Ökat stöd till Etiopien
Motion 1984/85:421 Lars Werner m. fl.
Motion
Mot. 1984/85
421-428
1984/85:421
Lars Werner m. fl.
Ökat stöd till Etiopien
Svältkatastrofen i Etiopien har de senaste månaderna upprört opinionen i
Sverige och västvärlden i övrigt. Gensvaret har inte heller låtit vänta på sig.
Mycket stora insatser har gjorts av skilda organisationer och enskilda och
Etiopien har varit förstasidesnytt i många tidningar och huvudnyhet i andra
massmedia vid flera tillfällen.
Analyser och bedömningar av orsakerna till svälten i landet har inte heller
saknats. I allmänhet har de varit kritiska mot regeringen, vars politik med
inriktning på militär upprustning och fortsatt strid med oppositionella
grupperingar i Eritrea och Tigré, sagts vara en av huvudorsakerna till
katastrofen. De som gjort dessa analyser har också anklagat den etiopiska
regeringen för att inte ha uppmärksammat problemet i tid och för att ha
försökt mörklägga svältens omfattning. När den internationella hjälpen
kommit i gång har kritiken fullföljts med att regeringen försvårat distributionen
till områden som behärskats av motståndsrörelser som EPLF och andra,
låtit delar av hjälpen gå till armén eller överlämnat den till svarta marknader.
Förflyttningen av svältande från de drabbade områdena i norr till mera
gynnade platser i söder har också kritiserats. Också det har betecknats som
ett led i kampen mot oppositionen, ett försök att tömma dess områden på
människor och därmed försvaga dess bas.
Allt detta är mycket allvarliga anklagelser och bör ses som ett led i den
kampanj som drivits, av mot Etiopien fientliga krafter, alltsedan revolutionen
1974. Mönstret är välkänt och påminner mycket om det som Kuba
utsattes för efter sin revolution 1959. Båda staterna har valt en socialistisk väg
för att övervinna underutveckling och oberoende av de stora industrinationerna
i väst och deras transnationella bolag.
Nationaliseringar har genomförts, utlandsinvesteringar satts under kontroll
och de stora bolagens rörelsefrihet begränsats. Detta har naturligtvis
inte accepterats och därav har den kampanj följt som vi sett öka i styrka
under den nu pågående svältkatastrofen.
Men det är ett faktum att den etiopiska regeringen för snart två år sedan
slog larm om situationen. De normala regnen hade då uteblivit flera år i följd.
En detaljerad förteckning över drabbade områden och den mängd människor
som hotades av svält sändes ut till världens regeringar. Det är också ett
faktum att USA, England och andra ledande nationer i väst negligerade detta
rop på hjälp från Etiopien. Man förutsåg cyniskt svältkatastrofen och
hoppades att den skulle bidra till den etiopiska regeringens fall. Precis som
kejsardömets fall år 1974 efter svälten 1972. Men när svältens offer visades
1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 421-428
Mot. 1984/85:421
2
upp på alla televisionsskärmar i västvärlden på hösten 1984 var det inte längre
möjligt att sitta overksam. Nu talar alla om att hjälpa det etiopiska folket,
men söker förklaringen till svälten genom att angripa den etiopiska
regeringen.
Den kan säkert också med fog kritiseras för en felaktig politik i många
sammanhang, för brott mot mänskliga rättigheter och för en oböjlig attityd
visavi oppositionen i flera provinser. Men det är också ett faktum att stora
reformer som varit till nytta för folkets stora flertal genomförts under de tio
år som gått sedan kejsarregimen störtades. Under den tiden har regeringen
haft att kämpa emot anfall från Somalia och den inre splittringen och
motstånd som redan nämnts och som i vissa fall underblåsts av krafter som
gärna skulle se en återgång till de förhållanden som rådde före 1974.
Det har påståtts att Etiopien mer eller mindre skulle vara en satellit till
Sovjetunionen. Det är tiktigt att den militära uppbyggnaden och vapenleveranserna
till största delen genomförts med stöd av Sovjet och andra stater i
Östeuropa. Men de som kritiserar dessa förhållanden bör då också ange vilka
alternativ som stått den etiopiska regeringen till buds. Skulle kanske USA ha
understött de omvälvningar som skett i Etiopien och som varit i direkt strid
med USA:s intressen?
Vänsterpartiet kommunisterna instämmer i det omdöme som den svenska
regeringen ger av Etiopien i budgetpropositionens utrikesbilaga:
”Statsledningens politik har kännetecknats som en balansgång mellan öst
och väst, avseende politiskt respektive ekonomiskt inflytande.”
Det är viktigt att Sverige bidrar till att Etiopien kan fortsätta denna
balansgång och inte förlorar sin självständighet genom att slutgiltigt inlemmas
i det ena eller andra stormaktsblocket.
Den socialdemokratiska regeringen har efter 1982 återgått till den politik
visavi Etiopien som gällde före 1976. Under de borgerliga regeringarna
märktes en tydlig återhållsamhet med frysning av biståndet under flera år
som tydligaste markering. Den ökning av biståndet som nu sker är nödvändig
och välkommen och det är tillfredsställande att de svenska insatserna inriktas
på långsiktiga åtgärder för att motverka markförstöring, öka den inhemska
livsmedelsproduktionen och stödja de ambitiösa skogsplanteringsprogram
som pågår. Utöver detta kommer fortsatt katastrofbistånd att vara nödvändigt
under lång tid och här har Sverige redan gjort en insats.
Men utöver dessa ekonomiska stödåtgärder behöver Etiopien politisk och
opinionsmässig hjälp. Vänsterpartiet kommunisterna har i motioner de
senaste åren pläderat för ett utökat samarbete mellan Sverige och Etiopien
på alla plan t. ex. inom handel och kultur. De gamla och goda förbindelserna,
som är unika i dessa sammanhang, mellan de båda länderna gör att Sverige
kan spela en särskild roll i ett sådant samarbete. Detta är så mycket viktigare i
dagsläget med de angrepp som nu pågår mot Etiopien i både svenska och
internationella massmedia. Som det sägs i budgetpropositionen är Sverige ett
av Etiopiens fönster mot väst och det bör öppnas än mera.
Mot. 1984/85:421
3
En viktig uppgift för Sverige och den svenska regeringen bör vara att sprida
korrekt, och så långt möjligt objekttiv, information om förhållandena i
Etiopien under den pågående svältkatastrofen. De påståenden om katastrofens
orsaker, beskyllningarna om att distributionen av hjälpen försvåras eller
snedvrids och andra anklagelser mot den etiopiska regeringen i dessa
sammanhang bör tillbakavisas, om Sveriges regering har fakta som bevisar
motsatsen. Omvänt bör missgrepp från den etiopiska regeringens sida ges
publicitet. Utrikesminister Bodström har två gånger under de senaste två
åren, 1983 och 1984, i frågesvar i riksdagen intygat att användningen och
distributionen av biståndet i Etiopien sker på ett bra sätt och att den svenska
regeringen inte har någon information om att Etiopiens regering avsiktligt
skulle förhindra hjälpinsatser. Men de här ovan anförda uppgifterna i
svenska massmedia ger en annan bild. Det är önskvärt att en motbild också
får spridning.
Det inbördeskrig som pågår i provinserna Eritrea och Tigré har redan
nämnts. Motståndsrörelserna där har uppenbarligen en bas bland befolkningen
och åtnjuter dess stöd. Ett eld upphör-avtal följt av en vapenvila och
förhandlingar mellan parterna skulle vara det viktigaste och snabbaste
medlet att övervinna alla andra svårigheter. Kriget är i sig självt en katastrof
som förvärrar svälten och förhindrar långsiktiga lösningar. Sverige borde
kunna spela en roll som medlare i konflikten eftersom det finns kontakter
med båda sidor. Ett erbjudande om medling kan bli avvisat med hänvisning
till att konflikten är en intern, etiopisk angelägenhet och att framstöten
därför betraktas som en inblandning i inre förhållanden. Detta borde dock
inte få vara avgörande för att hindra ett försök, med tanke på katastrofsituationen
i området och de vänskapliga relationerna mellan Sverige och
Etiopien.
Med hänvisning till det anförda föreslås
1. att riksdagen uttalar sig för ett ökat samarbete och utbyte mellan
Sverige och Etiopien inom alla områden,
2. att riksdagen hos regeringen begär en redogörelse för det nuvarande
läget i Etiopien med speciell inriktning på distributionen och
användningen av svenskt och annat internationellt bistånd,
3. att riksdagen hos regeringen hemställer om att undersöka möjligheterna
för en svensk medling i den pågående inbördeskonflikten.
Stockholm den 15 januari 1985
LARS WERNER (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)
OSWALD SÖDERQVIST (vpk)
