Ökad rättstrygghet

Motion 1986/87:ju802 Carl Bildt m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:Ju802

Carl Bildt m. fl. (m)

Ökad rättstrygghet

Rättstryggheten i fara
Brottsligheten fortsätter att öka

Brottsutvecklingen är mycket oroande. 1986 uppgick antalet anmälda brott
mot brottsbalken till omkring 927 000 enligt preliminära uppgifter, vilket
innebär en ökning med ca 125 000 brott sedan 1982. Brotten har mer än
femdubblats sedan 1950. Det begås därtill drygt 100 000 brott mot andra
straffrättsliga lagar, exempelvis narkotikastrafflagen. Brottsligheten fortsatte
att stiga under 1986. Variationer kan förekomma mellan olika år men den
långsiktiga tendensen är tydlig: brottsligheten ökar stadigt.

Ett okänt antal brott anmäls inte alls. Skillnaden mellan antalet begångna
brott och antalet anmälda brott är stor. Detta gäller inte minst vålds- och
egendomsbrott. Det framgår av en intervjuundersökning (SCB) att 1984
råkade 320 000 personer ut för våld eller hot om våld, och 22 % av hushållen
drabbades av stöld eller skadegörelse. Omkring 12 % av befolkningen
uppgav sig ha avstått från att gå ut på kvällen av rädsla för att bli ofredade.

Näst efter våldsbrott framstår bostadsinbrotten som särskilt kränkande för
dem som drabbas. Varje människa räknar ju med att vara trygg i sitt hem.
Risken för att möta en plundrad bostad ökar dock. Försäkringsbolagen har
tvingats höja premierna för hemförsäkring med direkt hänvisning till det
stigande antalet bostadsinbrott. På motsvarande sätt ökar kostnaden för
bilförsäkringar bl. a. beroende på allt fler stölder av bilar.

Det stora flertalet brott klaras aldrig upp. Endast omkring en tredjedel av
brottsbalksbrotten klarades upp 1985. Vissa brott har en nära nog obefintlig
uppklaringsprocent, exempelvis cykelstöld med 2 %. Endast 10 % av
bostadsinbrotten klaras upp.

Socialdemokraterna och brottsligheten

Socialdemokraternas politik präglas inte av den konsekvens och handlingskraft
som krävs för att komma till rätta med brottsligheten. Socialdemokraterna
tycks inte inse hur oroad allmänheten är. Den socialistiska majoriteten
i riksdagen har tvärtom genomfört lagändringar som har ökat antalet brott.

Ett flagrant exempel på ”reformer” som har lett till ökad brottslighet är

den s. k. halvtidsfrigivningen från fängelsestraff. Effekten av halvtidsfrigivningen
blev en statistiskt belagd ökning av bl. a. stölder, bedrägerier och rån.

Möjligheterna till åtalsunderlåtelse har vidgats. Denna förändring medför
att ännu fler brott inte ens kommer att utredas ordentligt av polisen och att
många brottslingar kommer att slippa påföljd för sina lagöverträdelser.

Narkotikamissbruk ligger bakom många brott. Trots detta är själva
konsumtionen av narkotika inte straffbelagd. Socialdemokraterna vägrar
alltjämt att medverka till en heltäckande kriminalisering av konsumtion av
narkotika. På motsvarande sätt önskar de inte medverka till att narkotikahantering
i kriminalvårdsanstalter effektivt stoppas.

Polisens resurser har under senare år försvagats. Socialdemokraterna är
emellertid inte beredda att årligen utbilda fler än 150 nya poliser, trots att
rikspolisstyrelsen nu liksom föregående budgetår har krävt 460.

Socialdemokraternas bristande intresse för enskildas rättsskydd har blivit
mycket tydlig genom justitieministerns olika uttalanden. Då han mötte
personer som själva haft inbrott, förklarade han att detta är något ”vi får leva
med”. Han har också i en riksdagsdebatt i februari 1986 konstaterat att
”under 1980-talet har vi haft en gynnsam utveckling när det gäller brottsligheten”.

Under våren 1986 presenterade den s. k. fängelsestraffkommittén sitt
betänkande om påföljder för brott m. m. I kommittén vann den socialdemokratiska
meningen majoritet, vilket resulterade i förslag om sänkta straff för
ett stort antal brott, bl. a. misshandel.

Justitieministern har vidare deklarerat att vissa lagändringar skall föreslås i
syfte att minska antalet brott. Bl. a. skall straffskärpningar ske beträffande
bostadsinbrott och allvarlig misshandel. Vilken utformning lagarna skall ges
är ännu inte känt. Mot bakgrund av socialdemokraternas tidigare handlande
och deras ovilja att förstärka polisens resurser är det dock uppenbart att
regeringspartiet saknar en genomtänkt, konsekvent kriminalpolitik.

Tvärtom kan med stort fog hävdas att de signaler den socialdemokratiska
regeringen sänt ut till brottsbenägna personer är att riskerna för upptäckt,
åtal och kännbara frihetsberövande påföljder minskar. För den grupp
kriminella som i hög grad lever på brott har detta inneburit ökade
möjligheter och den laglydige medborgaren har utsatts för allt fler brott, ökat
lidande och ökande kostnader.

Det moderata alternativet
Rättssamhället måste värnas

I ett rättssamhälle kan den enskilde vara trygg i sitt hem och på gator och
torg. Även den som är svag vet att han inte saknar skydd för liv och egendom.
Handlingar som flertalet medborgare anser klandervärda, är straffbelagda.
Om ett brott inträffar finns ett fungerande rättsväsende, vilket innebär att
brottslingen kan gripas, åtalas och dömas till ett rättvist straff. Detta kräver
att det finns polis, åklagare, domstolar och kriminalvård med erforderliga
resurser. I ett rättssamhälle spelar åtgärder som syftar till att förebygga brott
en avgörande roll. Det är viktigt att barn och ungdomar i familj och skola får

Mot. 1986/87

Ju802

3

lära sig att ta ansvar för sig själva och sina medmänniskor.

Den sista fasen i ett rättssamhälles upplösning är ett samhälle i anarki. I
detta gäller den starkares lag. Där får var och en skydda sig själv och sin
egendom efter bästa förmåga. Det är självklart att i ett sådant samhälle
drabbas svaga människor hårdast.

Brottsligheten har under efterkrigstiden successivt ökat och har nu nått
sådana proportioner att man med fog kan hävda att den utgör ett allvarligt
samhällsproblem. Oavsett svårigheterna med mörkertal, anmälningsbenägenhet
etc. är alla brottsforskare ense om att statistiska uppgifter om ökat
antal brott i stort speglar en faktisk verklighet.

Flera tecken tyder på att kriminalitetsutvecklingen och regeringens
oförmåga att bryta utvecklingen redan har skapat allvarliga brister i
människornas trygghet. Rättssamhället har därmed brustit i en av sina
viktigaste uppgifter: att skydda medborgaren till liv, hälsa, integritet och
egendom.

Det allmännas möjligheter att reagera på denna utveckling har successivt
försvagats. Sedan mitten på 1970-talet har poliskårens kapacitet faktiskt
minskat. Antalet uppklarade brott i förhållande till de anmälda sjunker.
Polisen tvingas i praktiken avskriva ett allt större antal grova brott.
Åklagarnas arbetsbörda har ökat i en sådan takt att starkt ökade möjligheter
att underlåta åtal har införts i syfte att bemästra situationen. Domstolarnas
ärendebalanser har de senaste åren ökat, och någon tendens till minskning
kan inte skönjas. Samtidigt har domstolsväsendet börjat drabbas av personalflykt.
För att hindra en snabb ökning av antalet intagna inom kriminalvården
har halvtidsfrigivning införts.

Härtill kommer den senaste tidens rapporter om vålds- och mobbningsproblem
bland ungdomar. Dessa vittnar om en tilltagande nedbrytning och
upplösning av grundläggande normer avseende respekt för andra människors
integritet.

1 praktiken har detta resulterat i att människor ibland är rädda för att vistas
ute kvällstid eller att passera vissa platser, eftersom de fruktar att bli utsatta
för brott. Många förstärker sitt egendomsskydd genom larminstallationer
eller dyra försäkringar. Enskilda börjar beväpna sig för att själva kunna stå
emot brottsliga angrepp. Grannar sluter sig samman för att med brännbollsträn
bevaka sina bilar i garaget nattetid. Detta är en förståelig, men mycket
oroande utveckling.

Moderata samlingspartiet vill återupprätta rättssamhället. I riksdagen har
vi därför lagt fram förslag om åtgärder som förstärker rättstryggheten och
föreslagit att rättsväsendet skall tillföras ökade resurser. Många av våra
förslag bygger på principen om allmänprevention. Vi anser att om vissa
handlingar kriminaliseras och lagöverträdare ådöms straff har detta en
brottsavhållande verkan.

Trygga familjer ger minskad brottslighet

De utpräglade kriminalpolitiska insatserna, såsom polisens resurser eller
påföljdssystemets utformning, är enligt moderat grundsyn något av en andra
försvarslinje mot brottsligheten. Den första - och på sikt avgörande - är att

Mot. 1986/87

Ju802

4

t

det i samhället skapas förutsättningar för att alla människor skall inse det
förkastliga i att begå brott. Därför harfamiljepolitiken i många avseenden en
avgörande betydelse för brottslighetens utveckling. Men även utformningen
av social- och skolpolitiken har stort inflytande.

Huvudansvaret för ett barns utveckling till en ansvarsfull medborgare
måste alltid ligga på föräldrarna. En främmande person eller en institution
kan normalt sett inte helt fylla denna uppgift. Det är en angelägen uppgift för
olika samhällsorgan att inpränta föräldraansvaret. För att familjerna skall
kunna fungera på önskvärt sätt måste de ges reell valfrihet att ordna sin egen
tillvaro, exempelvis beträffande val av bostad, barntillsyn och skolform.

En moderat familjepolitik ger större möjligheter åt familjer att själva
bestämma sina villkor och ökat utrymme för att bygga upp stabila och
förtroendefulla kontakter mellan föräldrar och barn.

Våldsbrottsligheten

1986 anmäldes drygt 81 000 våldsbrott enligt preliminära uppgifter. Under
de senaste tio åren har antalet våldsbrott nära fördubblats.

Som nämndes inledningsvis visar intervjuundersökningar att antalet
personer som drabbas av våldsbrott eller hot om våld är väsentligt fler än
antalet anmälda brott ger intryck av.

Orsakerna till den ökade våldsbrottsligheten får sökas på flera håll.
Familjebandens upplösning, oro i skolan, ungdomsarbetslösheten och
missbruk av alkohol och narkotika också i de yngre åldrarna har stor
betydelse. Vissa yttringar i kulturmönstret, såsom drog- och våldsförhärligande,
kan även ha betydelse. Den kriminologiska forskningen framhåller
att en viktig orsak till ungdomsbrottslighet är bristande vuxenkontakter och
inkonsekventa uppfostringsmönster. I otryggheten finns en av de främsta
grogrunderna för brott och annat asocialt beteende. Mycket skulle se
annorlunda och bättre ut i dagens Sverige om inte så många barn for illa till
följd av brist på omtanke, kärlek och omvårdnad.

Ett barn behöver känna att de vuxna verkligen bryr sig om det. Däri ligger
en skyldighet för de vuxna att sätta gränser för barns beteende och att lära
barn vilka normer som skall gälla i relationen mellan människor och
samhället i övrigt. Att ge barnen handläggningsmönster och lära dem att i
växande utsträckning ta hänsyn och ansvar för sig själva, sina medmänniskor
och sin livsmiljö är bästa vägen att förebygga brottslighet.

På kort sikt är det dock även nödvändigt att vidta andra åtgärder för att
motverka våldsbrotten. När våldet fått en sådan utbredning att enskilda
människor drar sig för att t. ex. använda offentliga kommunikationsmedel
har rättssamhället svikit en av sina grundläggande uppgifter. Det är därför
viktigt att ökade insatser görs för att öka tryggheten på gator och torg och att
man genom ökad övervakning försöker förhindra det meningslösa våldet.

Det är inte ovanligt att kvinnor hotas eller misshandlas av män som de
tidigare har sammanlevt med. I sådana fall tvingas kvinnan ofta att byta
bostad och arbete för att undgå att utsättas för nya brott. Sådana förföljda
kvinnor - och givetvis även deras barn - drabbas av ett oacceptabelt lidande.
Det måste skapas ett bättre skydd för sådana kvinnor. Olika åtgärder bör

Mot. 1986/87

Ju802

5

prövas. En lösning är att domstol får möjlighet att förbjuda en person att
uppsöka någon som han tidigare har hotat eller misshandlat. En bestämmelse
om sådant besöksförbud bör införas i brottsbalken.

Stöldvågen måste stoppas

Alla tillgreppsbrott har ökat kraftigt under de senare decennierna. Sedan
1950 har antalet inbrott mer än femdubblats. Enbart värdet av varor som
snattas uppskattas till miljardbelopp. De särskilda åtgärder som erfordras för
att komma till rätta med butikssnatterier behandlas i motion 1986/87: Ju626
av Per-Olof Strindberg m. fl. Samtidigt med denna utveckling har risken för
att lagöverträdaren skall upptäckas och straffas blivit allt mindre.

Resultatet har blivit att de enskilda får försöka att själva skydda sig mot
brott. Det är visserligen rimligt att medborgarna försöker förhindra eller
försvåra bl. a. stölder. Ytterst är dock det allmänna skyldigt att bekämpa
brottsligheten. Det är uppenbart att denna uppgift försummas. Endast ett
fåtal av alla bostadsinbrott klaras upp.

När det särskilt gäller bostadsinbrott krävs en lagändring som gör att en
sådan handling alltid skall bedömas som grov stöld och därmed leda till
hårdare straff (8 kap. 4 § brottsbalken). Ett inbrott upplevs av de flesta som
en grov integritetskränkning. Även om den som drabbas har hemförsäkring
uppstår ekonomiska förluster. Värre är dock känslan av att inte längre vara
skyddad i det egna hemmet och förlusten av föremål vars affektionsvärde
aldrig kan ersättas.

Ekonomisk brottslighet

Ekonomisk brottslighet skadar solidariteten mellan individ och samhälle.
Sådan brottslighet i näringsverksamhet leder även till att en snedvriden
konkurrenssituation uppkommer och till att seriös verksamhet skadas eller
t. o. m. konkurreras ut.

Ekonomisk brottslighet beror i hög grad på skattetrycket. Socialdemokraterna
har tillgripit åtgärder som har drabbat hela branscher och utgör
betydande inskränkningar i näringsfriheten. Resultatet har blivit kraftigt
ökad offentlig styrning och kontroll av privat näringsverksamhet.

Ett avgörande inslag i kampen mot ekonomisk brottslighet är enligt vår
mening att sänka skattetrycket. Beskattningen skall sänkas, främst genom
lägre skatter på arbete och produktion, och förenklas så att medborgarna
utan svårighet kan fullgöra sina skyldigheter.

Branscher som är utsatta för oseriösa näringsidkare bör själva ta på sig ett
större ansvar för att upprätthålla god sed och etik inom näringen.

Åtgärder mot ekonomisk brottslighet får aldrig resultera i minskad
rättssäkerhet för medborgarna eller i avsteg från våra grundläggande
rättsliga principer.

Mot. 1986/87

Ju802

6

Stärk polisens resurser

Polisväsendets främsta uppgift är att förebygga brottslig verksamhet och att
ingripa mot den som har begått brott. För att polisen skall kunna verka som
en effektiv brottsförebyggande faktor är det nödvändigt att den har
tillräckliga resurser för att klara upp begångna brott. Ökad upptäcks- och
därmed bestraffningsrisk är en mycket viktig brottsavhållande faktor.

Rikspolisstyrelsen konstaterade 1985 i sitt budgetförslag att polisen inte
hade tillförts tjänster i den omfattning som motsvarade behovet. Tvärtom
hade en viss minskning av antalet tjänster skett. Rikspolisstyrelsen uttalade
att polisens resurser var utomordentligt hårt ansträngda och att det var tydligt
att situationen hos chefer och övrig personal väckte en känsla av uppgivenhet.
För att förbättra situationen krävde styrelsen att 460 nya poliser skulle
utbildas. Endast moderaterna stödde helt detta förslag i riksdagen.

I sina senaste petita konstaterar rikspolisstyrelsen att resurserna nu är
utomordentligt hårt ansträngda inom polisens alla verksamhetsgrenar.
Rikspolisstyrelsen betonar också att den låga aspirantintagningen starkt
förvärrat problemet. Enligt styrelsen motsvarar inte det formella antalet
tjänster verkligheten. Det skulle nämligen behövas nästan 1 100 fler tjänster
för att personaltillgången skulle motsvara den som rådde år 1979. Orsaken
till denna brist är arbetstidsförkortning och olika former av ledighet.
Styrelsen yrkar ånyo att 460 nya poliser skall utbildas. Sker inte detta
kommer avgången från poliskåren att överstiga rekryteringen. Rikspolisstyrelsen
varnar också för att allmänhetens känsla av att ha blivit övergiven
redan har resulterat i att s. k. medborgargarden uppstått.

En förstärkning måste ske och denna bör äga rum genom kraftigt ökad
rekrytering till polishögskolan. Enligt vår mening måste antalet under
kommande budgetår höjas till 460. Formellt yrkande om detta framställs i
separat motion.

Självfallet måste vidare alla möjligheter till effektivisering av polisens
verksamhet utnyttjas. Detta kan ske bl. a. genom användning av modernare
utrustning.

En fortsatt utbyggnad av verksamheten med kvarterspoliser bör ske, vilket
i förening med ökat inslag av fotpatrullering skapar förtroende mellan polis
och allmänhet.

Regeringen har nyligen begärt att rikspolisstyrelsen skall avge förslag till
omfördelning av polismanstjänster mellan de olika polisdistrikten. En sådan
omfördelning kommer att beröra omkring 350 tjänster. Effekten blir att
distrikt som nu har relativt sett bättre brottsbekämpning får sämre resurser.
Detta kan endast resultera i ökat antal brott och färre uppklarade brott i
dessa distrikt. Vi menar att en sådan omfördelning är ett tecken på att även
regeringen inser att antalet poliser totalt sett är för få.

Snabbare reaktion på brott

Tiden mellan brott och påföljd måste förkortas. Detta har stor betydelse av
såväl allmän- som individualpreventiva skäl. Det är oacceptabelt att det i
vissa fall kan dröja flera år innan en person åtalas och döms för begångna
brott. Därför bör jourdomstolar införas på försök för sådana mål där en
kortare handläggningstid kan förenas med kraven på rättssäkerhet.

Mot. 1986/87

Ju802

7

Strängare straff vid återfall i brott

En mycket stor andel av de dömda återfaller i brott. För vissa kategorier är
siffran så hög som 80— 90 %. En liten grupp av kriminellt belastade personer
svarar för en stor andel av de brott som begås.

I BRÅ:s skrift Brotlsutvecklingen 1986 visades att 3 % av de misstänkta
svarar för 35 % av alla brottsdeltaganden (en person som har begått ett brott
= ett brottsdeltagande, tre personer som har begått fyra brott = tolv
brottsdeltaganden). En grupp som omfattar ca 2 500 personer står för
omkring en tredjedel av alla brott.

Även andra rapporter har bekräftat att gruppen av högaktivt kriminella
spelar en större roll för brottsnivån i dag än tidigare.

Vi menar att det inte kan tolereras att ett litet antal vanebrottslingar
årligen skall få åsamka hundratusentals människor lidande genom exempelvis
våldshandlingar eller stölder. Den lilla skaran högaktivt kriminella
orsakar genom sin verksamhet oproportionerliga kostnader för såväl brottsoffer
som det allmänna.

Denna utveckling måste brytas. En skarpare reaktion vid återfall är
nödvändig för att skydda människor mot brott. Om brottslingar får klart för
sig att återfall konsekvent leder till obehagliga följder kommer brottsbenägna
personer i ökad utsträckning att avstå från att begå brott.

Strängare påföljder krävs således beträffande de utpräglade vanebrottslingarna.
Återfall skall ges särskild straffskärpande betydelse sedan en
person har dömts vid ett flertal tillfällen och likväl begår nya brott. Då bör ett
proportionellt strängare straff utdömas. Fortsätter personen att begå brott
skall successivt allt hårdare straff utdömas. Vid prövning i domstol måste det
självfallet vara möjligt att ta hänsyn till såväl antal som typ av brott.
Reaktionen skall stå i relation till brottens svårhet.

Ett annat alternativ är att vanebrottslingar interneras. Internering är
emellertid en tidsobestämd påföljd, något som vi menar inte kan godtas.
Internering bygger på tanken att det är möjligt att göra en prognos över hur
brottslingen kommer att uppföra sig i framtiden. Sådana prognoser är
osäkra. I vårt alternativ bestämmer brottslingen själv sin "prognos”. Upphör
han med att begå brott slipper han straff, begår han brott blir straffet
fortlöpande allt svårare.

Skärpta regler vid villkorlig frigivning

Nuvarande regler om villkorlig frigivning från fängelsestraff är orimliga.
Frigivning efter halva den tid som anges i domen kan bara minska respekten
för straffregler och domstolar. Villkorlig frigivning skall vara en belöning för
gott uppförande och inte komma i fråga förrän större delen av straffet har
avtjänats.

För den som har frigivits villkorligt löper en prövotid. Även i detta fall skall
återfall anses allvarligare än i nuläget. Det är ett förtroende som bryts då den
som är villkorligt frigiven begår ett nytt brott. All återstående strafftid skall
därför normalt avtjänas vid återfall i brott.

Mot. 1986/87

Ju802

8

Stramare skyddstillsyn

Det är vanligt att de som dömts till skyddstillsyn begår nya brott. Inte sällan
förordnas då endast att dessa brott skall omfattas av skyddstillsynen, dvs. den
tidigare ådömda påföljden skall avse också ett senare begånget brott. Någon
särskild reaktion inträffar alltså inte.

Det är nödvändigt med stramare regler vid återfall i brott. Påföljden
skyddstillsyn bör därför normalt ersättas av ett frihetsstraff vid återfall.

Villkorligt fängelse i stället för villkorlig dom

De som begår brott som kan leda till fängelse ådöms ofta villkorlig dom första
gången. Påföljden kan närmast betraktas som en varning. Många uppfattar
en villkorlig dom som ett frikännande. Begår den dömde ett nytt brott kan
domstolen undanröja den villkorliga domen och utdöma ett nytt straff för
båda brotten. 1 praktiken har emellertid det första brottet ganska liten
betydelse i sådana situationer.

Det är nödvändigt att skärpa påföljden villkorlig dom. En lösning som bör
övervägas är att ersätta den med villkorligt fängelse. Domstolen skulle då
bestämma ett fängelsestraff, men medge anstånd med straffets verkställande.
Inträffar ett återfall under en prövotid skulle det villkorliga anståndet
förverkas och fängelsestraffet avtjänas.

Den dömde skulle därmed ha ett konkret straffhot över sig, vilket bör
minska risken för återfall. Vidare skulle omgivningen från början få klart för
sig vilket straffvärde gärningen har.

Minskad användning av åtalsunderlåtelse

Då ett brott har begåtts kan åtalsunderlåtelse ges. Följden är att den som har
begått brottet helt slipper påföljd. Antalet åtalsunderlåtelser uppgick år 1985
till ca 23 000, vilket var 2 000 fler än föregående år.

En typisk situation då en åklagare kan avstå från att åtala någon är när
denne redan står under åtal för annat brott och påföljden beräknas bli
oförändrad. Nära hälften av alla åtalsunderlåtelser gäller denna kategori,
som för övrigt har visat en snabb ökning de senaste åren. Vad det egentligen
här är fråga om är att den som avvaktar rättegång för något brott kan - innan
han har dömts - ”gratis" begå vissa nya brott. Det är de mycket brottsaktiva
som kommer i åtnjutande av denna favör.

Nyligen vidgades möjligheterna till åtalsunderlåtelse påtagligt. Det skall
bl. a. kunna meddelas åtalsunderlåtelse när det kan antas att påföljden
kommer att bli villkorlig dom.

Reglerna måste ändras så att åtalsunderlåtelse inte sker så ofta som nu.
Utgångspunkten bör vara att på brott skall följa straff.

Mot. 1986/87

Ju802

9

Nya påföljder behövs

Samhällstjänst bör införas som en ny påföljd. Den skall kunna ådömas i
förening med villkorligt fängelse, dvs. anstånd med det utdömda straffet skall
medges om föreskriven samhällstjänst fullgörs.

Samhällstjänst finns som påföljd i många länder och försöksverksamhet
pågår i Danmark och Norge. Påföljden anses fungera bra. De dömda
fullföljer mestadels samhällstjänsten och det är normalt inga problem med
att ordna lämpliga arbetstillfällen.

En dom på samhällstjänst skall innebära 40 till 200 timmars samhällsnyttigt
arbete. Vid misskötsamhet eller återfall under en prövotid skall det
villkorliga fängelsestraffet i regel avtjänas.

Samhällstjänst skall enligt vår mening främst vara ett alternativ till
villkorligt fängelse, skyddstillsyn eller korta fängelsestraff och bör vara
särskilt lämplig för yngre brottslingar. Påföljden samhällstjänst har flera
fördelar. Den dömde får utföra ett samhällsnyttigt arbete och han förs in i en
ny social omgivning. En försöksverksamhet med samhällstjänst bör därför
inledas.

Frivårdskommittén presenterade år 1984 en ny påföljd kallad villkorligt
fängelse med kontraktsvård. Den innebär att den dömde undertecknar ett
kontrakt, i vilket han förklarar sig beredd att genomgå vård för sitt missbruk.
Fullföljs vården utan återfall i missbruk eller brott behöver fängelsestraffet
inte avtjänas.

Påföljden ställer stora krav på den dömde. Det finns all anledning att
frukta att många kommer att misslyckas. Man bör enligt vår mening inte ha
överdrivna förväntningar på denna form av påföljd. Minskar antalet
missbrukare minskar emellertid även antalet brott. Därför bör påföljden
införlivas i vårt påföljdssystem.

Straff och vård samtidigt

Mångå som är intagna i svenska fängelser är missbrukare. Det är en
angelägen uppgift att inom ramen för en frihetsberövande påföljd åstadkomma
en behandling som kan bryta missbruket.

Straff och vård kan uppfattas som varandras motsatser. Så behöver det
emellertid inte vara. Frihetsberövande under viss tid måste ses som en
konsekvens av en brottslig gärning. Det ger emellertid samtidigt också
förutsättningar för en behandling mot missbruket, vilken självfallet kan
fortsätta efter frigivningen om behov föreligger.

Inga ansträngningar får sparas när det gäller att hjälpa en intern ur ett
alkohol- eller narkotikaberoende. Givetvis bör en intagen motiveras och ges
möjlighet till skol- och/eller yrkesutbildning. Särskilda resurser måste finnas
inom frivården för att underlätta övergången till ett liv i frihet.

Det kan inte tolereras att nuvarande möjligheter till narkotikamissbruk på
anstalterna lever kvar. Alla kriminalvårdsanstalter skall vara narkotikafria.
Detta kan uppnås genom bl. a. ökad differentiering av olika kategorier av
interner på olika avdelningar och sträng kontroll av personer dömda för

Mot. 1986/87

Ju802

10

narkotikabrott. Att skapa helt narkotikafria anstalter är en angelägen
kriminalpolitisk reform.

Kriminalisera narkotikakonsumtion

Det finns ett starkt samband mellan narkotikamissbruk och brottslighet.
Därför är det nödvändigt med insatser som syftar till att förebygga brott. Vi
kan aldrig hoppas på att påtagligt kunna minska brottsligheten om vi inte
kommer till rätta med narkotikamissbruket.

En första nödvändig åtgärd är därför att kriminalisera även missbruk av
narkotika, genom att täppa till den lucka i lagen som gör ”innehav i direkt
anslutning till konsumtion” straffritt. En sådan kriminalisering bör minska
efterfrågan på narkotika. Den ger bättre möjligheter till tidigare ingripanden
mot missbrukarna. Slutligen markerar den samhällets avståndstagande från
varje befattning med illegal narkotika och ger därigenom extra tyngd åt
övriga åtgärder.

Stärk brottsoffrens ställning

Den brottslighet som drabbar enskilda har ökat kraftigt de senaste decennierna.
Detta har medfört ständigt stigande kostnader för medborgarna för
försäkringspremier, stöldlarm, m. m.

När det gäller brott mot enskilda är de totala kostnaderna för samhället
okända. Det är dock uppenbart att dessa har stigit kraftigt. Eftersom
kostnaderna endast delvis belastar det allmänna finns emellertid risk för att
konsekvenserna av den samlade brottsligheten mot enskilda blir underskattade.

Det är angeläget att klarlägga hur stora kostnaderna för brott mot enskilda
är. Samtidigt bör övervägas hur det allmännas ansvar för de skador som
drabbar brottsoffer kan ökas.

Det finns ett flertal åtgärder som på kort sikt kan vidtas för att stärka
brottsoffrens ställning.

Europarådets ministerkommitté har år 1985 antagit en rekommendation
om brottsoffrens ställning inom ramen för straffrätten och processrätten.
Rekommendationen för in ett nytt rättssäkerhetsintresse i straffrätten,
nämligen brottsoffrets. Tidigare har straffrätten och processrätten i allt
väsentligt setts som en konflikt mellan staten och gärningsmannen. Mycken
möda har lagts ned på att tillförsäkra den tilltalade en rad rättssäkerhetsgarantier.
Detta är självfallet viktigt, men det står också klart att denna
principiella uppläggning har lett till att brottsoffrets situation kommit i
skymundan.

Ministerkommitténs rekommendationer innebär att brottsoffret ges en ny
och starkare ställning under hela förfarandet. Viktiga frågor som avhandlas i
rekommendationen gäller handläggningen på polisnivå under förundersökningen
vid utfrågning av offret och vittnen, åtalsfrågor, domstolsförfarande,
skyddet för offrets personliga integritet och privatliv, skydd för offret inför
risken för förnyade brott mot honom eller henne, skadeståndsfrågor,
rättsligt, socialt, medicinskt och ekonomiskt stöd m.m.

Mot. 1986/87

Ju802

11

Dessa frågor bör utredas. Målet bör vara att snarast genomföra lagändringar
som påtagligt stärker brottsoffrets ställning. Frågan om juridiskt
biträde till kvinnliga offer för sexual- och våldsbrott måste dock lösas med
förtur.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig lagtext
i de fall sådan krävs.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om statens ansvar för att skydda medborgarna mot
brott,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om allmänpreventionens brottsavhållande betydelse,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
besöksförbud på sätt som anges i motionen,

4. att riksdagen beslutar att ändra 8 kap. 4 § brottsbalken på sätt
som anges i motionen,

5. att riksdagen beslutar att ändra narkotikastrafflagen (1968:64) i
enlighet med vad som i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder mot ekonomisk brottslighet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder för att stärka polisens resurser,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om minskad användning av åtalsunderlåtelse,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om strängare straff vid vanebrottslighet,

10. att riksdagen beslutar att ändra brottsbalken och lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt så att den obligatoriska villkorliga
frigivningen upphävs,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om stramare skyddstillsyn,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om villkorligt fängelse,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om nya former för frivård,

14. att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning i avsikt att
klarlägga de totala kostnaderna för brott mot enskilda,

15. att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning i avsikt att
stärka brottsoffrens ställning på sätt som i motionen angivits.

Mot. 1986/87

Ju802

12

Stockholm den 20 januari 1987

Mot. 1986/87

Ju802

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Nils Carls hamre (m)

Rolf Dahlberg (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)

Rolf Clarkson■ (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg (m)

13

gotab Stockholm 1987 12144