8
inriktas särskilt på dessa studerandegrupper.
Alkoholen kan genom sina beroendeframkallande effekter ge fysiska och
psykiska skador. Informationen måste därför upplysa om de faror som
alkoholbruket kan medföra för den enskilde. Men informationen måste
också användas som ett medel för att komma åt de bakomliggande faktorer
som orsakar alkoholmissbruk.
Många människor i vårt land känner vantrivsel. Ensamheten är utbredd,
och naturliga kontakter i närmiljöerna saknas ofta. Den ökade fritiden har
inte alltid kunnat fyllas med meningsfullt innehåll. Alkoholen och andra
droger får för många kompensera bristen på mänsklig gemenskap och blir ett
sätt att fly undan problemen. I alltför hög grad har vi förlitat oss på att
samhället via sina institutioner skall lösa dessa grundläggande sociala
problem. Men aldrig så många socialassistenter, miljöterapeuter och
fritidsledare kan inte ensamma klara den uppgiften om vi inte också som
enskilda människor är beredda att ställa upp och ta ansvar. Därför är det
viktigt att den attitydpåverkande informationen kring drogfrågorna betonar
det personliga ansvarstagandet och människors inneboende förmåga att
gemensamt påverka sin situation. Det omfattande föreningslivet utgör en
viktig resurs genom vilket vi alla kan vara med och delta i samhällsarbetet.
Informationsinsatserna måste visa på positiva alternativ till en passiviserande
tillvaro. Barn och ungdomar skall ges vägledning om att de själva kan vara
med och utforma en aktiverande och meningsfull fritid som motvikt till en
kommersiell nöjesindustri som spekulerar i passiviserande drogkulturer.
Vård och behandling
Under senare år har skett en kraftig utbyggnad av samhällets vårdresurser
för alkohol- och narkotikamissbrukare. Den utbyggnaden måste i enlighet
med budgetpropositionen fortsätta med syfte att ingen missbrukare skall
lämnas utan vård därför att resurser saknas. Med hänsyn tagen till de stora
kostnader missbruket orsakar samhället innebär en utbyggd vård, som blir
framgångsrik i att bota missbrukare, att samhället på sikt får mindre
kostnader till följd av alkohol- och narkotikamissbruk.
För missbruksvården är kommun, landsting, stat och vissa enskilda
vårdgivare huvudmän. Vi ser det som värdefullt att en överenskommelse
nåtts om överförande av huvudmannaskapet för nykterhetsvårdsanstalterna
till landsting och kommuner. Inom missbruksvården har utvecklats olika
vårdformer alltifrån sluten vård på sjukhus och behandlingshem fram till
öppen vård i familjer. Vi anser att det är en fördel att missbrukarna kan
erbjudas ett varierat utbud av vårdformer som kan anpassas till den enskildes
förutsättningar och behov.
Utgångspunkten för all missbruksvård måste vara att den så långt möjligt
skall kunna ske på frivillig väg. Samtidigt råder stor enighet om att samhället
måste ha en möjlighet att, när en vuxen person saknar sjukdomsinsikt eller är
Mot. 1980/81:1912
9
till fara för sin omgivning, tvångsomhänderta denne för vård. Huvudfrågan
gäller var tvånget skall ligga och inte om möjlighet till tvångsåtgärder över
huvud taget skall finnas. Enligt vår mening är den naturliga lösningen att en
möjlighet till tvångsomhändertaganden förläggs inom socialtjänstens ram.
En sådan lösning kan på bästa sätt tillgodose den enskilde individens behov
av god vård och rättssäkerhet.
Socialtjänstlagen kommer att ersätta den tidigare nykterhetsvårdslagen.
Därmed fullföljs den utveckling som pågått sedan början av 1970-talet, då en
möjlighet öppnades för kommunerna att införa en enhetlig nämndorganisation,
dvs. en enda social centralnämnd skulle svara för socialvården i
kommunen. Nykterhetsvården har under senare år kommit i skymundan för
andra delar av socialvårdens verksamhet. En förklaring härtill kan vara att
nykterhetsvården är den mest tungarbetade och besvärliga delen inom
socialvården. Det är viktigt att kommunerna är uppmärksamma på sådana
tendenser och ser till att missbruksfrågorna blir en av huvuduppgifterna för
den nya socialtjänsten.
Resultaten av missbruksvården visar stora variationer. Fortfarande
misslyckas vårdinsatserna ofta, och missbrukare återfaller i sitt missbruk
efter genomgången vård. Det ofta förekommande biandmissbruket gör
drogmissbrukarna mer nergångna såväl fysiskt som psykiskt än tidigare,
vilket försvårat vården. I dag fungerar behandlingssystemet för alkohol- och
narkotikamissbrukare många gånger utslagningsbefrämjande. Människor
kan sjunka ner i ett allt djupare missbruk utan att samhället ingriper. Långa
sjukskrivningsperioder kan förekomma till följd av missbruket utan att
adekvat vård sätts in. I stor utsträckning följs missbruket av förtidspensionering.
Denna kravlöshet där människor med samhällets ekonomiska stöd
får supa och knarka ner sig allt djupare är ingen hjälp för missbrukarna. Den
som däremot via genomgången medicinsk vård försöker ta sig ur missbruket
får ofta inte tillräckligt stöd. Den f. d. alkoholmissbrukaren eller narkomanen
har ofta svårt att få ett arbete, och många bostadsföretag vägrar ta emot
den som varit missbrukare. Med ett svagt stöd från samhällets sida under
eftervården är risken stor att missbrukaren återfaller i sitt missbruk.
En omprövning måste enligt vår mening ske av behandlingssystemet.
Vården måste sättas in på ett tidigt stadium. Att enbart sjukskriva och
förtidspensionera människor med missbruksproblem är ingen lösning. En
uppsökande verksamhet måste ske bland sjukskrivna och förtidspensionerade
som är eller riskerar att bli missbrukare. Enligt vår mening bör en
översyn ske av de nuvarande reglerna för sjukskrivning och förtidspensionering
av drogmissbrukare. En möjlighet bör också bibehållas för den
framtida socialtjänsten att förvalta sjukpenning och pension för missbrukare
så att de inte gör av med alla sina pengar på sitt missbruk. Vården måste
också göras effektivare och bilda en fungerande vårdkedja där som ett led i
rehabiliteringen ingår att arbete och bostad ordnas. Ett värdefullt komple
Mot. 1980/81:1912
10
ment till samhällets vårdinsatser utgör det frivilliga arbete som utförs av en
rad organisationer.
Ett viktigt inslag i förbättringen av missbrukarvården måste vara att öka
social- och sjukvårdspersonalens kunnande om missbruksfrågorna. Här
måste dels ske en samordning mellan social- och sjukvården, dels ske en
samordning mellan missbruksvården och övriga medicinska verksamheter
inom sjukvården. Ofta är missbruk orsak till olika kroppssjukdomar. En
förbättrad utbildning för vårdpersonalen skulle göra det lättare för dem att
ställa rätt diagnos och därmed kunna sätta in rätt behandling.
Ökad uppmärksamhet måste ägnas åt drogbruket bland kvinnor, och
åtgärder sättas in som i tid förebygger fosterskador till följd av mödrarnas
drogmissbruk.
Inom alkoholforskningen har framgångsrika försök gjorts att via kemiska
prover (GT-enzym) analysera om en människa lider av alkoholmissbruk.
Metoden är inte helt problemfri, men den kan rätt använd bli ett värdefullt
hjälpmedel för att ställa en riktig diagnos. Denna inställning delades också av
riksdagen när den förra året tog ställning till en centermotion (1979/80:1655) i
frågan.
Frivilliga provtagningar bör kunna ske regelbundet i samband med
hälsokontroller och därigenom fungera som en alarmklocka för människor
som missbrukar alkohol. Metoden kan bl. a. bli ett instrument för att hos
gravida kvinnor spåra alkoholmissbruk och den vägen förebygga fosterskador.
Ett annat användningsområde är att använda metoden för regelbundna
kontroller av människor som i sitt yrke har att svara för många människors
säkerhet. Ökade resurser bör ställas till forskningens förfogande för att
utarbeta metoder för att sjukvården genom s. k. laboratoriediagnostik skall
kunna spåra alkholmissbruk. Regeringen gav förra året socialstyrelsen i
uppdrag att utvärdera GT-testet.
Utbyggnaden av alkoholistvården har hämmats av brist på utbildad
personal. Framför allt har det varit svårt att rekrytera tillräckligt med läkare.
En förklaring är att tjänstgöring inom alkoholistvård har ett förhållandevis
lågt meritvärde för läkare inom olika medicinska specialiteter utom just för
tjänstgöring inom vård av alkoholmissbrukare. Eftersom alkoholen ofta
ligger bakom olika sjukdomar skulle ett ökat meritvärde för tjänstgöring
inom alkoholvården kunna medverka till att läkarkåren fick en större
kunskap om alkoholskadorna och deras sjukdomsbild. Ett förbättrat
meritvärde skulle också underlätta rekryteringen av alkoholläkare. Frågan
har aktualiserats i en centermotion (1979/80:1656) som riksdagen ännu inte
tagit ställning till.
Alkoholförtäring på allmän plats
Enligt brottsbalken kan den som förtär alkohol på allmän plats dömas för
förargelseväckande beteende. På senare år synes ha skett en liberalisering i
Mot. 1980/81:1912
11
rättspraxis på så vis att domstolarna i en allt mindre utsträckning dömer folk
för förargelseväckande beteende när de förtär alkohol offentligen. En
förklaring till den höga alkoholkonsumtionen ligger i en alltmer accepterande
attityd till alkoholbruket från samhällets sida, där olika inslag som var för
sig är av ringa betydelse tillsammantagna lett fram till en låt-gå-inställning.
Visserligen kan en kommun i en lokal ordningsstagda besluta om förbud mot
alkoholförtäring på allmän plats. Denna lösning är dock enligt vår mening
mindre bra. Den kan få till effekt den konstiga situationen att det kan vara
förbjudet att i en kommun dricka alkohol på allmän plats men tillåtet i
grannkommunen.
1 den nuvarande lagstiftningen saknas möjlighet att förverka alkoholen för
den som förtär alkohol på allmän plats, vilket begränsar polisens möjligheter
att ingripa mot störande beteende. Eftersom barn och ungdomar genomgår
en känslig utveckling under sin uppväxt där de tar intryck av de attityder de
möter ute i samhället och bland vuxna, skulle det ha ett viktigt normbildande
värde om samhället skärpte sin attityd mot dem som förtär alkohol på allmän
plats.
På liknande sätt anser vi att det behöver ske en skärpning vad gäller
ungdom under 20 år som berusar sig. Inköpsåldern för alkohol har av
alkoholpolitiska skäl satts till 20 år. Genom langningen får många ungdomar
under 20 år tag i alkohol. Enligt vår mening vore det en värdefull markering
om samhället ser till att polisen kan förverka alkohol som ungdomar medför
på allmän plats. Denna möjlighet ges redan genom gällande lag, varför det
endast krävs en striktare tillämpning från polisens sida.
Till fjolårets riksdag väcktes en centermotion med ovanstående krav.
Kravet om förverkandemöjligheter för polisen avvisades med hänvisning till
att ordningsstadgeutredningen tar upp frågan till övervägande. Även kravet
om förbud mot berusning på allmän plats avvisades. Justitieutskottet ansåg
att bestraffningen representerade ett förlegat betraktelsesätt. Vidare anfördes
att den akuta berusningen bör betraktas som ett sjukdomstillstånd och att
omhändertagande borde ta sikte på att bereda de berusade adekvat vård och
behandling.
Något motsatsförhållande behöver inte råda mellan den straffrättsliga
regleringen och vårdinsatser. Tvärtom är det självklart att den som är
alkoholmissbrukare och ådöms straff för alkoholförtäring på allmän plats
skall erhålla lämplig vård. Det bör också vid utmätningen av straff gå att ta
hänsyn till omfattningen av alkoholberoendet. Störst betydelse har straffet
för att bryta ett alkoholberoende hos den som befinner sig i en begynnande
alkoholism.
Enligt vår mening har det ett stort normbildande värde om det blir
förbjudet att förtära alkohol på allmän plats. Barn och ungdomar tar lätt
intryck av den alltför toleranta attityd som samhället hittills visat. En
accepterande attityd mot offentligt supande förtar verkan av den upplysning
och information som bedrivs i bl. a. skolor och föreningsliv.
Mot. 1980/81:1912
12
Åtgärder mot langning
Langningen av alkohol, särskilt till minderåriga, är ett av de stora
alkoholpolitiska problemen. Det är därför ett bra initiativ regeringen kom
med i våras när den startade den breda aktionen mot langningen. Mycket kan
vinnas på information och upplysning för att få slut på langningen. Särskilt
glädjande är de spontana initiativ som en del ungdomar tagit när man på flera
platser demonstrerat mot langningen utanför systembolagets butiker. Det
visar på att det finns en ökande medvetenhet hos den unga generationen om
langningens fördärvlighet. Dessa ungdomars initiativ måste följas av
kraftfulla insatser från vuxengenerationen i kampen mot langningen.
Vi måste få till stånd ändrade attityder gentemot langningen. De flesta
människor inser langningens skadlighet, men av ren tanklöshet köper många
vuxna ut alkohol till ungdomar. Framför allt måste föräldrarna inse sitt
ansvar och inte själva styra in sina barn på alkoholbruk. Vi har också nått
dithän att människor står passiva när de uppmärksammar langning fastän de
inser det brottsliga i förfarandet. Självfallet betjänas inte samhället av att vi
skapar en angivarmentalitet, men i de fall som människor blir varse att någon
langar alkohol måste det uppfattas som vars och ens skyldighet att ingripa
genom en polisanmälan. En grupp som ofta har en god bild av langningens
omfattning är personalen i systembolagets butiker. Enligt nuvarande regler
skall de inte anmäla till polisen om de misstänker att någon kund som
regelbundet köper ut stora mängder alkohol använder denna i langningssyfte.
Enligt vår mening bör det tas fram regler som gör att systembolagspersonalens
kunnande kan tas till vara för att motverka langningen. Det kan inte
accepteras att människor i uppenbart langningssyfte regelbundet köper ut
alkohol för tusentals kronor per vecka utan att samhället har effektiva medel
för att ingripa.
Inköpsregistrering
Frågan om inköpsregistrering av alkohol har under hela 1900-talet rönt
stort intresse i den alkoholpolitiska debatten. Mellan åren 1919 och 1955
hade vi inköpsregistrering via motbokssystemet. Utan tvivel ledde motbokens
avskaffande fram till en klar höjning av den totala alkoholkonsumtionen
och därmed ökade alkoholskador. Under de senaste åren har frågan om
återinförande av någon sorts inköpsregistrering ånyo kommit att debatteras
intensivt. Den debatten har förts mot bakgrund av bl. a. alarmerande
rapporter om alkoholskadornas förödande omfattning och den alltmer
tilltagande ungdomsalkoholismen. Enligt vår mening måste vi hålla alla
möjligheter öppna för att få ned alkoholkonsumtionen. Det långsiktiga
alkoholpolitiska programmet tillsammans med ytterligare åtgärder, t. ex.
kampanjen mot langningen, kan visa sig ge goda resultat. Om så inte sker,
utan den totala alkoholkonsumtionen ligger kvar konstant på ungefär
Mot. 1980/81:1912
13
nuvarande höga nivå de närmaste åren, måste vi vara beredda att införa en
inköpsregistrering vid systembutikerna. För att så skall kunna ske med kort
varsel är det viktigt att det finns ett system för inköpsregistrering färdigt,
vilket kan träda i kraft med kort varsel.
Tull, polis och kriminalvård
Narkotikamissbruket skiljer sig på viktiga punkter från alkoholmissbruket,
varför särskilda åtgärder måste till. Till skillnad mot alkohol så är all
narkotikaförsäljning brottslig utom den som sker för medicinska ändamål.
Särskild tyngd måste därför läggas vid tullens, polisens och kriminalvårdens
insatser i narkotikabekämpningen. Det mesta av den narkotika som säljs i
Sverige har smugglats in, varför insatserna från tullens sida måste spela en
framträdande roll. Med den omfattande bil-, båt- och flygtrafik som sker
över våra gränser krävs det mycket stora resurser för att tullen med framgång
skall kunna bekämpa narkotikainförseln över våra gränser. Eftersom delar
av narkotikainförseln organiseras av internationella brottssyndikat måste
stor vikt läggas vid det pågående samarbetet med andra länders tull och polis.
Även via FN sker ett samarbete mellan nationer för att begränsa
narkotikahandeln i världen. Sverige måste spela en pådrivande roll i den
internationella narkotikabekämpningen och verka för att de internationella
organen med kraft tar itu med narkotikan.
Den tullfria försäljningen av alkohol på färjor osakar stora problem. Till
stor del baserar färjetrafiken sina inkomster på alkoholförsäljning. De
nuvarande försäljningsreglerna är alltför liberala och behöver skärpas. Den
överenskommelse som tullmyndigheterna i Sverige, Finland och Danmark
har träffat med berörda rederier ser vi som ett viktigt steg i rätt riktning.
Genom att stämplingstvång i passhandlingar avskaffats har tullens
möjligheter minskat att få reda på vilka människor som misstänkt ofta reser
till länder och platser som utgör stationer i den internationella narkotikatrafiken.
Ett ensidigt införande av stämplingstvång vid in- och utresa till och
från Sverige skulle inte bli ett tillräckligt effektivt instrument för att
kontrollera narkotikatrafiken. I första hand bör därför eftersträvas en
internationell överenskommelse om att alla länder skall införa stämplingstvång.
Men även om inte så kan ske har det ett värde för bekämpningen av
narkotikabrottsligheten om de nordiska länderna gemensamt inför krav på
stämpling i pass vid in- och utresa till och från respektive länder.
Nära anknytning till tullens verksamhet har polisens och kriminalvårdens
insatser. För att människor skall avhålla sig från narkotikahandel måste
sanktionssystemet verka avskräckande. Straffen för narkotikabrottslighet
har höjts väsentligt sedan slutet av 1960-talet. Enligt vår mening finns det skäl
som talar för att ytterligare höja brottspåföljderna för grova narkotikabrott.
Ett viktigt steg i den riktningen utgör det förslag regeringen nyligen lagt fram
till riksdagen om höjt straff för grovt narkotikabrott.
Mot. 1980/81:1912
14
I de fall människor som ägnar sig åt narkotikaförsäljning själva är
narkomaner och säljer för att finansiera sitt eget missbruk måste tyngdpunkten
ligga vid vårdinsatserna. När däremot människor ägnar sig åt narkotikaförsäljning
som ren affärsverksamhet måste samhället reagera kraftfullt.
Vi vet att narkotikan orsakar många och ofta unga människors död.
Yrkesmässigt bedriven narkotikaförsäljning kan som vi ser det i vissa fall
jämställas med mord, varför det är motiverat med hårdare påföljder än de
nuvarande.
Narkotikamissbruk är vanligt bland de intagna på landets kriminalvårdsanstalter.
Ett självklart konstaterande måste vara att inget som helst
narkotikamissbruk kan accepteras på kriminalvårdsanstalterna, vars verksamhet
syftar till att återanpassa brottslingar till en normal tillvaro. Samtidigt
skall medges att den humanitet som måste finnas inom kriminalvården i form
av bl. a. möjligheter till besök och permissioner samt frigång kan missbrukas
för narkotikahantering. Humaniteten får dock inte gå så långt att den
motverkar kriminalvårdens syfte. 1978 skedde en viss skärpning av
permissionsbestämmelserna i lagen om kriminalvård. Denna ändring synes
ha blivit otillräcklig för att hindra missbruket av korttidspermissionerna för
att begå nya brott. Därför bör lagen ändras så att en ökad restriktivitet kan
iakttas mot intagna som befaras kunna missbruka sina permissioner. En
skärpning behöver också ske för att minska missbruket av möjligheterna till
brev- och telefonkontakter för brottsliga ändamål. Dessa frågor är f. n.
föremål för överväganden i permissionsutredningen. Det bör också enligt vår
mening övervägas att skapa särskilda kriminalvårdsanstalter för människor
som är dömda för grova narkotikabrott.
För att kunna förhindra narkotikamissbruket på kriminalvårdsanstalterna
har flera vägar prövats de senaste åren. Försök har skett med s. k. drogfri
behandlingskedja, varigenom de intagna förbinder sig att lämna urinprover
så att en kontroll kan ske av att de inte använder narkotika. Denna
verksamhet ser vi som ett värdefullt steg på vägen. Vi anser emellertid att
strävan måste vara att eliminera all narkotikaanvändning på kriminalvårdsanstalterna.
Med hänvisning till det anförda hemställs*
att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om en informationssatsning till samhälleliga organ om
de mål riksdagen fastställt för alkohol- och narkotikapolitiken,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om en omprövning av behandlingssystemet för alkoholoch
narkotikamissbrukare,
*Se även motionerna 1980/81:1913 och 1914.
Mot. 1980/81:1912
15
3. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om riktlinjer för de fortsatta informationsinsatserna i
drogfrågor,
4. hos regeringen begär initiativ till internationell överenskommelse
om stämplingstvång i passhandlingar.
Stockholm den 27 januari 1981
RUNE GUSTAVSSON (c)
MAJ PEHRSSON (c)
KARIN ISRAELSSON (c)
MÄRTA FREDRIKSON (c)
MARTIN OLSSON (c)
MARIANNE KARLSSON (c)
ARNE ANDERSSON (c)
ARNE LINDBERG (c)
ERIK LARSSON (c)
GÖSTA ANDERSSON (c)
ULLA TILLANDER (c)
ELIS ANDERSSON (c)
STINA ANDERSSON (c)
i Gustafs
GOTAB 66500 Stockholm 1981













Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket