Ökade tillväxtmöjligheter för Stockholm

Motion 2003/04:N405 av Niclas Lindberg m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade tillväxtmöjligheter för Stockholmsregionen.

Motivering

Stockholm växer allt snabbare. Sedan 1970 har befolkningen i Stockholms län ökat med 400.000 personer. Under nästa 30-årsperiod räknar regionplane- och trafikkontoret med att länet kommer att växa med ytterligare 600.000 invånare. Den snabba befolkningstillväxten ställer till problem i form av brist på bostäder, trafikkapacitet, skolor, energiförsörjning med mera. Men det är också ett kvitto på Stockholms attraktivitet och tillväxtkraft.

Den snabba storstadstillväxten är inget unikt för Sverige. Över hela världen pågår en hårdnande konkurrens på världsmarknaden. Det blir allt viktigare med en tillräckligt stor och diversifierad hemmamarknad och allt mer avancerade kunder och konkurrenter i närområdet för att ett företag ska kunna utveckla internationellt konkurrenskraftiga produkter. Stockholm är en liten stad med internationella mått mätt, men den enda region i Sverige som har tillräcklig mångfald av näringar och tillräckligt befolkningsunderlag för en urbaniseringsprocess som i stor utsträckning hänger samman med den för att fungera som och konkurrera med andra tillväxtregioner i världen. Stockholm konkurrerar alltså inte med Gävle eller Sundsvall utan med Frankfurt och Paris. Därför är det bra för hela Sverige att Stockholm fortsätter att växa så att Sverige som land blir starkare i den internationella konkurrensen. Den bästa strategin för Sveriges fortsatta välstånd är att underlätta för tillväxten i Stockholmsregionen. Då stärks Sveriges roll i den globala ekonomin. Stockholmsregionens tillväxt framställs ofta som ett hot mot övriga landet och ett hinder för tillväxten på andra håll. I själva verket är det tvärtom. Under hela 1990-talet har bruttoregionprodukten per capita ökat snabbare i Stockholms län än i övriga landet. Det innebär att Stockholm har haft en betydligt snabbare ekonomisk tillväxt än andra delar av Sverige. Under de senaste åren har Stockholmsregionen stått för 50 procent av tillväxten i Sverige. Många företag startar i Stockholm för att sedan etablera sig på andra orter i Sverige. Av Sveriges 80 största företag (i anställda räknat) har fler än hälften startats i Stockholm. Merparten av de anställda i dessa företag finns i dag utanför Stockholm. Tillväxten sprider sig. Sveriges olika delar lever i ett ömsesidigt beroende av varandra. Storstäderna behövs!

I Healey & Bakers ranking av Europas huvudstäder vad avser attraktiviteten för företagsetableringar ligger Stockholm bättre till för varje år. Regionens fördelar finns framför allt inom miljö, telekommunikationer, invånarnas datormognad och språkkunskaper. På det viktiga området ”climate goverments creates for business” ligger regionen dåligt till. I denna gren får Stockholm se sig passerat med god marginal av Madrid, Budapest, Lissabon, Prag och Warszawa. Det finns med andra ord ett stort utrymme för att på politisk väg förbättra förutsättningarna för tillväxt i Stockholmsregionen.

Stockholm riskerar att stanna

Stockholm är landets viktigaste och största tillväxtmotor och avgörande för Sveriges förmåga att hävda sig i den internationella konkurrensen. Men motorn riskerar att haverera och stanna. Det är trångt på vägarna, tågen köar på grund av otillräcklig spårkapacitet, bostadsbristen är alarmerande, antalet högskoleplatser är för få och köpkraften i hela regionen hotar att utarmas med avskräckande belopp bland annat på grund av åtgärder som landstinget tvingats och tvingas till. Problemen är flera och komplexa och kräver ökad samordning och omfördelning av resurser.

Trafikproblemen hotar tillväxten

Den ekonomiska tillväxten gör att trafiken ökar snabbare än befolkningstillväxten. Regionplane- och trafikkontoret räknar med att biltrafiken kommer att öka med 60–70 procent och kollektivtrafiken med 20–25 procent fram till 2030. Även med en utbyggnad av vägnätet för en miljard kronor per år, vilket är tre gånger så mycket som regionen får i väganslag i dag, kommer dubbelt så många trafikanter att drabbas av flaskhalsar i vägnätet år 2030. Köerna medför stora och ökande kostnader för regionen.

Stockholmarna använder betydligt längre tid till arbetsresor än övriga svenskar. SCB:s undersökningar om levnadsförhållandena i Sverige 1980–1997 visar att mer än en tredjedel av invånarna i Stockholms län har en restid till och från arbetet på mer än en timme per arbetsdag. Motsvarande siffra för Göteborg och Malmö är 19 respektive 10 procent. I genomsnitt lägger stockholmaren ner drygt en arbetsvecka mer per år på arbetsresor än genomsnittssvensken. Bristerna i vägnät och kollektivtrafiksystem medför att den tid som åtgår till arbetsresor hela tiden ökar. Om invånarna i Stockholms län hade samma restid till och från arbetet som övriga invånare i Sverige och använde hela den frigjorda tiden till arbete skulle bruttoregionprodukten öka med 20 till 25 miljarder kronor. Det motsvarar en ökning på en procent av bruttonationalprodukten.

Stockholms län får inte en tillräcklig del av de statliga anslagen för en utbyggnad av infrastrukturen utifrån vad som är motiverat av befolkningen, trafikmängden och investeringarnas kostsamhet. Det kostar cirka 7 miljarder att bygga en pendeltågstunnel, 5 miljarder att bygga Norra länken och hela 11 miljarder att bygga Förbifart Stockholm. Alla är mycket grundläggande och angelägna investeringar för att lindra trafikproblemen i regionen. En snabb översikt av vad som pågår beträffande infrastrukturinvesteringar i Sverige i övrigt ger vid handen att det inte saknas investeringsmedel. Öresundsbron har en trafik på 6 000–7 000 fordon/dygn och kostade staten initialt drygt 20 miljarder kronor att bygga, även om detta på sikt ska täckas av avgifter. Högakustenbron har 4 000 fordon /dygn, kostade 2,2 miljarder kronor och finansierades helt av staten. Tunneln genom Hallandsåsen har hittills kostat 2 miljarder kronor och beräknas kosta ytterligare 4–4,5 miljarder kronor att färdigställa. Antalet tågresenärer på sträckan är ett par tusen per dygn. Botniabanan beräknas kosta minst 10 miljarder kronor, också den med ett par tusen resenärer per dygn. Som en jämförelse kan nämnas att Essingeleden har 125 000 fordon/dygn och Centralbron 121 000 fordon/dygn. Sammanlagt passerar 322 000 fordon över Saltjö-Mälarsnittets fyra broar, varav över hälften går rakt igenom den medeltida stadskärnan. Stockholms Central trafikeras dagligen av 160 000 resenärer. Tre av fyra järnvägsresor i Sverige börjar eller slutar i Stockholm. Fem av vårt lands tio mest trafikerade järnvägsstationer finns i Stockholms län. Obetydliga pendeltågsstationer och bakgator i Stockholm har lika många trafikanter som stora och påkostade motorvägar och järnvägsstationer i övriga landet.

Sveriges perifera läge i världen och i förhållande till de stora marknaderna gör att infrastrukturen är viktigare här än på andra håll. Den tid det tar att komma till Stockholm från Frankfurt eller London måste kompenseras med att det går snabbt att förflytta sig inom regionen. Allt handlar om att kunna uträtta sitt ärende över dagen och vara hemma igen till kvällen, oberoende av om man ska ta sig till eller från Stockholm. Därför är de snabbt ökande framkomlighetsproblemen i Stockholmstrafiken en allvarlig konkurrensnackdel.

Bostadsbristen hotar tillväxten

Samtidigt som Stockholmsregionen växer kraftigt byggs det få nya bostäder. Under 1999 påbörjades drygt 4 000 nya bostäder samtidigt som regionen fick 10 000 nya hushåll. Nu ökar produktionen något från låga nivåer men det är fortfarande långt ifrån behovet. Enligt regionplanen behöver det byggas 6 000–10 000 lägenheter per år, mot nuvarande produktionstakt, för att klara bostadsförsörjningen. Regionen behöver ett kraftigt tillskott av nya bostäder och en fungerande bostadsmarknad. Bostadsbristen medför snabbt ökande rekryteringsproblem för företagen. Det är inte realistiskt att tro att ytterligare förtätning av bebyggelsen ska vara en tillräcklig åtgärd för att klara bostadsbehovet. Det behövs också mer mark för kontorslokaler, industrilokaler, hotell, utrymme för trafik, spår och terminaler. Dessutom ökar behovet att värna värdefull rekreationsmark och grönområden ju större befolkningstrycket blir. Det innebär att det blir nödvändigt att ta nya större områden med hög exploateringsgrad i anspråk för ny bostadsbebyggelse. Dessa områden kommer att kräva nyinvestering i såväl vägar och kollektivtrafik som skolor och annan kommunal service.

De faktorer som utgör ett hinder för bostadsbyggandet måste undanröjas. En av dessa är utformningen av skatteutjämningssystemet. Flera av Stockholms läns kommuner drabbas av marginaleffekter på över 100 procent vid ökat skatteunderlag. Att ta emot fler invånare blir då en ren förlustaffär eftersom kommunen inte kompenseras för de ökade kostnader nya invånare innebär. Stockholms län och kommuner och landsting betalar cirka 13 miljarder kronor eller över 7 000 kronor per invånare år 2002 till andra delar av landet. Utjämningssystemet innehåller flera mekanismer som slår särskilt hårt mot storstadskommunerna. Skatteutjämningssystemet måste reformeras så att det tar hänsyn till de kostnader inflyttning medför.

Bristen på högskoleplatser och forskningsanslag hotar tillväxten

För att vara en huvudstadsregion har Stockholm få årsstudieplatser i förhållande till sin befolkning. Stockholms län har 20 procent av rikets befolkning men bara 15 procent av utbildningsresurserna. Jämför man Stockholms län med de andra universitetslänen har Stockholm endast hälften så många årsplatser i förhållande till befolkningen. Det leder till att sökandetrycket på den högre utbildningen är betydligt större i Stockholm än i andra delar av landet. Endast 30 procent av förstahandsvalen kan tillgodoses i Stockholm. Det innebär att 70 procent av dem som studerar i Stockholm med omnejd inte läser det de helst vill. Effekten blir att övergångsfrekvensen från gymnasium till högskola blir lägre än rikssnittet.

Om Stockholm ska fortsätta att vara Sveriges tillväxtmotor med 50 procent av tillväxten måste antalet högskoleplatser öka. På kort sikt måste antalet utbildningsplatser öka med 10 000 i Stockholm inom efterfrågade utbildningar. Över en tioårsperiod handlar det om minst 25 000 nya platser för att möta befolkningstillväxten. För att förbättra balansen mellan den norra och södra delen av regionen är det viktigt att platser inom högre utbildning även förläggs till Södertörns högskola.

Huvudstadslänet svarar för närmare 50 procent av sysselsättning och förädlingsvärde i högteknologisk industri. Men endast 20 procent av de statliga forskningsanslagen kommer till Stockholm. Det är mycket angeläget att höja forskningsanslagen till Stockholmsregionen så att de hamnar i paritet med andelen kunskapsintensiv sysselsättning i regionen.

De ekonomiska problemen i landstinget hotar tillväxten

Stockholms läns landsting brottas med gigantiska ekonomiska problem som härleder sig till förra mandatperiodens makalösa ekonomiska misshushållning. Man har tvingats höja skatten med stora belopp och åren framöver kommer nya åtgärder i mångmiljardklassen att behöva vidtas. Det kommer att handla om nedskärningar men troligen också ytterligare skattehöjningar och avgiftshöjningar. Till detta ska läggas åtgärder som staten tvingats till och som påverkar invånarnas disponibla inkomst. På bara några få år riskerar köpkraften för Stockholms läns 1,8 miljoner invånare att urholkas med kanske mer än 2 skattekronor per intjänad hundralapp. Om köpkraften minskar, minskar konsumtionen och tillväxt genererad av ökad konsumtion kommer av sig.

Mycket kan göras för att klara tillväxten

Stockholm bör fortsätta att växa. Stockholmsregionen är fortfarande en liten region och en liten marknad med internationella mått mätt. Stockholm måste bli större om Sverige ska klara den framtida internationella konkurrensen. Men regionen måste också ha en struktur som gör det möjligt att växa utan att det medför allvarliga konsekvenser för framkomligheten i trafiken och för livsvillkoren för dem som bor här.

Förra gången Stockholm hade en kraftig expansion, under 1960- och 1970-talen, tog staten ett stort ansvar för utbyggnaden av kollektivtrafik, vägar, bostäder och social service i regionen. Det är rimligt att staten på nytt tar detta ansvar. I dagsläget omfördelas stora resurser från Stockholmsregionen till andra delar av landet. Det innebär att länets kommuner inte får behålla en rimlig andel av skattemedlen för att kunna hantera sina egna problem. I längden kan resultatet inte bli något annat än ekonomisk tillbakagång för hela landet, eftersom Stockholm i stor utsträckning utgör motorn i den svenska ekonomin.

Det finns en lång rad åtgärder som kan vidtas för att förhindra en sådan utveckling och för att trygga tillväxten i Stockholm och därmed Sverige. Det handlar bl a om att

• skapa förutsättningar för bostadsproduktion

• korta remisstiderna i planprocessen

• förenkla överklagandeprocessen för detaljplaner

• införa tredimensionell fastighetsbildning

• fatta konkreta beslut för att tilldela ekonomiska resurser för utbyggnad av infrastruktur

• förenkla företagande och rensa i regelfloran

• skapa fler högskoleplatser

• reformera skatteutjämningssytemet.

Ansvaret för att kunna vidta åtgärder för att trygga tillväxten i Stockholm är fördelat på flera samhällsnivåer, myndigheter och departement. Regeringen bör vidta erforderliga initiativ för att samordna framtagandet och genomförande av en gemensam strategi för ökade tillväxtmöjligheter för Stockholm.

Stockholm den 6 oktober 2003
Niclas Lindberg (s)
Inger Segelström (s)	Anita Johansson (s)
Britta Lejon (s)	Maria Hassan (s)
Ola Rask (s)	Inger Nordlander (s)
Yilmaz Kerimo (s)	Joe Frans (s)
Eva Arvidsson (s)	Christina Axelsson (s)
Cinnika Beiming (s)