Ökat stöd till elöverkänsliga

Motion 2003/04:Bo296 av Kerstin Engle och Ronny Olander (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överväga möjligheten att se över Boverkets rekommendationer och föreskrifter gentemot kommunerna så att elöverkänsliga ges rätt till likabehandling utifrån den nationella handlingsplanen för handikappolitiken oavsett var man är bosatt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överväga möjligheten att kommunerna åläggs att för allmänheten redovisa de mobilmaster som finns och planeras i kommunen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att följa upp möjligheten enligt lagen om elektronisk kommunikation att samordna master.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överväga möjligheten till ett framtida forskningsanslag för utveckling av medicinsk forskning om elöverkänslighet.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överväga möjligheten till att alla offentliga byggnader utrustas med elfria zoner som gör det möjligt för elöverkänsliga att vistas där.

1 Yrkande 4 hänvisat till UbU.

Motivering

Fenomenet elöverkänslighet har nu funnits i över 20 år. Trots detta har forskningen inte kunnat ge säkra förklaringar till vad som orsakar problemen. Oavsett vilka förklaringar som kan komma att ges kvarstår faktum – för dem som drabbas av elöverkänslighet är det ett reellt problem. I Socialstyrelsens Miljöhälsorapport 2001 uppskattas antalet elkänsliga personer i Sverige till cirka 200 000 personer. Sjukdomsbilden varierar, men bland vanligt förekommande symtom som brukar uppges återfinns trötthet, huvudvärk, hudutslag, stickningar, värmekänsla och minnesproblem. Resultaten av undersökningar som gjorts pekar också på att det hos en förhållandevis stor grupp av befolkningen finns en oro för att elektriska eller magnetiska fält orsakar ohälsa. Det finns ett stort behov av ytterligare forskning som utgår från de drabbades behov.

I en enkät som fackförbundet SIF nyligen genomfört svarade närmare 1 000 SIF-medlemmar att de har någon form av besvär som de kopplar till bildskärmsarbete. De vanligaste besvären är enligt undersökningen sveda i ögonen, torr hud i ansiktet, värk i leder, trötthet och huvudvärk. Knappt hälften har informerat chefen om besvären och endast var tionde person har anmält arbetsskadan till försäkringskassan.

Idag finns goda exempel på att organisationer, fackförbund, offentliga och privata arbetsgivare tar problemet med elöverkänslighet på allvar. I de fall elöverkänsligheten respekteras och tas på allvar får också de drabbade stöd och hjälp. Fortfarande finns dock alldeles för många exempel på när stödet inte fungerar eller helt uteblir.

Bostadsanpassningsbidrag till elöverkänsliga

Idag råder stora skillnader mellan olika kommuner i bemötande och stöd till dem som söker hjälp för elöverkänslighet. Elöverkänslighet måste idag anses vara ett officiellt erkänt handikapp och omfattas således både av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken – Från patient till medborgare – och FN:s standardregler. Den organisation som sammansluter elöverkänsliga i Sverige, Elöverkänsligas förbund, är en statligt understödd organisation som ingår i HSO, Handikapprörelsens samarbetsorgan. Därför borde det vara naturligt att också elöverkänsliga inkluderas i den lag som gör kommunerna skyldiga att vid behov ordna handikappanpassat boende. Det är inte acceptabelt att hjälpen till elöverkänsliga skiljer sig så mycket från en kommun till en annan.

Elöverkänsliga bör garanteras samma rätt till bostadsanpassningsbidrag som personer med andra funktionshinder. Ett förslag till möjlig åtgärd kan vara att se över Boverkets rekommendationer och föreskrifter vad gäller elöverkänsliga och deras möjligheter till bostadsanpassningsbidrag oavsett var de bor i landet.

1998 utfärdade Socialstyrelsen allmänna råd om bemötande av patienter som relaterar sina besvär till elektromagnetiska fält. I de allmänna råden betonas särskilt att patienten ska bli lyssnad på, ges en allsidig medicinsk utredning och bemötas med respekt. Socialstyrelsens allmänna råd bör om möjligt följas upp för att man ska se i vilken utsträckning de tillämpas ute i verksamheten.

Försiktighetsprincipen

2002 lade svenska och finska forskare fram nya forskningsresultat som ytterligare förstärker bilden att elöverkänslighet måste tas på allvar. Vad denna forskning visar är att elöverkänsliga får en allvarlig förändring i blodbilden efter exponering från starka elektromagnetiska fält. Tillsammans med de övriga varningssignaler som bland annat pekar på strålningsriskerna från kraftledningar samt osäkerhet om mobiltelefonanvändningens långsiktiga inverkan på hälsan, finns stor anledning att anamma flera försiktighetsåtgärder.

Strålning från 3 G-master ligger långt under de värden som EU lagt fast som övre tillåten gräns. Denna svaga strålning har hittills ansetts som ofarlig. I oktober 2003 publicerades en studie från Nederländerna om att strålning från 3 G-master gett symptom på huvudvärk och yrsel. Svenska experter anser resultatet som oroande även om studien inte visar på permanenta skador på hälsan.

Den av myndigheter idag tillämpade s k försiktighetsprincip är ett viktigt bevis för att vi i fortsättningen måste använda oss av ett mer långsiktigt hållbart tänkande. Ett förhållningssätt där eventuella kortsiktiga vinster får stå tillbaka för de vinster vi kan göra i det långsiktigt hållbara perspektivet.

Det är viktigt att kommunerna på ett praktiskt sätt blir mer involverade än idag i arbetet med att tillämpa försiktighetsprincipen. Därför bör övervägas om kommunerna kan åläggas uppgiften att för allmänheten bli skyldiga att redovisa de mobilmaster som finns och planeras i kommunen. Detta på samma sätt som befintliga bestämmelser i plan- och bygglagen gör kommunerna skyldiga att för allmänheten ställa ut exempelvis byggprojekt och förslag till förändringar i översiktsplaner m.m.

Det är angeläget att den möjlighet som ges i den nya lagen om elektronisk kommunikation om möjligheten att få operatörer att samordna master följs upp.

Ökad kunskap och forskning om elöverkänslighet

Lika uppenbart som behovet av att elöverkänsliga ej särbehandlas utifrån den nationella handlingsplanen för handikappolitiken och FN:s standardregler står det klart att det behövs mer forskning om hälsoeffekterna av elektromagnetiska fält. Mellan dessa två åtgärder bör det heller inte råda någon betydande motsättning. För att samhället på fullgott sätt ska vara kapabelt att hantera de effekter som kan uppstå genom användningen av el, måste forskningsmöjligheter ges för att klarlägga sambanden mellan orsak och verkan.

Elfria zoner i offentliga byggnader

Bland de strålningskällor som brukar anges vara de som elöverkänsliga blir sjukast av återfinns trådlösa telefoner, mobiltelefoni, andra trådlösa kommunikationer, direkt exponering för bildskärmar av icke-kristalltyp samt lysrör och lågenergilampor. De uppräknade exemplen är dock ting som vi kan finna på de flesta arbetsplatser idag. Endast enstaka sjukhus har idag elsanerade akutrum. För många elöverkänsliga finns därför inte ens möjligheten att vårdas på sjukhus.

Om det ej går att idag helt anpassa elmiljön i offentliga byggnader så att elöverkänsliga kan vistas där, borde det dock vara möjligt att skapa elfria zoner. Det skulle inte bara hjälpa dem som redan lider av elöverkänslighet. Att inrätta elfria zoner i våra gemensamma byggnader och lokaler skulle i enlighet med försiktighetsprincipen framför allt bli en viktig förebyggande insats i strävan att förhindra att fler drabbas.

Stockholm den 3 oktober 2003
Kerstin Engle (s)	Ronny Olander (s)