om älgskadornas följder för skogsbruket

Motion 1987/88:Jo713 av Hans Dau och Sven Eric Lorentzon (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo713

av Hans Dau och Sven Eric Lorentzon (m)
om älgskadornas följder för skogsbruket

Ett varierande och livskraftigt djurliv är en naturtillgång, som skall vårdas
och skyddas.

Viltproduktionen har ett betydande värde, både i form av kött men kanske
främst som fritidsaktivitet. Tyvärr kommer dock skogs- och viltproduktionen
stundom i konflikt med varandra. Dessa konflikter måste kunna lösas på ett
bättre sätt än i dag.

Skall skogsbruket kunna satsa på kvalitetsvirke och lövskogsskötsel måste
jaktarrendatorer, myndigheter och markägare dra lärdom av facit. Det är
därför en självklar målsättning att också i jaktpolitiken söka lösningar som
förbättrar villkoren att bedriva god skogsvård. Det bör ligga också i
samhällets intresse att balansen mellan produktionsgrenarna skogsbruk och
viltvård kan upprätthållas på det långsiktiga skogsbrukets villkor. Brister i
lagstiftning och administration jämte ofullständiga kunskaper om älgvården
har bidragit till uppkomsten av en alltför stor älgstam och oacceptabla
skador.

Framför allt de stora betningsskadorna på tallungskog, som ofta leder till
avsevärda tillväxtförluster och dålig virkeskvalitet, oroar skogsbrukarna i
hela landet.

Föredragande statsråd, Ulf Lönnqvist, har också i budgetpropositionen
under punkten J 2 uppmärksammat frågan och konstaterar att det råder stor
osäkerhet kring det beslut, som riksdagen tog så sent som våren 1987. Han
föreslår därför att en försöksverksamhet bör genomföras i några län, och att
en tvåårig försöksperiod behövs innan ställning tas till utformningen av ett
bidragssystem för hela landet.

Vi anser, i likhet med vad vi framförde i en motion förra året, att saken
brådskar och att osäkerheten inte får hindra att snabba åtgärder vidtages i
hela landet.

Betningsskadorna blir ofta så stora att omplantering erfordras. Kostnaderna
för denna åtgärd drabbar då enskilda skogsägare mycket hårt.

Dessa kostnader bör ersättas och ersättningen skall finansieras på ett
sådant sätt att det samtidigt ger motivation till åtgärder, som begränsar
skadans omfattning.

Vi anser att nuvarande villkor för att få ersättning, att skogsägaren skall ha
skjutit sin tilldelning under den vanliga jakten och dessutom uttömt
möjligheterna till särskilt tillstånd till skyddsjakt, är för hårda. Som jakten nu

är organiserad inom jaktvårdskretsar, jaktvårdsområden och jaktlag har den
enskilde skogsbrukaren inte möjlighet att ensam uppfylla dessa villkor.
Andra intressen än skogsvårdens dominerar inom många områden.

Ett minimikrav vore att skogsbrukare, som åläggs omplantering på grund
av betningsskador utan att behöva begränsas av nuvarande villkor, får sina
kostnader helt täckta för plantor och planteringsarbete.

Länsstyrelserna skall ta ansvaret för finansieringen av viltskadorna genom
fällavgifter och låta dessa variera över tiden i takt med förändringarna i
viltstam och skadeomfattning.

Höga fällavgifter skulle få jägarna att inse behovet av att minska
älgstammen och därmed också skogsskadorna för att då kunna få bort
behovet av dessa höga avgifter.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skogsägare bör kunna påräkna ersättning,
utan de nuvarande restriktionerna, när omplantering blir nödvändig.

Stockholm den 11 januari 1988

Hans Dau (m) Sven Erik Lorentzon (m)

Mot. 1987/88
Jo713

8