Ökat skadeståndsansvar för stat och kommun

Motion 1983/84:309 Marianne Karlsson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

10

Motion

1983/84:309

Marianne Karlsson

Ökat skadeståndsansvar för stat och kommun

Den svenska skadeståndsrätten har, framför allt under 1800-talet, erhållit
en teoretisk underbyggnad på rättsfilosofisk grund, vilken blivit accepterad
på grund av att den uppfattats medföra en rimlig avvägning mellan
någorlunda jämbördiga motstridiga enskilda intressen. När det gäller handel
och affärer över huvud taget har man accepterat den gamla tanken att ”en
köpare får passa sig”, och att den missnöjde köparen inte har något att hämta
i skadeståndsväg, om han inte kan visa att han blivit direkt lurad, dvs. att det
föreligger något slags löftesbrott. I någon mån dämpas väl detta av den s. k.
förutsättningsläran, som innebär bl. a. att en köpare trots allt har rätt att
förutsätta vissa grundläggande fakta som givna, även om säljaren inte i ord
gjort någon utfästelse. Denna förutsättningslära torde emellertid bara vara
delvis erkänd i svensk rätt.

Mellan civila parter har det uppfattats som naturligt att man inte låter ett
skadevållande medföra ansvar hur långt som helst. ”När olyckan är framme
kan man bryta fingret när man petar sig i näsan”, säger ju ordspråket, och
den som missat en tipsvinst därför att han inte hann lämna in kupongen på
grund av att bilen han köpt gick sönder, har ingen rimlig utsikt att få skadan
betald av bilhandlaren. Skadeståndsrätten är emellertid under utveckling,
och kanske håller den gamla civilrättsliga skadeståndsrätten på att
genombrytas, dels genom produktansvaret, dels genom att konsumenter
erhållit ett förbättrat skydd, som ej kommer andra enskilda till del.

Sammanfattningsvis är alltså den svenska skadeståndsrätten tillkommen
för att ge ett lämpligt utfall mellan jämbördiga parter. Inseendet av
konsumentens ojämbördiga ställning har sedan medfört en förbättring av
dennes lagskydd.

En typiskt fall av ojämbördig ställning föreligger dock, som lagen ännu ej i
skälig mån beaktat. Jag tänker på förhållandet mellan staten/det allmänna
och enskild part, när tvist uppstår.

Det är en naturlig sak att staten ser till att få debiterade skatter och avgifter
indrivna, när all sannolikhet talar för att debiteringen är riktig. Gäller det
små belopp, torde den enskilde oftast lida föga skada, om debiteringen sedan
upphävs. Under mellantiden har kanske den drabbade bara haft mindre
pengar på banken, en skada som kan kompenseras genom att han får tillbaka
sina pengar med ränta. Även i de fall då staten utnyttjar sin rätt enligt
betalningssäkringslagen, händer det att ingen oreparerbar skada uppkommer
- den skattskyldige får kanske ett förbud att sälja sin villa, som han
kanske ändå aldrig tänkt sälja.

Mot. 1983/84:309

11

Ibland förekommer det dock att större förmögenhetsskada uppstår på
grund av det allmännas felaktiga agerande. Den skatt- eller avgiftsskyldige
har kanske en rörelse, som går under av den anledningen, att han blir av med
sitt egna rörelsekapital, så att hans kreditgivare helt naturligt drar sig
tillbaka. Hans tillgångar kan bli sålda. I båda fallen kan det uppstå en skada
av ett slag som är svårt att kompensera med den lagstiftning vi har, som ju är
tillkommen för att göra en avvägning mellan någorlunda jämspelta parter.

Det allmänna är emellertid ingen jämspelt part. Det allmänna har i dylika
fall en mycket stor makt, som kan missbrukas, ja, man kan till och med tala
om utövandet av en potentiellt farlig verksamhet. Det fordras då, för
rättvisans skull, att det allmänna tar sitt ansvar på ett helt annat sätt än som
nu är fallet, när det gäller regleringen av de skador som uppkommer för
enskilda.

Fram till dess tjänstefelet försvann och skadeståndslagen tillkom, gällde
att den som lidit skada på grund av myndighetsutövning var tvungen att visa
tjänstefel för att få ersättning för liden skada. Eftersom skatter och avgifter i
allmänhet var väl förutsägbara och dessutom jämförelsevis låga, torde
olägenheterna knappast ha uppträtt förrän under andra världskrigets
krislagstiftning (t. ex. Lifaco-fallet). Genom skadeståndslagen har läget nu
något förbättrats, i det att även s. k. ren förmögenhetsskada i princip kan
vara ersättningsgill, om en skada skett på grund av felaktig myndighetsutövning.

Detta hjälper dock föga den godsägare som satts på bar backe eller den
bilhandlare som fått sin rörelse helt förödd. Det finns nämligen en hel del
knep att ta till för den som vill försvara sig mot skadeståndsanspråk, knep
som är välkända och vilkas berättigande möjligen kan försvaras, när det
gäller skadeståndstvister mellan enskilda.

Ryggmärgsreaktionen hos varje jurist, som sätts att försvara den, mot
vilken skadeståndsanspråk riktas, är att påstå att även om skadeståndsgrundande
handling ej kan bestridas, så finns det ingen skada. Den ruinerade
skadelidande pekar då på hur förmögen han var före och hur utfattig han nu
blivit, något som för varje enkel man eller kvinna verkar vara bevis nog.
Juristen har emellertid en trumf i rockärmen även emot detta:
adekvansläran.

Juristen påstår att skadan inte har ”adekvat kausalitet”. Detta betyder på
vanlig svenska att det inte är möjligt att bevisa att bilhandlaren blivit ruinerad
just på grund av den felaktiga konfiskationen av hans rörelsekapital. Hans
kreditgivare skulle kanske ha dragit sig tillbaka i alla fall, de är ju dock fria att
göra som de vill. Bilhandlaren skulle själv ha sökt på bättre sätt minska
skadan, i tid realisera sitt lager och sparka sina anställda försäljare och
verkstadsarbetare, i stället för att fåfängt försöka rida ut krisen fram till dess
konkursen var ett faktum.

Det finns tusen sätt att skylla ifrån sig, när man blir krävd på pengar i
skadestånd och inte vill betala.

Mot. 1983/84:309

12

Enligt en särskild rättsgrundsats anses det att den som sysslar med
potentiellt farlig verksamhet får tåla att skadeståndsanspråk mot honom blir
betraktade på oförmånligare sätt för skadevållaren än vad som annars gäller.
Han förväntas t. ex. försäkra sig. Ett helt alldagligt exempel på dylik
potentiellt farlig verksamhet är bilkörning. Den normala skadeståndskyldigheten
regleras sålunda genom föreskriften att skadan skall vara vållad genom
fel eller försummelse (t. ex. skadeståndslagen 3 kap. 2 §, såvitt avser statens
skadeståndsskyldighet), under det att man vid trafikskada bara begär att
skadan skall ha uppkommit i följd av trafik (trafikskadelagen 8 §; se även
atomansvarighetslagen 5 och 6 §§, lagen ang. ansvarighet för skada i följd av
järnvägs drift, 2 §, och lagen ang. ansvarighet för skada i följd av luftfart, 1
och 2 §§). Skillnaden är väsentlig och innebär att den skadelidandes
bevisbörda kraftigt minskas i praktiken.

Nu råkar den svenska juridiska traditionen ha utvecklat en fientlig
inställning till bevisbörderesonemang, varför man högst ogärna velat
uttrycka lättnaden för en skadelidande vid farlig verksamhet i dylika termer,
även om verkligheten skulle enklast och bäst beskrivas i dylika termer.

Anglosachsisk rätt ser helt annorlunda på detta praktiska problem och
betraktar så att säga i princip en skadelidande som den svagare parten i en
tvist om skadestånd. Liksom här • i Sverige måste naturligtvis den
skadelidande bevisa att han lidit skada och att skadan kan läggas motparten
till last på något sätt, så att det klart framstår att ett skadestånd skall utgå.
Däremot behöver inte den svage skadelidande bevisa skadans storlek, utan
han behöver bara göra ett rimligt påstående, varefter det åligger den starkare
skadevållaren att anföra bevisning om att skadan inte överstiger något visst
belopp. De skadestånd som därvid yrkas av skadelidande är normalt
stötande höga för oss svenskar, men de skadestånd som döms ut brukar bli
åtskilligt måttligare när skadevållaren eller hans försäkringsbolag gittat
fullgöra sin bevisbörda.

Det torde vara åtskilligt för tidigt att nu plädera för en omvänd bevisbörda,
när det gäller fastställande av storleken av skadestånd i svensk rätt. När det
däremot gäller frågan om en bevisbar skada skall anses ersättningsgill eller
inte, finns det anledning att tillerkänna den skadelidande en bevislättnad
gentemot det allmänna.

En genomgång av de bestämmelser som gäller för statens och kommuns
skadeståndsskyldighet ger vid handen, att denna är oskäligt begränsad inte
bara ur den synpunkten, att lagen ej erkänner verksamheten som potentiellt
farlig. Dessutom förekommer nämligen en begränsning som tar sikte på
syftet med den skadevållande myndighetsutövningen, något som är ägnat att
kraftigt nedsätta möjligheten att få skadestånd. Med stöd av dessa
undantagsbestämmelser synes nu en doktrin utpuffas från statens sida, som
talar om det vid myndighetsutövningen skyddade intresset, innebärande att
somliga intressen såsom oskyddade saklöst kan kränkas, något som tydligtvis
lämnar dörren öppen för allsköns illojal maktutövning.

Mot. 1983/84:309

13

Traditionellt har statens skadereglering bedrivits med en oginhet och brist
på generositet som allmänt framstått som obillig. I mannaminne lever ännu
hur man mot den för mord oskyldigt dömde Esarparn, som satt i fängelse i
åtskillig tid, gjorde gällande en motfordran på grund av att han erhållit fritt
vivre på fångvårdsanstalt. Förhoppningsvis har det blivit bättre numera, men
det är inte bra. Framför allt jordbrukare och andra näringsidkare är särskilt
blottställda, eftersom så stor del av statens resurser härrör från beskattningen
av de värden som där alstras, varför ett felaktigt myndighetsagerande kan
medföra snabb ruin. De särskilda inskränkningar som representeras av
skadeståndslagens 3 kap. 3 § och 5 § framstår mot denna bakgrund som
mindre berättigade. Det måste till varje pris undvikas att stat och kommun
med rätt eller orätt framstår som tyranniska och förtryckande, och till detta
ändamåls vinnande kan en förbättrad skadereglering inte undvaras.

Åberopande det anförda hemställs

att riksdagen beslutar anta följande förslag till ändring i
skadeståndslagen:

Härigenom föreskrives i fråga om skadeståndslagen (1972:207)
dels att i dess 3 kap. 3 § och 5 § skall upphöra att gälla,
dels att kap. 2 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Staten eller kommun skall ersätta
personskada, sakskada eller ren
förmögenhetsskada, som vållas genom
fel eller försummelse vid
myndighetsutövning i verksamhet
för vars fullgörande staten eller
kommunen svarar.

Vad som sägs i första stycket om
kommun gäller också landstingskommun,
kommunalförbund, församling
och kyrklig samfällighet.

Föreslagen lydelse

Staten eller kommun skall ersätta
personskada, sakskada eller ren
förmögenhetsskada i följd av fel eller
försummelse vid myndighetsutövning
i dess verksamhet.

Vad som sägs i första stycket om
kommun gäller också landstingskommun,
kommunalförbund, församling
och kyrklig samfällighet.

Stockholm den 10 januari 1984

MARIANNE KARLSSON (c)